Bokklubben bok nummer 6 – nominera tack!

Älskar era kommentarer om förra boken! Ni säger så mycket bra och jag sitter och nickar. Inser att man inte uppfattar mitt nickande och mina hummanden och medhåll, så jag ska se till att svara!

Men kan vi inte göra som förra gången att ni nominerar böcker? Så sammanställer jag och lägger ut för röstning?

Skulle lägga in en bok-illus och sökte bland mina egna och hittade den här gamlingen! 2013 alltså… bland de första jag gjorde!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Kanske ej blir en kalender 2019?

Jag är ibland en mästare på att skjuta på saker. Exempelvis så har tryckeriet jag använt till min kalender så fint hört av sig och frågat om vi inte ska göra en för kommande år nu två år i rad. Vilket har gjort att jag inte själv tagit kontakt i år.

Tills i förrgår. Då mejlade jag och fick felmeddelande. Verkar som de lagt ner?! MEN HALLÅ! Min kalender då!?
Okej, de kanske inte gick runt på mina 300 kalendrar varje år…

Hur som helst. Jag har inte helt energi att börja leta runt och tänkte därför kasta ut frågan här. Tryckeriet har fått 12 bilder av mig och sedan satt formen på kalendern – en familjealmanacka – som i år skulle ha fem kolumner.

Om ni vet någon byrå/något tryckeri som skulle kunna tänka sig att ta sig an detta och trycka upp ca 300–400 kalendrar med leverans till mitten av november så hojta!!

Annars siktar vi på 2020.

Såhär såg det ut för detta år:

IMG_8446

(kolla ”MÄRTA ELSKAR MAMMA”-lappen, även bilden under almanackan har samma text. Mycket nöjd.)

LOADING..

Flashback friday till tre stora ord

Jag bloggade om detta för längesedan. Och i somras kom jag på att det ju kunde bli en illustration! Den där soliga morgonen när Märta sa att hon älskade mig, för första gången.

jagalskardigmamma

Har ni några kärleksförklaringar från barnen? Antingen sådana som stannat vid bild ett, eller liknande dessa. Eller annat?

Märta gav mig en teckning för några veckor sedan där det stod ”MÄRTA ELSKAR MAMMA” och jag blev alldeles gråtig (likt bilden ovan). Efter det står det nu på varenda bild ”MÄRTA ELSKAR MAMMA” – hahah ååååh hon såg att det gav effekt helt enkelt.
Sedan blev Maja sur för att hon aldrig fick en teckning så senaste veckan har varje teckning fått texten: ”MÄRTA ELSKAR MAMMA MAJA PAPPA”

 

  1. Idag vid toabesöket vid nattningen så sa min snart fyraårige son eftertänksamt ”jag älskar min lilla snopp mamma”. Så fint!! (Men sååå svårt att inte skratta😂)

  2. Samtal med dottern då 3,5 år.
    ”Ida, det bästa jag vet är att vara med dig”
    ”Mamma, det bästa jag vet är att bajsa” 🙈🤣😅👏

  3. En lite makaber kärleksförklaring från min son: ”Jag älskar din arm mamma, jag skulle vilja hugga av den” (jag har fortfarande båda armarna i behåll) 😆😅

  4. När jag nattade min äldsta grabb, tror han var 2,5 år, så sa jag allt ”jag älskar dig” men fick aldrig något svar. Men tillslut så sa han något tillbaka.
    Jag: mamma älskar dig
    Sonen: jag älskar gräsklipparen
    Fick detta svar varje kväll läänge, gräsklipparen 😂 vad kom det ifrån liksom 😂😂

  5. Min son gav mig en teckning idag, ”det är din present mamma”. ”Åh vilken fin teckning, är det där jag?” Femåringen ler stort. ”Nej, det är en snopp.” Ehrm, tack?

  6. Sonen tre år sa till mig ”Mamma, jag tycker så mycket om dig. Jag vill inte döda dig”….Vad svarar man på det?

  7. Bytte sonens bajsblöja häromdan… står och tvättar rumpan som bäst när han utbrister (med andakt) ”mamma, jag älskar dej”…

  8. Jag och min sambo passade hans då treåriga brorsbarn. Brorsbarnet ber om dricka och min sambo ställer fram ett glas med vatten. Brorsbarnet tittar upp på min sambo och säger ”Jag gillar dig”, tar vattenglaset, dricker en mun och utbrister ”jag ÄLSKAR vatten”. Fint ändå att ungen hade prioriteringarna rätt redan som treåring.

  9. Jag fick en fin av min fyraåring igår. Jag kom hem från jobbet, ställde väskan och gick in:
    -Hej tjejer!
    -Ååååh, hej mamma! Jag har saknat… Din Ipad. 😂

  10. Minns då min (då) snart 2-åring sa ”älska” första gången. Vi hade läst saga och låg o gosade när han såg mig djupt i ögonen och sa: ”Jag äskar… Astrid!” (hans favoritpedagog på förskolan alltså) 🤥😂

  11. En kväll nyligen var jag ensam med barnen (bebis och 2,5-åring) och alla var missnöjda och framför allt den äldre var jääääkligt nära att åka upp på Blocket. Jag visualiserade glassen jag skulle äta när de somnat för att överleva osv. Och sen vid nattning (efter en massa krångel) får jag plötsligt en klapp på pannan, följt av ”Du är så gullig mamma, tack för att du är här. Jag älskar dig.” Och sen vände han sig mot väggen och somnade. TUR att jag inte hade sålt honom bara nån timme innan liksom! 😍😭

  12. Åh!
    Sexåringen skrev egenhändigt på dymoapparaten ANIKAELSKARR (ska utläsas ”jag älskar Annika”, hehe). Den dymoetiketten sitter på mitt mobilskal nu <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Naturligt smal och hälsosam

Jag fortsätter läsa om hur viktigt det är att vägas och mätas för att undvika ”farliga sjukdomar”. Det är HÄLSA man skriker om. Hälsa? HÄLSA? Är det hälsa att millimetermätas och vägas? Är det hälsa att rekommendera VEM som helst att banta om det passar ens BMI? 

Kan vi PLEASE skrota jävla BMI?! Kan vi skrota detta fokus på vikten? Kan vi skrota beräknande av intag av kost, millimetermått på varenda kalori och varenda litet näringsämne?

Vi diskuterade BMI i somras och jag framförde hur tveksamt jag tyckte det var. Att det inte säger någonting om hälsa. Men det är så otroligt inpräntat i oss, att avvikelse från denna skala betyder ohälsa. ”Olika typer av kroppar” är bara en ”dålig ursäkt”.
Tror folk på allvar att om man raddade upp 1000 personer och gav dem exakt lika mycket mat och kondition så skulle alla se exakt likadana ut i kroppen? TROR man verkligen det? Inte va? Nej just det. Varför skulle det då vara vettigt med en skala som behandlar alla olika kroppar som en och samma?

Jag läste någonstans för ett tag sedan (har glömt var!) att ingen har problem att förstå att någon är ”naturligt smal”. Det är ju liksom bara härligt med någon som kan vräka i sig mat och vara idealsmal. Skön person liksom!
”Naturligt tjock” däremot. Nej det finns inte. Det är bristande karaktär. Sluta ät så mycket, eller drick inte läsk. Har du funderat på att motionera?

Varför tror man att man vet om någons hälsa eller ohälsa genom att titta på personen?

LÅT KROPPARNA VARA! JAG BLIR GALEN!!!

Och folk som ba, nej bantning är inget som förekommer nu för tiden, vi tänker ju bara på HÄLSA. Låt oss kika på fkr_funkis bild från Instagram på detta:

Screen Shot 2018-10-18 at 11.37.45

Fräscht Expressen! JÄTTEFRÄSCHT!

Jag minns ett inlägg jag läste efter att första avsnittet av Kroppshets hade sänts. En snubbe som skrev att man behövde ju inte bry sig om man inte ville? Man kunde väl bara skita i det?

