När den grå filten lägger sig ovanpå

Jag har hamnat i en svacka i mitt mående trots att jag äter anti-depp. Jag vet att livet inte alltid kan vara glass och ballonger. Det är ju upp och ner, för de allra flesta. Jag har hamnat i en period då jag känner mig ensam. Jag har barnen, vänner, Nicklas och familjen. Men där inne i själen är det ensamt. Och stundvis sorgligt. Jag känner en enorm sorg över att inte få ha barnen alltid. Det ska jag inte älta i all evighet, men så länge jag mår som jag mår vill jag dela med mig av det. Jag tror att många upplever mig som glad och positiv. Eller jag hoppas det. Jag är ofta glad på jobbet. Glad i sociala sammanhang. Men när jag kommer hem och barnen har somnat är det tufft. Jag önskar att jag inte kände den där oron. Ångesten. Rädslan.

IMG_7453
 Jag känner en stor rädsla inför att bli sambo. Att flytta ihop och bo tillsammans blir en stor förändring. En positiv och bra förändring, en också jobbig. Det är riktigt tufft känslomässigt att lämna det här huset. Mitt första egna hus. Jag känner en rädsla för att det ska gå åt helvete igen. Att det inte ska funka. Att jag ska bli lämnad. Att jag ska gå sönder i själen då. Jag vet att man inte kan gå runt och tänka så, men när jag hamnar i en svacka blir det lätt en negativ spiral av dumma tankar. Det bästa för mig då är träning, men dagens träningspass gjorde varken från eller till känner jag.

  1. Jag sitter i samma båt. Alltså lämnad, han har ny, 2 små, varannan vecka, ny kille osv. Idag blev det en timmes tårar efter jobbet. Ordnade upp sig med 30 min mindfullness/självhjälps-youtube i lurarna. Det brukar funka. Har inga barn den här veckan, så när jag slutat gråta och fått ner pulsen åkte jag till mitt bästa sushiställe och satte mig själv och åt en tidig middag. Gjorde nåt som jag ville i stunden, självständig. Jag har börjat förlika mig med att tid är det enda som hjälper. Och det går längre tid mellan attackerna, och de går över snabbare. Idag raderade jag t ex inte instagram-appen efter att jag sprang på ett ångestframkallande inlägg. Stort framsteg! 😂 Vi fixar det! Om några år är vi på banan igen. Och skiter det sig för oss så håller jag väl lite koll på bloggen, så hör jag av mig, så går vi ut och dansar på borden en natt nånstans i Sverige.

  2. 💕 Alltså vad jag känner igen tankarna… Jag kan efter snart 8 år tillsammans med min man tänka dessa ”hemska” tankar, tänk om det här också går åt skogen…. Har tyvärr inga tips om hur tänka rätt.

  3. Känner med dig för det är tufft när man hamnar i den där svackan. Det är stora saker på gång för dig nu framöver och förändringar av det slaget behöver inte alltid kännas bra rakt igenom. Men det kanske kan få vara ok att du har de här blandade känslorna? De är ju en del av dig och det som också gör just dig alldeles unik och speciell.

    En god vän till mig, som är astrolog och arbetar mycket med människors personligheter (arketyper), sa en gång till mig att jag skulle sluta upp med att ta så mycket hänsyn till min omgivning. Att det faktiskt inte är relevant eller viktigt vad omgivningen har för åsikter om saker och ting (bl a mig). I början hade jag svårt för det hon sagt, för jag tänkte att medmänskligheten skulle gå förlorad då och någon egoist tänkte jag minsann inte bli.

    Men hon hade rätt och jag fel. Först när jag slutade visa min omgivning den här hänsynen kunde jag vända blicken in mot mig själv och börja lyssna till vad JAG har för åsikter och hur jag känner. Och det var väldigt befriande. Nu menar jag inte att jag slutade bry mig om andra och vad som händer runt omkring mig. Men jag vågade plötsligt stå upp för mig själv, för vad jag tycker och varför – och acceptera att det ibland blir fel men att det inte gör något. Det mesta går att rätta till i alla fall. Och jag duger ändå.

    Fina du, livet pågår här och nu och du är en del av det. Du har fantastiska barn och nya saker på gång. Gammalt som ska sägas adjö till och nytt som ska välkomnas. Det är sällan saker och ting blir vad man tänkt sig, men det är väl också så livet är.

