Våra senaste dygn

Hej på er, fina ni!
Jag vill börja med att tacka för ALL kärlek ni sänt oss de senaste dagarna. Ni är fantastiska och vi har läst allt. Dock har det varit rent omöjligt att svara på alla meddelanden. Men ni ska veta att vi har läst alla och är så tacksamma för vartenda ord. Jag vet att ni är många som undrar vad som egentligen har hänt, så jag tänkte försöka sammanfatta de senaste dygnen lite kort.

Det var så att Robert körde en Endurotävling i lördags. Jag och Wille var där och skulle kolla. Vi kom ca. 10 minuter innan start, så vi hann köpa en ramlösa och sedan gå omkring lite innan start. Robert startade först och jag såg honom bara swisha förbi. Sedan gick det ett ganska bra tag, kanske 10 minuter, innan jag började fundera på vart Robert tagit vägen. Han borde ju ha kört förbi på varv två nu?
Jag såg mig omkring men kunde inte se honom, och inte heller kunde jag höra honom – hans cykel hörs alltid mest annars. Så började en man prata med mig allmänt och vi stod och pratade en stund innan vi båda konstaterade att Robert absolut borde ha åkt förbi nu. Denna man hade även hört att det låg någon i skogen och väntade på ambulans efter en våldsam krasch, men han visste inte vem det var. Han förklarade i samma mening för mig att de får en viss tid på sig att ta sig runt alla varven, så han kanske var och drack vatten menade han på. Jag började känna mig lite smått stressad nu och fick en klump i magen. Jag tog Wille och gick raka spåret till bussen, ingen där. Inte heller var han och tankade. Jag började gå tillbaka till banan och tänkte att jag måste hitta någon att prata med. Jag vet ju att det är Robert som är skadad. Jag kände det i hela kroppen. Och när jag var på väg ut i skogen igen så kommer det fram en väldigt trevlig kille till mig och säger ”Ska du gå ut till honom eller?”. Varpå jag förstod att det är min man som ligger skadad i skogen. Jag sade till denna kille att jag inte hade en aning om vart Robert befinner sig. Han sade snällt att han kunde följa mig ut i skogen. Han var så snäll. Är så himla tacksam för att han kom fram till mig. Ett tag var det som att alla visste att det var Robert som skadat sig. Alla utom jag. Jag har inte lärt känna så väldigt många inom enduron här på Gotland ännu då Robert precis gått tillbaka från crossen till just enduro.

När vi kom fram till Robert i skogen så såg jag bara hur han låg där raklång i banan med folk runtomkring sig. Jag fick panikångest. Jag klarar inte av detta var det enda jag tänkte. Kommer han ens att överleva? Det såg ut som om redan avlidit när han låg där. Jag kände hur det började svartna för mina ögon och hur min hörsel blev sämre och sämre, men jag drack massor med vatten och kom tillbaka snabbt. När jag satte mig bredvid Robert så började han gråta. Han sade ”förlåt” ett par gånger och jag kände inte igen honom. Inte för att han var ledsen eller sade förlåt, utan han var bara inte där. Det var inte min man som låg där. Hemskt var det. Smärtan tog över hans kropp och jag önskade med allt jag hade att jag hade kunnat byta plats med honom.

Ambulansen kom och de tog över. Så jag åkte raka spåret hem för att lämna Wille och sedan åkte jag till sjukhuset. Där fick jag höra att Robert ligger på Intensivvårdsavdelningen. Jag for upp till våning 5 och småsprang mot avdelningen. Jag ville inget hellre än att komma in och se Robert. Men jag ville också vända och springa ut igen. Min sjukhusfobi var så påtaglig vid denna tidpunkt att jag trodde att jag skulle dö. Det som höll mig på benen var tanken på att jag faktiskt inte visste ifall min man skulle överleva och att jag måste få se honom. Jag gick in efter en stund och fick sätta mig och vänta.

Mitt i allt så hade Robert berättat för en sköterska att jag hade fobi för sjukhus. Så hon kom och satte sig bredvid mig, vi pratade och så andades vi ihop. Hon tog mig sedan under armen och så gick vi in i rummet tillsammans. Hon satte mig på en stol där bredvid Robert. Hon var fantastisk. Att se att Robert var vaken (till och från) gjorde mig så glad. Han visste att jag var där och jag fick veta vad som hade hänt och vad som skulle komma att ske framöver.

Han hade brutit ett par revben varav ett hade orsakat en ordentlig skada på lungan. Hans vänstra njure hade även den fått sig en ordentlig smäll. Roberts högra njure är redan så dålig, så den kunde de inte lita på alls. Därför fick han stanna en bra stund på IVA för observartion. När kvällen kom så rullade vi ner honom på kirurgavdelningen och där har han legat sedan dess.