När de här tidningsframsidorna – som getts ut på mindre än 2 månader – VRÅLAR ut att vi måste gå ner i vikt – HUR kan du inte bry dig? Hur kan du värja dig?

Detta är EN tidning under en väldigt kort period. Kan ni tänka er den massa av kroppshets som sköljer över oss dagligen? År efter år efter år? Du. Duger. Inte.

Jag fick ett DM från en följare som hade fått en tidning på BB, jag upprepar: PÅ BB. Såhär såg den ut:

IMG_8419

Vad är nu viktigast? Är det mjölkstockningen? Är det stöd och råd? Är det barnets utveckling eller föräldrarollen? NEJ. Det viktigaste är: KOM I FORM.
Det känns ju som en jätteviktig grej att lägga i knät på nyförlösta faktiskt.

Jag blir galen och jag blir knäckt. Jävla jäääävla samhälle som ska hälsohetsa sönder mig och mina barn och andras barn. Så många ätstörda personer vi blir. Vilken sorg. Vilken otrolig sorg att så många ska lida och kämpa och må dåligt för att samhället tjänar pengar på att vi hatar oss själva.

Läs tidigare inlägg:

Vi skapar ätstörda beteenden med denna fixering

  1. Jag är gravid med barn nr 2 mindre än två år efter att min förstfödda kom. Och jag upplever att människor tar sig friheter att kommentera min vikt och framför allt jämföra då och nu. Så fort jag äter något onyttigt så ska det alltid kommenteras. Jag har inte bett om dessa kommentarer. Jag är gravid inte sjukligt överviktig, det är kul att ni bryr er om mig men…

  2. Och det finns ju en dimension till av denna jävla kroppshets också. Den är i princip enbart fokuserad på oss KVINNOR! Expressen Söndag tex, inte en man som frontar till såna rubriker. Ja, man blir förbannad minst sagt.

    (Och det slår åt alla håll. Jag födde barn för några veckor sedan och min kropp råkar vara sån att den återhämtade sig ganska snabbt. Har fått flera uppmuntrande kommentarer om hur smal jag redan är och att magen redan är borta. Det sägs såklart i all välmening, men det folk inte tänker på att det ju också innebär att motsatsen, dvs att ha kvar naturliga ”gravidkilon”, inte är lika bra. Men kroppen har burit ett barn i nio månader! Den är så överjävligt fantastisk oavsett hur den ser ut! Kan inte folk fokusera på det bara? Förstår verkligen inte problemet.)

  3. Så bra skrivet! Jag tänker också på hur hälsosamt det är att bara tänka på att vara hälsosam hela tiden…. Min dotter är åtta år och lite rund (men otroligt rörlig och aktiv) vilket oroat mig en del, men när jag på sistone funderat över varför jag oroar mig har jag kommit fram till att det som skrämmer mest är omvärldens reaktioner och framförallt risken för att hon ska få ätstörningar. För det är fan INTE hälsosamt!

  4. Visst är det tråkigt med hets MEN nu är det så att övervikt är kopplat till massa sjukdomar och dålig hälsa och övervikt och fetma ökar mer och mer, sjukvården har ett ansvar att försöka sätta in preventiva åtgärder innan följdsjukdomar uppstår. Tyvärr har de inte alltid de bästa verktygen att erbjuda… BMI ärr ett mått som inte passar alls men kan ge ett humm om var personen är påväg… man måste ju som bedömare vara flexibel och ha med i beräkningen om personen tex är väldigt muskulös (upplever dock att deg inte görs). Har personligen aldrig legat på normalt BMI – även i perioder då jag tränat mycket och absolut inte sett överviktig ut, har påbrå från Sydamerika och är naturligt kort och satt. Summa summarum: BMI är inget mått som passar på individnivå, men fungerar för grupper. Vikthets är negativt men den ökade övervikten är ert problem som måste diskuteras!

  5. Men nu verkar det ju som att man inte får vara nöjd med att vara smal, att det bara är naturens lott, eller kanske faktiskt för att man lever hälsosamt..??. Kan inte alla få vara nöjda med sin kropp utan att urskuldra sig- även smala! Varför är det så provocerande?

      1. Jag reagerar på att kalla smala för ”naturligt smala”, som om de haft tur i motsats till de ”oturliga”…jag tror inte på förenklingar åt endera hållet. Jag tror inte att alla naturligt smala är det av naturen eller att alla överviktiga är det av naturen, och att vi inte kan påverka vår kropp och hälsa. Jag tror att många (inte alla) kan påverka sin vikt och hälsa, vilket fö är begrepp som inte heller går hand i hand.

        1. Fast alla smala är ju inte naturligt smala, men det finns de som (i likhet med mig fram tills jag blev gravid) äter allt möjligt skräp i mängder och ändå är smala. Och de personerna anses hälsosamma – BARA för att de är smala. Jag tränade typ aldrig och åt mängder med godis och kolhydrater och mat gjord på grädde. Jag hade verkligen förtjänat stämpeln ”ohälsosam” men slapp den bara för att jag var smal. Varför ska tjocka människor automatiskt få den stämpeln på sig när de kanske VISST rör på sig och äter bra mat? DET är poängen med inlägget. Vi kanske borde prata mer om hyr många gånger i veckan folk tränar och mindre om vilket BMI de har?

  6. Att samhället och media fokuserar på vikt och utseende hela tiden är ju för att vi aldrig ska känna oss nöjda. Om människor alltid känner sig lite missnöjda så köper man den där blusen ”- för man har inte en blå blus som är inne nu och min garderob är så tråkig” och då kan ju media få in pengar på annonser så att tidningen kan gå runt. Vi sitter ju fast i detta konsumtionshjul samtidigt som planeten brinner upp. Tänk vad skulle hända om vi bara blev nöjda. Om vi insåg att alla människor är olika pga tex vilken tarmflora man har. (Det finns tre typer varav en tar upp mer näring ur maten och är vanligare bland de som har övervikt.) Övervikt är heller inte synonymt med ohälsa.

    Det som är synonymt med ohälsa är dock stillasittande. Om man inte rör på sig så har man dubbelt så stor risk för tex metabola syndromet och demens Det finns så många olika aspekter av det här ämnet men det jag tycker är viktigast är att vi har en hel industri som lever på att du är missnöjd med kroppen samtidigt som vi har ett religiöst arv som säger att frosseri och lättja är dödssynder. Vi är lite historiskt hjärntvättade till att se överviktiga som ”sämre” människor. Om man är medveten om allt detta kan man kanske släppa självhatet och framför allt inte hata på överviktiga människor och i förlängningen rädda planeten

  7. Blir så ledsen med all denna kroppshets, men samtidigt lever vi också i ett samhälle där det ska fikas mest hela tiden. Och säger man nej blir man utstrirrad, eller i frågasatt. Folk blir mer o mer överviktiga, känns som denna kroppshets sporrar övervikten på nåt vis.
    Om vi bara kunde ha en sund inställning till mat, bara lördagsgodis, inget fredagsmys, pizza 1 g per mån, cykel till jobbet, och ett mindre stillasittande jobb skulle vi inte ha denna kroppshets. Det slår liksom över.
    Kan man inte bara få träna o må gott? Men all mat är så jävla tillgängligt hela tiden o lösgodis har kostat lika mycket i 30 år!!! Hur tusan kan det ha samma pris som när jag var liten?
    Nä fram med dyrare pris på all skitmat som godis, skräpmat o liknade. Och sänk priset på bra mat, så vi inte behöver väga o mäta. Förbjud att modeller att ha ett bmi under 20, fram för mer variation av folk i media.
    Se inte ner på folk som inte vill äta bullar varje dag, främja den nyttiga maten istället.
    Ge varje person möjligjet att träna minst 30 min varje dag på arbetstid, för att må bra, inte för att se bra ut.
    Tränar ca 7 h per vecka, men inte fan är jag smal för det, jag sväller av bullar o godis, men får alltid blickar om jag undviker fika, o så tränar jag alldeles för mycket. Men det får mih att må bra, och jag tror motion och bra mat är medicin mot det mesta.
    Inte för att vara snygg utan för att må bra

  8. Du skriver som jag tänker! Och ändå drar jag in magen när jag går förbi en spegel eller går in i ett rum med andra människor, sneglar i smyg på min profil när jag går förbi fönster och ser min spegelbild och drar återigen in magen ….. ibland känns det som att jag drar in magen oftare än jag andas på en dag typ … och det är inte så jävla enkelt att bara tänka ”sluta bry dig om vad andra tycker och tänker”

  9. ”Ät inte förlossningsfikat, det räcker med citronvatten”. :D Och ”naturligt tjock” :D Sjukt kul! Så underbart att du lyfter ett så viktigt ämne och ändå gör det humoristiskt. Tror man når fram sååå mycket mer då o får folk att lyssna istället för att stänga av! Jag brukar också skriva om viktiga/sorgliga saker på ett ironiskt sätt, dels för att få folk mer intresserade och dels för att det är ett skönare sätt att hantera saker på. Lättare att skratta åt eländet än att grina, typ. Kram!

