ANNONS

Hon grät i min famn

/

För många år sen fick jag livets finaste gåva (förutom barnen såklart) av min låtsaspappa Acko. Jag fick åka iväg till Bara Vara i Dalarna. En kurs i personlig utveckling. Det var samtal, övningar, meditation och många, många tårar. En fantastisk kurs som jag för alltid sparar i hjärtat. En dörröppnare. Kursen heter dessutom så, ”Dörröppnare”. Men på kursen var en blandning av människor. Män som kvinnor. Äldre som yngre. Vi fick ta del av människors mest smärtsamma ögonblick.

D072B9CD-7F96-4E00-B67E-08A472D8A1BC

Foto: My Feldt

Jag höll om en kvinna som gått igenom ett sent missfall. Hon låg i mitt knä, jag torkade hennes tårar och klappade på hennes hår. Vi hade aldrig setts innan den här kursen, men vi alla öppnade upp oss. Alla människor bär på en ryggsäck. Jag brukar tänka så när jag sitter på en buss, att alla bär ett mörker. En sorg. En smärta. Vissa värre än andras, men fortfarande. De allra flesta, för att inte säga alla, har varit med om saker som gör ont.

En kvinna som förlorat ett barn, en man som spelat på sina och familjens pengar på trav, en ung tjej som blivit våldtagen av den hon litade mest på. En äldre farbror som suttit i fängelse för narkotikainnehav. En ung kille som dricker för mycket. Alla där på bussen har varit med om saker. Jag brukar tänka så när någon person med serviceyrke är otrevlig. Att hen kanske har en brokig barndom. En tung ryggsäck. En stor sorg. Det gör det i alla fall lättare för mig att förstå andra människor. Ha överseende med folks sura ton. Den kan ligga hur mycket som helst bakom. Precis lika mycket bakom den där tjejen som alltid verkar så glad. Hon som glittrar i ögonen och ler när hon ser dig. Hon bär djupa, djupa sår där inne i själen.

6
112

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00