Samtal vid läggning

Läggningarna nu för tiden ser ganska mycket ut såhär:

Fördelen är de samtal man hinner ha. Igår hade Märta somnat och Maja babblade på. Jag tycker det är lite FÖR kul med samtalen så hon får ju med mig på det varje gång. Ett tag.

Igår:

Maja: – Var är mitt halsband?!

Jag: – Det är på badrummet, vi tog ju av det när vi badade.

Jag lägger snabbt till: – Vi kan ta på det imorgon igen! (Vill inte kliva upp för femtioelfte gången)

Maja: – Det behövs inte. Jag är så fin ändå.

Ah tänk om man hade den där självkärleken hela livet!

LOADING..

Bjussa tomburkarna på ett äventyr

Det pratas ju mycket om återvinning just nu. Men en sak som det aldrig pratas om i dessa sammanhang är hur man maxar tiden med förpackningarna, tidningarna och burkarna.

Jag lägger väldigt mycket krut där.

Det börjar med att jag delar in dem i mindre grupper. Några i diskstället, en del på diskbänken, några under diskhon och en del i en större behållare. Sedan ökar grupperna i storlek i ett ganska rappt tempo. Det byggs små berg och högar och staplas torn.

Till slut blir det trångt och lite komplicerat. Glasflaskan tippar på plastburken som landar på plåtburken som välter tornet med lock och så vidare. Det blir ett jäkla liv som ofta får ackompanjeras med flertalet svordomar samtidigt som den som svär försöker att ställa upp sakerna i upprätt läge igen.

Alla som provat vet att detta är omöjligt. Plötsligt har underlaget blivit som en mot-magnet och allt ramlar hit och dit och skramlar med maxvolym. Blir det inte fler saker för varje ras?

Här är det dags för fas två. Allt öses ner i påsar och kartonger som sedan placeras i en snygg installation väl synligt – gärna köket eller hallen. Nu kan man maxa kvalitetstiden med dem rejält, man snubblar över dem och går in i dem och de blir verkligen sedda.

Till slut börjar det även här att ramlas och vältas. Eftersom de fylls på blir de dessutom överfulla och när man petar i på ena stället åker det ut på andra.

Det är dags för något nytt.

Nu fyller man bagageutrymmet. Sådär! Alla påsar och kartonger får nu under en längre period vara med vid hämtning, lämning, dansen, lämning, handlande (och då trängas med helt nya påsar med fulla förpackningar), hämtning, helgutflykten och massor av annat skoj. Som de får uppleva! Nya stadsdelar, nya bekantskaper.

De blir en del av inredningen i bilen och först när chauffören börjar bli sugen på fri sikt bakåt är det dags att gå vidare.

Efter denna trestegsraket under några veckors tid så är det dags för slutstation. Nöjda och belåtna åker alla ner i rätt behållare.

Tänk så fint va? Att de fått vara med så länge i vår vardag. Inte konstigt att man snyftar lite när man tar farväl. Tur att det redan byggts upp nya torn där hemma.

  1. Avdelningen för oombedda och präktiga tips:

    En av de bättre grejerna vi köpt sedan vi flyttade till hus är källsorteringskärl från Ikea (de här https://www.ikea.com/se/sv/catalog/products/70255899/, finns i två storlekar). Vi har fem stycken, för kartong, plast, glas/metall, tidningar och pet-flaskor. De gör ingen skillnad för fas tre i din trestegsraket, men det är väldigt smidigt att ha en särskild plats för det som ska sorteras, som dessutom är snyggare än kassar av olika modeller.

    Vi råkar dessutom ha sån tur att vi har lyxen med en egen miljöstation i området där vi bor, så vi behöver bara gå 50 meter för att tömma kärlen. Därmed inte sagt att vi inte skjuter på uppgiften så länge det bara går…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Gråt, snor och hästar

Ändå rätt bra nyversion av ”blod, svett och tårar” i rubriken eller hur??

Jag körde ju världens jobbrejs alldeles nyss och håller på att varva ner och ta tag i nästa grej. Tänkte berätta vad jag pysslat med senaste tiden:

1 Snor

Jag har gjort bilder till fyra pixieböcker för barn, för Apotek hjärtat. Det ska handla om olika sjukdomar (magsjuka, förkylning) på ett lite roligare sätt. Jag vet inte hur mycket jag får visa upp så här kommer bara två små skymtar av när arbetet var igång.
Det var SÅ kul att jobba med detta! Men det var tajt deadline så jag satt sent varje kväll och jobbade helg. Det är rätt kul att gå helt in i ett jobb sådär, bara man vet att det kommer lite luft efteråt och det har jag faktiskt känt denna gång.

IMG_8782
IMG_8783

2 Hästar

Jag har fått äran att teckna Peppes kapitelbok för barn – ”Ett himla tjat om hästar”. Det ska bli en serie om Maja och hästen Frank. Så himla kul att dels teckna för barn och dessutom hästar som jag aldrig trodde jag skulle teckna. Jag är ju lite av en människotecknare. Nu är det hårdplugg med hästtema för min del.
När jag tecknar människor så KÄNNER jag liksom hur de ser ut: miner, rörelser… det finns på något sätt i mig. Men såklart olika utmanande att få ut det på papper (kan säga att väldigt intensivt tecknande sedan bloggstart för 5 år sedan har gjort det lättare och lättare).
På det sättet känner jag ju inte med hästarna, såklart. Än. Vilket gör det utmanande och roligt!
Detta jobb är inte avslutat ännu alltså, utan pågående.

Boken är spännande, välskriven och fin – är så impad av Peppe! Längtar efter att få läsa för mina barn.

45709298_10156939926626757_7009169911612178432_o

3 Gråt

Direkt efter att jag lämnade ifrån mig Apotek hjärtat-böckerna så var det dags för filmning. Jag är så glad att jag har ett proffs till kompis – Anna. Hon hjälpte mig att filma och klippa, allt jag behövde göra var att skriva manus och spela olika gråtpersoner. Lättnaden att efter ett jobbrejs kunna leja ut de delar man själv inte är så bra på var enorm!

Vad filmade vi då? Jo på Insta och FB gjorde jag ett samarbete med Once Upon (en fotoboksapp) och då hade vi kommit på idén att göra 4 olika gråtstilar (eftersom man lätt blir känslosam när man får en present i form av en fotobok med exempelvis barnen).

Jag var helt blöt om tröjan efteråt. Och nej jag KAN ju inte gråta på beställning, så jag fick använda min linsvätska flitigt!

Sjukt kul hade vi!

***

Det var jobben som snurrar runt i mitt huvud just nu.

Vad jobbar NI med precis just nu?

  1. Jag jobbar på förskola och jobbar just nu med att orka med mina egna barns gnäll och skrik efter jobbet utan att hamna i att bara gnälla och skrika själv p.g.a. att det i det stora hela är det jag har matats med under hela dagen med andras gnälliga och skrikiga barn på jobbet. En utmaning rent jobba-med-mig-själv-mässigt kan jag lova!

    Utöver det så jobbar jag även som instruktör i Bodypump och förbereder just nu upplägget för ett dubbelpass med två olika åttaklassare imorgon! Det är ett väldigt, väldigt kul extraknäck att jobba peppande med vuxna vid ett par tillfällen i vardagen och att nu få ändra om målgruppen till högstadieelever känns som en jättehärlig omväxling eftersom att träning och motivation och barn/ungdomar är typ det roligaste att jobba med :)

  2. Jag sitter och försöker placera ut lyftögglor i prefabricerade plattor så de ska gå att lyfta på plats för ett kajbygge så småningom. :)

  3. För tillfället är jag mitt uppe i ett lite större översättningsprojekt. Det är alltid skönt att ha något stort inne, samtidigt som det är stressande att tacka nej till annat. Dessutom har jag (för en gångs skull) hyfsat gott om tid, vilket tyvärr gör att jag lallar runt på FB och Instagram mer än jag borde, eftersom jag blir lite lat och ofokuserad om jag inte har åtminstone lite press på mig. Försöker påminna mig om att om jag jobbade på lite bättre skulle jag kunna ta fler jobb, men det går lite sisådär med det.

  4. Föräldraledig för tillfället, så jag jobbar med amning, blöjbyten, bärande, snortorkande… Äh, du vet. Ska också försöka fylla i lite milersättning och sånt för ett uppdrag jag gjorde för ett litet tag sen (sista gången jag gör ett långväga uppdrag och släpar med mig hela familjen (inkl barn 6 år, 2 år och 1,5 månad…)).

  5. För tillfället vabbar jag. Personalen på Apoteket är mina nya kompisar och dit återkommer jag var och varannan dag och köper på mig Alvedon, nässpray och hostmedicin. Inatt hade vi småbarnens motsvarighet till Alla helgons blodiga natt – alla fulla blöjors bruna innehållet utspritt i hela sängen…så nu snurrar tvättmaskinen för fullt och vi ligger utslagna i soffan och tittar på Greta Gris….😉😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Mina barn är genier, inte mamman dock

Geniala barn har jag! Eller ja ett av dem i alla fall. Men jag vet inte vilket. Så jag klumpar ihop dem. (Har hört att det är det bästa för syskon, att behandlas som en enda och inte som enskilda individer.)

Hittade denna geniala teckning på deras rum:

Lade upp den på Instastories och fick många kommentarer, såklart.

Betans man Leif skrev att mina barn hade skapat något som proffs skulle tagit galet mycket pengar för att skapa. Först blev jag glad, sedan insåg jag att vi just förlorat hundratusentals kronor.

Tänk om barnens mamma hade varit lika mycket geni som barnen. Då hade snipphjärtat säkrat deras framtid. Nu gavs det bort gratis …

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

5 tack till pappa på fars dag

Tack för…

…anpassningen

…gott samarbete

 

…förståelsen

(situation lånad av fina Cecilia)

 

…servicen

(text av suveräna sockertoppar)

 

…sällskapet

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vänd kaos till harmoni på bara 5 minuter! (och sedan tillbaka igen)

Jag är iväg med kompisar till Götelabooooorg hela helgen och ibland drabbas jag av akut längtan efter mina små. Då kan jag läsa gamla blogginlägg och känna att det ändå är okej med ett par dagars vila, god mat, vuxenprat och självvalt tempo …

Här är ett sådant inlägg från förra året:

Så denna tickande pms-bomb leker familjeliv. Vid ett tillfälle mitt på dagen ger vi oss iväg till ett köpcentrum med en lång handla-lista. Hela familjen. #myz.