  10. Jag håller med om sjuk hets och att BMI inte är ett bra vertyg. Men blir ändå oroad för vår hälsa. Titta tillbaka 50-70 år, hur såg vi ut då, inte som idag. Vi kanske ska rikta krafter även mot de som producerar det vi äter. För idag är det tyvärr svårare att äta bra mat än att äta dålig mat. Och något som gör mig otroligt ledsen är barn som blivit överviktiga pga att de faktiskt inte valt sina kostvanor själva. Vi har ett ansvar inte bara för deras självuppfattning och att de är fantastiska som de är. Vi har även ansvar för att de lär sig att äta bra mat.

  11. Så bra inlägg!! Dessutom är ju hela BMI-begreppet utvecklat för att funka på en samhällsnivå och går därför inte att applicera på enskilda personer eftersom, surprise surprise, alla har olika muskel/fettfördelning. Generellt sett kan det som sagt funka ok men det är helt omöjligt att utläsa en persons hälsostatus baserat på BMI!

  12. Tänkvärt. Tänker också att smalt inte alltid är synonymt med friskt eller ”hälsosamt”. Tänker på anorexi och bulimi, depression och andra relaterade sjukdomar/tillstånd där personen många gånger lider av undervikt och/eller bristande aptit, men att de i samhällets ögon anses vara hälsosamma eftersom de trots allt är smala och därför inte avviker från smalnormen. Och om vi vänder på det: Hur skulle det vara om man bytte ut tidningsrubrikerna ovan från att handla om att gå ner i vikt till tips på hur man går upp i vikt om man är för smal? Det skulle vara spännande!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hej igen vardag! Kom på smyg-release!

Idag fick jag hem min bok! Ett exemplar landade i min brevlåda och när jag kom hem från ett möte rev jag upp kuvertet.

Jag är mer nervös den här gången än första. Med första var det som en graviditet: förlossningen är målet. Sedan har man inte tänkt så mycket längre. Så var det för mig i alla fall. Och med den boken också. Jag var så glad över att göra en bok att jag inte ens tänkte på att folk faktiskt skulle kunna köpa den.

Den här gången är jag mycket mer nervös över hur den ska tas emot. Kommer folk att tycka om den? Köpa den? Låna den? Läsa den?!

När jag plockade fram den och bläddrade igenom den så blev jag lite lugnare. Jag tycker den blev SÅ fin! Och på något sätt ”räcker” det. Eller nja, klart jag fortfarande blir nervös att ingen ska vilja ha den. Men det var en lättnad att känna alla känslor jag kände när jag såg den. Jo den ÄR fin!

Jag hoppas ni ska känna precis som jag! Här kommer några bilder på boken:

IMG_8412

IMG_8415

IMG_8414

IMG_8413

IMG_8411

KOM PÅ SMYG-RELEASE!

Imorgon – torsdag – så blir det lite som en smygrelease för boken. Det är nämligen Kartago-kväll på Akademibokhandeln på Mästersamuelsgatan i Stockholm där  jag och några andra serieförfattare kommer att finnas och prata lite på scen (hjälp) och signera böcker.

IMG_8401

Och vill man förboka boken, som släpps 25/10 så kan man kolla in Bokus. Där kan man beställa signerade ex, eller inte ett dugg signerade ex.

IMG_8399

  1. Har just förbokat din nya bok. Tänkte även passa på att köpa din första bok, vilket jag tänkt tidigare men det har som liksom aldrig blivit av. Men nu, när jag ändå var igång så… Men du, vet du vad, den var slut! Överallt! Så himla glad jag blir för dig (men otroligt surt för mig)!

  2. Självklart beställt boken!
    Tack för alla dina tankar, din ärlighet och för att du sätter ord på det som många av oss går runt och mår dåligt över.
    Du har hjälpt mig många gånger genom att få mig att skratta istället för att deppa ihop över att tycka ”alla andra klarar detta så mycket bättre än jag”😁

    Hoppas det går bra på smyg-releasen!
    Om jag bott närmare hade jag definitivt kommit!
    Kram!

    1. TACK snäll Sandra för dessa ord!! <3
      Ska bära dem med mig ikväll för att stilla lite av nervositeten.

      Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bokklubben bok nummer 5 – Pappaklausulen

Har ni hunnit läsa/lyssna?

Jag var rätt skeptiskt i början faktiskt. Kanske hade jag inte väntat mig att vara skeptisk och då blev det värre. Kanske berodde det på att Hamadi Khemiri som läser in boken använde bebisröst för att ge röst åt barnet och det funkade inte för mig, jag fick Alfons-känsla. MEN jag vet att jag kan vara lite svår i början när det kommer till inläsare. Många gånger har jag varit negativ och sedan vant mig och därefter uppskattat inläsaren. Så blev det också här. Inte när det kommer till barnrösten, men i övrigt bra inläst och behaglig stämma att lyssna på.

Jag har haft lite svårt att veta vad jag ska skriva om boken. Jag tycker om den och jag tyckte om att lyssna på den. Jag hade aldrig tråkigt och jag gillade det växlande berättar-jaget – så bra att påminnas om hur det ser ut från olika håll – jag tyckte om att huvudpersonen (sonen) var så medveten om omgivningens blick och hade så mycket ”duktig flicka”-drag. Det kändes bra att läsa om en manlig ”duktig flicka”.

Jag tyckte om att man fick djupare och djupare förståelse för karaktärerna och deras livsöden. Kanske var det jag saknade ännu mer djup?

Jag hamnade inte i läget ”jag kan inte sluta lyssna!!” men hade som sagt aldrig tråkigt. Jag tänker inte tillbaka på boken och grubblar. Den var bra, den var fin, jag tyckte om den. Typ så?

Den var varm och skildrade komplicerade relationer väldigt väl. Den omöjliga pappan/farfar och den vilsne och stundvis rätt tröttsamt martyrige sonen… Kände extra mycket för paret som inte kan låta bli att bråka pga småbarnslivet. Den ständiga ”vem gör mest”-kampen.

Någonstans läste jag att boken är skriven på ett sätt så man förstår tempot. Att när det är småbarnspappans ord så är det kommatecken istället för punkter. En sådan sak är ju en konst! Och man inser att Khemiri är lite av en ordkonstnär. Det missade jag när jag lyssnade på boken. Kanske är detta mer en läs-bok?

Hur som helst. En fin berättelse som jag gärna hade dykt djupare ner i.

