Låt maten tysta mun

Jag tänkte skriva lite mer om hur det är att vara nybliven sambo. Utan att hänga ut Nicklas eller våra olikheter. För vi ÄR verkligen olika, på många plan. Det är verkligen så olika hur man är uppväxt och hur man själv vill att det ska vara, nu när man fått barn. Jag och Nicklas pratade om det här igår. Jag sa till honom att jag upplever honom som ganska tyst vid middagsbordet. Han är inte tyst annars. Jag är en sån som pladdrar på om allt och ingenting när jag sitter och äter. Jag tycker att det är jobbigt och tråkigt när det är tyst för länge.

IMG_9859

Jag är ju en sån där person som tolkar in saker också och direkt tänker ”han är sur… jag måste ha gjort nåt fel.” Nicklas däremot är rak och tydlig. Är han irriterad, då säger han det. Jag gör det inte. Jag ger små hintar och pikar istället. Jag behöver egentligen aldrig fundera eller bli ängslig över att nåt är fel, eftersom han är så tydlig. Men åter till maten. Han sa ”jag tänker att jag låter maten tysta mun”. Jag skrattade först, för jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Han är uppväxt så. Att när man äter, ja då äter man. Det är verkligen inte så att man inte får prata, men han ser det som avkoppling att sitta tyst, i lugn och ro. Tänk vad olika vi är där. Jag är ju helt tvärtom. Jag gillar den där lite stormiga, bullriga bilden av en italiensk familj. Som pratar, skrattar och sjunger. Man äter lite, pratar och så äter man lite till.

IMG_4090

Men det är också olika från måltid till måltid för mig. När jag är trött och äter frukost, då är jag gärna tyst. Scrollar på mobilen samtidigt som jag tittar (lyssnar) på Nyhetsmorgon. Åter till min uppväxt och matstunder. Jag är uppvuxen med att det blev en del tjafs vid middagsbordet. Att det liksom var då det skulle pratar om saker som skavde. När jag pratat med mamma om det här nu i vuxen ålder, då minns hon det inte alls så. Men jag gör det. Jag minns middagarna som rätt bråkiga och tjafsiga. När jag och barnens pappa bodde ihop gick jag i samma fotspår. Jag bråkade vid matbordet. Där satte S ner foten och sa att vi inte gör så. För relationens skull. Och senare för barnens skull, när de var födda.

D8386B96-DEFF-4D5D-9A4F-F2407AD171D8

Att äta ska vara härligt, positivt, rofyllt och mysigt. Det är ju olika för alla vad det är. För mig är det prat och skratt. För Nicklas är det lugn och ro. Jag accepterar att vi är olika där. Man måste få vara olika och det måste respekteras. Jag känner själv att jag blivit klokare och ältar mindre ju äldre jag blir. Skönt. Hur vill ni ha det vid matbordet? Kommentera gärna!

  1. Suss skriver:

    Vid middagsbordet så träffas hela vår stora familj för första ggn på vardagar. Det är så olika morgontider för alla så vi äter frukost i omgångar. Så därför är middagen tid för att prata, umgås och kolla om alla haft en bra eller dålig dag. Älskar våra middagar! Men snart kommer de äldsta (vuxna)barnen flytta hemifrån så jag njuter varje minut just nu. I vår stjärnfamilj är ”barnen” 21, 20, 15 och 10 år gamla.

  2. Lina skriver:

    Vilket kul och intressant inlägg att resonera kring! Och kul att du och N kunnat ha en saklig diskussion om det utan att det blir ett bråk eller att man MÅSTE komma överens om nåt, istället kan man förstå varandra och låta båda ha sin synvinkel och möta varandra utifrån den 😊
    Jag är nog mer som du, men vill egentligen inte ha det så utan håller gärna diskussioner och sånt som skaver utanför matbordet och ser det mer som en trevlig gemensam stund där man pratar om dagen som varit osv (självklart kan jobbiga saker få beröras där med om det blir så, men kanske inte ha som regel att alltid ta upp sånt som blir negativt i slutändan jämt). Ha utgångspositionen att det är en positiv trevlig gemensam stund helt enkelt 🤗

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..