Vi ska hitta ett par byxor som inte får hål på knäna efter 30 sekunder har vi tänkt. Ett par jeans. Men det måste vara rätt jeans! hävdar barnet. Efter lite luskande tror jag Märta menar jeggings. 300 uppvisade par med svaret ”eh nej” senare får jag nog och tänker VARFÖR gör jag det här? Det fanns inget svar på frågan så vi ger upp. Går till ett lekrum. Där tröttnar vi alla tre ganska fort och ska leta upp en leksaksaffär för att inhandla present till morgondagens kalas.

Vid ett tillfälligt stopp hos en frisör där mamman tänker ”jag ska bara lite snabbt köpa några gigantiska flaskor schampo så jag inte behöver handla på 2 år” frågar barnen om de får klubba (nåt annat barn har en). Nej säger jag bestämt.

Det blir inga gigantiska schampoflaskor. Det blir lila hårspray. Och två klubbor. Klubbor som de fick av butiksägaren. ”Å tack”. Sedan blir det en kamp om när dessa klubbor ska ätas. Till slut bestäms att efter middagen blir bra. Sedan är det slutdiskuterat. Nej vars, bara skojade. Jag måste påminna om överenskommelsen varannan minut.

Vi FÅR inte gå till leksaksaffären, för pappan säger att den är dålig. Jag blir överdrivet sur för att jag inte kan få avgöra det själv. Lekrummet igen då, medan pappan handlar? DET ÄR JU SAMMA LEKRUM?! Neeeej. Får vi äta klubban? Jag påminner om överenskommelsen. Men snäääälla?Jag påminner om överenskommelsen. Men när vi kommer ut ur affären då?? Jag påminner om överenskommelsen.
JAG ÄR HUNGRIG! Oj då, ja det kanske vore på sin plats med nåt litet att äta… Ah ett fik! Där! Jag kan dricka kaffe! (här ser man en drömbubbla över mammans huvud. Två barn som äter nåt. Mamman dricker kaffe. Allt är tyst och lugnt, och lite rosa? Fluffigt i kanterna?) Eh JÄTTESTORA mackor på fiket. Barnen kommer inte ens gilla dem. Smoothie? Inte det nej. Okej men nu har jag en SÅ bra idé! Kolla bullarna! En bulle kan ni få –men då blir det inte klubba förrän imorrn på kalaset. Va? Hellre klubba? Jaha… Men bullen? Nej? Okej klubba var bättre. Vaddå, klubba nu? Nej! Alltså, hur hamnade diskussionen här igen?? (å gud det var ju JAG som ledde oss in där igen! WHYYY?) Eh, men en muffin då? JA säger ena barnet. NEJ säger andra  – klubba!
Va? Är vi där fortfarande? Jag HATAR klubbor. Jättemycket.

– Barn. Vi ställer oss här vid sidan av fiket ett tag. Jag måste tänka. Det här blir inte bra. Jag har inte hunnit tänka igenom något.

En minut senare har jag kommit på. Nu vänder vi kaoset. Lösningen är glass. Om ni får glass, DÅ sparar vi klubborna till imorgon. Vi är eniga! WOW!

Kulglass. TVÅ kulor. Mmm mys! Det smakas av varandras glassar, utvärderas, reflekteras. Chokladen var god, den blå glassen var sisso (så överraskande). Vi tar kort och skrattar och har det gött. Jag kan det här med att hantera kaos minsann. Klapp klapp på min axel.

Nu skrapas bottnarna. Ingen glass kvar. Pappan är strax färdighandlad. Allt bra! Nu kan vi dra!

– Kolla mamma! Det finns sån där glass också! (Märta pekar på en GB-frys)

– Ja se där.

Maja rusar dit.

– Eeeeh… hon tittar på bilden och funderar. Jag vill ha DEN DÄR!

– Mm, svarar jag oengagerat. Men inte nu. Nu har vi ju ätit glass precis.

Hon börjar öppna frysen.

– Eh, nej Maja, vi ska inte ha MER glass! Ni har ju som sagt precis ätit TVÅ kulor? Du vet, när vi hade det så mysigt? Remember?

Maja har på hörselfiltret ”mamma” och hör alltså inte ett ljud. Ner och gräver i frysen. Jag samlar ihop sakerna som jag inte vill lämna på bordet och säger samtidigt lite lagom väsigt och ilsket:

– MAJA. LÄGG AV NU. (tänder ihop, rösten viskande men ändå hög, ja ni hajar)

Märta tänker att mamma behöver assistans och hoppar in som någon typ av polis (en polis som inte är helt emot övervåld). Hon sliiiiter bort Maja från frysen och slagsmål uppstår. Jag försöker vara tacksam mot Märta samtidigt som jag försöker förklara att det här med att slåss eller slita bort någon inte är en så bra lösning. Samtidigt som jag försöker trösta/lugna Maja, samtidigt som jag försöker få henne att förstå att det här med att bjuda på glass inte känns särskilt kul om det två sekunder senare ska tjatas om något mer.

– DET. BLIR. INGEN. MER. GLASS.

– Då vill jag ha KLUBBA!!

Tillbaka där vi började alltså.

Det hela slutar med att pms-iga mamman försöker vara avslappnad och kul på väg till bilen. Hon varvar sin ljuvliga pedagogiska stil med att tappa humöret och bli väs-mellan-tänderna-ig med jämna mellanrum. Till slut sitter de alla i bilen. Mamman stirrar rakt fram med käkarna hårt ihop.

Pappan snackar om att släppa av familjen vid huset och dra vidare för att handla kol till grillen. Mamman svarar knappt.

– Är du okej?

– Det var jobbigt. Mer än så orkar jag inte ens säga. Jag är FÖR irriterad.

– Jaha. Vill du åka och handla kol då eller?

– Ja.

Vid en bensinmack skjuter modern tillbaka stolen i bilen och blundar i 20 sekunder. Andas. Andas.

Så där, det löste dig med lite syre (eller var det bensindoften?). Kol, grill, lek på gatan, sopa grus (gud vad jag älskar att sopa grus!) och telefonprat med syster. En riktigt bra kväll faktiskt! Och INGEN JÄVLA KLUBBA på hela kvällen. #viktigseger

humoret

Så stabil.

  1. aaasas jag dör du är för bra!! hahahahaha ååå alltså när barnen inte låter en tänka och man försöker ta nya beslut på volly och sen blir råförbannad på barnen som ”lurat” en till något, EXAKT samma sits nyss när det viktiga var att hålla överrenskommelsen med godiset så jag gav dom fika i panik (logiskt?) men plus att sambon sen har mage att skälla för att jag ändå gett socker på vardag (hur han inte kunde fatta att det var Helt annorlunda än att ge efter för godiset?) och sen blir jag förbannad på barnen som ”lurat in mig i de här överrenskommelsen som gett MIG skäll” #stabilt #denvuxnairelationen #intestoltögonblick #sömnbrist #aldrig mer stadsmiljö med två barn #vad är grejen med alla jävla lockelser som lurar i form av leksaker och socker?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Rabatt på min bok

Reklam för min bok Hej igen vardag.

KOM OCH KÖP!

Bokus.com kör ett julerbjudande exklusivt för mina läsare! Ni får 20% rabatt med koden: hejigen.

Erbjudandet gäller tom 31/12.

Man uppger alltså koden hejigen i kassan, för att få rabatten. Erbjudandet syns inte på hemsidan utan rabatten dras i kassan.

Här är länk till sidan:

https://www.bokus.com/bok/9789175153025/hej-igen-vardag/

  1. Började läsa din blogg för… några månader(?) sedan. Började med ditt första inlägg och nu har jag läst ikapp. Helt underbar blogg. Har själv inga barn än, tyvärr, men ser framför mig serien med alla jobbiga moment under dagen och i sista rutan ligger de vuxna i sängen och tycker allt är undetbart. Inte för att jag hoppas på jobbigheter utan för att jag tror det kommer bli jobbigt OCH underbart.

    Du skriver så bra och nyanserat. Hoppas du fortsätter blogga länge.

    (Det som är roligast att läsa är alla tokigheter som händer pga trötthet 😂. )

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sådant man sa före barn …

Idag gick jag runt och tänkte på allt man föreställde sig om livet med barn, innan man hade fått dem. Det mest tydliga är att jag verkade tro att jag skulle ha en massa tid. Och hur jag efter barn inte upplever att jag har direkt någon tid.

Det här med att prata igenom saker med partnern och komma överrens om hur vi ska uppfostra. Eller när jag har snack med barnen om saker och inser efter en stund att de tröttnat för längesedan och hittat en iPad och kollar på youtube. Jag trodde jag var pedagogisk mamma nr 1…

Men en sak som också slog mig är att jag inte hade fattat att det skulle komma ut egna individer. Eller alltså, jag FATTADE det ju, men ändå inte. Jag har på något sätt tänkt att JAG (vi) kommer att forma barnen. Och det gör vi väl såklart, men inte så mycket som jag trodde. Jag tror jag inbillade mig en lerklump som jag skulle forma. Men så är det ju inte. Dels så är den ju en viss form och man kan hoppas att man trycker på rätt ställen som får den att växa och frodas på ett bra sätt. Men sedan är det ju en massa andra som är där och petar på klumpen – på gott och ont! De behöver ju utvecklas i samspel med andra, och lära av andra än bara sina päron.
Men jag hade ändå inte fattat.

Så stort ansvar och så lite makt, på något sätt!

Tänkte på det extra när jag lyssnade på podden Kvinntervju (@kvinnstragram) där Alexandra Rejsmar intervjuar världens bästa Charlotta Beyoncé Björck och när de pratade om att försöka låta barnen slippa könsnormer. Tips att lyssna på dem!

Vad hade ni som ni trodde och tänkte före barn som liksom bara ”HAHAHA” efteråt?

***

Passande nog kör jag en #tbt på den här gamla listan.