Vad tyckte ni? Berätta nu ALLT tack!
(När jag inte känner mig helt golvad av en bok vill jag egentligen att ni ska skriva först, för då kanske jag inser saker jag inte insåg först. Haha, det kan jag ju förstås göra om ni inte skriver först också, men ni vet, man vill ju inte vara den som missade poängen …)

  1. Jag har lyssnat på boken. Blev bitvis väldigt irriterad på både farfadern och sonen. På hur det betedde sig. Tyckte det tog ett tag att komma in i boken men att det blev bättre på slutet, blev lite förvirrad av de olika perspektiven (kan också bero på att jag lyssnade lite längre perioder i sträck då). Väldigt välarbetad bok men intressant uppdelning av perspektiven. Gillade delen när farfadern var i pulkabacken med barnbarnen och sonens flickvän.

  2. Började lyssna lite försent och är fortfarande i första halvan av boken så jag ser fram emot att gå tillbaka och läsa här när jag är klar!

    Men hittills tycker jag att boken är bra så fort jag lyssnar, men jag längtar liksom aldrig efter den. Hoppas på att bli mer fångad längre in. Känner veeeeerkligen igen mig i beskrivningarna av familjelivet med barnen, ettåringen gör si, fyraåringen så, ettåringen si… I början av boken beskrivs en scen där familjen äter kvällsmat, och det kunde ha varit en beskrivning av en etnologisk fältstudie i min vardag.

    Gillar uppläsaren, det känns som att han läst in sig i boken och tänkt till om pauser och betoningar. Fast jag irriterar mig också på barnrösten…

  3. Jag uppskattade språket. (Jag läser alltid, kan inte lyssna.) Vissa formuleringar var väldigt roliga som tex att när pappan nu gjorde allt som BVC sade borde ettåringen börja leverera och sluta vakna tio gånger per natt. (Det här är långt ifrån ordagrant, det var tidigt i boken.)
    Boken började i ganska vardagligt småbarnsliv som att pappan och barnen gör en massa olika saker men det har ändå inte ens blivit dags att lämna fyraåringen i förskolan. Sedan blir det mer och mer svärta och det fokuseras mer på relationerna. Bra med olika berättarperspektiv framför allt för att få lite förståelse för farfadern.

  4. Har läst och inte lyssnat och tyckte framförallt om perspektivet hos pappan, som du skriver, ”duktiga flickan” men som man av vår tid, i vårt samhälle, liksom. Alla kraven på att göra och vara rätt och var fan finns den där friheten och NJUTET som livet skulle bestå av? Och så kulturkrocken mellan honom och hans egen pappa. Tyckte också att farfadern skildrades så fint, man tyckte ju liksom att han var en jubelidiot och gullig samtidigt? Ibland tyckte jag att scenerna blev för mycket av en karikatyr och att dessa typer av karikatyrer kanske gör sig bättre som tex illustrationer än som litterära scener, men jag kan också tänka mig att många skrattade gott åt tex kamperna att ta sig utanför dörren med två barn. Hade önskat att pappan, dvs duktiga flickan, skulle kunna ta tag i sin ilska och leda lite rakare så att säga. Att det inte hade behövt gå så långt som att han rymmer hemifrån i panik. Men ja. Detta var min första JHK-bok och det känns ändå bra att ha ett hum om hur han skriver. Såhär en månad senare inser jag dock att jag inte minns jättemånga scener ur boken, framförallt inte om systern?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vi skapar ätstörda beteenden med denna fixering

Jag läser Malin Haawinds bok ”Ät din jävel” och njuter av att läsa om mat utan att det redovisas innehåll eller talas om hur NYTTIGT något är, eller hur LITE SOCKER det innehåller eller HUR BRA det är att detta kan ersätta det ena och det andra… Och så vidare i evighet.

Denna fixering vid mat och ”näringsämnen” … det liksom kalkyleras fram måltider. Inte bara det, det rapporteras också. Liksom enligt schema dyker rapporterna om olika måltider och dess innehåll upp överallt. Häromdagen fick jag en kommentar där jag ”inte för att kritiseras utan informeras” fick veta hur mycket socker olika frukter innehöll och hur skadligt det är med frukt och hur många sjukdomar sockret i frukten kan leda till osv.
Jag är helt ärligt inte intresserad. Inte alls! Jag lever enligt ”lagom är bäst” (jag är ju halvsvensk ändå). Jag vill inte veta hur mycket socker det finns i en banan och få tips om att grönsaker är bättre. Låt mig äta ifred.

Jag tror att vi skapar ett ännu mer ätstört samhälle än det vi redan har. Och jag upprepar ett inlägg från januari, där jag skrev om just detta:

Jag tänker att usch så många förstörda kvinnor vi är. Och så hemskt att något så njutigt som mat ska få bli ångest. Jag minns faktiskt hur jag fick tips redan innan jag fattade vad det handlade om. Sådant som att dricka vatten istället för att äta om man var sugen på något (plus andra sjuka saker som jag inte vill ta upp eftersom det kan trigga). Jag förstod ju inte varför, men fattade att det var något man skulle göra, och inte göra. Så himla sorgligt.

En av de mest fixerade perioderna i mitt liv var när en vän gick på viktväktarna och jag fick ta del av en massa information. Allt räknade vi i ”points”, jag kunde SÅ mycket om dessa poäng och hur många man skulle ha per dag. Det fanns i mitt huvud HELA tiden, dygnet runt i flera år. Sådant slöseri med energi och tid!!! Men såklart lägger jag inte någon skuld, varken på mig själv eller andra som varit/är där. Det är ju för att vi får lära oss att det viktigaste för en kvinna är helt klart att vara snygg. Andra skills är bra, men snygg bör du vara oavsett andra talanger, annars blir det svårt. Snygg lär vi oss också är lika med smal.

Sedan har man försökt komma bort från det ”ytliga” med att snacka vikt och pratar nu om ”hälsa”. Man ska vara hälsosam. Och så dras det likheter mellan smal och hälsosam och tjock och ohälsosam. Fast man såklart har noll koll på hur folk lever sina liv.

Och då, på tal om hälsa, så har jag tänkt på den här sockerfobin som råder nu. Denna totala fixering vid socker. Socker är knark och socker är gift. Ingenting är nyanserat eller balanserat. En väns bekant bjöd sina barn på varm choklad. Utan socker. Barnens tungor skrumpnade ihop som små russin av dosen kakao och bad om o’boy istället. Då halvskrek föräldern att OBOY ÄR SOM ATT INJICERA SOCKER RAKT IN I BLODET! VILL NI DET?!

Vad ska ett barn göra med den informationen? Socker rakt in i blodet låter ju onekligen inte mysigt…eller? I alla fall inte när det presenteras på det sättet. Injicera låter ju livsfarligt. Nej det här kan ju inte vara bra såklart…

I samma veva som jag hörde det där halkade jag av misstag in på en blogg och ett inlägg där en kvinna var fly förbannad för att hon vid hämtning på förskolan fått reda på att alla barnen i gruppen hade fått isglass för att ett barn fyllde år. Hon kunde för sitt liv inte förstå hur man kunde ge isglass!!!!
På hennes ton lät det som att man hade serverat bajs eller cigaretter.

Vissa kanske tycker att socker är samma sak som bajs och cigaretter. Och folk får väl leva som de vill såklart. Men jag oroar mig för vad all denna information gör med våra barn. Om barn ständigt får höra om att ditten och datten inte går att äta för att det är socker i, och det här och det där går inte heller att äta för det är vetemjöl i det. Och så vidare.
Det är inte så mycket sockret eller vetemjölet i sig jag tänker på utan det är kunskapen om det. Som när jag lärde mig alla ”points”.

Kan man veta för mycket? Nja… frågan är väl vad man gör med all information, hur man tolkar den, hur man förstår den och vad man gör med den. Och hur fortsättningen på informationen lyder. Om man fyller i varför man bör undvika den där o’boyen, är det information som ett barn förstår? Ska förstå? Vad händer om hen dricker oboy, blir hen en knarkare då? Blir kroppen förstörd? Har man blivit förgiftad? Om jag åt en isglass på förskolan och mamma blev bananas, betyder det att glassen är farlig?

