Det är så svårt att låtsas…

… att allt är som vanligt när själen kör hela havet stormar. Jag försöker leva, varje dag. Jag försöker njuta av kalla regndroppar på nosen. Av sensommarsolen som gör himlen alldeles rosa. Av att få träna så hårt att kroppens alla muskler skriker. Att äta en ljuvlig brunch med mitt livs kärlek. Men hela tiden, där bakom, ligger ångesten och döden och maler. Att oroa sig över någon man älskar tar på krafterna. Och jag vill att alla mina krafter ska gå till henne. Jag var där igår igen och pussade på hennes panna. Smekte hennes kind. Drog fingrarna igenom hennes vågiga hår. Berättade att jag älskar henne och att vi snart ses igen. Jag har tankat energi ute på landet, hos min kusins alla djur. En hundvalp så mjuk så mjuk. En häst så stor och stark. En mjuk mule från en åsna mot min kind. Djur är verkligen helande och läkande.

IMG_5250

Labradoodle, en ras jag verkligen kan tänka mig om några år. 

IMG_5073

Lollo, en liten och gullig ponny. 

IMG_7517

Bernie, en åsna vars mule är så mysig att pussa och klappa på. 

IMG_5251

Jag tycker att vi passar ihop, lilla valpen och jag. 

1A988E9E-A71F-42D9-A8DB-D70749A17867
Jag får alltid extra energi när jag varit i stallet. Och när jag är vid havet. Igår var jag hos min pappa och tränade body pump på gymmet där han bor. När jag körde över bro såg jag havet och flera båtar var ute och körde. Då rann det en tår av tacksamhet ner för min kind. Tacksam över de fina relationer jag har. De starka banden vi har i vår släkt. Att vi alltid bryr oss om varandra. Ställer upp. Finns där. Alltid. Alltid. Alltid.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..