Saker man sa innan barn och hur det sedan blev …

 

1. Det där med ljud …

ljud1

ljud2

 

2. Det där med barnvakt …

barnvakt1

barnvakt2

3. Det där med regler …

nej1

nej2

4. Det där med sova i egen säng …

sova1

sova2

 

5. Det där med partid …

partid1

partid2

 

6. Det där med prat om barn …

prat1

prat2

 

 

7. Det där med maten …

mat1

mat2

  1. Hade bra mycket mer bestämda tankar kring genus innan barnen ramlade in. Sen inser man att barnen träffar andra vuxna, kompisar osv. Så nu är det mer att man får göra så gott man kan.

  2. Från någon psykolog på tv tog jag till mig detta knep och till och med skrev ned det innan jag fick barn.

    Hur det låter vid läggning i verkligheten. Mamman: ”Du får bestämma, vill du släcka lampan själv eller vill du att jag släcker lampan?” Barnet: ”Ingen!”

    1. Vi försökte också med det där ”knepet”, vilket har lett till att barnen slänger sig med ”ni får välja – vill ni ge oss glass eller godis” 😂

  3. Jag bestämde mig för att aldrig prata om barnen eftersom min exman övertygade mig om att bara tråkiga föräldrar gör det. Jag ville inte vara tråkig.
    Men, vet du? Jag har sett till att omge mig av människor som, liksom jag, älskar att prata om barn ❤️

  4. Jag tänker och tänker men kan inte minnas något alls av hur jag tänkte mig föräldraskapet. Vet inte om jag förträngt det eller glömt det eller om det har med mitt sätt att vara att göra. Kan jag planera så för jag det. Inser jag att det är omöjligt att planera så tar jag allt som det kommer.

    1. Haha, samma här och nu står jag och vagnar bebis tre på natten trots att jag lovat mig själv att den här (tredje barnet), bara ska sova i egen säng och utan ”trix”. Så fort man glömmer 😂

  5. Innan barn tänkte jag nog att föräldrarna har dålig pli på sina barn när de får utbrott etc i mataffären, på stan, bussen etc etc. Nu har jag insett att en treåring kan bli arg och få utbrott över allting. Dagens utbrott har berott på:

    * jag släckte en lampa. Ungen blev skogstokig, för just den lampan skulle han släcka ju. Fick tända igen så han fick släcka.

    * plockade upp en leksak lillasyster tappat. Inte bra! Det skulle ju han göra.

    * la linsgryta vid sidan av spaghettin. All mat på tallriken blev helt plötsligt kontaminerat och helt oätlig.

    Så all respekt till föräldrar som går och storhandlar med barn, jag hade aldrig pallat.

  6. Jag är mest imponerad över att du kommer ihåg en tid före barnen. Har de inte varit här? Eller så är det för att mina håller på att bli stora och vi är över någon slags puckel och allt blir lättare. Min äldsta är tex irriterad på mig att jag inte låser badrummet eftersom det är pinsamt att råka gå in när mamma sitter på toa. Han har visst förträngt alla roliga år när han gladeligen satt i mitt knä på toa…

  7. Hög igenkänning!
    Saker jag sa, som gravid, om bebistiden: ”Små barn behöver mat, värme, ren blöja och kärlek, så länge de får det så är de nöjda. Inte så svårt!”

    HA. HA.

    1. Hahaha! 😂 Tack för att du delar med dig.

      Kommer också ihåg vissa saker jag sa/tänkte innan jag fick barn. Bl.a. hur jag var så extremt oförstående inför att min man var inkonsekvent ibland med sin dotter (mitt bonusbarn). Hon var 4 då och jag tyckte väl typ ”hur svårt kan det vara?”. Lillebror är 4 nu och jag kan konstatera att jag blivit liiite mer ödmjuk…

  8. Hahahaha du är alltid så spot on! Klockrent 😊
    En annan sak vi skulle göra var så snart som möjligt – lära dom somna själva så vi skulle få vår egentid/partid ihop på kvällarna. Nu sitter vi varje kväll och väntar och väntar på att de ska somna. Dom är 3 och 5. Skulle aldrig ha hjärta till lämna dom ensamma och ledsna i sina rum för lära sig somna själva. Den tiden kommer när dom är redo, förhoppningsvis innan dom hinner bli tonåringar! 😊

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bokklubben bok nummer 6, rösta!

Jag har ju glömt bokklubbens sjätte bok! Här är era nomineringar. Jag har om varje bok lagt in kort text som jag snott från Bokus, men titeln är länkad så ni kan läsa mer om handlingen där om ni vill!
Jag vill läsa ALLA.

RÖSTA, please!

Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. Det är en berättelse om kärleken till en folkrörelse,men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Nolis återkomst som romanförfattare spänner över hela nittonhundratalet och gestaltar villkoren för tre generationers kvinnoliv. Det handlar om klass och moderskap, trauman som går i arv, och ensamma mammor som inte förmår ge sina barn det de behöver. Med samma bildrika, associativa stil som gjorde debuten Naturen så rosad har hon skrivit en roman som bärs fram av stor känslighet, psykologisk skärpa, skönhet och mörker.

Arv och miljö av Vigdis Hjort

Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.

Väggen av Marlene Haushofer

En kvinna följer med släktingar till alperna. När hon går och lägger sig första kvällen är hon ensam i huset och när hon vaknar dagen efter är hon fortfarande ensam. Hon går ut för att leta efter de andra och styr stegen mot värdshuset i närmaste by. Men på vägen dit går hon rakt in i en genomskinlig vägg. På andra sidan är alla varelser, både djur och människor, döda.

***

Och här en bild på när man ska läsa samma bok för femtioelfte gången …

  1. Jag är inte med i bokklubben men måste bara säga att Björnstad är en så bra bok! Har läst fortsättningen också och väntar-väntar-väntar på sista delen …

  2. Björnstad. Då får jag en anledning att läsa den en gång till. Egentligen gillar jag pocket bättre än inbundna böcker, men när Björnstad kom kunde jag inte vänta så länge…

  3. Björnstad!
    Och för att svara på din bild på Bamse, jag har en ny deal med min 4åring som är att vi väljer en bok var… för att komma ut ur två meningar per sida-böckerna. Hon väljer en sådan och sedan är det min tur och jag har valt Majken, Majken!

  4. Läst björnstad del ett och två och påbörjat rich boy, så röstar på rich boy så att jag läser klart den😅

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Tema: trots

Lyssnade på Kropp & själ, avsnittet om trots och tyckte det var bra! Har ni lyssnat?

Är ju inte i 3-årstrots just nu, och nej inte barnen heller, men det KAN hända att utmaningar dyker upp ändå. Det här med 6åring till exempel … eeeeh, humörssvängningar?! Och det här med envishet, mute på mammaröst och tempo à la sengångare i stressituationer.

Här kommer en radda bilder på tema trots. Eller vardag bara.

1 Du vet att du är en kass förälder när du inte kan återskapa tuggan barnet precis tagit.

2 Du ska alltid sabba genom att ”bara vilja barnets bästa”. Pff!

3 Du kanske anstränger dig lite ibland …

4 … men så slarvar du ALLTID med något.

5 ”Nästa gång” är ingen gång, det vet ju alla. Det är exakta nuet som räknas.

Img 8773.jpg

6 Det är i alla fall tydligt vem som bestämmer.

7 Det är tur att de är så gulliga

  1. Alltså, jag tror jag dööör av igenkänning! På pricken vad som händer min dotter just nu. Nä, nä, nä, nä och åter nä.

    Jag sitter och ler och smånickar för mig själv på varje illustration! Så klockrent!

    Världen har gått under, så förtvivlad var min dotter i morse. Hon måste ha blivit utsatt för det värsta som kan hända: att jag tog bort paddan från henne.

    Tack för dessa underbara, fantastiska illustrationer!

    Det gör att jag orkar ta mig igenom ännu en känslostorm som jäntan min bjuder så frikostigt med!

  2. Vår podcast var med i ett litet klipp, och vi har nu gjort en ”replik” till kropp och själ i vår podd. Helt utan deras vetskap tror jag haha, vår podd är inte så stor. Men, det jag ville säga var att experterna hade himla bra åsikter i början, men sen när de svarade på lyssnarnas frågor blev det helt tokiga svar tyckte jag. Inte alls i samma anda som de hade tidigare i programmet. tyckte det var trist, men annars var det ett intressant program!

      1. Stanna Hemma heter den. Sådär lagom pekpinne ;) nej skönt åsido så berättar vi bara om hur vi gör för att ha barnen hemma och hur vi tänker kring feminism/jämställdhet/ekonomi osv.

  3. Haha 😂 Jag som tidigare har småskrattat åt dessa roliga illustrationer befinner mig just nu mitt i illustrationerna i vardagen. En vardag där världen kan gå under för att såsen (créme fraiche) råkade hamna på pastan och inte bredvid… Men som med allt annat ”this tio shall pass”

  4. Lyssnade på avsnittet, mkt bra! Har en tvååring ich är orolig för neuropsykiatrisk åkomma nästinintill dagligen när han blir sådär förbannad och jag är satt på mute. Såååå skönt att fler upplever samma sak!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ingen kalender i år

Några frågade och jag svarade att jovisst blir det kalender i år! Sedan rusade tiden och tryckeriet som gjort kalendern tidigare år fanns inte längre när jag väl fick ändan ur och försökte ta tag i saken. Därefter fick jag fina förslag från er och var på vippen att påbörja arbetet när jag insåg att det inte kommer att gå. Jag kommer inte att hinna utan att slå knut på mig själv.

Som jag velade och ville, men till slut fick jag säga åt mig på skarpen. Vi siktar på nästa år!! Tack alla som frågat och förlåt till dem som väntat och trott den skulle komma… det gick inte ihop den här gången.

I årets version är vi ju framme på november och där ser man denna illustration:

I ett inlägg om 6 versioner av läggningar kallade jag den Dream big-läggningen med texten:

Hur går den till? Alla lägger alla – god natt.

Nackdelar: ont i nacken för den som somnat framför tv:n och ännu en missad film.

Fördelar: lång natt.

Nu säger jag god natt!

LOADING..

