När en dörr stängs…

… öppnas en annan heter det ju. Och antingen smäller någon igen dörren framför näsan på dig, hårt och bestämt. Aggressivt. Eller så stänger du den långsamt. Ni vet sådär långsamt att det inte ens låter. Du kanske inte ens märkt att det stängts. Det har liksom bara hänt. Eller så bestämmer du dig bara. Pang. Nu ska dörren stängas. Jag tror att man ibland måste stänga dörrar själv, för att få möjlighet att utvecklas. Att få bredda sina vingar och kasta sig ut. Klyschornas klyschkung här! Men det ligger så mycket sanning i det.

Jag tror att många människor, inklusive mig själv, lätt hamnar i samma spår och vanor. Jag är expert på att tänka tankar som ”jag ska skriva en bok” eller ”jag ska klara av att springa en mil utan att stanna”. Men sen gör jag INGENTING åt det. Jag bara tänker att sen, sen och sen. Men det kanske inte finns något sen. Och att säga att tiden inte finns är inte hela sanningen. Allas dagar och dygn har lika många timmar, det handlar om vad man prioriterar.

Jag har länge levt med axlarna under öronen och ett pickande hjärta i bröstet. Det är slut med det nu.

För första gången på väldigt länge känner jag sinnesro i själen. Jag har stängt en dörr och vet att många andra dörrar kommer att öppnas. Men ibland krävs det att man slutar med nåt för att kunna börja med nåt annat. Jag lovar att jag ska berätta mer för er senare i veckan. Jag är så nyfiken på vad livet har att erbjuda. Just nu ser jag bara möjligheter och känner mig lugn och trygg med mitt beslut.

Det hände någonting i mig, med mig, när Bonnie föddes. En del av mig ändrades och livet kommer aldrig mer bli sig likt. Det finns ett före och ett efter Bonnie. Och jag är evigt tacksam över det hon gav mig den 4 juli 2019.