2-2-3 eller varannan vecka?

Jag har inte kommit in i bloggen förens nu, så det är därför min första uppdatering kommer nu. 

När jag och barnens pappa gick skilda vägar bestämde vi oss för att ha barnen 2-2-3. Alltså till exempel hade jag Måndag och tisdag, sen var de hos honom onsdag och torsdag, sen kom de tillbaka till mig fredag, lördag och söndag. Barnen var så små när vi skilde oss. Alice var 3 år och Philip var 2 år. Minimänniskor. Att vara ifrån sin mamma eller pappa en hel vecka kändes inte rimligt. För oss fungerade det bra med 2-2-3 i början, men ju äldre barnen blev desto rörigare kändes det. Det var som om ingen av oss (framför allt) barnen hann landa. Så fort de kommit till ro skulle de vidare igen. Det känns som ett evigt hoppande och packande av väskan med saker som åkte fram och tillbaka. Tänk, det är fortfarande samma gosedjur som åker mellan mammalägenheten och pappahuset. Kaninen Kacka och apan Nicke. En stor trygghet för barnen tror jag.

Sommaren 2017 – livets värsta sommar. Jag var totalt vilse i vem jag var och vad jag ville göra. 

Här ser ni Kacka, världens gosigaste kanin. Det går knappt ta in hur små barnen var när vi skilde oss. Jag minns barnen som större. Eller jag tänker ofta ”de har ju alltid varit såhär stora” när jag sitter och kikar på när de leker. Men de växer fort och de förstår mer än man tror. Ingen av Alice eller Philip minns att jag och deras pappa bott tillsammans. Eller jag tror inte det i alla fall. Barn har ju en förmåga att anpassa sig efter nya situationer.

Nu har vi barnen varannan vecka, med bytesdag på torsdagar. Nicklas har bytesdag på fredagar, så barnen får alltid en ”egen” kväll med oss vuxna. Jag tror att det är viktigt, att inte alltid klumpas ihop som en stor bonusfamilj. Jag tycker att varannan vecka fungerar okej, eller bra. Men! Jag saknar barnen så sjukt mycket när de inte är här. Det är så tomt när deras rum inte fylls av skratt och fniss. Det är så tråkigt att tvätta och vika deras kläder, när jag vet att de inte kommer ha de på en hel vecka. Det är värdelöst att ställa sig och laga mat, när det bara jag och Nicklas som ska äta. Han känner oftast samma sak och vi kör ofta hämtmat när vi inte har barnen. Det ska vi dock bli bättre på av ekonomiska skäl.

Ni andra som har barn men inte lever med partnern ni fick barn med, hur gör ni? Kör ni 2-2-3 eller varannan vecka? Eller är de hos din fd partner varannan helg? När jag var liten var jag bara hos pappa varannan helg. För vår relations skull var det alldeles för lite. Jag hade behövt träffa pappa mer, därför är det så viktigt att barnen är hos sin pappa lika mycket som de är här. Båda föräldrarna är lika viktiga tycker jag.

 

 

  1. Hanna skriver:

    Jag upplevde också mitt livs värsta sommar 2017!
    Flydde ifrån min dotters pappa då hade levt nedtryckt så pass länge att jag inte ens visste om jag tyckte om fil eller yoghurt, ost eller skinka..

    Men samtidigt föll jag pladask för en annan man, som jag lever med idag.

    Han och jag har dottern 9 dagar och hennes pappa 5 dagar det fungerar väldigt bra för dottern, oftast.. stundtals gråter hon och vägrar åka till pappa sin ja då får hon stanna med mig..

  2. Tycker att det är intressant att du skrev om detta just nu. Vi har nämligen en stor konflikt med min sambos ex angående barnens boende. Hon vill dela upp så att hon har yngsta barnet på heltid och det äldsta varannan helg och att vi ska ha det äldsta barnet på heltid och det yngsta varannan helg. De är 7 och 9.

    Vår uppfattning är att det är bäst för barnen att dels få bo tillsammans och att ha lika mycket tid med båda föräldrar. Hon tycker att det är lugnast om man bara har ett barn i taget eftersom de bråkar en del och hon tror inte att det skulle påverka deras relationer med sina föräldrar om de bara träffades varannan helg.

    Är det någon som har testat att dela på syskon och upplevt att det varit bra? Jag är väldigt skeptisk och ner jag ser att du skriver att det hade varit bra för er relation att träffas oftare blir jag ännu mer säker på att det är det bästa.

    1. S skriver:

      Snälla stå fast vid ert önskemål och separera för guds skull inte syskonen! Det har ju inte valt att inte få leva med både mamma och pappa..Ska de nu också förlora sitt älskade syskon? Nej, bråkar gör alla barn/syskon/familjer och är en del av relationen. Hoppas det löser sig bra för er alla.

  3. Karin skriver:

    Jag måste skriva att jag tror att barn mår bäst av att vara hos sina föräldrar lika mycket. Fattar inte varför ena föräldern skulle vara bättre att vara mer hos, än den andra.
    Det känns rätt förlegat att tro att mamman är bättre än pappan. Min åsikt😊

  4. Jag lever med min make som har barn sen förut. Förut hade vi varannan vecka på de äldsta tjejerna. Nu är de 12 och 16 år gamla och de bråkar galet mycket. Tyvärr mycket pga diagnoser. Så nu kör vi överlapp så att de får vara ifrån varandra några dagar också. Det scenariot hade jag inte tänkt på i början. Naivitet trodde jag att en familj alltid skulle vilja vara tillsammans. Nu blir dessa separerade dagar våra andningshål.
    Kramen!

  5. Sarah skriver:

    Hej!
    Jag är bor iofs med mina barns pappa, men har själv vuxit upp i en bonusfamilj då mina föräldrar separerade när jag var 2-3 år.
    För mig har varannan helg med pappa lett till att vi inte alls har samma kontakt som han har med sina bonusbarn (som hade varannan vecka med sin far) och mitt halvsyskon. Jag känner mig ofta utanför då pappas fru är mamma till alla mina syskon och inte alls har samma kontakt med mig såklart. Det är en sorg att ha så många familjemedlemmar men ändå att känna utanförskap. Numer bidrar jag kanske till det också eftersom jag inte orkar kämpa mig in i gemenskapen längre. Men jag är övertygad om att jag hade varit mer inkluderad om jag bott 50/50 med syskon och far.
    Så oavsett vem som är den ”bättre” föräldern, så är tillgången till en jämställd relation med båda föräldrarna oerhört viktig för framtiden. Barn överlever att missa ett kalas eller ett par extra strumpor i väskan. Att bli berövad en viktig relation är värre tycker i alla fall jag, för båda föräldrarna är viktiga. Man kan inte mäta hur ”bra” en förälder är. Man kan jämföra lämplighet om man talar missbruk osv, men det är en annan fråga. Så 2-3-2 eller 7-7, det är väl upp till varje enskild familj. Men hyfsad lika fördelning, det tror jag är viktigt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..