Jag tror det är farligt att problematisera för mycket kring mat. Låt mat vara njutning så länge det går! Samhällets skeva ideal letar sig in så jäkla fort ändå (blir gråtfärdig när jag tänker på det!). Och hur ska barnen, med all den kunskap de kanske redan besitter om vilken mat som innehåller vad, kunna låta bli att bli ätstörda på ett eller annat sätt?

  1. Har ett barn som äter väldigt selektivt. Brukar försöka förklara att kroppen behöver olika sorters energi och att viss mat har bättre energi än annan mat. Typ att man blir stark och växer av broccoli men inte av godis. Det äter man för att det är gott. Men man kan inte äta för mycket godis för då får man inte plats med maten som innehåller bra energi.

  2. Gillar verkligen ditt förhållningssätt Charlotta! Jag har kört med att man måste äta mat för att bli ”frisk och stark och orka leka” från att min stora flicka var ganska liten. Och att aldrig, aldrig tjafsa vid matbordet. Nu har hon varit väldigt kräsen och blivit mätt på typ luft, så vi har fått lägga ambitionsnivån där: mat helt ospecificerat, har inte kunnat ha ambitionen högre än att fyra strån spaghetti är i alla fall mat… :-) Ett kex eller en kvarts banan för nära middagen så har det inte blivit någon mat alls. Nu är hon 11 och äter det mesta så det har planat ut av sig själv. Sen har jag tjafsat en del med min man om att aldrig, aldrig använda ordet tjock el likn kroppsbeskrivande när man ska beskriva någon inför barnen.
    Men en annan aspekt när det gäller godis. Har i princip ingen stress alls när det gäller socker egentligen, men har velat att barnen ska få behålla magin kring lördagsgodis och annat ”extra”. Det är ju otroligt mysigt att högtidligt gå och välja lördagsgodis i affären och sen gå hem med den utvalda skatten. Eller känslan av lyx när man får dricka läsk. Det blir också ganska lätt att säga nej då, förutsägbart ”Nej, det är ju inte lördag idag”. (Även om jag iofs är undantagens mästare :-) , men de köper det förvånansvärt lätt och då blir det lite busigt och extra gott)

  3. Jag tycker det är jäkligt märkligt att SVT 1 efter att ha sänt underbara Mia Skäringers serie om kroppshets börjar sända ett program som heter bästa dieten. Jag får inte ihop detta, alls!

    1. Tittade du på det igår? Det är ju inte som andra diet-program direkt. Det är fyra par som får testa fyra olika dieter. De tar lite prover på dem innan de börjar och sen igen efter fyra veckor. Det handlar inte om att gå ner i vikt bara må bra och jämföra dieterna mot deras vanliga kosthållning. Dieterna är 5:2 och LCHF som är bantningskurer men sen är det även veganskt och att äta enligt livsmedelsverket dvs tallriksmodellen osv.

      Jag kommer kommer titta på det!

      1. Hej Denise!

        Ja jag kollade på nästan hela programmet och håller med dig att det inte är samma typ av program som ex. Biggest looser.

        Jag tycker att själva andemeningen med alla dessa program är samma, du duger inte som du är. Sedan kan paketeringen på programmen se olika ut, exempelvis utifrån en vetenskaplig syn. Det är en sådan hetsjakt på allt som har med socker att göra och jag tror att de flesta i vårt samhälle redan vet att för stora mängder inte är bra. Jag har själv gått på flera olika dieter och vissa har fungerat väldigt bra och jag har mått bra på det stora hela, men det blir så himla stort fokus kring vad man ”får” och inte får äta. Jag tycker verkligen det har gjort mig ätstörd även om jag inte har en ätstörning. Jag kan inte äta något som anses vara onyttigt utan att få lite dåligt samvete efteråt.

        Som Mia sa: alla år som man spenderat att tänka på sin kropp och hur man ska kunna göra den smalare, mer vältränad, hälsosam etc. Jag kan se tillbaka nu på år när jag tränat en massa och jag var ändå aldrig nöjd.

        Ha det gott!

  4. Tack för ett fantastiskt blogginlägg! Så klocka tankar och ord. Håller med till fullo! Absolut älskar dina teckning också förresten!! Kramar!

  5. Hei! Norsk her.

    Hva er egentlig galt med å si at mat er nyttig/unyttig? At grønnsaker er bra for kroppen og søtsaker ikke så bra (ikke fordi sukkee er ”gift”, men fordi de inneholder lite andre næringsstoffer enn akkurat karbohydraterr). De lærer jo sånt på skolen uansett – er det ikke litt vel langt til den andre siden å si at ”all mat er likestilt”? Jeg har et veldig avslappet forhold til mat (heldigvis) og rundt mitt middagsbord forsøker vi å ha det hyggelig og barna spiser det de liker og så mye som de selv vil. Men jeg har ikke noe problem med å si til dem at fisk og grønnsaker bør de spise, fordi det er både sunt (og godt!) og at både grønnsaker og fisk inneholder næringsstoffer som kroppen trenger for å utvikle seg optimalt. Og at godterier, på den andre siden, er godt, men ikke så sunt, men at det er helt ok å kose seg med det innimellom.

  6. Jag tror jag kommenterade i förra vändan och väljer att skriva igen. Pga eget komplicerat förhållande till mat o sötsaker o känslor så är jag väldigt aktivt medveten om hur vi pratar om det vi äter o dricker hör hemma. Jag (och min man) anstränger oss att prata om det vi äter o dricker som gott, äckligt, starkt kryddat, salt, sött, gräddigt, surt, konstigt, mjukt, segt, hårt osv och uppmuntrar barnen att göra detsamma. Ja! De får säga att något är äckligt hemma!… Och så påminner vi att andra kan bli ledsna av det ordet så då kan man bättre säga ingenting eller säga att just idag är det inte min favorit t ex. Jag undviker aktivt orden bra, dåligt, nyttigt, onyttigt om det vi äter/dricker. Att barnen tjatar om snabbmat mm svarar vi med att det är kostar för mycket att äta där för ofta. Så vi äter snabbmat emellanåt. Glass, kakor, godis = nej, inte idag, det äter vi inte varje dag. Så är det bara. Ärligt talat, det är ju mycket vi inte äter varje dag, eller hur, så det är ju inte jättekonstigt? Jag tänker väldigt aktivt på att aldrig ”trösta” med äta/dricka. Det är varken lätt eller konfliktfritt och jag känner mig jättenöjd med hur det går hitintills.

    1. Den här approachen gillade jag! Jättemycket! Så mycket att jag just tagit en skärmdump och tänker försöka prata på samma sätt här hemma. Det ger så mycket mening att prata om hur maten är (salt, varm, seg osv som du skriver) istället för bra eller onyttig osv. Barn lär sig goda vanor av att göra som vi vuxna gör, inte av att vi hysteriskt vägrar dem det ena efter det andra (jag är också anhängare av lagom är bäst, snabbmat en gång ibland, socker är inte farligt så länge det intas med måtta osv).
      Tack för att du delade med dig , du är klok du! :)

      1. Jag håller med!! Gillade också det där, att prata om maten på FLER sätt!! Så enkelt egentligen och så främmande när man mest pratar om just onyttigt eller nyttigt.
        Jag tror jag pratar om att viss mat i för stor mängd eller för ofta inte är så bra för magen. Vet inte om det är bra eller dåligt… Fast när jag tänker efter så pratar jag nog om att det är bra med frukt för att hålla sig frisk och att det är bra med grönsaker för då blir man stark. Kanske är det för mkt info för ett barn också? Jättesvårt att bryta detta invanda mönster…
        SÅ bra kommentarer! Tack att ni är kloka som vanligt!

