Varför är det så långt till ligget? 8 anledningar

En gång skrev jag ett blogginlägg om sex under småbarnsåren. Flera kommenterade och grubblade över olust/tidsbrist/sömnbrist etc och hur det påverkade sexlivet. En person klev in och förundrades över alla kommentarer och tipsade själv med orden: ”Det är ju bara att knulla!”. Att vi inte tänkte på det!

Här kommer en lista som kan ses som lite motpol till just den kommentaren.

Varför är det så långt till ligget??

1. Utgång ej ingång?

Kanske har du precis pressat ut ett bowlingklot (eller dylikt) genom snippan eller genom en öppning i magen. Kanske känns det lite obehagligt att tänka på att använda utgången som ingång… Eller bara att anstränga den tilltufsade kroppen till annat än ”ligg” som i ”ligga ner”.

2 Lite som Sahara…

Kanske ammar du och slemhinnorna inte gör skäl för sitt namn så att säga …

3 GAAAAH!

Kanske känner du att allt som inte går väl i denna stund, denna minut, denna dag (eller mer troligt natt), hela denna period, i hela väääärlden allra mest beror på att din partner är DUM I HUVUDET! Du kanske inte minns exakt varför, men arg är du. Med rätta. DET minns du.
Kanske gör detta att ett avstånd på 200 meter till din partner känns som lämpligt. Ligg är således en omöjlighet.

Barajagsomarglad

4 Gäsp

Kanske är du i läget att du måste slå upp ordet ”sömn” i ordboken och läsa beskrivningen för att förstå vad det är. Du har ett vagt minne av att du en gång upplevt det. Eller var det en fantasi bara?

Att i dimman och blurret du lever i försöka hitta en liten liiiiten gnista är inte omöjligt. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt svårt.

5 Vardag

Kanske är det måndag. Kanske är det plötsligt fredag. Kanske var det helg? Men vänta nu, är det måndag igen? Du springer och springer och springer. Kan man springa och ligga samtidigt?

6 Bara kram

Kanske känns det skört. Allting bara. Energin är liksom spridd med vinden och att ligga – i form av lodrät position på soffa – är det du vill. Med ett par armar om dig. Lite kärlek bara. Gärna lite vyssjande. Såja såja …

Screenshot 2020-01-22 at 22.18.02

7 Bara luft

Kanske har du en person klistrad emot dig när du står, går, sitter ner, lagar mat, tar på kläder och går på toaletten. Kanske är du ej sugen på en till person om du får 30 sekunders luftrum…

Screenshot 2020-01-22 at 22.31.18

8 Jag ska bara …

Kanske kände du en gnista? Va? Jo då, där var den! Nu gäller det att passa på! Just fan, föräldramötet. Ska bara anmäla till det. Oj, var det matsäck imorgon? Måste sms:a klassmamma. Nämen, glömde ju svara på det där sms:et från imorse. Skulle ju se efter i Facebookgruppen innan jag svarade. Jaha fyller HON år idag? Hurra hurra! Så längesedan. Måste kolla hennes Instagram. Mmm Instagram … svep, svep, svep … zzz.

Ps: vårt allra första poddavsnitt av Momsplaining handlade om sex (djärvt va?). Det kan du lyssna på här! (Inte du mamma!)

  1. Känner ju som vanligt verkligen igen mig! Så skönt att läsa detta och känna att man är normal, det är inte bara jag. Du lyfter verkligen min vardag!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

Kroppen!!

Nästa poddavsnitt ska handla om…

KROPPEN!!

Till exempel:

Snippan. Sex. Bröna. Kisseriet. Röva. Magen.

Så jaa – kroppen!

Kommentera gärna med dråpliga/roliga/galna/knäppa

⁃ Gynbesök

⁃ Läkarbesök

⁃ Hemorrojder

⁃ Knipet

⁃ Kroppstankar

⁃ Kommentarer

⁃ Upplevelser efter förlossning

⁃ Hormoner

⁃ Eller annat kroppsrelaterat!

Eller gå in på mina Instastories och skicka DM!

  1. MC skriver:

    Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och läkaren sa att jag måste vara förstoppad för ”här ligger ditt bajs som ett jättefint pärlhalsband!” Eh tack? Fint sätt att se det!😄
    En idiot till läkare vid ett annat vaginalt ultraljud sa till mig att slappna av, att spänna underlivet ska jag spara tills jag är hemma med mannen i sängen. Honom anmälde jag.
    Vet att de har ändrat så det alltid är med en kvinnlig sköterska när en manlig doktor undersöker. Synd med dessa gubb-grisar som förstör för alla andra män.