Guldkväll

Idag åkte vi till mina föräldrar. Det är alltid så härligt. Fint sällskap, god mat, bli ompysslad, få sova, värma fötterna vid brasan och promenera!

Jag brukade under de slitigaste småbarnsåren med lätt ironisk och bitter ton snacka om hur man som småbarnsförälder i alla fall fick uppleva en massa soluppgångar och solnedgångar eftersom man alltid var vaken.

Idag tänkte jag att det ju faktiskt var en liten fördel med att det typ blir natt kl 16 nu, att man hinner se solnedgångarna. Och snart är dagen så kort att man utan problem bockar av även en vacker soluppgång. Så extreeeeeemt positiv?! Ni kanske vill sluta läsa min blogg nu, för vad kommer härnäst? Ska jag tatuera in carpe diem eller? Uppmana till njut och skriva saker som ”stoppa tiden”?!

Ni kommer dock förstå mig. För kolla in ljuset denna guldiga kväll:

Namaste dårå!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Morgonrutin enligt barn, morgonrutin enligt föräldrar

Morgonrutin enligt förälder:

  1. Äta frukost
  2. Klä på sig
  3. Leka/kolla tv medan förälder fixar
  4. Ta på ytterkläder och gå till förskola

Morgonrutin enligt barn:

  1. Äta frukost … nej förresten, en tugga räcker. Ska spara lite plats i magen till senare. Ni kommer snart haja.
  2. Klä på sig … nej inte det … inte det … hmm kanske … sen, måste kolla en grej först … okej … nej förresten … ja! Kanske … oj kolla den här dockan låg här! Nej inte de byxorna. Jag ska välja själv. Senare. Ska bara kolla … Okej jag ska ha den här sommarklänningen och inga strumpor.
  3. Borsta tänderna.
  4. Tvätta alla tandborstar. Med tvål. Skölja lagom mycket.
  5. Ta av alla blöta kläder. Nya behövs ej. Vad menar du med två steg bakåt?
  6. Klippa papper i små små bitar. Klippa paljetter i bitar. Leta efter pennvässare i botten av pennlådan. Klippa presentsnöre. Räkna pärlor. Rensa bort pärlor som inte är fina. De kan ligga på mattan.
  7. Kräva en klementin. Men åååh inte skalad!!!! Kräva en ny. Skala själv. Dela upp i klyftor. Äta en klyfta. Hinner inte mer nu. Måste göra en grej.
  8. Lådrensning. Aka ”vad finns i botten på alla våra lådor”. Så många glömda leksaker.
  9. Leka i Pippihuset medan förälder tar på mina kläder. Nej inte de här byxorna! Av med dem. Nej, du får välja. Fast nej inte dem. Inte dem heller. Nope. Nej. Ja de där går bra.
  10. Kräva ett kex och en ny klementin, neeej 20 minuter gamla klyftor är inte okej. NU kan jag gå med på alla ytterkläder, om förälder tar på medan jag ligger på golvet. Ja vi SKA gå. Föräldrar är så tjatiga. Men vänta lite, jag måste ju kissa först.

  1. Vi har börjat med belöningssystem, med titeln ”ANNA-LISA LYSSNAR”
    En lapp på väggen. Bild på vad som ska göras på ena sidan. Bild på belöning på andra sidan. Däremellan plats för klisterhjärtan.

    Tre olika saker ska göras, dvs tre rader som hon får fylla med hjärtan.
    10 hjärtan på ”komma till bordet på en gång när vi ropar att maten är klar”. Ger en glassbåt.
    10 hjärtan på ”komma och borsta tänderna utan att gömma sig först eller allmänt tjafs”. Ger en plastdiamant.
    10 hjärtan på ”klä på sig på en gång utan tjafs”. Ger en liten leksak som hon får välja ur en låda. (Mannen länsade BR på småsaker för 10kr/st)

    Har tagit ett långt papper så varje grej har fyra rutor så slipper man göra om så fort en blir full.

    Vi har fått det så o-troh-ligt mycket mer harmoniskt hemma nu (efter ca 3 belöningar på varje)
    Alla sätt som funkar är bra, tänker vi.

  2. Tack för att du finns!

    Uppskattar detta extra mycket idag när jag slipper lämning och redan sitter på tåget på väg till jobbet. Klev upp och drog hemifrån innan någon annan vaknade (och krävde att jag skulle gosa, följa med till toaletten etc).

    Jag får hämtningen istället. Det är ju en helt annan historia 😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Små barn små problem, stora barn stora problem … eller?

Fick en kommentar på ett två år gammalt inlägg, ett sådant där jag inte minns att jag skrivit och läste igenom och tänkte: jepp, det får bli dagens återbruk. Delar av den.

Det handlar om tips. Tipsande. Som jag sa igår på Dieselverkstaden är ju detta med oönskade tips något jag gärna tar upp och gnäller på. Sedan är jag själv världens megatipsare. Kan NÄSTAN inte höra någon dryfta ett problem utan att dra fram en power point och en 40-sidig rapport om hur problemet ska lösas. (till och med fick jag läxa av min terapeut att inte komma med en enda lösning på en vecka – det var fruuuktansvärt svårt).

Hur som helst så känns det som att småbarnsmammor blir föremål för vääähäääldigt mycket tips. Det är som att alla som är föräldrar anser sig vara experter på BARN (#inteallaföräldrar). Eftersom precis alla barn såklart funkar precis likadant. Det vet ju alla!

När jag visar sådant här aggressivt motstånd mot ”tips”och ”kommentarer” så gör jag ibland personer bekymrade; ”oj får man inte säga si eller så”.
Såklart har det med person och situation att göra. När en bebis illvrålar så är man kanske inte särskilt mottaglig för ”tips”. Dessutom har man i de allra flesta fall provat allt, eller så vet man precis vad det handlar om och man försöker lösa det. Hur som helst så är det sällan läge att påpeka att bebisen är ledsen. Är det NÅGON som vet det så är det föräldern. Hej hej maxade stressnivåer!

Jag tänker också att man aldrig vet hur många som har kommenterat saker förut. Man kanske har fått höra att ens barn är SÅ LITEN eller SÅ STOR femtioelva gånger. Till slut undrar man ju vad problemet är? ÄR det ett problem? Mitt barns storlek? Är hen så exceptionellt stor/liten att ALLA som ser hen måste påpeka det?

En sådan där klassisk kommentar är uttrycket ”Små barn små problem – stora barn stora problem”.
Det är såklart inte ett dugg tröstande att höra när man är nybliven, trött förälder. Å tack, detta är småpotatis alltså, vad gött att veta att allt bara blir värre!

Kanske är det bara så att man vill trösta, säga att ”du tror det är jobbigt nu men det är det inte”. Fast det slår liksom lite fel då kan jag tycka…
Eller är det för att tala om för den som upplever tillvaron lite problematisk i bebisstadiet att den borde vara tacksam och inte gnälla?

Jag tycker det är dumt att ställa problemen mot varandra. Om ett stort barn mår dåligt i skolan till exempel så kanske man kan tänka tillbaka på den där dagen hen kastade en tallrik gröt i väggen och tycka att ”hur kunde jag tycka att det var jobbigt …”. Man kanske tänker att man på något sätt hade mer kontroll då, för på ett sätt har man ju det eftersom man kan kontrollera allt det yttre när man är med sina barn hela tiden. Så fort de släpps iväg till förskola och skola så måste man släppa på kontrollen. Man kan skydda barnen på ett annat sätt när de är små. Men ständig sömnbrist, kolik eller det gigantiska ansvaret, att vara helt nybörjade på något, det är såklart inte ”små problem”. Det är ju en total livskullerbytta!

Men i backspegeln är det ju så självklart på något sätt, den ”nya” rollen, som man tänker att man alltid haft! Fanns det en tid jag INTE var mamma? kan jag känna. Jag kan ha svårt att minnas jobbiga perioder när barnen var bebisar. Men jag VET att det var det. Och några delar minns jag väldigt väl.

Kanske är det så, när man säger det här med små barn små problem – stora barn stora problem, att man tänker på typ den period jag befinner mig i nu. Jo visst, barnen bråkar, är som klistermärken och kan vinna guld i sporten gnäll med ganska jämna mellanrum. Men på det stora hela är det lugnt. Det är en rätt enkel period. Fin period. Och när det senare då dyker upp en massa problem som jag inte ens kunnat föreställa mig så kanske jag tänker tillbaka på ”småbarnsåren” –  flera år ihopklumpade med lite nostalgiskt skimmer runtom – och ba: ja det var minsann inte alls svårt då.

Jag ska försöka minnas nyanserna, och istället tänka ”små barn, stora barn – olika problem”.

Hur tänker ni kring kommentarer? Kring ”Små barn små problem – stora barn stora problem”?

 

  1. Ja, fy vad jag hatar den kommentaren.
    Vår förstfödda vaknade under en lång period nästan, ett helt år eller om det var två, mellan fem och tio gånger per natt. Och dessutom väldigt missnöjd på dagarna.
    Nu har denne lille herre hunnit bli åtta år gammal och än så länge har bebistiden varit det absolut jobbigaste och sedan har det blivit lättare för varje år.
    Tror inte på att problemen nödvändigtvis måste bli större med åren men dom ändrar definitivt karaktär.
    Sedan är det så himla olika från barn till barn. En del barn kanske är hyfsat friktionsfria under bebistiden medan dom får större bekymmer under tonåren media andra är tvärtom.
    Så svårt att sia om varje barns framtid 😀

  2. Jag tror det är ett rätt gammalt uttryck. Kan det ha haft annan innebörd förr i tiden?
    Inte varit så pekpinnigt utan mer…ja nåt annat?
    Många uttryck förändras ju med tiden. ”Som ett brev på posten.” till exempel.

  3. Jag tror att föräldraminnet är otroligt selektivt. Jag säger ofta att vi har ett sk. ”enkelt” barn, för jag tycker att han har ett så glatt humör och oftast liksom bara finner sig. Så himla lyxigt med pigg och glad bebis.
    Min man brukar fint försöka påpeka att bebis också har kolik/sjukt ont i magen och har gallskrikit minst 2-3 timmar om dagen under sina första månader, samt att man i princip inte kunde lägga ner honom innan han fyllde tre månader.