        1. Tack 😁 ! Något som hjälper mig (jag är också ordglad som ni märker…) är att fundera ut en massa ord och argument som känns bra och öva in dem – att vara förberedd 😁 Det var så jag landade i ekonomiargumentet för snabbmaten… och spara-argumentet ”ingen mer kladdkaka nu, vi ska spara så vi kan äta till efterrätt imorgon också”. Och jag vill vara superdupertydlig: Varje familj måste hitta sina värderingar och hur de pratar om dem. Och jag kämpar för att inte värdera andras val, jag strävar efter att konstatera att så gör de, ok. Vi gör som vi gör, ok. Det är varken bättre eller sämre det är olika… Alltså. Jag skulle kunna skriva en hur mycket som helst om detta inser jag 😅

      2. Tack Emma! Så glad jag blir😀 Det ÄR mycket roligare att prata om hur man upplever att maten är – även om vi ofta landar i gott resp äckligt för det är enkelt… Det är också bra övning i att inse och acceptera att alla tycker och tänker olika (vilket är jättesvårt även som vuxen, ehrm) och att det är olika olika dagar (ännu svårare att acceptera för mig… Typ. ”Jaha, tyckte du inte om det idag. Ok. Putta det åt sidan bara.” *med mentalt sammanbitet tillägg av ”att förra veckan vräkte du i dig tre portioner och ville äta det varje dag” surt mutter mutter*). Ett annat argument jag använder i samband med framför allt plockgodisköp men också annars är att ”Det kan vi prova/ta nästa gång, det finns kvar” (följt av liten bön att så är fallet alt att det helt glöms bort för att minimera Den Stora Krisen som annars uppstår 😅). Funkar hyfsat även på mig själv…

  7. Jag undrar lite hur ni gör med barnen. Eller ni kanske inte har samma problem som vi. Våra barn vill gärna äta McD, godis och andra godsaker varje dag….pga gott naturligtvis. Vi säger: inte varje dag, vi måste äta lite av allt. De köper inte riktigt detta så vi har glidit in på ämnet onyttigheter och sagt att vissa saker gör inte direkt nån nytta i kroppen men det är bra för själen. Haha, den köpte de märkligt nog. Vi försöker även föregå med gott exempel och bara äta godsaker med måtta…när de ser på. Annars är vi bra på att vräka i oss. Hur resonerar ni kring detta för att inte skapa allt för dåliga vanor hos barnen på något av hållen?

    1. Lina, kolla kommentaren från Charlotta! Så bra! <3
      Och du är inte ensam, jag har också svårt att hitta argument utan att gå in på nyttigt och onyttigt. Jag är ju extremt lite av "nej – för att jag säger så"-föräldern utan ska ALLTID berätta varför och motivera mina "nej". Ibland superbra, speciellt med mitt ena barn som verkligen funkar med förklaringar. Andra gånger inte så bra, mitt andra barn skulle nog behöva mer nej utan förklaring...
      Inte lätt det här med föräldraskap!!

      1. Bra tips. Tack. Mina två äldsta är exakt så. En har funkat med och krävt förklaringar sedan ett års ålder. Den andra blir mest förvirrad av det :D

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ho ho? Var är ni barn?

I går kom barnens farmor och farfar och hämtade barnen med löfte att återlämna dem i typ samma skick nästa dag.

Mattias och jag snackade om att gå ut och äta någonstans eller hitta på något.

Jag: – Alltså… jag vill bara vara hemma och skrota?
Mattias: – Exakt samma som jag.

Perfect match kanske, dessa två hemmagrisar?

Hur som helst. Vi var och handlade mat tillsammans, utan barn – SÅ skumt. Ingen stress alls  och vi kunde liksom diskutera vilka chips vi skulle välja osv.

Sedan gjorde vi pizza. Och därefter film. Flera gånger under filmen så tänkte jag att jag skulle sänka (trots att barnen slutade vara ljudkänsliga för 4,5 år sedan ungefär), eller gå och kolla till dem. Tills jag kom på att de inte låg där inne i sitt rum.

Det var en märklig känsla. Och jag insåg att det var första gången jag var hemma en kväll och natt utan barnen. Garanterat i huset, men eventuellt någonsin? Kan ej ta gift på det, men tror det är så? Inte underligt att det kändes lite konstigt. Tomt och lite längtigt och jätteskönt!

Sedan sov vi 9 timmar. NIO. Förlåt alla trötta föräldrar som läser detta. Jag vet att ni vill slå mig med en stekpanna nu.

Idag drog jag till Hässelby och sprang ett milslopp på min snabbaste tid hittills. Det var svinjobbigt och kul! Min hudfärg matchade lönn i höstskrud. För att ge er en bild av vad som följde. Mattias hämtade barnen.

Sedan kramade jag dem i 200 år. Och därefter blandade vi bråk, dans, tjafs, pärlplattor, tjat, bråk, kramar, bråk, bråk och skratt och lite mer bråk och kramar.

Nu ska jag sova. Man är ju rätt slut efter att bara ha sovit 9 timmar.

Ps: en lite rolig sak var att jag väcktes på natten av att Mattias snarkade och blev SÅ arg. Tyckte att när jag FÖR EN GÅNGS SKULL INTE SKA VÄCKAS AV BARN SÅ SKA JAG VÄCKAS AV MIN MAN?!! Knuffade till honom och somnade om på 10 sekunder, vaknade mindre arg…
Insåg att jag tecknat exakt detta på framsidan av min andra seriebok som kommer I VECKAN!!!?? HJÄLP! Köp den är ni snälla!

  1. Visst är det skönt att vara hemma och skrota när man får chansen, håller helt med. Jag tänkte på det du skrev om att du inte hade varit hemma utan barnen, att det verkar vara något som bara gäller mammorna. Åtminstone mest. Mammorna verkar oftare ta med barnen på egna äventyr, och då gissar jag att partnern är hemma utan barn. Varför blir det så ofta så? Eller är det bara en ren slump, eller är det att mammorna är de skriver bloggarna?
    Det här var supersvårt att skriva eftersom jag inte vill skuldbelägga enskilda personers val, men gärna belysa ett ”fenomen”. Och på den här bloggen brukar resonerandet få finnas :-)

    1. Ja men gud ja, det där slog mig när jag tänkte på hur SJUKT det var att vi inte varit hemma ensamma. Och kan det verkligen stämma?? Sedan kom jag på att min man varit det, flera ggr, när jag åkt iväg. Jag vet inte varför det blir så. Kanske pga de gamla härliga könsrollerna att en mamma har störst ansvar? Eller så är det personlighetstyp? Jag åker gärna iväg på saker med barnen – till mina föräldrar, till min farmor, till en kompis över natt etc. Och jag tar ofta med mig båda barnen för det är så mkt lättare tycker jag. Min man åker inte iväg så. Antingen åker vi tillsammans alla eller så åker han själv. Hmm så knasigt ändå.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Veckans illus: resa med barn

Saker går så snabbt med barn? Jag försöker köpa mig tid ibland genom att ställa fram en miljon pyssel eller annat skoj. En fjärdedels sekund senare är det dags för ny aktivitet. Då har jag dessutom behövt hjälpa till med pyssel, torka upp utvält vattenglas samt agerat sällskap på toalett.

Kan de inte ba va lite långsamma?! Kan de inte ha samma takt som när jag på morgonen stressvrålar VI MÅSTE SKYNDA OSS!!!! Då är de ju jättebra på att ta det lugnt och långsamt, fånga dagen och mindfulness och hela livet a la snigelstyle.

Inte så jättemycket snigelstyle.

  1. Smärtsamt mycket igenkänning på detta. Kan man inte få ta ut deras batterier bara 10 minuter för att för all framtid lösa Sveriges energiförsörjning?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Fixa helgmyset – en helt ny trend

Ni har fått tips förr och ni ska få det igen. En del känner ni igen sedan tidigare, men ikväll – IKVÄLL – visar jag er den ABSOLUT senaste trenden i inredningsvärlden.

Vi börjar med klassiker:

Så många rätt i den här bilden men jag vill att vi fokuserar på två saker:

1. Smulor. Smulor passar på alla ytor och platser. Bord, bänkar och golv. De fäster lätt på strumpa men ÄNNU lättare på bar fot. Gå barfota så sprider du smulornas värme genom hemmet.

