ANNONS

Mamma var annu en gang mycket nara doden – del 1

Kara vanner,

AfterlightImage

Det har varit en tuff vecka med mamma nara döden. Hon hade en svar urinvägsinfektion som orsakade hennes ”vital signs” att sjunka katastrofalt 80/40 i blodtryck och en ”heart rate” pa 130. Idag fick vi de goda nyheterna att blodtesterna visar att antibiotika sprutorna hade verkat och att hon ar fri från infektion. Hallelujah! Nu tackar jag Gud igen som har räddat mamma igen såsom sa manga ganger förr.

Men Gud vet vad man far kampa. Pa tisdagmorgonen vaknade mamma och verkade ma bra, en sköterska från hospice kom och bytte pa henne och klädde om henne men direkt efter att hon lämnat började mamma kräkas. Jag ropade pa Erika som blev hysterisk for det lat verkligen som om mamma skulle do. Hon har en stor kvävningsrisk och matas med en sond. Jag ringde till sköterskan som genast kom tillbaka. Blodtrycket var fortfarande bra, men mamma madde mycket illa och fortsatte att kräkas.

Nu tror jag att jag fick fel direktiv från hospice som sa att jag inte skulle ge henne ens vatten genom tuben pa grund av illamåendet. Da begärde jag antikrakningsmedel och pa eftermiddagen var blodtrycket katastrofalt lagt och mamma svarade inte pa tal. I det ögonblicket skulle hon ha fatt vatten dropp isatt och jag fick insistera (och ni vet hur jag insisterar!). En manlig sköterska kom som jag trodde var min van och sa att nar man har en sond behöver man inte ha vattendropp och han var sa fientligt inställd till droppet sa han stack mamma slarvigt i handleden två ganger och misslyckades bada gångerna. I det har laget måste jag tanka pa att hålla mig lugn därför jag kan inte förlora hospice. Med det radande Covid 19 hotet sa far INGEN besöka eller följa med till sjukhuset sa det ar inte längre ett alternativ for mig. Något det alltid har varit och som jag alltid har utnyttjat till forman till mammas överlevnad…

IMG_5139

Jag antar att det ar likandant hemma i Sverige att man definitivt inte far folja med till sjukhuset nu i dessa svara tider. Sa det galler att hålla sig val med hospice personalen. Nu fick jag VAK och en sköterska lyckades fa i dropp i ”fettet” vad det nu heter,  pa två stallen men det ar ju inte lika bra som i ådrorna. Men bättre an inget tänkte vi. Blodtrycket var fortfarande alldeles for lagt och pulsen for hog. Följande eftermiddag kom en sköterska som lyckades fa in droppet i ådran pa underarmen men sköterskan band inte om armen sa det var ett problem for snart minskade inte vätskan i droppet och jag sag vatten droppar pa mammas hand. Droppet hade akt ut ur ådran. Nu fick vi satta i mera fettnalar istället som det enda alternativet. Blodtrycket var fortfarande ostabilt och pulsen hog och jag sov i genomsnitt kanske tre timmar per dygn. Följande eftermiddag kom en angel från Ryssland.

– Det har ar inget, sa han. Varför tror man att det ar svart att satta i dropp har? Har sett mycket värre, sa den pensionerade ryssen pa en mycket bred accent. Mycket riktigt han lyckades fa in droppet utan någon förhinder eller någon smarta. Han lindade aven om handen sa att droppnalen inte skulle aka ut igen.

AfterlightImage

Nu, dag tre efter två antibiotika sprutor ser jag en forandring, mammas ansikte far farg och hennes ogon far liv. Men jag har ett problem och det ar att den manliga vardaren från hospice som vill ge mamma morfin pga av att hennes andning inte ar normal.

Att satta ett rott skynke framfor en tjur far samma reaktion som att namna morfin till mig nar det galler mamma. Morfin fungerar som aktiv dodshjalp och ar befogat nar patienten har svar smarta i en dödlig sjukdom (som min älskade far som dog i ryggmargscancer). I mammas fall skulle det vara mord for att spara pengar. Mamma hade inget fel pa andningen, det var mycket överdrivet…

Jag ar i en svar situation med mamma nu därför jag kan inte lata henne aka till sjukhuset utan mig sa for mig galler det att hålla mig otroligt val med hospice personalen. Har kan man fa allt till skillnad från Sverige – syrgas, medicin, dropp allt utom operation, det galler bara att FA DEM att gora det. Jag måste helt enkelt lagga band pa mina känslor och agera med utstuderad intelligens och list.

Vad gjorde jag med morfinfiluren som jag helst hade velat trycka till med en käftsmäll? Jag var sot som socker och spenderade mycket tid med honom och pratade om saker som angick honom inte mig. Jag försökte helt enkelt bli kompis med honom och det funkade. Men inte utan att saga att morfin ar förbjudet i vart hem och att (inte vid samma tillfälle) samtidigt gora klart for honom att hemmet var riggat med kameror.

Om ni vill veta slutet av historien far ni vanta till del två därför att mamma behover mig nu. Slutligen vill jag saga att jag önskar att jag kunde träffa manga av er som kommenterar sa snällt pa min Instagram. Tack alla fina människor.

Varmaste hälsningar,

Gunilla

IMG_5122

7
17

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00