”Jag tror nog att ditt ex klarar det”

Jag la ut en bild på instastory att jag var ledsen över att inte få vara nära Philip när han är sjuk. Egentligen inte bara när han är sjuk. Vissa dagar känner jag bara att det är rent ut sagt för jävligt att bara ha barnen halva tiden. Men det finns ingen annan lösning. Och ja, de har det toppen hos sin pappa. Men det tar inte bort min smärta. Min sorg. Min bottenlösa saknad efter deras närhet. Hur som helst var det en pappa (som också har sina barn halvtid) som skrev att barnens ex nog klarar det där. Att ta hand om sjuka barn. Och för mig handlar det inte om att jag misstror barnens pappa. Jag är övertygad om att han kan ta hand om barnen lika bra som jag kan.

IMG_2858

Tre favoriter på en och samma bild. 

IMG_3163

Igår fick jag låna Alice för att gå på kalas. Så mysigt! 

IMG_3183

Hon hann leka hos sin mormor en stund också i sin egenpysslade prinsesskrona.

Men att veta att deras pappa tar hand om barnen lika bra tar inte bort den där känslan av maktlöshet. Känslan av att vilja vara nära när barnen är sjuka. Jag känner ofta så starkt att det är fel att vara ifrån barnen såhär mycket. Men det finns tyvärr ingenting jag kan göra åt det. Men jag känner bara med hela min kropp, min själ och mitt väsen att de ska vara nära. Att jag missar så mycket. Halva tiden. Igår var jag riktigt, riktigt ledsen när jag hade lämnat Alice hos sin pappa igen. Jag kunde inte sluta gråta. Det var skönt att få bli tröstad av Nicklas då, han förstår precis känslan av att ha barnen halva tiden.

  1. Förstår precis hur du känner, och då bor jag med barnens pappa och vi har dom på heltid. Men när jag jobbar så jobbar jag jourpass och kan va på jobbet 21h och det gör ont i mig att vara på jobbet och sova där om jag vet att barnen är sjuka hemma.

    Inte för att jag inte litar på deras pappa, utan för att jag vill vara med mina barn, alltid, och ännu mer när dom är sjuka. Vet att min man är likadan, att han hellre varit hemma hos barnen när dom är sjuka än befunnit sig på jobbet.

  2. Jag förstår precis din känsla! nu är jag inte skild utan lever jätte lycklig med min man och våra två barn. jag har nyligen börjat plugga och han är pappaledig med vår minsta. nu har båda barnen åkt på lunginflammation och han behövde åka med dem till läkaren och jag kunde inte missa saker i skolan. han är världens bästa pappa till våra barn! han är bäst på att trösta dem och ge dem all kärlek men ändå gjorde de ont i mig när JAG inte kunde vara nära dem när de var sjuka och lite rädda hos läkaren.
    kramar till dig angelica!

  3. Jag förstår dig precis! Är mitt i en skilsmässa och jag kan ta all skit han serverar men att vara ifrån mina barn halva tiden, det fullkomligt krossar mig! Totalt onaturligt och vidrigt, hur bra deras pappa än är. Jag är ju deras mamma!
    Kram

    1. +1 på den!
      Ibland vill jag bara skrika ”mina baaarn, jag vill bara ha mina baaarn!” som ett trotsigt barn… Men mina är 10,13,16 o det blir en helt annan sak när de är större. Omsorgsbiten är lite lättare men sakanden är lika stor.
      Kram till alla oss som kämpar – livet va, tänk så det blev…

      1. Måste ni vara såna ”offer” (varken bra för barnen eller feminismen)! Olyckliga, självömkande mammor är verkligen backlash för mig! Ta tag i er situation. En MAN uppfann varannan vecka – skulle ALDRIG acceptera en dylik situation. Kom på nåt nytt, ta makten över era liv!! Och hatar ni mitt inlägg är det ytterligare ett bevis på backlash – kvinnor hatar kvinnor…suck.

        1. Nu lever jag tillsammans med barnens pappa och hoppas göra det för alltid. Om vi skulle separera skulle jag såklart vilja ha barnen varenda dag. Bara tanken på att vara ifrån dem varannan vecka/tre dagar i taget/fem dagar i taget eller vilket upplägg man nu skulle välja får mig att vilja kräkas. Men att ”ta tag i sitauationen” och kräva ensam vårdnad (vilket det ju blir om bara jag ska ha barnen) vore oerhört själviskt och har ingenting med feminism att göra, inte i min bok. Barnen behöver sin pappa lika mycket som de behöver mig. Barnens pappa behöver barnen lika mycket som jag behöver dem. Vi är två föräldrar som har satt dem till världen, vi är två föräldrar som älskar våra barn över allt annat. De är vana att ha en mamma och en pappa. Att barnen inte skulle få vara med oss båda vore grymt.

          Om min man hade varit en dålig förälder som aldrig ställt upp på sina barn, om barnen inte ens kände honom – då däremot hade jag rört upp himmel och jord för att få ensam vårdnad om dem. Men det vore enda anledningen – för då vore barnen vana vid att bara ha en förälder.