    Men allt det där jobbiga har ju jag glömt (även om det var en ont-i-magen natt igår), för jag fick ju höra jordens bästa skratt precis innan läggning (en väldigt skrikig läggning). Föräldraminnet är helt enkelt sjukt selektivt, och storbarnsföräldrar kanske helt enkelt inte glömmer bort problemen lika fort pga tonåringar skrattat inte lika charmigt när man munpruttar dom i nacken?

    1. HAHAHA ja det måste bero på det där icke-munpruttet i nacken👍😂😂😂😂😂 Jag tror du är nåt på spåret.

  4. Ja, kära nån! Tycker jag hört det sen jag var gravid – passa på att njuta nu, innan bebisen kommer, för sedan blir det jobbigt. Det hjälper ju verkligen inte! Och vi säger ju inte så om något annat. Tex ”Grattis till nya jobbet, men du kommer säkert att få det jobbigt, tänk bara att behöva gå upp varje morgon och gå dit!”. Och ibland tycker jag det är jättejobbigt att vara förkyld och ha feber, men när jag beklagar mig säger aldrig någon ”Ja, men tänk när du blir gammal och bryter lårbenshalsen, då blir det jobbigt, må du tro!”.
    Lite medkänsla, ska det vara så svårt? Mvh pms och sömnbrist, hej!

  5. Så taskig kommentar! Blir heligt irriterad av alla kommentarer av det slaget, den värsta imo är dock ”det kanske du skulle ha tänkt på innan du blev gravid/skaffade ett barn till” när jag någon gång insinuerar att det är lite tungt med två barn på 20 månader. Vadå tänkt på innan? Innan jag fick två kunde jag ju omöjligt veta hur det skulle bli och på vilket sätt hjälper det mig nu, kan ju inte trycka in bebis i livmodern igen och ångra mig pga konstaterat jobbigt.. snark!

  6. Självklart har avdra sagt det till mig och det har stört mig. Men jag har också försökt att göra det till en tankeställare för mig själv. Ok, det är jättetufft nu, men jag kommer få hantera mycket jobbigare saker när de blir större. Jag fasar för att ha tre tonåringar till exempel. Men då brukar jag tänka att jag åtminstone kommer sova hela nätter då och inte behöva ha konstant fokus på ungarna så de inte ex springer runt med en sax. Problemen är små men många i kombination med trötthet nu. Sen tror jag att problemen snarare kommer att ge mig oro – och därför kännas större.

    1. Haha, åh jag tänker så med, när de är tonåringar får jag sova! Sen hör jag mina kollegor som inte sover för deras äldre tonåringar springer ute på nätterna och de ligger och oroar sig..😂

  7. Jag känner igen mig! Min storasyster droppade detta ofta när min första bebis var nyfödd och hon hade 2 äldre barn. Kändes sådär kul att höra att allt skulle bli värre, även om jag faktiskt inte hade en speciellt svår bebistid med något av barnen. Nu när jag har världens mest rabiata 4-åring och en skrikig 1-åring är det tvärtom. Hennes stora skolbarn har lugnat sig och blivit såå medgörliga, så nu är det såå skönt att inte ha små längre. Hon blir helt chockad när mina springer runt och skriker, har tydligen glömt allt.
    Tack för den, jag ska se om mina barn vill växa upp snabbare.. ;)

  8. Jag förstår hur du menar men har liksom aldrig tänkt på det talesättet som förminskande av någons problem. Tänker nog att små barns problem står i min makt att lösa alltså är det små problem även om det kan vara jobbigt. Stora barns problem ligger utanför min kontroll alltså är de stora problem. ( Tänk ett myndigt barn som lever destruktivt) Det kanske säger mer om mitt kontrollbehov än om talesättets verkliga innebörd? Men jag tänker att stora barn är mycket äldre än min 7 och 10 åring.

  9. Alltså jag måste bara säga att jag AVSKYR den jäkla kommentaren. Jag spyyyyr på den! Små barn små problem blablaa.. det är ju enbart för att förminska ens nuvarande problem. Man kan precis likagärna säga; men snäääälla lilla du, om du tycker att DET HÄR är jobbigt, då kommer du får en chock när dom ”riktiga” problemen kommer, när dom blir STÖRRE.
    Dvs, du HAR inga problem nu. Det är du som inte PALLAR. Förlåt mitt urtidsvrål här. Men jag går så igång på den här skiten! Du skriver så himla bra:) Sitter och nickar med när jag läser din text och min man undrar vem jag pratar med…

  10. Det där med att inte tipsa. Jag satt en hel tågresa från Halmstad till Malmö och kämpade för att inte gå fram till föräldrarna vars barn (ca 6 månader) skrek konstant. Barnet hade nämligen en overall på sig. Föräldrarna tog av sig ytterkläderna med ungen fick behålla sina på. Men jag klarade att inte påpeka. För vem vet. Just deras barn kanske trivdes bäst så. Vad vet jag?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

7 tips på lyx … om du är småbarnsförälder

Idag var jag på Dieselverkstaden och pratade bok – tack alla som kom. Så fint att träffa er!

En sak som kom upp var det här med synen på lyx när man fått barn. Det krävs liksom inte bubbelpool, skumpa och chokladdoppade jordgubbar för att nå känslan av LYXIG LYXLYX (även om det helt klart hade uppskattats också, förutom att man möjligtvis hade somnat efter två klunkar bubbel och 1,5 minut i en varm jacuzzi).

Nu är det bättre anpassad lyx och KANSKE mer lättillgänglig. Kanske.

Här kommer mina 7 lyxtips för småbarnspäron:

 1. Shopping

Förr: en heldag på stan.

Nu: en kväll på lokala Konsum. Läsa innehållsförteckningar, klämma på avokados och kanske unna sig en riktigt väldoftande tvål (som barnen sedan sköljer ner i handfatet under någon typ av dock-, djur- och biltvätt).

Extra krydda: köp en korv på vägen hem.

 
handla
2. Film

Förr: sjunka ner i biostol med popcorn och godis.

Nu: sjunka ner på toalettstol med ipad och godis.

Extra krydda: tänd ett ljus och använd hörlurar.

netflix1

3. Exotiskt klimat

Förr: resa till något tropiskt land, slumra i hängmatta.

Nu: powernap i biltvätten (obs, sittande inne i bilen), smatter på rutorna, precis som ett exotiskt skyfall.

Extra krydda: maxa värmen precis innan så det blir varmt och fuktigt också.

lyckades

4. Träningspass

Förr: ett hårt pass på gymmet följt av dusch.

Nu: ge diskbänken en omgång som heter duga. Du blir svettig och diskbänken ren. Win-win.

Extra krydda: gör detta vid ett tillfälle då din partner inte är din favoritperson och du får in lite anger management också!

5. Lyxfrulle

Förr: frukostbuffé på ett hotell.

Nu: varmt kaffe i tystnad.

Extra krydda: kanelbulle.

frulle

6. Fest

Förr: partykväll på krogen.

Nu: soffhäng med ett halvt glas rött.

Extra krydda: ta på dig pyjamas och tvätta fejset innan, så kan du bara gå rakt in till sängen när du vaknar efter två timmar.

lordag2

 7. Ansiktsbehandling

Förr: 1,5 timme på salong.

Nu: öppna diskmaskinen precis när den är klar. Håll fejset nära och njut av en ångbehandling. Välj sedan om du vill smörja eller klämma.

Extra krydda: släng in en massage – lägg dig på barnens rum och var deras bilbana.

ansiktsbehandling

 

Ja ni ser! Så mycket lyyyyx!!! Njut alla småbarnspäron! Snart kanske den där turen till Konsum, eller den där varma koppen kaffe inte känns som en resa till Bahamas längre!

LOADING..

Min bästa rubrik någonsin – om SEX såklart

Eftersom jag sitter med tajt deadline och inte så mycket energi över så fortsätter jag leta blogginlägg att reprisa. Det är rätt kul faktiskt. Ibland pinsamt, tänk som man kan ändra sig på några år. Men mest kul!

Idag scrollade jag igenom några gamla sexinlägg och hamnade på ”Sluta scrolla börja knolla” – kanske min bästa rubrik? Eller på samma tema ”Att stänga av projektledaren och sätta på partnern (hö hö hö!)”.

Jag tecknade ju en del för Rfsu på den tiden och var med på deras grymma Liggluncher. Där snackade man sex efter barn. Ett ämne som är både viktigt och känsligt (kan vara).

Jag har lärt mig så mycket av er när jag haft de där sexveckorna på bloggen – ni är så kloka.

De två inläggen jag nämnde ovan … det ena handlar om hur lätt det är att fastna i scroll. Och att när man scrollat klart så är man alldeles för trött för att ens tänka tanken ”sex”. Även om man två hundra år tidigare när man lade sig i sängen kände ett litet sug.

Tänk vad svårt det där kan vara – att lägga bort telefonen? Jag kör det i perioder, lämnar den på skrivbordet och går och lägger mig. Nu är det ÄNNU enklare – jag har ställt in skärmtid! Har ni testat det med nya uppdateringen? Jag har skärmtid mellan 7.30 och 22. Sedan stängs apparna av (inte ring och meddelanden, och så har jag valt att Storytel ska funka också). Alla andra är: Good night.

Jag har funderat på att korta av den ännu mer genom att ändra tiden på morgonen till kl 8. Jag fastnar nämligen på messenger, instagram eller något annat skoj och så slutar det alltid med att jag står och ILLVRÅLAR i hallen för att vi är så sena. Tur ändå att det ändå oftast är mest barnens fel.

Det andra inlägget ovan handlar om något mycket svårare – att stänga av projektledaren. Att tömma huvudet på allt vardagskrafs (fick vi med vantarna från dagmamman? Har vi mjölk till imorgon bitti? jag måste boka tid hos läkaren! Nu glömde jag mejla simskola igen… Å nej jag skulle ju lagt in en tvätt! Vad skulle vi äta imorgon? Var det imorgon jag skulle ha möte i stan? Kanske skulle kolla om den eller den vill äta lunch) och ba: HELLOOOO BABY!

Inte helt enkelt tycker jag. Man borde kunna stänga av projektledarappen mellan 20 och 07. Minst.

