Vårdepp istället för vårpepp

Jag har haft lättare perioder av depp under våren och början av sommaren, i flera år. Men jag hade aldrig hört talas om det förut. Jag hörde om människor som pratade om att de blev deppiga på hösten och vintern, mycket på grund av mörkret. Jag älskar hösten och allt som det innebär. Stickade tröjor, tända ljus, myskvällar hemma och så vidare. För mig är hösten inte förknippad med depp, snarare pepp.

2a751eeb60b51b7dbff43239936edb6f

Våren däremot, det är nåt som skaver med våren. Det kan finnas flera anledningar till det… Men jag kan lista några anledningar.

På hösten är jag ofta brun av sommarens solande, håret härligt solblekt och jag känner mig utvilad. Och peppad på nystart! På våren år jag blek efter vinters många dagar utan sol. Jag har mörkare hår, glåmigare hy och kläderna skaver.

På hösten finns inga måsten om att ställa till med grillfester, after works med massa rosévin eller annat socialt. Jag älskar att vara social, men jag kan känna att det blir en press på våren och försommaren. Att man MÅSTE vara glad och social. Att man MÅSTE känna att ”Åh, JA, äntligen är det vår!”. Men jag gör inte det. Det är något som skaver i mig när vintern slår över till vår. Jag såg att ni var fler som var med mig på detta.

713f2d941a64c4761b1c109652b86ede

Jag har även ett bagage av en relation där jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad, och den relationen tog slut i februari. Dofterna, ljuset ute, ljud och annat påminner mig om den svåra tiden. Den tiden då jag var svag som papper. Nedbruten. Sårad. Knäckt. Men jag tog mig tillbaka och det är många år sen nu. Jag var bara 22 år, han 41. Usch, vill inte tänka på det mer just nu. Ner i ryggsäcken igen.

  1. Elin skriver:

    Ja visst gör det ont när knoppar brister.
    Varför skulle annars våren tveka?
    Varför skulle all vår heta längtan
    bindas i det frusna bitterbleka?
    Höljet var ju knoppen hela vintern.
    Vad är det för nytt, som tär och spränger?
    Ja visst gör det ont när knoppar brister,
    ont för det som växer och det som stänger.

    Ja nog är det svårt när droppar faller.
    Skälvande av ängslan tungt de hänger,
    klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
    tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
    Svårt att vara oviss, rädd och delad,
    svårt att känna djupet dra och kalla,
    ändå sitta kvar och bara darra –
    svårt att vilja stanna och vilja falla.

    Då, när det är värst och inget hjälper,
    Brister som i jubel trädets knoppar.
    Då, när ingen rädsla längre håller,
    faller i ett glitter kvistens droppar
    glömmer att de skrämdes av det nya
    glömmer att de ängslades för färden –
    känner en sekund sin största trygghet,
    vilar i den tillit som skapar världen.

    Dikt av Karin Boye

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..