          1. Det som jag har så otroligt svårt för är hur varannan vecka mammor vittnar om att det ”gör så ont”, ”det svider i själen” och så ”men jag vet att de har det bra hos sin pappa”. Alltså detta kvinnliga lidande är kvinnoförtryck för mig. Pallar inte med detta självömkande!!! Hitta på en struktur som du mår bra av!! När barnen är små kan de väl vara mer hos mamma, sen mer hos pappa?? Varför inlemma sitt liv i en patriarkal struktur ”varannan vecka” och sen genomlida (backlash) saknaden. Kom igen, lyssna inåt – kvinnor som uppoffrar sig o accepterar varannan vecka är för mig som förtryckta hemmafruar på 50-talet. Detta kvinnliga lidande! Ta tag i er situation istället, ni ärju förebilder. Era döttrar kommer ta in att en kvinna/mamma ska lida. Så oerhört tragiskt!

          2. Upplägget måste fungera för barnen också. Varannan vecka anses inom forskning vara bäst för äldre barn. Några dagar hos var förälder ska tydligen vara bäst. Samtidigt ska man ju tänka på att för mycket fram och tillbaka också blir jobbigt för barnen. Tänk dig att flytta mellan två hem varannan dag??

        2. Haha.. verkligen inte ett offer, mer en stark vuxen kvinna som känner att jag har rätt till mina egna känslor, oavsett vilka de är!

          Intressant hur du dock kopplar ihop känslan att vara olycklig (kvinna) som motpol till feminism. Förstår nog inte ditt resonemang här. Som om vi levde i en perfekt jämställd värld skulle inte dessa känslor finnas hos respektive person?

          Tror nog att det har väldigt lite med just kön att göra om man saknar sina barn eller inte…

          1. Feminism för mig handlar verkligen om att må bra på djupet som kvinna, på alla plan, mentalt, sexuellt, i det fysiska rummet och i förhållande till mina barn.

            Gråtande, självömkande olyckliga kvinnor – nej, så har det varit i hundratals, tusentals år – det är inte den sanna feminina naturen, inte alls.

            Jag hävdar att den sorg/saknad/smärta som varannanveckamammor vittnar om är osund, gör dem sjuka, mentalt labila. Skapa en struktur som utgår från kvinnans behov.

          2. Det värsta jag vet är det här mammahjärtat som typ går söönder…Hadde alla dessa varannanveckamammorna orkat att vara endamståande…? Tycker det låter perfekt med en vecka barnfri…

        3. Men jisses. Har du ens barn? Är du separerad? Tror du inte en man känner sig lika halv utan att ha sina barn hos sig hela tiden?
          Du säger att du aldrig skulle acceptera en liknande situation. Nähä, vad skulle du gjort då om mannen också vill ”ha” och vara med barnen varannan vecka?
          Är det självömkande att sakna sina barn? Jag tycker personligen att det är en rätt sund och normal känsla. Jag är inte separerad själv men saknar mina barn bara jag är borta från dem en helg.

          1. Men snälla Linn, det är inte bara att hitta på en struktur som man blir lycklig av. Det handlar om lagstadgade rättigheter när föräldrar har gemensam vårdnad. Den ena föräldern (i detta fall pappan )måste frivilligt avsäga sig tid med sina barn för att de ska kunna vara mer hos den andra. Och att pappan INTE avsäger sig tid med sina barn är ju i grunden nåt positivt, det betyder ju att han också prioriterar dem.
            Att vara mamma, eller för den delen pappa, handlar just om att göra det som i grunden är bäst för barnen. Att handla osjälviskt även om det gör ont i ens egna hjärta. Det är INTE att göra sig till ett offer att berätta att man är ledsen och saknar sina barn.
            På samma sätt kommer man oroa ihjäl sig när de är ute som tonåringar eller åker utomlands när de blir större. Bara för att det gör ont kan man ju inte förbjuda dem att göra det, inte sant? Och är det något som är en patriarkal struktur så är det väl mammor som tar mer än hälften av ansvaret för sina barn inklusive föräldraledighet, VAB och annat men minskad inkomst och pension som följd.

  4. Är varannan vecka enda möjligheten? Var visst en man som hittade på det och nu är det liksom en given struktur för alla som separerar. När barnen är så små som dina är ju mkt mammanärhet bra – kan inte exet gå med på att du barnen är mer hos dig? Du förlorar ju också mognaden i ditt föräldraskap när du har barnen så lite…

      1. Nej, då skulle varannanveckamammorna inte må så dåligt över varannanstrukturen. Hävdar bestämt att varannan-vecka är en patriarkal struktur som passar män – men som INTE passar män. Lyssna på kvinnorna som lever i varannanveckastruktur. De lider, gråter i själen, mår lika dåligt som hemmafruarna på 50-talet. Kom igen, lyssna inåt, vilken struktur mår DU bra av, separerade mamma, och driv igenom den. NEJ – det är inte så enkelt Lisa som du skriver – mammorna mår skit av varannan vecka och det är DET som är det viktiga.

        1. Haha, ja, eller så är det enklare för kvinnor att utrycka sina känslor! Tror att papporna saknar sina barn precis lika mycket, bara att de har lärt sig av sammhället att män inte ska säga vad de känner för det är kvinnligt! I ett jämställt samhälle skulle båda föräldrarna kunna uttrycka vad de egentligen känner och det tror jag att vi får om båda föräldrarna delar på ansvaret!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..