    1. alltså pärlhalsbandet!! HAHAHAHA underbart!!!
      (ej underbart med äckelkommentarer!)

  2. Kanske framfallen (cystocele, rektocele, livmoderprolaps) eller de trasiga musklerna i bäckenbotten (bulbocavernosus, transversi perinei och bilaterala levatorskador). Jag tar vilken sladdrig mage, randig mage, långa, slappa bröst som helst etc mot de här skadorna som vissa ej går att ens försöka reparera.

  3. Maria skriver:

    Jag var jätteorolig över hur min kropp skulle förändras både under och efter graviditeten. Eftersom jag haft ätstörningar i många år var jag rädd att de skulle komma tillbaka. MEN min kropp återhämtade sig jättebra efter förlossningen utan att jag ansträngde mig mer än att gå tidiga morgonpromenader den supervarma sommaren 2018. Jag tyckte mest det var positivt att jag fick så stora bröst eftersom jag normalt sett (och nu igen) har små bröst. Det var roligt med stora bröst:) Men tack kroppen för att du är så jäkla bra och helt perfekt!!<3

  4. Frida skriver:

    Min kropp har det tagit 1 och ett halvt år att acceptera, kände mig helt vilsen efter förlossningen och jag visste inte ens vad jag hade för klädstil längre,vilket gjorde att jag gick omkring i gamla kläder och kände mig allmänt sliten och ful. Det tog tid att hitta tillbaka till mig själv och att inte bara vara mamma. Jag fick en identitetskris helt enkelt.

  5. Sandra skriver:

    Var på semester i Tanzania i höstas. Är annars inte så noga med att raka ben eller andra delar av kroppen. Men skulle hänga på segelbåt och strand i en vecka så tänkte att äh går väl och gör en vax. Gick till den lokala salongen och lade mig ner på britsen. Efter en stund frågade kvinnan mig ”how many months? Och jag tänkte det var ju en märklig och aningen oförskämd fråga så mycket hår har jag väl ändå inte på benen. Folk är ju lite mera rakt på sak i Tanzania så tänkte jaja, svara väl då. Så med aningen ursäktande röst säger jag: eh, I live in a cold country so I dont really remember as I don’t really need it. Sen låg jag där och pinade mig igenom behandlingen och det var först en lång stund senare jag insåg att hon menade hur många månader gravid jag är och inte hur många månader gammalt mitt hår på benen är…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..

Lugna föräldrar ger lugna barn … eller?

Hamnade på ett inlägg på Insta som jag fick läsa några gånger innan jag tror jag förstod vad som ville sägas. Folk i kommentarsfältet hade också gjort sina tolkningar. Som vanligt. Så klart! Så funkar det ju.

Som nybliven förälder är man mycket av allt. Man är skör, först och främst. För att man:
1) har ett litet liv som hela kroppen skriker att man ska skydda på alla sätt
2) man sover oftast inte så mycket (psyke därefter)
3) inte vill göra något fel, inte det minsta, eftersom ens barn bara är värd 100% rätt
4) öppet mål för kritik

Angående punkt 4 så är det ju så att folk tror att man kan säga precis allt till nyblivna föräldrar. Lite som att barnen är allas ansvar och därför kan man säga till folk att barnet behöver mat, inte ska sitta sådär i selen eller att hen fryser. Vilket såklart underminerar föräldern och påtalar en brist: du ser inte ditt barns behov. (Jo det finns såklart situationer när kommentarer är helt och hållet av välmening och de tas emot tacksamt. Men låt oss vara ärliga, oftast handlar det om den upprörda känslan som bubblar upp när man ser en förälder som GÖR FEL och känslan i att få gå fram och tala om hur den ska GÖRA RÄTT.)

Därför tror jag att inlägget skrevs luddigt. För att personen ville skydda sig själv från en shitstorm. Samtidigt som hen hade något hen ville säga. Kan känna mig lite ledsen att det inte kan bli sansat på sociala medier, då hade personen kunnat skriva rakt ut och ha blivit emotsagd och det hade kunnat bli en diskussion och poänger kunde lyfts fram. Men nu lever vi i svartvita insta-världen.

