Aldrig mer tyst

Visst ska man väl kunna sona brott. Men när någon som dömts för en misshandel som leder till en alldeles för tidig död år senare refererar till händelserna som ”den här tjugo år gamla skiten”, då har man uppenbarligen inte kommit någonstans. Sonat brottet? Hur?!

Lyssna på de orden. ”den här tjugo år gamla skiten”.

Det är så han ser på det. Nån gammal skit som grävts fram.

Han verkar vilja säga att han är dömd och har tjänat sitt straff. Och så funkar det ju rent rättsligt, han har fått sitt extremt simpla straff för de grova gärningar han begick. Men vi är inte skyldiga att förlåta. Han verkar tro att det ingår. Avbockat och klart. Han fattar ingenting.

”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Vad tror han att det är? En skojig grej? Att vi är lite sura för att vi har mens?

Det är kvinnohatet. Kvinnohatet. Det är KVINNOHATET! Det accepterade kvinnohatet. Medstrykandet. Kvinnohat som blir underhållning i var och varannat tv-program. Kvinnohat som ursäktas och viftas bort.

Precis som med #metoo blir många upprörda över hur man kunnat låta det ske. Hur kunde DU eller DU eller DU låta det ske?? Ni visste ju!

Men alla vet. Alla visste. Du och jag.

Någonstans och i någon situation har vi alla vetat. Och hållit käft.

För man visste nog inte tillräckligt. Man vrider och vänder och slår knut på sig själv för att ursäkta sin frånvaro. Vi vet det alla.

Men låt oss inte stanna i den skammen. Låt oss använda den!

Låt oss lära av det. Låt oss aldrig mer ursäkta vår frånvaro. Låt oss vara obekväma! Vi var alla invaggade i tystnadskulturen. Ingen ursäkt, bara en förklaring.

Peka nu fingret rätt. Peka fingret åt förövaren! Samla kraft och lägg ilskan där den hör hemma.

”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Vad tror han att han pratar om? Han vägrar ta orden i sin mun. ”Det har dömts” istället för ”jag har dömts”. ”Det här” istället för ”den psykiska och fysiska misshandel jag utsatte någon för”.

Jävla kräk.

Och till den (de!) som i kommentarsfält försöker höja ett finger för lynchmobb och drev – att det inte är rätt…

Jag är förvånad över hur sansade kvinnors protester är. Hand i hand klädda i svart, tända ljus och upprörda ord. Är DET vad man vill höja ett varningens finger om? Mängden upprördhet som förmedlas på extremt kontrollerade sätt?

Vet ni hur mycket ilska som bubblar inombords? Hur många kvävda skrik och torkade tårar som bor i oss? Är tända ljus och samlad kraft, hand i hand, ”för mycket”?! Har ni SETT vad det är vi höjer rösterna mot?! Har ni sett blodet? Våldtäkterna? Slagen? Förnedringarna? Tafsandet? Ignorerandet? Sparkarna? Har ni sett? Har ni verkligen sett det? Och har ni då verkligen tänkt igenom det när ni tycker att protesterna går lite för långt? I min huvud hade det kunnat gå så mycket längre utan att jag hade förvånats.

Peka rätt!!

Och förundras och imponeras över den otroligt fredliga väg kvinnors revolution går. Följ exemplet.

Och. ”Nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda av det här.”

Visa nu detta kräk och alla andra kvinnohatande män att det inte bara är kvinnor som upprörs. Män, visa er! Här är tillfället! Ta sedan med er känslan in i alla kvinnokränkande situationer, även där det känns lite obekvämt.

Missade du chansen? Ville du ha lite mer betänketid? Det är okej. Det händer mig hela tiden. Jag har lärt mig att man kan återkomma.

Tala om att man var tyst men inte längre vill vara det.

Återkom. Igen och igen.

