Den där smärtan som är svår att förklara

Jag skrev ett inlägg på instagram (angelicalagergren heter jag där) som många kände igen sig i. Texten löd såhär:

”Ibland blir jag så smärtsamt påmind om att jag bara har Alice och Philip halva tiden. Jag tänker på allt jag missat och allt jag kommer missa. Sen jag blev mamma tycker jag att tiden går fortare. Sen skilsmässan från deras pappa går tiden om möjligt ännu snabbare. Det känns omänskligt att inte få vakna nära varje morgon. Det gör så så så ont att inte få höra om deras äventyr och lek på förskolan, varje dag.” 

instagram

Jag tycker inte synd om mig själv och jag sveper inte in mig i en offerkofta. Men vissa dagar är jobbigare än andra. Jag har blivit rätt bra på att helt stänga av mamma-hjärtat. Det låter kallt när jag skriver det. Men det är ett sätt att överleva. Jag väljer att fokusera på saker jag mår bra av när barnen inte är hos mig. Som att träna, jobba extra mycket, sova eller bara sitta uppe länge med Nicklas och prata. Jag kan inte sitta och älta att jag bara har barnen hos mig halva tiden. Jag måste stänga av.

de_tre_musketorerna

Men det kanske är just därför det gör extra ont när det väl slår till. Saknaden. Det är en smärta i bröstet och själen som är svår att förklara. Det är som om någonting saknas. Konstig jämförelse, men när man känner att man tappat sin väska eller mobil. Ni vet den där kalla känslan som sprider sig i kroppen. Och ett ”neeej”. Den kan infinna sig i tid och otid. Och det är kanske biologiskt. Att det är helt normalt att känna så som jag gör. Men det gör det inte mindre ont för det…

Jag är mamma 100% men är bara med barnen 50%. Jag vill skriva det. För jag menar inte att jag är mamma på halvtid. Men jag stänger av halva tiden. Och är en närvarande mamma halva tiden. Kanske är det så att jag borde skippa det där med att stänga av. Och tillåta mig själv att känna den där saknaden. Det är okej.

  1. Jessica skriver:

    Känner verkligen igen mig i det du skriver! Har mina två äldsta barn varannan vecka, har varit separerad från deras pappa i drygt sex år och det är fortfarande lika smärtsamt att inte ha dem jämt men precis som du skriver så hittar man strategier för att orka.

  2. Jenny skriver:

    Känner så väl igen mig i det du skriver ❤ Jag känner likadant 💔 Snart ett år sen vi separerade och mina barn är i ungefär samma ålder som dina. Jag jobbar till sent på kvällen när jag inte har barnen och försöker hålla mig sysselsatt så jag inte ska hinna tänka så mycket. Tyvärr känner jag mig rätt ensam efter separationen eftersom många vänner försvunnit också, vilket gör det ännu mera tomt utan barnen.
    Tack för att du skriver öppet och ärligt om detta så vi vet att det finns fler som känner likadant ❤

  3. Malin skriver:

    Hej!

    Jag förstår att det känns som om du missar halva deras liv men så är det egentligen bara nu när don är små. Tänk när dom är tonåringar, även om ni fortfarande har varannan vecka då så är det ju hyfsat enkelt att ses och fika/bio/umgås även när de är hos sin pappa. När dom är vuxna en så kommer nu säkert vara lika tighta som du och din mamma och då kommer ni höras och ses typ jämt:). Så det kommer inte kännas som det gör nu hela livet❤️

  4. Hanna skriver:

    Usch! Kan bara föreställa mig. Men det är ju så viktigt det du säger. Att förälder är man till 100% även tiden man inte är med barnen. Du skriver fint. Tycker din blogg känns som en extra fin plats att kika in på just nu.

    1. Tack för fina ord Hanna, det betyder mycket ska du veta. Kram A

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..