Har jag ADHD eller ADD?

För ett par dagar sen var det som om en polett bara trillade ner. Jag och en jobbarkompis på Skincity pratade om att jag förmodligen har någon form av diagnos. Säkert ADHD sa vi och skrattade. Men sen började jag läsa på om både ADHD och ADD och shit, jag kände mig så sjukt träffad. Tänk om det är så att jag haft detta länge men inte vetat om det? På vårdguiden läste jag följande:

adhd

IMG_8143

Jag svarar ja på alla 7 beskrivningar ovan. Nu fattar jag att det inte per automatik betyder att jag har ADHD eller ADD, men jag ska boka tid för en utredning. Det känns som att jag fick mer förståelse för varför jag är som jag är.

IMG_4107

Några exempel… Om jag plockar undan frukosten och Nicklas säger någonting, till exempel börjar prata om våre resa till New York och att vi ska boka hotell. Då släpper jag allt och sätter mig och googlar hotell. Nicklas frågade om jag skämtade när han tittade mot köket. Lådor var utdragna, skåp stod öppna, diskmaskinen var halvfull och kylvarorna stod framme. Han skrattade bara, jag med. Jag kan inte hålla ordning i garderoben, hur mycket jag än försöker. Jag har svårt att passa tider. Flera gånger i veckan tappar jag bort viktiga saker som mobil, nycklar, klocka och plånbok. Är det någon av er som läser som har ADHD eller ADD? Kommentera gärna eller maila mig på angelica.lagergren@icloud.com.

 

 

  1. Sara skriver:

    En människa som mår dåligt på riktigt har inte tiden för så mkt självreflekterande som du, tror du lider av diagnosen: bekräftelsebehov.
    Du borde tänka på hur bra du har det, du ser bra ut, har friska barn, en man som älskar dig, ett jobb du gillar, vänner/familj som älskar dig och en syster som du står nära. Kanske är en hård kommentar men för alla som lider av diagnoser eller problem blir det lite avsaknad av perspektiv i ditt fall.

    1. Jag tror att många människor har bekräftelsebehov, det är mänskligt, inte en diagnos. Jag skrev inte detta inlägg för att få uppmärksamhet, jag skrev det för att få lyfta en sak jag funderat på. Jag är sjukt tacksam över min familj och mitt liv. Det ena utesluter inte det andra, Sara.

  2. Klart du ska utreda om det är det du vill. Det är inte dina läsare som bestämmer det, det är du som bestämmer över ditt liv och din hälsa.
    Sen kan man ha olika drag, olika starkt av ADHD, alla behöver inte vara som en av kommentarerna säger, att man bara äter macka och rasar ner i vikt för att man inte kan laga mat, alla reagerar inte samma, alla har inte exakt samma typ av ADHD symptom. Jisses. Vad folk flippar.. hahhaha

    Kolla upp om du vill, vad har vi vård för annars? Tror vi att vi mår dåligt eller har något så är det en rättighet att få kolla upp det. Herre Gud. Det finns ju privata läkare, kör bara.

    Kram och lycka till

    1. Sandra skriver:

      Ganska osympatisk kommentar. För oss som har diagnosen eller anhöriga som har den och faktiskt vet hur det är leva med dessa svåra symtom kändes Angelicas inlägg som förminskande. Det är inte en funktionsnedsättning som man skrattar lite åt eller bara tappar bort saker. Det är så otroligt mycket mer än så.
      Själv gick ut grundskolan med ofullständig betyg, har inte klarat av att utbilda mig, har haft totalt 4 jobb – tre sa jag upp mig ifrån spontant eftersom det var tråkiga. Jag är 30+. Jag har haft självmordstankar eftersom jag fått höra hur jobbig jag är och aldrig passat in någonstans. Jag har svävat mellan liv och död pga konsekvenser av mina beslut. Visste du förresten att man räknar med att personer med adhd lever genomsnitt 13 år kortare pga av sina handlingar? Exempelvis överdoser.

      Min son är 8 år och får idag obefintligt med stöd i skolan. Hans lärare bad mig att be läkaren om lugnande tabletter åt honom. Trots att han äter starka, narkotikaklassade preparat. Att som mamma vara vaken ca 20 timmar/dygn i 7 år pga grava sömnstörningar hos barnet gör inte susen för måendet heller.
      Av dom exemplen Angelica skrev kändes det inte direkt som att hennes vardag blir lidande på något sätt – vilket faktiskt är ett minikrav för att ens komma på en första bedömning.

