Tänk om en örn snor mitt barn?!

Veckans poddavsnitt handlar om katastroftankar! Hade visserligen inte helt lätt att relatera efter som jag bara tänker dem 200 gånger om dagen. Men ja viss förståelse för alla katastroftänkare där ute fick jag.

Lyssna gärna! Via till exempel

👉 podcaster

👉 acast

👉 spotify

  1. Agnes skriver:

    Ett uppslag till er podd om ni någon gång har temat ”När föräldraskapet slår över”. Köpte idag en ny höstjacka, och det första jag gjorde när jag kom hem och tog upp den ur påsen var att plocka fram textilpennan och börja skriva mitt namn i jackan… Som jag ju gör med barnens förskoleplagg!! Men ÄR det nödvändigt och rimligt i min vuxenjacka?

  2. Hanna skriver:

    Min morfar har seriösa katastroftankar som han försöker föra över på oss andra. Han ringer ibland och säger åt mig att inte låta bebis sova i vagn utomhus pga just risken för örn, eller ber mig att ha på mig skidhjälmen i bilen om det är halt ute.

  3. Detta kommer väl inte hjälpa mot katastroftankar men min morfars lillebror BLEV TAGEN AV EN ÖRN! Det är i alla fall det man tror då bebisen låg ute på en filt och sen plötsligt var borta, bara en liten toffla låg kvar på filten. Haha sorry var bara tvungen att kommentera när jag såg rubriken 🙈

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Lisa kallar mig råtta

Igår bråkade Lisa och jag om vem som egentligen är arg. Vi hävdade båda två bestämt att ”jag är inte alls arg” medan vi också hävdade att ”johoooo du det syns att du är det”. Kan bero på att vi just hade poddat om ”saker man stör sig på hos sin partner” och eventuellt även tog upp saker ”jobb-partners” gör…

Under inspelningen skrattade jag så mycket att jag grät. Lisa också. Men hon tog det ett steg länge. Hon skrattade så mycket att hon grät så mycket att hon snorade. Och kanske också dreglade lite.

Jag älskar Lisa.

Trots att hon verkar tycka att jag är en nakenråtta. Eller mor till en.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Pin man inte glömmer

Gu va jag tycker det är störigt med sådana där pinsamma saker man gjort för längesedan som liksom kommer över en då och då och känns typ lika piniga!?

Jag har en grej som jag hade glömt men som kom tillbaka igen av någon anledning… okej, här kommer den.

När Mia och jag satt och spånade för vår första bok så kände vi knappt varandra. Vi hade med oss lite material och tittade på varandras grejer. Vid ett tillfälle visar Mia mig en tecknad bild för att vi pratade om nåt med hur snippan ser ut, kanske att vi borde ha en detaljerad bild som ser ”riktig” ut. Hon mumlar lite nåt om hur bilden hon visar inte alls är tydlig och inte fin – nåt sånt – och jag i egenskap av illustratör vill stärka hennes omdöme av bilden och säger nåt i stil med: ”ja haha alltså vad ÄR ens det där?!”

Och då säger Mia nåt om att nej hon fick inte till det riktigt.

Jag dog av skam.

Det var alltså Mia som gjort bilden hon visade. Bilden som jag totalt sågade. Som jag inte ens tyckte var dålig men liksom skulle bonda i vår gemensamma åsikt om bilden. Typ. Så pin på så många plan.

Försökte såklart rädda det hela med att nej men neeeej jag menade inte så… men ja, det var ju aaaaalldeles för sent.

Så detta hade jag lyckats förtränga. Men så kom det tillbaka. Tack för det, minnet. Bra jobbat.

Okej. Er tur!!

  1. Agneta skriver:

    Dessa inlägg och kommentarer borde ha en varning. Här sitter jag med skrattkramp och kaffefläck på skjortan!!!

  2. Jag och min sambo träffade en advokat för att skriva samboavtal. Det var trevligt och lättsamt och nån gång under samtalet frågar jag nåt om advokatens fru, varpå han svarar att han faktiskt är gift med en man. Jag som brukar vara så himla öppensinnad tycker det känns lite pinsamt att jag gjorde den missen, dock får det mig att tänka till i fortsättningen och inte förutsätta i samtal att en partner är av motsatt kön.

    Nåt år senare har vi lyckats slarva bort samboavtalet och träffar advokaten igen för att få utskrivet ett nytt. Det är bara ett kort möte men jag vill ändå passa på att nämna för advokaten att förra mötet gjorde att jag förändrade mitt beteende och numera använder ordet partner, så jag vill på något sätt tacka honom för tillfället och liksom få fram att jag blivit en lite bättre människa efter det.

    Så jag säger nåt i stil med ”förra gången vi träffades sa du att du var gift med en man” och så hinner jag inte komma till min poäng innan advokaten svarar ”nej”. Varpå jag insisterar att ”jo, men det sa du..” och han insiterar på nej. Jag kan ju inte få fram min poäng med att jag ens tar upp detta om han förnekar att han var gift med en man, så jag drar in min sambo i det hela och frågar typ ”jo men kommer du inte ihåg när vi var här förra gången…” och bla bla bla.. och min sambo minns mycket väl men svarar såklart undvikande att det minns han inget om. Jag blir jätteförvirrad för jag är så säker på min sak men ursäktar mig tillslut med att jag kanske blandar ihop det och alla pustar ut och säger att så är det nog. Det är först i hissen ner som min sambo får mig att fatta att advokaten eventuellt kan ha blivit lite obekväm och inte ville diskutera sin sexuella läggning eller civilstatus med en hyfsat okänd människa som är där i ett affärsärende. Så min tanke var ju väldigt god men slutade i praktiken med att jag väldigt envist påtalade för advokaten att han var gay.

  3. Ina skriver:

    Jag jobbade på förskola och kollade på en av (de äldre och mer framgångsrika) mammornas fb-sida. Skrollar och bläddrar och kollar bilder som man gör och RÅKAR TAGGA MIG SJÄLV I HENNES PROFILBILD. Dog. Och sen fick jag inte bort det. Dog ännu mer. Jag fick verkligen inte bort taggen, men kunde inte på något sätt ta tillbaka den.

    Tack gode gud att jag har barn och min räddning blev att jag i all skam och pinsamhet skyllde på att min unge tagit min telefon och kommit åt att råka tagga mig i hennes profilbild och att jag inte vet hur man tar bort den.

    Herre. Tack o lov igen så svarade hon (efter ihålig väntan) något i stil med att ”ja barn och telefoner”. Jag gick under men levde på att hon verkade köpa min förklaring 😅😬

    1. Hahah ah barn-kortet är tacksamt sååå ofta!! 😂🙌

  4. J skriver:

    Satt på en ljusgrön/mintgrön stol i en samlingslokal med jobbet. Stolarna var i rader utan armstöd. Lyssnade på någon typ av föreläsare. Massor av folk. En dörr ut längst fram. Jag satt längst fram på den ljust gröna stolen (anno 1984 typ). Plötsligt könner jag att mensen kommer, rinnande. Massor. Kunde inte resa mig upp och gå förbi föreläsaren. Satt kvar. Blodfläck på stolen. Lyste upp som ett rödljus, alla passerade. Jag är 43 år. Skäms än.

  5. Maria skriver:

    När jag var typ 20 var jag tillsammans med en kille. Vi gillade att dansa båda två och en gång på en fest kastade han upp mig över sin axel så att jag liksom skulle ligga där. Jag var väl rätt kissnödig och landade väldigt olyckligt på axeln så allt kiss bara forsade ut. Mycket kiss var det. Inte min bästa fest…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..