  1. Så bra inlägg! Sexlivet är obefintligt i vår relation, tre- och ett-åringen som största bidragande orsak men definitivt också svårigheten i att ta av sig projektledarhatten, ladda om och försöka ha någon slags lust. Egentid är det jag längtar mer efter än tillsammanstid m partner..

  2. Dina illusar och texter om sex är sååå bra. Vardagliga och humoristiska, och visar så fint på ”att vilja ha lust”.

  3. Haha älskar sista bilden!

    Bra text också, den där projektledaren kan ju lätt vara lite irriterad – iaf min (obs det är jag). Kanske har den jag projektlett under dagen inte riiiiiktigt kommit upp det förväntade resultatet och det kan märkas på humöret. Då tycker jag att det är himla svårt att trolla bort den sura minen och bli pilsk – trots att en vill! Himla dumma (och supersmarta) hjärna!

  4. Haha! Sexlivet har fått lida väldigt mycket sedan vi fick barn. Treåringen är kvällspigg och somnar först när vi gör det. Sitter vi i soffan och jag försöker krama min partner är han där på en millisekund och ska sitta i mitten. Nu har vi en bebis också så vi sover inte tillsammans längre heller. Min partner säger att fokus ligger på att överleva inte att ha sex 😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Swish eller godis?

Okej så Halloween… jag vet liksom aldrig när det ska ut och köras ”bus eller godis”. Det verkar inte vara så många andra som vet heller. I USA är det väl superstrikt en viss dag va? Här kom det barn var och varannan dag under en vecka förra året. Och sedan någon eftersläntrare som kanske insett att hen missat och hoppades att det fanns några små godisar kvar i botten på allas skålar.

Hur som helst. Läkarmissionen brukar ju köra sin grej med Swish eller godis, där man kan skriva ut en lapp på deras hemsida och ha med sig, eller bara skriva ner numret, och så kan man be folk att skänka en slant så att fattiga barn i Rumänien ska få skollunch.

Känns så fint tycker jag när det lätt blir överflöd när det kommer till olika firanden, att lyfta in ett till alternativ.

Och för den som känner att det faktiskt är festligt med godiset – det funkar med swish OCH godis!

  1. I USA firar man alltid Halloween 31 oktober så där råder ingen förvirring. Men i Sverige blir det såklart annorlunda, tror en anledning till det är att Halloween nästan alltid infaller när skolor har höstlov (eller läslov) vecka 44. Halloween har ju blivit stort bland skolbarn i Sverige, många skolor uppmärksammar därför detta med aktiviteter för barnen. Eftersom eleverna har lov när det ”ska” firas gör man det istället på fredagen innan lovet. Jag tycker det är helt rimligt att barnen (och föräldrarna) bara behöver klä ut sig en dag/helg och gör detta den fredagen de är utklädda i skolan.

  2. Jag måste säga att jag är sån tråkig tant som tycker att om barnen nu nödvändigt ska gå runt och knacka dörr så är det 31/10 som gäller, som Mathilda skrev. Fira får man väl göra när man vill – folk får fira jul i maj om de önskar. Men ska man blanda in andra människor i firandet ska det göras på rätt dag :) Jättefint med swish-förslaget!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

5 dolda förmågor hos barn

Lade upp denna på Instagram men kom på att jag ju kan lägga den här också. Vi måste sprida denna info!

Barnen kanske på pappret väger 15 kg, men när de inte  vill gå någonstans så kan de lätt lägga till typ en nolla och väga ca 150 kg. Helt sant!!

muta-4tung

Dessutom kan de på en halv sekund bli liksom lealösa och hala – ålar kan slänga sig i väggen. Det går att fånga och bära tio ålar på ett envist barn. Jag svär.

muta-5hal

Möss kan tydligen krypa genom hål som är i lillfingerstorlek. Barn också. Det där utrymmet under soffan där inte ens dammsugaren kommer in ordentligt (har jag hört) – där får de plötsligt plats, utan problem.

muta-2liten

Och kanske tror man att en sissodär 30–40 år av liv och kånkande, och framför allt en massa kånkande på 150kg klumpar senaste åren skulle ha gjort en stark… Det har det! Men inte lika stark som ett litet barn som inte vill följa med.

muta-3stark

Till sist är det ju lite av en livsfara att närma sig barn i väderkvarnsstatus. Förklaring överflödig.

muta-6vaderkvarn

Så talangfulla ändå, de där små liven. Kanske borde man embracea sitt inre barn och ba bli blytung när någon säger ”sopsortera”, bli slingrigt hal när man hör ordet ”disktrasa” och dra igång väderkvarnen när det är dags för storstäd?

Jag säger JA! Lets do it!

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag är vinnaren – mom of the year (ej ironisk)

Jag började dagen såhär… SÅATTEEEEEH!

IMG_5369

IMG_5375

IMG_5380

(googlade ”Halloween face paint” och härmade hejvilt)

Nu behöver jag väl inte göra något bra resten av året va?

På tal om att vinna mamma-priser. Ett pris som delas ut på Mama-galan (ungefär lika stort som när jag delar ut pris till mig själv på min egen blogg) är Årets inspiratörsmamma. En som är nästan lika bra mamma som jag är min partner in crime – Lisa Kniven Knivlisa – och hon är nominerad så gå in och rösta vettja!! 

För att kompensera detta skrytinlägg så skulle jag lägga in länkar till gamla inlägg där jag INTE varit mom of the year. Så jag googlade och vad hittar jag, ett TILL inlägg där jag ÄR mom of the year och dessutom skrivit ”(ej ironisk)” i rubriken där med. Herregud, jag är som en trasig skriva?! Ni som läser min blogg – jag hoppas ni har samma hjärnbrist som jag och inte alls minns alla mina upprepningar.

Här kan ni läsa om när jag var årets mamma på riktigt, också i år så jag får väl dubbla pokaler och medaljer då:

Mom of the year (obs EJ ironisk)

Och sedan kan ni läsa om en gång när jag var väldigt VÄLDIGT långt ifrån att vara ”mom of the year” och lätt konkurrerades ut från pallen av en fasan:

INTE mom of the year

(jag förstår fortfarande inte varför jag lagt in den illustration jag lagt in på det inlägget… klurat i över 32 sekunder. Om ni kommer på kopplingen så meddela gärna. Eller hjärna.)

 

  1. Plättlätt… Du skriver ju om kontrollbehov och att inte lämna barnen:

    ”Jag var så besviken på min reaktion eftersom jag haft en helt annan bild av mig själv. Jag är ju lite av en kontrollmänniska när det gäller barnen och tänker jag efter noga vill jag hämta hem dem från dagmamma eller barnvakt och alla andra som kan tänkas ha ansvaret för dem en stund. ”

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vad jag läser just nu …

Mina senaste och pågående böcker kommer här!

Lyssnade:

Gangsterprinsessan –  Helen Stommel Olsson
Om Sara som har en väldigt tuff uppväxt med alkoholmissbruk och droger, som sedan själv hamnar där och är med om så mycket hemskt. Så många utsatta barn i denna berättelse som får mitt hjärta att gå sönder.
Boken är baserad på en sann historia och jag får panik över att barn växer upp såhär. Utanförskapet blir så otroligt tydligt. Och jag tänker på vilken enorm kraft som krävs för att bryta det mönster man föds in i. Den enda tillvaro man vet. Som på något sätt blir trygghet eftersom ingen annan trygghet finns.
Uppläsare är Lo Kauppi – en av mina favorituppläsare.

Bitterfittan – Maria Sveland
Jag tycker hon gör det så bra. Utan att det på något sätt känns som att hennes man inte bidrar så får man hela känslan av den ojämställdhet som liksom brakar in när man blir familj.
Komiskt nog lyssnade jag på denna samtidigt som Greta Thurfjell skrev sin artikel (krönika? Jag har lite svårt med vad som är vad alla gånger) om hur feminismen liksom var lite ute nu och med tonen att man får göra som man vill och hon kanske VILL passa in i kvinnonormen. TYP.
Och jag tänkte att det är för att du tror att du har ett val.
Jag tyckte den här var välformulerad och bra!

Bitterfittan 2 – Maria Sveland
Jag lyssnar på denna just nu och är alltså inte klar. Jag känner att det här tar upp mycket som man ”lär” sig när man börjar läsa på om feminismen. Att den tar upp fördomar och normer på ett lite mer uppenbart sätt än den första.
Här är huvudpersonen skild och jag måste säga att förutom att hon träffar män där det inte verkar så kul med singellivet, så verkar livet som skild i denna skildring hittills rätt gött faktiskt (om än ej oproblematiskt, främst med tanke på omgivningen). Jag tror det är bra att få läsa om den här typen av skilsmässor också, någon som trivs med varannan vecka, som inte har så mycket dåligt samvete som kvinnor annars SKA ha.
Många tänkvärda scener i denna bok. Hittills inte samma djup som förra.

Lästa:

En helt vanlig familj – Mattias Edvardsson
En spänningsroman om en familj som har svårt att hålla ihop. En dotter som anklagas för mord precis i början av boken och sedan berättas hela boken ur pappans, dotterns och till sist mammans perspektiv.
Jag tycker om när man får olika perspektiv på samma historia.
Många olika nivåer i den här berättelsen som ger den djup och gör den spännande! Jag blev inte HELT uppslukad, men nästan.

Det handlar om dig – Sandra Beijer
Alltså herregud vad denna bok slungade mig tillbaka till tonårens förälskelser och våndor. Saker som jag inte visste att jag kom ihåg men allra mest återskapades känslan jag hade då. Hur kan man skriva så att saker känns som de gjorde för över 20 år sedan?
Jag blev otroligt imponerad av hur Beijer skriver. Jag kunde inte sluta läsa. Jag somnade alldeles för sent alla tre kvällar jag läste den och fick tvinga mig själv att lägga bort den för att sova.
Älskade denna bok.