    Var rädd om dig och minns att lyssna till dig själv. Var snäll mot dig själv, det förtjänar du. Vi försöker alla göra så gott vi kan – ibland går det hela vägen och ibland inte alls. Men det är ok. Stor styrkekram!

  4. Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag tänker ofta så just nu, träffat en ny och jag tänker så ofta ” tänk om han gör samma sak som min förra” Det är så jobbiga tankar att ha. Så förstår en del hur du känner.
    Stor kram till dig.

  5. Ger dig massor av styrkekramar! Och tack för att du delar. Ångest och nedstämdhet behöver lyftas och pratas om.
    När jag läser din blogg känner jag mig inte ensam i min ångest. Nu har jag en bra period, och det var ett tag sedan ångesten knackade på. Så skönt! Jag hoppas det snart ska vända för dig. Kramar

  6. Fina underbara du. Känner så igen mig i de du skriver:/
    Separerade för snart två år sen o lever ständigt m sorgen över att de inte blev som man tänkt att inte ha barnen på heltid den är hemsk.
    Träffade dock oxå kärleken för ett år sen o vi har nu bott ihop i tre mån m två egna barn o två bonus. O fy vilken ångest jag haft o tufft de varit… vilket är konstigt då en del av en är kär o lycklig men den andra sörjer… låt dig själv sörja… förändringar tar tid… lyssna på dig o vad du vill o mår bra av<3

    Stor kram

  7. Förstår hur du känner.
    Det är ju stora förändringar, som ju krasst sett inte går att ändra- då menar jag huset. Det är väl ändå bra att du är inkännande och sätter ord på den oro inför just detta. Något annat hade ju bara varit att du förtränger din känsla, och det brukar sällan vara så bra. Känslor finns för att hjälpa oss att navigera i livet liksom. Sen behöver man ju inte agera på alla känslor, utan som du nu gör: identifierar vad du känner, gör en bedömning ” behöver jag agera, eller ska det bara få vara så”. Typ.

    Sen är det såklart lätt att du känner oro inför allt det andra, men det är ju dina tidigare erfarenheter där du faktiskt brände dig rejält. Såklart är det lätt att man då får ångest, du vill aldrig hamna där igen. Nu är du ju många erfarenheter rikare, det är en ny relation- med en person som vet din historia och du hans. Detta kommer hjälpa erfå ni nu blir en familj.
    Stor kram!

  8. Jag hamnar också i dippar ibland trots antidepp. Det har dock blivit mycket bättre. Har din läkare reglerat din dos någon gång eller har du provat olika mediciner?
    Jag har dels fått ändra dosering flera ggr och även bytt medicin. Känns som att jag har hittat rätt nu! Måendet är så otroligt viktigt och inget man bör skjuta upp och ”ta när det passar”. Då går man ju miste om att må bättre❤

  9. Tack för att du delar med dig ❤
    Jag och min man separerade under hösten och jag är så himla ledsen över att missa halva tiden med barnen. Har barn i samma ålder som dig. Känner mig så tom och halv när inte barnen är hos mig. Gråter i bilen till jobbet varje gång jag lämnat barnen inför pappadagar. Skönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär. Och så himla fantastiskt att läsa att du hittat kärleken igen, att se att man faktiskt kan göra det även om det inte känns så nu.
    Du är så stark och har gått igenom så mycket. Det är inte konstigt att det finns mycket olika tankar och känslor.

  10. Tack för att du delar med dig av ditt mående och dina tankar om det. Ofta läser man mycket positivt men inget djup på sociala medier så din ärlighet gör att jag, som inte heller mår bra (av olika anledningar) inte känner mig ensam i det. Tack för ditt mod!

  11. Tack för att du delar med dig! ❤️ Du är inte ensam om att ibland ha en grå blöt filt över dig! Jag är föräldraledig och har även 3-åringen hemma men känner ofta så ändå (så jobbigt när man borde vara överlycklig när man får vara dygnet runt med sina kottar) men ångest, oro och sorg tar ändå så stor plats till och från! Du är inte ensam ❤️

  12. Kan du inte ha barnen lite mindre på dagis under dina veckor? du kanske kan jobba helg eller kväll på pappaveckorna – då ”tjänar” du ju tid med dom? Så hade jag gjort iallafall om jag och min man skiljde oss.

  13. Kära du, det är jättejobbigt att må så som du gör nu. Och man kan bara vänta ut tiden det tar tills man känner glädje igen. Tydligen behövs det dippar för att man sedan ska kunna känna sig glad. Kram från Karin

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..