Inte vad vid att sova med bebisar

Jessica är ensam med båda sina barn den här veckan, Ibbe är ute och åker båt med en kompis. Så hon frågade om jag kunde tänka mig att komma dit och hjälpa till. Det ville jag såklart! Jag packade min väska och åkte dit efter jag hade jobbat klart. Elsa och jag fixade indisk middag (köpt!) som vi åt alla tre. Så mysigt! Efter det blev det bebisgos och skrattfest i soffan. Jag höll på riktigt på att kissa på mig när Elsa lekte med Bonnie. Det är så roligt att se de två tillsammans.

IMG_1767

Jag tror vi satt såhär i 20 minuter. Jag skrattade tills jag grät, det var en så härlig stund. 

IMG_1746

En annan stund jag sparar i mitt hjärta för evigt är Bonnies första riktiga leende mot mig. Jag höll i henne, hon var mätt och glad och log stort. Flera gånger. Tårarna ville inte sluta rinna. Tårar av lycka! Hon är så himla himla gullig! 

IMG_1748

Fina, fina älsklingen! 

IMG_4915
En annan gullis är Signe. Här ser hon inte så lycklig ut, hehe. Men idag är jag riktigt, riktigt seg. Jag är inte vad att sova med bebisar längre. Vad snabbt ändå man glömmer bort (förtränger!) det där med upphackad sömn… Jag tror jag vaknade varannan timme av Knirken, som Bonnie också kallas. För hon låter som en knarrande dörr. Och tidigt i morse la sig Elsa vid mina fötter och Signe på mig. Trångt? Ja! Mysigt? Ja, men faktiskt. Nu ska jag och Nicklas förmodligen boka en härlig weekend till Italien. Det blir nog Comosjön, men vi vet inte än vilket hotell vi ska bo på.

  1. Maria skriver:

    Det här har inget med inlägget att göra men jag vill bara skriva tack. Tack för att du är så öppen och ärlig med dina läsare. Det hjälper verkligen att skapa en connection, att veta att personer som man följer på sociala medier också är människor som har liknande karaktär på sitt känsloliv som en själv. Höga toppar och djupa dalar. ”It is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply.”

    Jag har läst många av dina inlägg från sommaren 2017 då du skrev om sorgen efter skilsmässan. Igår fick jag mitt hjärta krossat, och det går verkligen inte att jämföra med att bli lämnad efter ett liv ihop och barn och fan vad hemskt det måste vara. Sorg är ju inte jämförbar och den jag känner nu är i allra högsta grad verklig och allvarlig. Det svider fortfarande något så in i helvete. Det känns som om jag ska gå itu på mitten, som om lungorna ska haverera för att gråten är omöjlig att kontrollera.

    Vad jag vill ha sagt är att dina utlämnade inlägg har hjälpt mig. Det tröstar att veta att andra människor har gått igenom, och går igenom i detta just nu, samma smärta och överlevt. Det är ett under att hjärtesorg inte har ihjäl människan faktiskt. Så tack. Tack så himla mycket för att du är människa.

  2. Åsa skriver:

    Ett tips spana in Iseo istället…. ett fantastiskt ställe. Bo ute på Monte Isola ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..