Allt går åt rätt håll och Roberts envishet är bortom denna värld. Jag har varit hos honom dessa dagar och igår var han vaken hela tiden även om det var kämpigt ibland. Rätt som det var hade han kallat in en gåställning(?↑) och sade till mig ”nu du ska vi ut på promenad”. Det fanns ingen sköterska på avdelningen som tyckte att det var särskilt smart, och det tyckte inte jag heller. Men som sagt, om han har bestämt sig för en sak så blir det så. Vi smög iväg ett par steg för att se ut över havet. Men på väg tillbaka till sängen så var han inte lika tuff. De där få stegen tog ut sin rätt ganska snart. Vi tog oss till slut tillbaka till sängen och han fick lägga sig igen. Dumt, kan jag tänka men samtidigt så är det hans envishet som gör att han kommer att komma tillbaka starkare än innan. Han är en kämpe. Jag är så tackam för livet. Tacksam för att han överlevt detta. Läkaren sade att om han inte varit i så god kondition både fysiskt och psykiskt så hade detta kunnat sluta riktigt illa. Men nu går det åt rätt håll och jag hoppas på att jag får lämna sjukhuset med honom vid min sida i veckan. ♥

Och hur jag har tagit detta är det många som frågat. Det var ju bara några dagar sedan som jag skrev om min sjukhusfobi. Och nu känns det som att jag är mer på sjukhus än hemma. Det har gått bra att vara på sjukhuset, men bara i Roberts rum. Fönstret har varit öppet och jag har druckit mycket. Men allt annat är tufft. Jag har ingen här på ön att vända mig till. Varenda en är på fastlandet. Bortresta. Och alla utom pappa i familjen bor ju på fastlandet. Det har varit en kamp för mig att hålla skenet uppe. Att finnas där för Robert samtidigt som jag måste skynda hem för att ta ut hundarna som sitter själva om dagarna nu. Mitt i allt detta så måste jag även jobba. Jag har deadlines, telefonmöten och viktiga mail att besvara. En del företag kan inte vänta.
Och Wille som var med på tävlingen och liksom nosade på Robert när han låg där i skogen, han beter sig så konstigt nu. Han är deprimerad. Han går med svansen mellan benen hela tiden, och så matstrejkar han. Han åt en portion sent i lördags kväll, och igår kväll så gjorde jag allt för att få honom att äta lite igen. Försökte med ALLT. Inget funkade. Så jag gav upp. Det kändes som att detta var det som behövdes för att få min bägare att rinna över. Jag gav upp om allt just i denna stund. Men när jag skulle börja städa upp lite så såg jag att han stod och åt mat. Jag satte mig på pappas köksgolv (de är där om dagarna även fast ingen är hemma) och då släppte allt. Som jag grät. Tårarna slutade liksom aldrig rinna. Jag vet inte om jag var glad eller ledsen. Kände mig likgiltig och otillräcklig. Jag är fortfarande ganska skör. Allt detta tar hårt på oss alla. Men jag är ändå så oerhört tacksam för allt fint som livet ger mitt i detta kaos.

Det är viktigt för många människor att få se hur skört livet är. Många är ni som skrivit efter olyckan och berättat att ni vill börja uppskatta de små sakerna i livet mer, och inte ta något för givet.

Och det är så efter en sådan här sak, man ser livet lite med andra ögon. Man inser snabbt att döden ändå är så pass nära, men ändå så långt borta. Jag är alltid tacksam för allt i mitt liv, men just nu lite extra. Jag vill aldrig sluta känna mig tacksam för livet, och jag vill aldrig sluta leva medan jag lever. Jag vet att allt som sker har en mening. Och vad meningen med denna olycka är vet jag inte än. Men jag vet att det kommer att visa sig.

Återigen, tack för att ni finns. Nu ska jag sätta mig bredvid Robert i sjuksängen för att kika på nya Beck. Kram. ♥

  1. E skriver:

    Fy vad hemskt! Hoppas han kryar på sig fort! Vet själv den där känslan, min sambo kör motocross och tävlar, han krascha ganska illa två gånger under förra säsongen. Ena gången trodde jag han bröt ryggen, den skräcken fy! Men som tur var så var det inte så illa utan bara en kraftig smäll! Jag kör själv cross och det är ju tyvärr sportens baksida att göra illa sig men det finns inget bättre än crossen! Alla som säger att man ska lägga av för det är ”farligt”, svårt att lägga av ”bara därför”. Kram!

  2. Bella skriver:

    Blev väldigt oroligt när jag såg din bild på instagram. Fast jag inte känner er och aldrig träffat er fick själva tanke på att någon av er skulle må dåligt på något sätt mig att känna väldigt starkt. Du är en välidigt stor inspirationskälla både med bakningen och på andra sätt. Hoppas allt blir bättre nu, din och hans styrka är verkligen beundransvärd! Massor med styrkekramar till båda och er familj! All kärlek!

    1. Fina du! Tusen tack för din kommentar och omtanke. Det betyder massor för oss båda!! Stor kram till dig. <3

  3. Linnea skriver:

    Har svårt att hålla tårarna tillbaka av ditt inlägg. Hoppas han mår bra snart och får komma hem till dig och hundarna 💗

    1. Tack du fina. Din omtanke betyder massor! Han är hemma nu. Kram <3

  4. Ullis skriver:

    Budskapet är väl att han ska sluta med denna livsfarliga sport.

    1. Linnea skriver:

      Helt onödig kommentar, förstår du inte hennes sorg efter du läst inlägget?!
      Skäms på dig!!

    1. Att det ska vara budskapet har vi svårt att tro både jag och Robert. Men tack för din input! Kram på dig.

Lämna ett svar till Ullis Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..