Vad var avgörande för att du skulle komma vidare?

FRÅGA: Har läst din blogg sedan Alice föddes, men aldrig kommenterat. Jag gillar att du skriver öppet om psykisk ohälsa, det är så himla viktigt. Jag har via bloggen och podden fått höra glimtar av din process att komma upp ur skilsmässosorgen. Nu, med lite avstånd till allting: vad skulle du säga att hjälpte, eller var avgörande för just dig i att komma vidare?

Mvh. En som håller på att skiljas från det parförhållande som skulle vara ”the one” och den jag bildar familj med. Hund och hus fanns, barn var följande önskemål och nåt jag drömt om länge. Rationellt så vet jag att jag någon dag kommer upp ur träsket, men livet känns så bottenlöst just nu. Kommer jag någonsin kunna lita på någon annan människa igen? Det gör ont att se lyckliga familjer runtomkring.

SVAR: Jag tycker om när ni hör av er med frågor till mig. Tack för fina ord om att du tycker om att jag skriver om psykisk ohälsa. Jag tycker också att det känns viktigt. För mig har det varit självklart att dela med mig av såväl toppar som dalar. Nu när jag ser tillbaka på sommaren 2017 gör det sjukt ont i själen. Jag var så vilsen, så rädd, så orolig, så förkrossad. Samtidigt som jag var levnadsglad, social och kroppen behövde vara i ständig rörelse.

Det som fick mig att ta mig vidare just där och då var träning, promenader och fest. Jag mådde som bäst när barnen var hos mig, varannan vecka. Men när de inte var hos mig gjorde det så ont. Så ont att jag var tvungen att gå, gå och åter gå. Jag festade som om jag vore 22 igen. Och jag behövde ingen sömn. Just där. Just då. Ja, då var det just det som fick mig att ta mig upp på morgonen.

Just där och då behövde kroppen vara i ständig rörelse, vilket gjorde att rasade i vikt. Jag vet att många hörde av sig och var oroliga, för så hade jag ju inte sett ut innan. Det var aldrig någon fara för min hälsa. Jag hade bara ingen som helst matlust och lägg på enorma bubblor i hela kroppen på det. Jag är glad att den där känslan av kolsyra i kroppen försvann, den var rätt stressande. Och jag älskar att äta nu, haha. 

Jag tror att jag blev kär fem gånger sommaren 2017. Den första mannen jag kysste efter min exman var två meter lång och smakade öl och sommar. Jag dansade tätt intill honom på en nattklubb, mitt i natten. Jag fick en miljon fjärilar i magen och var så lycklig. Vi sågs några gånger efter det, men det blev aldrig mer än så. Jag blev kär i en gift man, även han riktigt lång. Han skulle lämna både fru och barn för min skull. Det kändes inte bra. Inte alls. Det avslutades också.

Jag blev förtjust i en artist. Och jag blev alldeles pirrig av en man med blå ögon på en takbar. Mitt hjärta var helt och hållet öppet och jag var extremt mottaglig för all typ av kärlek. Jag är glad att även den där jakten på kärlek försvann. Att jag fann tryggheten och lugnet i Nicklas. Ska jag vara ärlig var (och är) det mycket hans förtjänst att jag är där jag är i dag. Han har varit ett otroligt stöd i min bearbetning. Vår kärlek har varit ett stöd. Och en jäkla massa timmar hos världens bästa KBT-terapeut såklart. Det var riktigt bra för mitt psykiska mående.

Massa svammel nu. Mina konkreta tips är att tillåta dig själv att göra det som faller dig in. Vill du äta godis till frukost, lunch och middag? Gör det. Känner du att du bara behöver sova fyra timmar per natt? Gör det. Vill du dra ner rullgardinen och sova i tre hela dagar? Gör det. Ta hjälp av nära och kära med det praktiska. Se till att komma ut och få frisk luft då och då, det gav mig energi. Jag finns här om du behöver fler tips. Och hur klyschigt det än låter, så är tid en sak som verkligen hjälper.

  1. vad härligt att läsa om din tid som singel i början, låter underbart men ändå så härlig att du träffade din Niklas.

  2. Hejsan bästa A,
    Tänk – där var jag förra sommaren o är tillviss del kvar… Livet rasade o rasar på ett sätt fortfarande. Gemensamt beslut att skiljas men han lämnande mig att lösa allt, hus, papper, flytt… han gick vidare med mamman i sonens hockeylag, som självklart har samma namn som mig! Tog sina kallingar o verktyg typ… efter 20 år – o 13 år i huset. Inte lätt med 3 barn i tonåren… Jag vet att jag klarar ALLT – med mycket hjälp av mina närmsta!
    Just nu blir jag mest irriterad på de som tycket o säger ” ja, men se så bra det blev…” Vill fortfarande skrika: ”BRA?? Vad fan gjorde HAN – förutom leva vidare som inget hänt o som om familjen inte betytt något ALLS??!”

    Jag har världens bästa vänner o lever livet som hyfsat glad singel, dejtar, har ett par KK som jag trivs med 😉 men att lita på någon igen – nej… det tror jag inte jag kommer göra…

    Kram till dig – du har hjälpt mig massor!

    MammaMia

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..