2. Påsar. Välfyllda påsar som gör sitt första stopp under sin resa mot återvinningsstationen. Har ni flera påsar kan ni leka med kompositionen. Luta dem mot varandra likt ett kärlekspar som möts efter en tid från varandra, stapla dem på varandra likt två barn som hjälps åt för att nå högre och längre. Eller gör som jag, låt dem inta pose av två småbarnsföräldrar i en soffa, den ena som sedan länge somnat och glidit neråt och den andra som sitter lite ihopsäckad och grisblinkar. Skapa!!

(Ritpapper och glitterlim är klassiker som aldrig kan vara fel och sopborsten – den tröttnar man ju ALDRIG på?!! Kan vara mitt bästa köp?)

Nästa bild har ju blivit lite av en tradition, med det hårda materialet i maskinerna som täcks med det mjuka och lena i högarna av tvätt.

Här ser vi en lite annan variant. Jag har skapat en intim känsla med strykbrädan som helt rätt placerats mitt i det utrymme man annars skulle kunna stå i. Här kliver man bara inte in utan eftertanke – man vaknar till och blir uppmärksam! Och tur det, för på golvet ligger klisterlimmade papper på tork. Anta utmaningen, ta dig från punkt A till punkt B.

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna gå tillbaka till en helt vanlig tvättstuga nu när jag fått smak på spänningen!

Barnen har verkligen ansträngt sig idag också. Pyssel, utochin-vända kläder, tygkassar, gosedjur, hårborstar, dockor, papper, block, kartonger och platspåsar. Allting noggrant utplacerat på rätt plats. De har talang!

Men nu, älskade bloggläsare. Nu kommer vi till det senaste av det senaste, det som är hetare än pirripirri i ögat! Jag ger er – … trumvirvel … – pennan!!

Jag förstår, ni vill ha närbild:

Jag känner såhär: ord är överflödiga. Kom ihåg var ni såg det först. För jag kan säga en sak med säkerhet – det är inte sista gången vi ser en penna upptejpad på badrumsväggen, det vet vi nog alla.

  1. Jag hoppas du inte har missat trenden med fina löv, pinnar och kastanjer travade på strategiska ställen i huset. (Läs, där man ska gå) Underbart! Särskilt när de alla sakta smulas sönder. Feng shui ju:

  2. Hahaha jag skrattar så jag får ont i magen. Alltså, du är underbarast ❤ tack, det här inlägget och skrattet kommer göra att jag går med ett leende hela kvällen.

  3. Hehe😄, älskar pennan, hur fint ju?! Din blogg är den enda jag orkar läsa just nu, som föräldrarledig med klibbig pasta i hårlängderna…alla andra bloggar får mig bara att undra, hur hinner folk vara så perfekta? Din blogg är som en injektion lugn, typ: just det, det är såhär livet är!💞⭐️💞

  4. Så sjukt roligt! :-) Men jag undrar en sak, har ni inte funderat på tvättkorgar? Förvisso förstör de kompositionen av mjukt på hårt genom att addera ett hårt skal till det mjuka, men det kanske man kan stå ut med. sjukt bra grej iaf, då ökar chansen drastiskt att tvätten kommer till sovrummen iaf. Sen kan det såklart ta stopp…

  5. Alltså jag dör! Ligger i sängen och kvider av skratt – mycket tyst eftersom bebisen som får fyra tänder samtidigt äntligen somnat om (för fjärde gången ikväll, eller femte? Vem kan minnas sådana petitesser). Så otroligt klockrent!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ingen har din rygg

Ända sedan jag hörde Trump säga att det är en tuff tid för män just nu och sedan hörde hans raljerande över Christine Blasey Fords vittnande om sexuella övergrepp har jag gått runt med en känsla av andnöd. Det är som att andetagen inte går ända ner.

Jag känner för att skrika rakt ut.

Jag tycker om att vagga mig in i tron på förändring. Att den kommer, att den är här, att det går framåt. Sedan kommer nutiden och ger mig en käftsmäll. Talar om för mig att jag verkligen inte är lika mycket värd som männen. Att mina ord inte betyder samma sak. Att jag inte är att lita på, eftersom jag inte är man.

Nutiden talar om för mig att om jag dricker alkohol så har jag mig själv att skylla. Och att om mannen dricker alkohol är det alkoholen man ska skylla på. Hur kan han stå för sina handlingar när han levde ett sådant liv med fester och stök? Han är ett offer för ruset, visste inte vad han gjorde.

Nutiden talar om för mig att vi måste förlåta männen. Gå vidare. Släppa det som varit. Sluta vara ett offer!

Jag ÄR ett offer. Det är inte skamligt att vara ett offer. Det är skamligt att vara en förövare.

Mina ord betyder inte samma sak som en mans och det kväver mig. Jag vet att om jag en dag hamnar fel, fattar fel beslut så finns det ingen som har min rygg. Ingen samhällets famn att landa i och lita på.

Nutiden har redan bestämt sig. Den tvivlar på mina ord och sväljer mannen med hull och hår.

I ring P1 undrar en man vad feministerna egentligen säger om arbetsplatsolyckor och överrepresentationen av män där. Han hade kunnat googla men han trodde han var den första som tänkte den tanken. Otaliga är de kommentarsfält där kvinnor pratar om hur de begränsas på grund av sitt kön och män kliver in för att berätta om var män råkar illa ut. Att det ofta också är kopplat till machonormen är inget de reflekterar över eller vill lyssna på. Att det inte finns ännu större engagemang från män kring frågor som arbetsplatsolyckor och självmord är sorgligt och egentligen ganska förvånande när man ser engagemanget i kommentarsfält. Ett tips: organisera er. Inte mot kvinnor och feminism, utan mot arbetsplatsolyckor och självmord. Det behövs.

Jag stänger av ring P1 ca 20 sekunder efter att jag satt på radion. Jag känner hur andetaget vänder någonstans i halsgropen. Det når inte ner. Jag behöver vråla. Jag behöver gråta.

Varför dröjer det 20 år innan kvinnorna berättar om övergreppen? Ställde man samma fråga till de stackars pojkarna som utsattes för fruktansvärda övergrepp inom katolska kyrkan? Funderade man på om de var ute efter uppmärksamhet och kändisskap?

Christine Blasey Ford får mordhot och hånas av USAs president. Publiken skrattar. De SKRATTAR och JUBLAR när presidenten i USA hånar ett offer för sexuella övergrepp. Det är där vi är. Det är nutid mina vänner.

Det är en tuff tid för män. Sägs det. Av världens mäktigaste man. Som hatar kvinnor. Så tufft för män.

  1. Huvudet på spiken! Men som drabbad kommer jag alltid hålla andra drabbade kvinnor (och män för den delen) om ryggen och även de som ännu inte drabbats. Tillsammans kan vi förändra, även om det kommer ta tid. Vi har fortfarande chansen med generationen som växer upp nu: mina pojkar ska veta hur de ska uppföra sig som vuxna män!

  2. EXAKT så. Tror ibland inte att det är på riktigt. Går runt och känner mig chockad mest hela tiden. Vad i helvete liksom?

  3. du satte fingret på känslan. trump är patriarkatets svansång och alla kommer tillslut höra hur falskt det låter. vi skriker tills alla hör oss. vi gör skillnad. det händer genom oss. fortsätt skriv!

  4. Ja.. jag håller med. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och känner sådan oerhörd frustration kring precis det du sätter ord på ovan.
    Men en sak vill jag gärna tillägga; vi har varandras ryggar! Vi måste det!
    Det blir övermäktigt när världens mäktigaste män är sådana jävla assholes, men runt omkring mig känner jag en förändring. Hur det diskuteras på nätet, i media och på min egen arbetsplats. Så för att inte tappa det helt måste jag tro att det går åt rätt håll! För min egen skull, för min dotter, min son, min övriga familj, mina vänner och deras barn, för ALLAS skull. Det bara MÅSTE vända, och jag tänker fan i mig vara en del av att se till att det gör det.

