ANNONS

Saknaden slår till direkt

/

Jag tycker att de första två dagarna när mammaveckan är slut är värst. Från full fart till en tystnad som går att ta på. Från att ha lagt allt fokus på morgonen på att få upp barnen, få i de frukost och sen åka till förskolan. Till att vakna av väckarklockan istället för en varm liten kropp tätt intill som viskar ”Mamma, ska vi gå upp nu?”. Det är så stora kontraster, livet då jag har barnen och när de är hos sin pappa. Jag längtar tills de är lite äldre och har egna telefoner. Då kan vi ringa och sms när vi vill. Det kan vi såklart nu också, men jag tror att det blir på ett annat sätt då.

Första mötet. Det känns som en evighet sen, samtidigt som ett vingslag. Märkligt det där med tid.

Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid dessa avsked? Om jag någonsin kommer känna att det är normalt att de är hos mig varannan vecka. Det känns så starkt, hela vägen in i själen. Att inte få pussa och krama på de där små varje dag. Det har i sin tur gjort att jag njuter av våra dagar tillsammans extra mycket. Jag tar ingenting för givet längre. Ingenting! Jag ser inte en dag med barnen som en dag av alla andra dagar. Jag  försöker leva mitt liv fullt ut. Stanna upp och lyssna inåt. Vad säger magkänslan? Vad säger den inre rösten? Den är inte alltid solklar, men vissa saker den inre rösten säger är viktiga att lyssna på. Lyssna på vad hjärtat vill.

4
71

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00