Äter du fortfarande anti-depp?

Jag fick en fråga mailat till mig som jag vill lyfta här i bloggen.

FRÅGA: Hej! Äter du fortfarande medicin mot din depression? Inte för att vara sån, men du verkar inte deprimerad. Vad har du upplevt för fördelar med lyckopiller? Och vilka nackdelar har du märkt av? Du behöver förstås inte svara om det är för privat. Kram E

IMG_0861

SVAR: Tack E! Och tack alla ni som mailar, kommenterar och skriver på instagram. Jag tycker så mycket om att ha kontakt med er. Jag är gärna ert stöd i er skilsmässa/separation. Eller svarar på frågor om min psykiska ohälsa, vad som hjälpt och vad som inte fungerat för mig. Nu är det snart ett år sen jag tog hjälp och började äta ssri-medicin.

Jag äter sertraline och började med låg dos för att sen öka. Jag mår bra! Jag är glad att jag har en blogg där jag kan följa mitt mående, även om jag inte alltid delar med mig av saker här. Jag gör så dagsboksanteckningar också då och då, för att minnas exakt hur vissa saker känns. Jag upplever fortfarande viss problematik med PMS, den tiden i månaden. Min medicin tar tyvärr inte bort allt det, och det är i och för sig skönt. Jag vill trots allt vara en människa, ingen zombie utan känslor.

IMG_0859

Jag förstår hur du menar med att jag inte verkar vara deprimerad, utåt sett. Och just nu är jag ju heller inte det längre. Men vad ni och jag ser hos människor i sociala medier stämmer ju inte överens med allt som sker i verkligheten. Jag skriver inte alltid här när jag fått en panikångestattack. Eller när jag gråter i en timme, egentligen helt utan anledning. Jag är mycket mer än den här bloggen. Så är det ju med alla. Vi som skriver om våra liv, vi skriver ju om vissa utvalda delar.

Fördelar med sertraline har för mig varit att jag kommit upp en nivå. Jag var låg väldigt ofta förut. Såg mycket mörker där jag egentligen borde sett ljus. Jag kände mig ofta orolig och ångestfylld. Jag kände mig liksom… tom. Och ledsen. Riktigt ledsen. Nu är jag en gladare person igen. Jag känner igen mig själv igen på ett sätt jag faktiskt inte gjorde då när jag insåg att jag var deprimerad. Ett steg att må bättre var att faktiskt erkänna att jag inte mådde bra. Det var tufft, men viktigt. Att säga orden högt till en läkare ”Jag mår inte bra” var svårare än jag trodde. Nackdelarna var många i början. Jag var svintorr i munnen, hungrig hela tiden, trött, yr, illamående, väldigt väldigt ledsen, arg… De första två, tre veckorna var rena rama mardrömmen. Men jag visste att det kunde vara så, så jag höll ut. Och det är jag glad över att jag gjorde. För nu mår jag bra!

  1. Fanny skriver:

    Fina Angelica! Håller med om sommarprat, och kommer definitivt läsa din bok när den kommer ut!
    Sen en ytlig fråga, vart kommer din ögonskugga och läppglans ifrån?💕

  2. Madde skriver:

    Konstigt att det var bara gå till en läkare och säga att du inte mår bra så fick du ett recept. Jag har varit hos TRE läkare och sagt samma sak. Men fick inte antidepressiva utskrivna.

    Jag har också gått igenom en svår separation med barn inblandat. Jag har varit provanställd och fick några veckor innan jag skulle bli fats anställd veta att jag inte fick vara kvar. Förstå den stressen. Ensamstående mamma utan jobb.

    Du har säkert haft det jobbigt men jag har det jobbigare.

    1. Hej Madde, det låter absolut som att du haft det tufft. Jag tror dock inte att man ska jämföra hur jobbigt man haft det. Det är ju helt omöjligt. <3

  3. Sara skriver:

    Tyckte du svarade bra på en ganska.. Plump kommentar.
    Lyckopiller är ett konstigt uttryck. Är gift med en man som äter tre olika ”lyckopiller” för att han är kroniskt sjuk i depression. Ingen hade tolkat in honom som deprimerad nu när hans medicinering funkar. Utan den skulle han ju bli sjuk igen. Jag har också varit där och kunnat sluta men allas situationer är olika. Är glad att du skriver öppet om det, är supervanligt att ha problem med sin mentala hälsa då och då och hoppas verkligen vi lämnar de här konstiga förenklingarna och föreställningarna bakom oss snart.

  4. Jenny skriver:

    Hej! Antidepp-medicin har jag precis avslutat efter 2 år då jag tagit det. I slutet ganska låg dos. Läkarna säger att man ska må bra ett halvår innan man börjar trappa ner. Jag måddehelt ok 1 år men tyckte det var svårt att avsluta eftersom jag inte visste hur jag skulle må utan. Kan säga att det gått bra nu att avsluta medicinen, skönt! Men mitt tips är att inte sluta för fort utan faktiskt tillåta sig må helt bra några månader, kanske ngt år, innan man funderar på att avsluta. Och som någon tidigare skrev så är det vissa av oss som tar medicinen livet ut och så måste det få va. Kram till dig A!

  5. Tack för att du delar med dig, så skönt att inte känna sig ensam i dessa känslor. Upplever samma känslor med tomhet, oro i kroppen mm. Själv har jag årstidsbunden depression men ammar nu så kan inte ta min medicin. Och trots att jag vet att detta går över o gjort så i alla år är jag ändå lika rädd varje vår att dessa tunga känslor inte ska försvinna. Så tack för att du lyfter o fick mig känna mig lite mindre ensam i det tunga

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..