Saknaden slår till direkt

Jag tycker att de första två dagarna när mammaveckan är slut är värst. Från full fart till en tystnad som går att ta på. Från att ha lagt allt fokus på morgonen på att få upp barnen, få i de frukost och sen åka till förskolan. Till att vakna av väckarklockan istället för en varm liten kropp tätt intill som viskar ”Mamma, ska vi gå upp nu?”. Det är så stora kontraster, livet då jag har barnen och när de är hos sin pappa. Jag längtar tills de är lite äldre och har egna telefoner. Då kan vi ringa och sms när vi vill. Det kan vi såklart nu också, men jag tror att det blir på ett annat sätt då.

Första mötet. Det känns som en evighet sen, samtidigt som ett vingslag. Märkligt det där med tid.

Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid dessa avsked? Om jag någonsin kommer känna att det är normalt att de är hos mig varannan vecka. Det känns så starkt, hela vägen in i själen. Att inte få pussa och krama på de där små varje dag. Det har i sin tur gjort att jag njuter av våra dagar tillsammans extra mycket. Jag tar ingenting för givet längre. Ingenting! Jag ser inte en dag med barnen som en dag av alla andra dagar. Jag  försöker leva mitt liv fullt ut. Stanna upp och lyssna inåt. Vad säger magkänslan? Vad säger den inre rösten? Den är inte alltid solklar, men vissa saker den inre rösten säger är viktiga att lyssna på. Lyssna på vad hjärtat vill.

  1. Maria skriver:

    Vill bara tacka för ett fantastiskt roligt och bjussigt avsnitt av veckans Tvillingpodden!

    1. Gulle du, vad snällt av dig att kommentera och skriva det. 🙂 Kram

  2. Ylva skriver:

    Jag har varit separerad i drygt två år nu och det är fortfarande tufft utan barnen. Jag lyssnade precis på min inte röst om att jag var sliten och passade på att åka själv till Gran Canaria nu när jag inte har barnen. Och jag börjar landa, både här kortsiktigt men framförallt sen skilsmässa . Ibland tror jag att jag hade blivit totalt utbränd om jag stannat i mitt dåliga förhållande. Innan det tog slut fick jag en förlossningsdepression och panikångest. Under processen trodde jag att det var orsaken till skilsmässan men såhär i efterhand har jag förstått att jag blev sjuk av det dåliga förhållandet. Nånstans är priset jag fått betala att bara ha barnen på halvtid men jag har blivit frisk. Det värker i mitt hjärta särskilt som nu när jag pratade med äldsta dottern och hon grät för att hon inte var med mig. Hon är 6 år nu och tog separation bra men nu har hon mer funderingar kring varför jag och pappan inte bor ihop. Antar att det kommer komma nya vinklingar på dessa tankar.

  3. Så fint skrivet, Angelica! ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..