Hur som helst. Inlägget var som sagt skrivet luddigt men med försök till tydlig poäng – man kan påverka saker och ting när det kommer till barnen. Jag tyckte mig läsa att personen hade kämpat med sömnbrist och landat i något som funkade. Den känslan – när barnet plötsligt sover! Jisses man känner sig som att man ska ha ett nobelpris eller nåt. Det FANNS en lösning!! Varför gör inte alla bara som vi?

Så kände jag med ett av våra barn. När vi – håll i er nu – körde femminutersmetoden. Det var ingen långdragen grej, ni behöver inte ringa nån krislinje. Det var ett rastlöst barn som blev alltför distraherad när vi var närvarande när hon försökte somna. Vi gick således ut och hon blev ett par gånger sur/ledsen för att vi gick men kunde sedan omfamna tröttheten och somnade för att sedan sova bra. Ingen otrygghet. Inget skrik till hon kräktes eller annat som det skrivs om när detta diskuteras. Hon gav inte upp hoppet om att bli älskad. Hon gav möjligtvis upp hoppet om att få leka lite till. Helt okej när hon skulle sova känner jag.

Med andra barnet kändes det helt annorlunda. Jag visste att det inte var rastlösheten som orsakade långa nattningar. Så därför körde vi inte samma metod.

Så med det sagt. Jag ville efter första erfarenheten tipsa alla som hade barn som inte sov om femminutersmetoden, vilket jag såklart inte gjorde eftersom det skulle ha varit som att tipsa om typ mat med arsenik eller socker eller nåt. Men det kliade i fingarna (på tungan?) för jag visste ju lösningen!! Tills jag fick andra barnet som sagt. Ah, barn ÄR olika?!

Jag TROR att inlägget handlade om den där känslan jag hade med första: ”Jag VET att det går att lösa, man kan lösa problemet!”. Personen som postade ville poängtera att man inte bara kan ropa ”tur!” när folk har barn som sover/äter/mår bra, för det ligger troligtvis en himla massa kämpande bakom.

Klart vi ska få klappa oss på axeln när vi kämpar! Att man tjatar och tjatar och kämpar och slåss (ej bokstavligt) och så GER DET RESULTAT! Fasen, bra jobbat!! Vad ni har slitit!
Men – och här kommer det viktiga efter alla dessa ord – det betyder ju inte att det inte varit en kamp eller strid de gånger det inte ger resultat.

Man kan ha tur. Man kan få ett barn som sover. Man kan ha otur, barnet sover inte. Man kan kämpa och lyckas hitta sätt som till slut ger resultat – barnet sover pga kampen! Man kan kämpa och det spelar ingen roll, barnet sover ändå inte.

Kanske var personen frustrerad över ”oj vilken tur ni har som har barn som sover!”-kommentarer. Det kan man ju förstå. Tur?! TUR?! Tror du detta är TUR?!!!
Men risken om man talar om att det inte beror på tur om barnen är välartade/skönsovande/allätare är ju att alla som kämpat med diverse saker kring barnen utan att det gett särskilt mycket resultat liksom får ännu mer ”skyll dig själv” kastat i fejset.

(Bilden är ironisk. Det är ett lugnt barn som ger en lugn mamma. Möjligtvis. Inga garantier!)

  1. Första barnet kom ut och var missnöjd med allt från första sekund. Han ville inte amma, inte sova, inte åka vagn, inte åka bil, inte bada, inte göra NÅGONTING. det var skrik och högljudd klagan mest jämt – förutom i sele och när han fick sova uppe på mig. Fick oändliga kommentarer om att jag gjorde fel, skämde bort, inte borde bära, att han aldrig skulle lära sig krypa eller gå och att det minsann bara var att stå ut och vääääänja bebisen så skulle han bli så nöjd så! Som jag grät, kände mig misslyckad, bar i sjal hemma i smyg när ingen såg, ljög om att han sov själv för att slippa.

    Sedan kom tvåan. Hatade att bli buren, hatade att samsova, trivs bäst när han får pula med sitt och skrota runt. Sova i vagn, åka bil. Då kom istället kommentarerna om att han skulle få dålig anknytning. BÄRA ska man göra minsann, vad är du för dålig förälder som inte samsover – bebisar SKA vara nära!