      Men absolut, ta en plats i den överbelastade vården för att man vill veta om man har en diagnos känns helt rimligt. Boka en tid privat då och betala dom 20-50000 som det kostar.

  3. Den skriver:

    Åh nej.. Gör om gör rätt Angelica. Detta inlägget landade helt fel på så många sätt.

  4. Man kan inte ”boka en utredning”! Du måste först få en remiss till en psykolog specialiserad på NT-utredningar. Denna psykolog gör sedan en bedömning (efter samtal med dig och ev anhörig). Om denna person bedömer det rimligt att du behöver utredas vidare så ställs du i kö. Jag stod i kö i 1,5 år. I grannkommunen är väntetiden 4 (!) år.
    Jag fick diagnosen Aspergers efter flera års heltidssjukskrivning för dystymi och svår ångest, som ingen terapi eller mediciner kunnat hjälpa.

    Att skriva att du nog vill boja en utredning, för att du plötsligt fått för dig att du kanske har en diagnos, låter bara dumt och förminskande för de som står i kö i flera år.

    Exemplet du ger känns inte direkt som något som påverkar din vardag särskilt negativt, låter mer som du är disträ eller virrig. Det är dessutom en stor skillnad på adhd och add, så att slänga ihop dem lite slarvigt som en möjlig diagnos visar än mer på din totala okunskap.

    Jag är ledsen om detta låter hårt, jag menar verkligen inte att vara elak. Jag önskar bara att folk med stora plattformar kunde sluta att diagnosticera sig själva med allt möjligt, och på så vis sprida okunskapen vidare.

    Önskar dig bara gott! Kram!

    1. Clara skriver:

      Håller inte alls med och tycker att du har en otroligt otrevlig ton i din kommentar. Jag har själv ”ADD” och diagnostiserades för 3 år sedan. Jag gjorde en privat utredning som jag ”bokade” på en specialistmottagning i Sthlm. Självklart började det med att jag skulle fylla i massa dokument och att de hade samtal med mina anhöriga men 3 månader senare var utredningen gjord (kostade ca 20.000) Tycker att det är fruktansvärt att alla inte har den möjligheten och att det är så lång väntetid inom vården men vill ändå belysa att om man gör det privat så ser det annorlunda ut.

      Förövrigt så kan jag inte låta bli att kommentera det du säger om att det är stor skillnad på ADHD och ADD och att det visar på Angelikas okunskap. Idag diagnostiseras man nämligen inte med ADD, det heter ADHD med huvudsakligen bristande uppmärksamhet. Det är alltså samma diagnos. ADD använder man enbart i vardagligt tal.

      Sist men inte minst så vill jag också poängtera att det är många kvinnor som lider i det tysta av ADHD. Min diagnos uppdagades först när jag var 22 år och börjat på universitetet och gick in i väggen för att jag hela tiden försökte klara allt som alla andra klarade av. Jag lyckades inte komma igång med mina projekt i tid och till skillnad från gymnasiet där jag klarade mig på att plugga inför prov på några dagar så gick det bara inte på universitetet. Tack vare KBT, stödlärare på skolan som hjälper mig hålla struktur på utbildningen samt medicinering så funkar livet för det mesta nu! Men det betyder inte att det inte är kämpigt!

      (Angelica du får gärna maila mig om du vill veta mer!)

  5. N skriver:

    Min man fick diagnos för två år sedan. Vi har lidit oss igenom 8 års förhållande, framförallt efter vi fick barn då allt blev KAOS. Min man är en stjärna på sitt arbete, men hemma är det totalt katastrof. Adhd är något man själv och alla i ens närhet lider av. Man har mycket svårt att fungera ”normalt”. Jag och barnen åkte till Spanien förra året ensamma i 3 veckor , min man stannade hemma pga fick ej ledigt för jobbet. När vi kom hem hade han gått ner 7 kilo, för han hade inte pallat att laga mat till sig själv under 3 veckor, endast ätit mackor osv efter jobb. På den nivån är det när man har adhd. Dessutom haft extrema svårigheter i skolan under hela livet..

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..