Kom också ihåg att tystnaden smyger sig på. Det börjar inte med en knytnäve i revbenen. Det börjar med ord. Som inte får mothugg utan som bemöts – om inte med skratt och hejarop – med tystnad. Det börjar kanske inte med kvinnohat. Kanske är där först en brist på respekt. En tendens att förlöjliga eller osynliggöra. ”Skämt” och suckar. Som bemöts med tystnad. En tystnad som automatiskt ger ett litet godkännande. ”Fortsätt du”.

Det går att säga stopp redan där. Gör det.

För nu jävlar får det vara nog.

Peka åt rätt håll.

Var inte tyst .

  1. Såååå bra skrivit! Det är verkligen dags att sluta gulla med dessa s.k manliga genier som inte är något annat än vidriga psykopater 🤮

  2. Sona betyder fö ”göra bot för”, ”gottgöra”

    Visst, vi har ett rättssamhälle och det ställer jag helt upp på, men det kan ju endast vara offret för brottet som kan avgöra när brottet är sonat.

  3. Tack,tack,tack för att du sätter ord på ens ilska.Jag håller på att gå sönder när jag hör honom. Han tycker så synd om sig själv . Jag tycker synd om Marie som inte fick ha kvar sin lillasyster . Hoppas detta plågar ihjäl honom . Och tack igen .Nu får det fan vara slut på sånt här !

  4. Jag är inte heller tyst när det gäller:

    Förtryck, våld, misshandel och mord.
    Våldtäkt, pedofili, barnäktenskap

    Keep up the good work

  5. Så sjukt hur han bemötte detta och man känner av att han inte blivit av med sitt kvinnohat … så respektlös och vidrig! ” Den 20 år gamla skiten …” ”Människan är död…” Jag saknar ord men du hittade dem och jag håller med!! Börja peka åt rätt håll och var aldrig mera tyst!

    1. Så få ord som sa precis allt, från hans håll. Fy fan känner jag bara. Fy fan. Tiden för sådana som han MÅSTE vara över nu.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag är så godhjärtad … eller?

Häromkvällen (ska det sitta ihop? Brukar sluta med att jag skriver nåt annat för jag blir osäker). Jag börjar om.

Häromkvällen så skulle jag ta en dusch. Det händer då och då. Även när man jobbar hemifrån.

När jag satte på duschen så flög någonting upp lite i luften nere på golvet där strålarna slog i golvet. Var det en liten flug- eller fjärilsaktig sak kanske? Jag tittade på den när den plötsligt sjönk och hamnade mitt i strålarna.

Å nej stackars flugfjäril, tänkte jag. Ska jag hjälpa den på något sätt?

Jag såg framför mig hur jag mina klumpiga fingrar skulle försöka dra den blöta flugfjärilen ur strålarna och lyckas mosa den på vägen (det kan ha hänt förr …). Eller hur jag skulle dra i ena vingen för att få bort den och vingen såklart skulle lossna. Det kändes inte tipptopp.

Jag kände dessutom en totalt ego-trötthet över tanken att böja mig ner med magen i vägen, alternativt sätta mig på huk och sedan behöva ställa mig upp. Jag inser att detta inte låter så schysst. Låta flugfjärilen dö för att jag inte pallade böja mig fram.

Efter en massa dividerande om denna ypperligt viktiga sak kom jag fram till att den skulle dö oavsett min insats och att den lika gärna kunde dö så snabbt som möjligt – ligga kvar där den var. Det kändes dock lite hårt. Jag vacklade ska jag erkänna. Lilla flugfjärilen … stackars.

Vid något tillfälle där i duschen så kommer jag ändå närmare flugfjärilen och inser då att det inte är en flugfjäril – det är en dammtuss.

Först blir jag väldigt lättad. Jag har inte låtit en varelse dö! Det var bara damm! Jag kan andas ut!

Sedan blir jag skämmig över att jag lagt så mycket känslor på en dammtuss. Jag har liksom tyckt synd om och lite lidit över … en samling damm.

Ändå väldigt mycket känslor en helt vanlig kvällsdusch.