    Aldrig kan man (som mamma) göra rätt. Idag är båda barnen trygga, glada och med fin anknytning, trots alla mina ”fel”, lärde sig gå gjorde de också!

  2. ida skriver:

    Första barnet som nu är 3 år kunde inte sova och inte somna. Och inte åka vagn eller bil. Med allt vad det innebar. Klart han kunde sova, men bara tjugo minuter. Sedan vaknade han. Kort stubin, rastlös. Världsgullig men jag gick in i väggen nästintill när han var året.

    Tänkte att, ja, alla säger att barn inte sover så jag bet ihop. Och kämpade. Och grät. Och kände mig som en så svag förstagångsmamma som inte orkade med mitt eget barn utan att bli sjukskriven. Och skämdes. Och sökte hjälp men utan svar första två åren. Visade sig sedan att han hade svår tyst reflux, flera oupptäckta allergier.

    När han var två började vi ge omeprazol efter att jag förstod vad det handlade om. I samråd med barnläkare . Och sonen kunde börja sova utan uppvak var tjugonde minut.
    Har gråtit så mycket över hur jag kämpade och hur ont han måste ha haft det. Och hur det kunde ha blivit annorlunda om vi hade fått hjälp.

    Lillebror kom när första var knappt två år. Och jag märkte hur annorlunda det var med en bebis som mådde bra.

    Och idag önskar jag att jag inte kämpat så mycket utan fått mer hjälp och brutit ihop mer, och inte känt mig så dålig för att jag inte orkade. Men det är lätt att säga när man kommit ur det, har två barn och har fått många svar på att vi hade det ovanligt kämpigt pga refluxen och pga magontet.

    Så nu tror jag att alla kämpar som galningar med sina bebisar, och får hålla igen med frågor om de får sova, om de mår bra. En del verkar ju faktiskt må bra under bebistiden så försöker hålla snattran.

  3. Stina skriver:

    Louise! Du är så klok så klok och skriver så bra. Inlägget du syftar på har skavt i mig sen i lördags och hade jag haft ork (vilket jag ej har pga två barn som är i total osynk sömnmässigt 😅) hade jag komponerat ihop en kommentar av ovan art.

    Tack för din blogg och ditt klokskap och att du delar med dig utan att hänga ut. Du verkar va va roligaste bästa mamman 💓

  4. AK skriver:

    Tack för kloka ord och för att du lyfter viktiga frågor. Jag kan bara hålla med. Trodde alltid det berodde på vårt dåliga föräldraskap när min numera 2,5 åring inte ville sova (eller göra andra saker som gick så lätt för andra). När vi skulle skaffa en tvåa blev det tvillingar och det har blivit så uppenbart för mig att barn är så otroligt olika, oavsett hur jag är som förälder. Jag vet inte varför jag inte fattade tidigare att mitt barns beteende inte enbart beror på vad jag gör/hur jag kämpar som mamma.

  5. Blir tokig på detta tipsande. Min favorit är ”bebisen är nog hungrig” varje gång någon annan än jag håller i na. Mm, hon åt nyss.. problemet är att du sitter still och är tråkig, håll henne lite mer upprätt och snacka lite så blir det nog bra.

    Jag (som också femminutersmetodade första, men än så länge inte tycker att det behövs/passar för andra) håller helt med om att man måste förstå att de absolut flesta föräldrar nog försöker göra det bästa för sina barn och faktiskt är inkännande. Ibland får jag extremt dåligt samvete för att det sömnmetodade barnet fortfarande sover fortfarande rätt dåligt, men efter rätt mycket experimenterande är jag ändå rätt trygg med att vi har gjort rätt.

    Jag försöker vara öppen med hur vi gör/har gjort ex. med femminutersmetoden för att om någon är fast i samma timslånga gråt vid läggning varje kväll (vilket alltså var innan vi körde sömnmetod, så fort vi slutade sitta med vid läggning så slutade tretimmarsgråten) ska känna att det är ok att prova. Men jag försöker undvika att tipsa, det är en sjukt svår balansgång och jag misslyckas säkert hela tiden. Jag bakar in lite disclaimers men jag låter antagligen mest rätt skitnödig.

    1. I sammanfattning. Jag hatar tipsande men är säkert jätteofta en tipsare själv. Så jobbigt att leva som man lär.

      1. Hahaa exakt som jag! Upprörs över tips o tipsar som bara den själv 😂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..