Ät din jävel – Malin Haawind
Malin skriver med humor. Med riktigt smart humor.
Jag läser den här boken nu, varvat med Peppes bok Vackra människor.
Malin blandar egna berättelser om mat med tankar om dagens syn på mat samt intervjuer och citat. Det är en så bra mix! Jag har bara läst några kapitel men ser fram emot att fortsätta. Enda sedan jag började läsa den så har jag liksom fått en påminnelse om hur mat bör vara njutning och hur sjukt det är att man reducerar mat till endast ”intag av näringsämnen” som man så totalt gör nu för tiden. En viktig påminnelse som kom bra i tiden för mig.

Vackra människor – Peppe Öhman
Ja som sagt läser jag även denna bok just nu. Där varvas perspektiven mellan fyra personer (två par). Det är två par i början av livet som småbarnsföräldrar. De bor i Helsingfors svar på Södermalm med allt vad det innebär i form av att vara rätt.
Peppe skriver på ett underhållande sätt, med små instick av ironi och humor som jag uppskattar. Ser fram emot att fortsätta läsa denna!

Anledningen till att min läs-läsande drar ut lite på tiden är för att jag börjat kolla serie igen. Hade en väldigt lång paus i serietittande. Sedan började jag och Mattias att kolla på Sharp Objects – vi tyckte den var SÅ seg. Vid tredje eller fjärde avsnittet så började det ändå hända lite men då hade Mattias somnat. Vilket gjorde att jag sedan kollade vidare själv. Jag tyckte verkligen den blev bra efter de där första sega avsnitten. Jag gillar inte det där ”konstnärliga” sättet att klippa in minnen och återblickar. En liten dos av det kan skapa stämning men första avsnitten var ju som en klipp- och klistraövning. Men som sagt, den kom igen och nu kan jag stämma in ganska bra i hyllningskören.

Nu kollar jag på Succession. De två första avsnitten hittills. Jag gillar det! Men gud så pinsamma människor är när de är giriga … Och så känner jag just nu en sådan stor sorg över den machonorm som redan genomsyrar hela stämningen. Den stackars sonen som vill bli VD för företaget och som försöker anamma en machostil som inte alls passar honom. USCH för den jäkla normen. Som hånar tårar, som hyllar nävar. Fy.
Har ni sett den?

filmkvall-zzz

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Att vänja sig vid bjussandet

Jag fortsätter att tanka energi och kör repriser. Denna gång kör jag en liten påminnelse om att bjussa tillbaka! Och funderar över de uppenbart svinsvåra att leva jämställt …

Jag fick plötsligt några kommentarer på ett inlägg från december förra året. Jag gick in och läste, både kommentarer och inlägg. Läs hela inlägget och alla bra, tänkvärda kommentarer här! För den som inte hinner/orkar/vill kolla inlägget nu så kommer här litet citat som visar vad det handlar om:

Ska man verkligen behöva be om ett 50/50-tänk i relationen? Ska man behöva argumentera för det? Motivera det? Ska det inte bara komma av sig själv?? ”Du hämtade och lämnade en massa förra veckan, så den här veckan gör jag det, såklart”. Så.KLART. På pappret.

 […] Jag blir ledsen att det ska ligga på kvinnan så ofta.
”Men GÖR inte alla de där sakerna då!”
”Men säg åt honom att han får ta lite nätter nu då!!”,
”Se till att du får lite tid själv nu!”
och så vidare.
Jo det är fint att ta makten i sina egna händer, att kräva det man har rätt till, att säga ifrån och stå upp för sig själv. Men vad fasen, kan det inte bara få
komma gratis någon gång? Måste det vara en fajt? Kan man inte bara få bli erbjuden en jävla massa sovmorgnar för att man drar ett jävla lass hela veckorna? Utan att behöva be om det?

Tio minuter senare läste jag detta inlägg av Maria. Där hon liksom gjort allt inför kalas och när hon sedan delegerar (vilket hon var tvungen att göra) och ger en syrlig kommentar blir bemött med tjureri. Nej det är såklart inte kul att höra att man inte bidragit. Men ursäkta, lösningen på att du inte bidragit tillräckligt är inte att alla håller klaffen, lösningen är att du bidrar! Helst innan någon delegerat.

Att man när man fixat till exempel ett helt kalas, eller hämtat OCH lämnat i en evighet eller gått upp alla nätter och morgnar måste  1). BE om hjälp (VARFÖR kommer den inte bara?!) 2). bli bemött med surande.
Man ba: eh neeeej! Du ska säga: ”FY FAN VAD DU ÄR BRA OCH SNÄLL! Jag borde gjort detta innan du hann be om det, såklart!!!”

Men oj vad detta är svårt. Så lätt i teorin, så svårt i praktiken. Man gör för att man vill och kan och också för att vara snäll, man är bjussig. Sedan blir det en vana och det märks inte ens att man är bjussig – det är bara så det är. Och till slut när man lackar ur så är man jobbig som skapar konflikt. Så oftast håller man istället tyst, och bara GÖR.

Ibland så länge att nåt går sönder. Man själv eller relationen.


Denna bild gjorde jag till Malin Haawinds grymma bok Dra åt helvete – en bok om gräl. Läs den!

  1. Tänker så ofta på hur bjussandet lätt blir en självklarhet. Det gör att jag aldrig är översvallande tacksam när Magnus gör saker som borde vara självklara i ett hushåll.

  2. Herregud vilket bra inlägg, du sätter verkligen huvudet på spiken! Det är ju som en slags dubbelbestraffning: Först blir man orättvist/ojämnställt behandlad och sedan får man ta på sig skulden för det också eftersom ”man borde ha sagt till”. Grrrr… :(

  3. Jag är man och på grund av ingrodda könsroller den som dragit det längre strået i småbarnskaoset. Måste erkänna att projektledarskapet för just kalas, presenter, säsongsgarderober etc väldigt sällan hamnar hos mig ens när intentionen finns. Dock står jag för mycket hämtningar, lämningar, läggningar, avstädningar av kök på kvällar, handling etc, och min känsla är att vi båda sliter på rätt bra. Dock är vi, som många, rätt dåliga på att se varandras ansträngningar och sysslar periodvis, som alla småbarnsföräldrar, mer med självömkan än med pepp av varandra. Tycker även att det är något mankemang i logiken: hur mycket vi båda än gör finns något kvar ogjort. Tillfredställelsen av slutförande av uppgifter är i princip totalt frånvarande, och behovet av att tänka good enough är stort om vi ska få en dräglig tillvaro.

    http://diktafan.se/om-hal-i-hushallandet-med-hushallet/

  4. Jag måste titta mig i spegeln lite. Hur tacksam är jag lver att han bytte bromsar på vår bil, kollar sakei i pannrummet (jag vet ikte ens vad han kollar) håller koll på stuga och vad där behövs osv. Eller googlar försäkringar, lån, prisjömför inför stora investeringar..

    Men ändå, sku det ens en gång vara han som säger: hur ska vi göra med kalaset den hör gångenr, borde vi fundera på att plocka fram vinterkläder osv. I vårt hus är det jag som står för framförhållningen och planeringen – utom då det kommer till vinterdäck och oljebyte. Men de domänerna förtränger jag.

    Det blir aldrig millimeterrättvisa, speciellt inte då man bor ihop med en sjöman.

    1. Alltid bra att ta en koll i spegeln, så man verkligen försöker SE det ens partner gör.
      Ett problem jag upptäckt med att ha större ansvar för barn o hem är att större delen av det känslomässiga ansvaret hamnar på den som vet mest om barnen. Det kan bli en rätt stor bit att ha på sitt bord, kombinerat med hem, kalas, vinterkläder, arbete osv.
      Jag tror mer och mer på millimeterrättvisa, men när det ej går får den som bjussar o tar större delar hoppas på tacksamhet, det vore väl självklart kan man tycka.

      1. Millimeterrättvisa är bäst, ingen protest.

        (Eventuellt i kombination med en liten liten dos förståelse för att vi är präglade av ett samhälle som inte alls gör vägen dit enkel, att vi saknar förebilder (eftersom vi bryter totalt mot hur våra föräldrar skötte oss) och att man, trots de bästa av ambitioner, inte alltid når hela vägen fram direkt. Men det är också farligt att fastna i ursäkter.)

      2. Jag tror du har rätt om millimeterrättvisa! Det är så olika hur ”mentalt” jobbigt olika grejer är. Som någon sa, klippa gräset med podd i öronen=njutning även om det klassas som jobb hemma. Vi lyckas ganska bra, men ändå… Jag har också den känslomässiga biten, och alla läxor och kompisar och tycker ganska ofta att jag alltid, alltid, alltid håller på. Ligger aldrig en stund på soffan på kvällen, som min man gör ganska ofta. Då pratar jag med något barn – som jag iofs VILL göra, men ändå. Men en grej som har varit bra för fördelningen hemma hos oss har varit att min man håller i vår gemensamma kalender (ffa för att jag är så kass på det). Det gör att vi ändå delar lite mer på ansvaret för kalas och aktiviteter.

    2. Tycker ändå att en väsentlig detalj i det du beskriver är att de typiskt manliga sysslor du ger exempel på är saker som 1, görs relativt sällan och 2, är saker som görs ensam oftast. Inte har han med sig tre skrikiga ungar när han byter bromsar men däremot förväntas jag ha det i mina sysslor som förekommer ofta, såsom matlagning tvätt och handling. Tycker män får orimligt mkt credd för slappa sysslor. Klippa gräs är ju supernice, 1,5 h ensam utomhus med podd i öronen😍
      Kram

      1. Jag håller med dig om hur olika sysslorna är. Att männen får credd för de tekniska sakerna är ju för att kvinnan inte kan något om det. Alltså är man tacksam över dem, fast de ofta är ganska enkla och framförallt sällanuppgifter. Det är ju det dagliga som sliter! Och dessutom syns sällansysslorna mer, så det är lätt att få cred för dem.

  5. Vet ni… jag är omgiven av bjussiga människor. Min man kan lätt ställa sig och laga veckans middagsmat åt oss när han ska på tjänsteresa, min mamma hämtar mina barn och kör dem till aktiviteter och min kollega täcker upp när jag ändå inte riktigt får ihop 40timmar en sån vecka när jag är ensam förälder. Vad glad jag är för alla bjussiga människor i mitt liv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Kom till Dieselverkstaden nästa vecka

Hej bästa bloggläsare!