Här är en annan typ av dusch. Stressduschen:

  1. Lite tvärtom mot hur det var för mig vid en dusch för ett tag sedan. Kliver in, ser en hårtuss vid avloppet (som vanligt…), sätter på vattnet och inser när ”hårtussen” börjar röra på sig att det är en rejält stor spindel, vi snackar alltså runt 2,5-3 cm. Tror aldrig jag har vaknat till så snabbt någon annan morgon!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vill (typ)men vågar inte

Vill se dokumentären Leaving neverland. Men vågar inte riktigt.

Vill se dokumentären Vi överlevde R. Kelly. Men vågar inte riktigt.

Vill se dokumentären Älska mig för den jag är. Men vågar inte riktigt.

Så svåra saker att ta in. Så mycket mörker.

Samtidigt känner jag att vi har en skyldighet. Jag har en skyldighet. Att ta del av deras berättelser. Att se till att jag – att vi – vet. Att veta! Att bygga upp ett ALDRIG MER och ett INTE IGEN. Ett STOPP och ett DET RÄCKER NU.

Bygga upp det. För framtiden. Aldrig mer.

För det räcker nu. Fan alltså. Det räcker.

  1. Jag vill också, men vågar (och orkar) inte utsätta mig själv för den sorgen, ilskan och alla upprörda känslor. Födde barn för två veckor sedan och jag har just nu noll filter i min kropp. Jag tar åt mig 100% av allt, blir katastrofalt ledsen i hela kroppen. Orkar inte det just nu. Orkar inte ens titta på vanliga nyheterna, orkar knappt ha TV4 på när reklamen går på för jag vet att det alltid ska visas vidriga bilder på undernärda, svältande barn, jag vill inte se det. Jag har ingen kapacitet att själv engagera mig känslomässigt i dessa ”avslöjanden”, vilket inte borde vara ett tvång, men det känns lite som att jag borde skämmas för att jag inte engagerar mig känslomässigt i dessa frågor.

  2. Jag kan inte se nyheter och inte dokumentärer som en ”ska” se. Jag vet ju att det sker och har skett denna typen av hemskheter, men när det gäller nyheterna då följer jag med via radio eller tidning. För mig som högkänslig och numera förälder är detta nödvändigt. Det är inte det att jag blundar, men jag bidrar inte heller till ngn förändring när jag sitter i soffan och gråter och inte har energi och kärlek kvar till mig själv och de närmaste. Att känna att en ”måste” se dokumentärerna för att göra skillnad, för att inte blunda osv, ser jag lite som att en ”måste” dela rätt saker på sociala medier. Och gilla. Tystnad talar inte alltid. Inte i alla sammanhang. Säger detta för att det räcker med alla måsten som redan finns. Jag tror inte förändring skapas vi betraktar, det skapas när vi tar striden.

  3. Vänta med att se dessa dokumentärer. Jag har sett alla tre. De är fruktansvärda för en högkänslig men jag vill inte vara en av de som inte lyssnar/ser. Jag som är hyperkänslig såg första delen av leaving neverland delvis utan ljud, bara textat. Ändå var det på vippen att jag klarade av det. Men jag känner också att jag är skyldig att ta del av deras vittnesmål. Jag vill lyssna.

  4. Jag har börjat välja bort en del dokumentärer och andra fruktansvärda berättelser som florerar i media. Det finns ju sååå många berättelser i världen att ta del av och jag känner att jag måste säga nej till de berättelser som inte är i min närhet. Jag jobbar med några av våra mest utsatta medmänniskor i samhället, och de historierna vill och måste jag ta del av och bära med mig. Känner då att jag måste välja bort andra berättelser för att mäkta med, annars skulle både jobb och fritid bli alldeles översköljda av mörker! Jag vet att det är många många som tar del av de berättelser du nämner, men de människor jag träffar på mitt jobb är det få som lyssnar på, många av dem har ingen i sin närhet som bryr sig om dem, så jag lägger mitt krut där. Ja, lite av mina tankar kring mina strategier för att orka vara en medmänniska och mamma till mina barn. Det är inte lätt!

