Långsamma, härliga promenader

Allt är verkligen så vackert ute nu! Så vackert att jag inte bryr mig om att det är lera under fötterna (och Lillans tassar). Vi har tagit två riktigt långa och härliga promenader idag. Den ena ut i skogen där vi letade svamp (fungerade sådär med nackspärr) och den andra gick vi ner till havet. Nicklas twins ska till sin mamma idag, men på vägen från skolan kom de hit bara för att gosa med Lillan. Vi tog en promenad bort till deras mamma tillsammans. Som jag tycker om de där små aporna. Tänk att jag får äran att se de två växa upp också. När jag kollar på bilder på hur de såg ut när jag och Nicklas träffades, så har de vuxit så mycket. De fyller 10 år i vår!

IMG_9529
Röda naglarna sitter kvar, färgen heter ”All about the bows” och kommer från OPI.

IMG_9510

Älskade gullis och jag på dagens första långpromenad. Så fort nackspärren släppt vill jag ut och leta svamp. Jag älskar att strosa runt i skogen. Det är så meditativt. Igår när jag och Nicklas skulle sova spelade han någon nattningsmeditation. Jag somnade som en stock. I morse när vi pratade om det var Nicklas inte lika imponerad. Han tyckte att killen som pratade sa massa ord som inte fanns. Jag har inget minne av det, jag lyckades verkligen slappna av och koppla bort. Jag älskar att meditera!

IMG_9514
När jag var ute och gick hamnade jag vid barnens förskola. Tur att de inte var ute i skogen. Jag hade ingen aning om hur man gick dit skogsvägen, vi tar alltid bilen på morgonen. Men det var verkligen nära att gå, det tar ungefär 15 minuter. För mig i och för sig. Frågan är hur lång tid det skulle ta med barnen. Jag ska testa nästa vecka! Nu väntar pizza med Nicklas och sen Idol. Klassiskt fredagsmys med den jag älskar mest.

  1. Madde skriver:

    Hela min mammas värld raserade i helgen då mycket tyder på att hennes man träffat en ny kvinna. Nu väntar skilsmässa, husförsäljning och allt som kommer med detta. Jag är orolig för min mamma och hur hon ska hantera detta. Och hur vi som familj ska hantera det. Har du några bra tips på vad vi anhöriga ska tänka på? Jag förstår att det kommer bli en berg-och-dalbana av känslor framöver, men hur ska jag bemöta det. I början vet jag att jag kommer vara förstående och så, men är orolig för att hamna i ”men ryck upp dig”-träsket.

    Tack för en fin och ärlig blogg och podd ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..