Robin

Saknar honom lite extra mycket just nu. Han har varit bortrest i några dagar och det känns alltid så tomt utan honom. Man är ju van att se varandra varje dag och plötsligt gör man inte gör det.

Saknaden känns som störst när han inte är där jag är van att se honom. Som när jag vrider och vänder mig om i natten och mina ögon har svårt att bli tunga av sömn. Min kropp är trött, men mina tankar vägrar ta natt och jag vill ha Robin där att peta på och viska: ”Robin..?” Och jag är van vid att han mumlar ett ”Hmm..?” Och så är det något jag måste säga, eller fråga. Eller om jag bara är frusen, så kryper jag in under hans täcke och omfamnas av ett mänskligt element som doftar gott och osar av trygghet och lugn.

Vanan av att se honom ligga där bredvid är så inpräntad. Så dessa ensamma nätter får jag för några millisekunder stanna upp och liksom påminna mig om att.. just det. Han är i Stockholm. Men han kommer hem idag. Så jag är lite ”längtig” som min guddotter säger. Jag är bara lite längtig.

  1. Kärligheten… Kram!

  2. Jag har hört att ditt tillstånd kallas kärlek! ;-)

    Förstår precis vad du menar; själv har jag haft samma gubbe i 11 år, men jag kan fortfarande känna samma längtan när han inte är hemma som jag gjorde när jag var nykär.

    Må så gott!

Comments are closed.

LOADING..