    Med det sagt så stänger jag inte ute allt elände på min fritid. Jag såg Surviving R.Kelly strax innan jag fick barn i början av månaden. Men den var alldeles för magstark för mig som gravid, jag rekommenderar faktiskt att titta på den när man är lite mer psykiskt stabil, och jag är ändå inte superkänslig, men den dokumentären knäckte mig lite grand.

    Tack för en toppenbra blogg!!!

  5. Började titta på leaving neverland häromdagen. Kunde inte se klart. Men som mamma till två små barn känner jag som du att jag borde se klart. för att få upp ögonen för den verkligheten men också för att kunna skydda mina egna pojkar och andra barn i min omgivning mot den typen av manipulation.
    Men som nån annan skrev, är man gravid och känslig är de lätt att man drar för stora växlar och tar jordens alla orättvisor och problem som sitt eget ansvar och de tjänar varken du eller familjen på. Vi är fler som kämpar för ett tryggt samhälle för våra barn att växa upp i ❤️

  6. Min man och jag diskuterar ofta de här frågorna. Jag ser och läser ”allt” för att jag på nåt sätt känner att jag i mitt skyddade och priviligierade liv är skyldig det, att jag måste veta och påminnas om att alla inte har det lika bra som jag. Min man stoppar gärna huvudet i sanden och undviker den här typen av frågor eftersom det får honom att må så dåligt. Jag mår ju – såklart – också skit efteråt, men känner som sagt att jag inte får blunda.

  7. Såg ett fruktansvärt klipp på aftonbladet om IS brott mot barn. Var det värsta jag någonsin hört och det är så svårt att ta in att människor kan vara så onda. Jag känner också egentligen att jag inte vill höra sånt, det blir så svårt att hantera som enskild person. Samtidigt vill jag inte blunda för verkligheten, det här är ju inte påhittade saker utan sånt som skett och sker fortfarande. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra av allt detta, blir på något sätt en ångest som sätter sig i kroppen av allt skit man hör och ser.

  8. Jag vet inte varför ,men jag blev sjukt berörd av Leaving Neverland . Samtidigt tycker jag synd om Jacksons barn.
    Jag kan inte se Josefindokumentären på SVTplay utomlands,nån som vet hur man kan få tillgång till den.

    1. Skaffa en VPN lösning som kan ge dig svenskt IP nummer fast du befinner dig utomlands. Jag har haft HMA (Hide my ass, ja seriöst företag trots tramsigt namn) i flera år, 50 euro för 6 månader, lätt o smidigt.

  9. Jag såg Leaving Neverland förra veckan. Vet inte om jag ångrar mig… Ville gärna se Michael Jackson som oskyldig till anklagelserna men det var så trovärdigt berättat.

    Och så otäckt att se hur grooming fungerar. Skapa en relation, göra offret beroende av sig, kalla relationen kärlek och sedan utnyttja det och göra detta. Offret känner kärleken till förövaren och tror att det sexuella är en del av det. Tills de förstår att de blivit utnyttjade och ändå känna att de måste försvara honom… :(

  10. För mig var det nyttigt och lärorikt att se Leaving Neverland. Jag fick en helt annan bild av sexuella övergrepp mot barn, och av hur grooming fungerar. Att det också kan handla om så mycket känslor, kärlek, skydda någon – fast det begås övergrepp. Jag var nog lite för svartvit innan. Fast jag inte trodde det.

  11. Håller med dig. Borde men vågar inte. Det händer för mycket skit i världen, ALLT är för stort att ta in. Det måste få ett stopp nu!! Övergrepp, terrorism, utnyttjande av makt mm…

  12. Hur påverkas du psykiskt /emotionellt av att vara gravid? För jag hade nog inte klarat de dokumentärerna som gravid. Jag blir så filterlös. Hade gått sönder. Alla är olika och reagerar olika, jag bara säger. Ibland är det faktiskt ok att stänga ute en del av mörkret <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..