Nästa vecka, tisdag 30 oktober kl 11–12,  kommer jag till Dieselverkstadens bibliotek i Sickla och pratar om livet som småbarnsförälder och om min nya bok.

KOM GÄRNA! Gratis, men begränsat med platser – läs mer här!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Prestera tills du går sönder

Jag är rätt slut och kommer att kör en repris  för att samla energi. Kan blir fler denna vecka… Denna första repris handlar passade nog om PRESTATION! Just nu för min del är det prestation på det privata planet som blivit lite för mycket. Jobbmässigt har jag en ovanligt lugn period (hade rättare sagt, för nu börjar ett svinkul och intensivt jobb för några veckor framåt). Ja ja, nu kommer i alla fall texten:

Den här texten har jag börjat på en miljon gånger ungefär. Men det finns så mycket att säga att jag inte vet vare sig var ska börja eller var jag ska sluta.

Det handlar om utbrändheten. Om utmattningen. Om stress och press. Om krav och ideal.
Läste Lotta Lundbergs krönika där hon i princip menar att utbrändheten bland unga kvinnor är någon sorts bortskämdhet typ å nej jag kunde inte ha tre extrajobb, plugga och skriva en bok samtidigt. Fy fan vilket hån kände jag. Och sådan noll koll på vad det handlar om. Det är lite som när man försvarar löneskillnaden mellan kvinnor och män med att kvinnor bara måste bli bättre på att löneförhandla. Jo visst, om det var bortskämdhet och tafflig argumentation som var problemet, då skulle lösningen vara rätt så enkel. Men nu är det inte så. Det är nämligen inte de som blir utbrända som är problemet, det är anledningarna till att de blir utbrända som är problemet. Det är ideal och det är krav.

Jag var på en frukost med Vision för en tid sedan där vi samtalade om ett hållbart arbetsliv. En person där som var chef hade infört nollvision vad gällde sjukskrivning för utmattning. Det betyder att man måste vara väldigt uppmärksam på sin personal. Hon berättade att det ändå blivit så att en person blev sjukskriven vilket hon tog märkbart hårt. Hon jobbade såklart extra mycket med det fallet nu och poängterade att till och med när man har detta som nollvision så går folk in i väggen.
Jag tycker för det första att det var ett så bra mål, för det betyder att man tar ett helhetsansvar. Man pratar inte om antal projekt eller arbetstider, man pratar om att ingen ska bli utbränd. Vrider det liksom ett varv till.

Ofta tycker jag att man hör arbetsgivare som säger att det hände saker på det privata planet så därför blev personen sjukskriven. På hemmaplan pratar man om den orimliga belastningen den utbrända haft på arbetet. Visst kan det vara den ena eller det andra, men jag tror att det oftast är en kombination. För det är vad jag ser i dagens samhälle, det finns ingen paus!

Det kryllar av ideal, hur du ska se ut, hur du ska leva, hur lycklig du ska vara, hur mycket du ska träna, återvinna, resa, vad du ska äta, när du ska äta … du ska prestera i allt du gör. Du ska prestera på jobbet, i inredningen hemma, i maten du lagar/äter, i barnen, med vänner, i sociala sammanhang, i relationen … Prestation!
Sociala medier är såklart en jättestor del i detta – raka vägen in i jämförelsesjukan. Men också det ständiga flödet av information. Vi vet så mycket och förväntas ta hänsyn till allt.
Och då kan man ju resonera som Lotta, att den som brakar får skärpa sig. För det blir så enkelt. Skyll dig själv liksom! Det var ingen som tvingade dig att vara duktig!

Att välja att inte prestera i dagens samhälle kräver en enorm styrka. Man måste i det fallet nämligen kunna säga att man duger ändå. Och att känna att man duger i ett samhälle som talar om för dig att du verkligen inte duger, är nästintill omöjligt.
Och de som känner att de duger, eller att det är okej att inte prestera 100% i allt, de är provocerande och får utstå en massa skit. För så är det med idealen, att följa dem är svårt och att stå utanför dem ännu svårare.

Jag är prestation. Hela jag är prestation. Jag vill prestera i allt, hela tiden. Det håller inte. Jag fick via en webbkurs tipsen att se det som två bägare, en med prestation och en med upplevelser/input. Hur såg den vågen ut? Ja, fullt i ena skålen och rätt tomt i den andra. Nu har jag börjat träna på att fylla den andra. Det kan vara genom att hämta barnen tidigare, att gå en promenad ensam (och inte i hestigt tempo), ha en filmkväll mitt i veckan eller ligga på soffan och läsa en tidning. Det kan också vara att inte jobba på en hel helg (alltså inte ens kolla mejlen) eller att lägga ner telefonen i väskan en hel bussresa. Men jag vet att det inte är enkelt. Även om jag nu har den där andra bägaren att fylla eftersom jobb måste göras. Där kan man behöva hitta lösningar innan man kan slappna av. Ibland brukar jag minska stressen av den växande mejlkorgen genom att svara på ett mejl och meddela att jag kommer svara i början av nästa vecka och på så sätt köper jag mig tid att bara vara.

Problemet med att skala ner och välja bort är avsaknaden av bekräftelse. Det är svårt att känna ”fy fan vad jag är GRYM!” när jag ställer fram pasta och färdigköpta köttbullar för tredje gången den veckan. Men sedan tänker jag på den andra bägaren, att nu fylls den på lite eftersom jag inte kramar ur det sista ur mig själv. Att fylla den andra bägaren blir således också en typ av prestation – jag ska minsann fylla den! Men fine! Då lurar jag i alla fall mig själv att prestera i form av att inte prestera.

 


Den här bilden tecknade jag till boken
Innan Väggen av Anna Voltaire. En bok med obehagligt mycket igenkänning för en prestationsjunkie … Det här med ljudkänslighet är nämligen ett av många tecken på att man kan vara på väg att bli utmattad.

Jag tycker att det är så bra att man pratar om utmattning nu. Lite mer i alla fall. Att det lyfts på locket, för det här är inte okej! Detta effektiviserande och presterande är ohållbart! Och det är för sjutton helt skevt att det ska vara pinsamt att bli utmattad. Att man ska känna sig dålig när man varit så galet duktig och så oavbrutet duktig på alla plan att man gick sönder. En krönika som Lottas hjälper ju inte direkt.

Men jag fick den här artikeln skickad till mig, Bob Hansson säger det så bra. Mer sådana texter!
Även denna, om väntan på den där ”väggen” som inte dyker upp, som känns otroligt viktig! (den verkar inte vara öppen artikel längre, men det handlar om att många går och väntar på att man ska braka in i väggen men den där ”väggen” kommer liksom inte alltid, man kan köra på och köra på, helt utmattad för att man inte tror man är tillräckligt dåligt på grund av att man inte smackat in som man föreställer sig).

 

  1. Så bra skrivet! Och jag känner HELT igen mig i det du säger, tyvärr.
    Var också på föreläsning för någon vecka sedan om just detta ämnet, och ”ett hållbart yrkesliv”. Där pratade han om det här med bägare, men skillnaden han sa var den att vi inte har fler än en bägare. Och det glömmer vi ibland. Vi tror att vi har el jägare för jobb, en bägare för familj, en för hushåll, en för träning, osv osv. Vi har bara EN bägare – en kropp. Om någonting tar mycket energi från den bägaren måste vi vara medvetna om att det inte finns så mycket energi kvar i slutet av den dagen och anpassa oss efter det. Viktigt att bromsa när vi märker att energin i bägaren är påväg att ta slut (eller som du också skriver då – göra sådant som fyller på mer energi i bägaren).

    Säg nej mer. Se över ditt liv och din situation. Finns det något som tar mycket energi i din vardag? Försök då att anpassa resten av livet till det eller ändra förutsättningarna så du har mer energi kvar till annat.
    Stressa inte iväg till ett yogapass i slutet av dagen för att komma ner i varv. Det ger dig inget. Stanna hemma och lägg dej i soffan under den stunden istället. Till exempel.

    Ville bara dela med mig av detta :)

    Tack för ett härligt konto!

  2. Du är för jäkla grym! Önska jag kunde beskriva det så bra som dig! ⚘
    Gick in i väggen i våras, och är inte helt återställd än, och alla dessa saker du skriver om är på riktigt..
    Min bästa vän hamnade på psyket nyligen pga stress, det är hemskt! 2 personer på jobbet också… det är ju helt galet!
    Jag gillade verkligen ditt uttryck som du fått, det med bägarna, väldigt lätt men bra sätt att försöka tänka när jag/Vi får prioritera våra liv…
    Tack för att du delar med dig av sånt som många andra bara förnekar! 💕

  3. Så bra inlägg. Många kloka ord som jag känner igen mig själv i. Bilden är klockren illustration av min hjärna.

    Jag började i våras med KBT då jag känt mig stressad ett längre tag, det kom dock mer märkbart när jag var mammaledig andra ggn. Jag började jobba 2,5 månad sen och tyckte det va semester i början. Slippa tänka på ALLT kring o va hemma, matlagning, tvätt, hämtning o lämning, underhålla bebis, träna, vila (?), underhålla mitt sociala behov.
    Men med jobbet kom annan stress o fick huvudvärk, tandgnissel började jag med o bröt ihop vissa dagar på jobbet. Kunde gråta om jag bokat något fel i ekonomisystemet. Sen började jag bli sjuk, förkylningar som aldrig går över o så kom magsjukan när liten börja förskolan. En stressmage som legat latent mer än 5 år börja strejka o jag låg vaken på natten igen. Läkarbesök o KBT igen o nu har jag börjat med antidepressiv medicin. Jag e emot medicin (till mig själv) då jag inte vill leva med det. Men för att orka få ordning på mig själv måste jag ge det ett försök.
    2 dagar har jag jobbat nu efter 1 veckas sjukskrivning. Försöker att ta det lugnt och inte vara för ”duktig”.
    Men när Prestera Mera är mitt mellannamn hur gör man?!

  4. Så bra o viktigt inlägg! :D Jag tänker att det är extra lätt att bli utbränd om man förutom alla krav och förväntningar även är högsensitiv. Läs gärna min blogg där jag beskriver hur jag försöker hantera tillvaron som högkänslig i kombination med småbarn, eget företag, relationer mm. i

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..