    Tack för ett svinbra inlägg!!

  5. En kompis (man, så det finns hop) delade denna på FB
    https://www.fempositive.com/man-compares-womens-rage-using-nut-kicking-analogy-so-that-men-can-finally-understand-it/
    Så himla bra, och som vanligt blir det så kristallklart när man ”vänder på resonemanget”. Ja, varför är kvinnor arga egentligen?
    Lika bra var första kommentaren efteråt (i länken). Typ ”att efter allt detta så efterfrågas inte ens hämd, bara att det ska sluta”.
    Läs hela och dela vidare!

  6. Skrev en lång kommentar som försvann, bare with me om det blir dubbelt.
    Nutiden släpper ut ” örebromannen” efter två tredjedelar avtjänat straff. Med bakgrund av hans missbruk, av brottens synnerliga våldsamma natur och hans störningar säger kriminalvården att det är hög risk att han återfaller i brott. Hög risk.
    Han släpps. Han får nytt namn och ny kommun. Han släpps. Han får få fri bland kvinnor i en stad där ingen känner till honom. Han släpps fast de som vårdat honom säger att det är hög risk att han fortsätter våldta och skada kvinnor. En synnerligen brutal man.
    Det är nutiden också.
    Synd om männen? Jag kräks.

    1. Håller med!! Det är fan bland det sjukaste jag hört på länge. Släppa ut honom OCH Skydda honom?! Vad i helvete. Det första jag gjorde vad att googla om man kunde få fram vart han bosatt sig, det är sjukt att det får gå till så – mot deras rekommendationer t.o.m. Det gör mig så förbannad och rädd!!!

  7. Nutiden släpper ut ”örebromannen” efter att han avtjänat två tredjedelar av straffet. Han får nytt namn och ny hemort och möjligheten att röra sig fritt bland kvinnor. Kriminalvården uttalar sig om att det är hög risk för återfall för mannen, bland pga av alkoholmissbruk och bråttens brutala natur. Hans personlighet och hans sexuella störningar gör också att han är högrisk säger de. Nutiden skyddar en livsfarlig våltäktsman som mest troligen kommer att fortsätta med sina brott.
    Ingen skyddar kvinnan.
    Ingen.
    Om han våldtar igen får han avtjäna resten av det straff han urpsrungligen skulle avtjänat.
    Jag får hjärtklappning och blir illamående och känner fullständig hopplöshet just i detta nu.

  8. Så on point!! Jag känner exakt samma och undrar dagligen när det vänder?
    Hoppas den nya generationen är vettigare än de missnöjda 40/50 talister som egoröstat utan att tänka på sina barn och barnbarns framtid. Fan jag är så förbannad

  9. Fan det är exakt samma som jag känt! Har också haft förtröstan, trott att vi var på väg åt rätt håll men tappat modet nu.

  10. Har du sett ”the handmaids tale”? Ser den nu och tycker den är sjukt otäck fö. Att det känns som det är exakt dit det är på väg i usa nu. Att något som borde vara en fiktion nästan är verklighet!? Usch, den är så hemsk, men så bra att se!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Veckans illus och min bästa gröt

Tjoflöjt! Planerade ett debattinlägg pga onsdag men sparar det till imorgon om mer inspiration finns. Istället får ni ett så pass värdefullt inlägg som GRÖT. Det är ju typ internationella grötdagen idag. Det måste jag givetvis FIRA! Kanske måste folk snart säga upp sig för att hinna fira alla temadagar. Men det får det vara värt!!! Minns den tid då det fanns en temadag och det var kanelbullens…

Hur som helst. Jag tröttnar ju alltid på gröt pga ej särskilt gott. Liksom blöta havregryn håller inte SÅ länge. Plus att jag alltid blev hungrig så fort. Folk ba: Gröt är så bra för man blir mätt. Jag ba: eh nej.

Jag tror att jag inspirerats av Axas receptsida och även kanske Saltå kvarns när jag satte ihop denna. Jag har tipsat om den förut men det ska ni inte ta som nåt negativt, tvärtom! Det betyder ju att jag inte har tröttnat på den ÄN!! OCH man blir mätt av den!

Okej, såhära:

GOD GRÖT

1 dl havregryn
2 dl kokosmjölk (eller mandelmjölk, eller vanligt mjölk eller vatten)
2 msk chiafrön
2 msk jordnötssmör
salt (glöm för guds skull inte saltet!)

Koka ihop allt till en gröt och ät sedan med mjölk av valfri sort. Jag fortsätter med kokos där.

Vilken är er bästa gröt? Kan ni ens klå denna?

Just ja, veckans illus. Vad är det för fel på barns smaklökar? Det här är seriöst Märta som liten. Hon åt en hel sandlåda (minst) och jag googlade till slut om det var farligt och sedan släppte jag henne lös pga orkade ej ösa ur skopa efter skopa. En bild jag har från när hon var liten kan man tro att hon smaskar på en god kladdkaka, men nej, det är jord. Mums.

Maja däremot, hon hade ju napp där 100% av tiden. Herregud så skönt att slippa rensa småsten från mun! Efter 2 år såg jag Majas mun för första gången, den var söt. Sedan satte jag dit nappen i 2,5 år till. Ingen sand i den magen.

Hur som helst. Denna illus är tillägnad Märta.

sandatare

  1. För kokossmak tycker jag att det är supergott att röra i en klick kokosolja på slutet. Gärna ihop med ett ägg, mättande och smakar sedan som en efterrätt. (Med valfri sylt på, jag gillar lingon)

  2. Min bästa gröt: 50% grovt mortlade havregryn(större mättnad, mer nyttigt men slemmig konsistens och smre smak) +50% grahamsgryn (godare smak, mindre nyttigt och mättande) toppat med krossat paltbröd (järn och lite smak) Inget salt(vant mig av. Nu smakar saltad gröt inte gott). Kokas fast och äts m äppelmos +kanel 😋medan jag väntar på att den ska svalna äter jag en husmans m smör & ost pga fibrer och blockera groparna i tänderna inför sockertillförseln från äppelmoset.

  3. Är inte heller nåt stort fan av gröt. Kan som kommentar till gröten och illussen också bekräfta att grus, snorkråkor, papper och annat ofta vinner över lagad, kryddad mat här hemma, och att en oförståelig favorit är Sempers babygröt för 1-åringar både för 3- och 5-åringen…
    Planerar dock ge igen för omsorgsfullt tillagade, osmakade och hårt kritiserade middagar i framtiden…
    http://diktafan.se/fem-minuter-av-eufori/

  4. Absolut, gröthungern är ju ett etablerat begrepp ju! Tror mig minnas att det beror på att kokta havregryn = snabba kolhydrater. Så allt fett och protein en kan trycka ner i gröten motarbetar ju den effekten 👍jordnötssmör, rå äggula, grädde, nötter osv… Min bästa gröt är hirsgröt gjord på fet havremjölk, kryddad med kardemumma 😍 smakar som mannagrynsgröt, fast jag tror och hoppas att hirsgröten är något nyttigare.

    Angående ätning av diverse saker och sand under småbarnsperioden, så är jag en mamma med ocd mycket centrerat kring barnen, så de har inte fått i sig mycket sånt. Så fort de förde handen mot munnen så var jag där snabb som Bolt och vips! Borta. Så gärna tvätta och sprita deras händer efteråt. Att få upptäcka och smaka på världen är något jag inte kunnat ge dem, men önskar att jag hade kunnat det.

  5. Först- underbar illustration
    Sen- ja vill man hålla sig mätt och få gröten godare så måste man röra i ett ägg innan servering
    Sist- gjorde bakad gröt (baked oats) s sent som i dag, sjukt gott! Finns massa recept, men vill du använda mitt finns det på min blogg under receptarkiv / frukost.

  6. ”Sen släppte jag henne lös” 😂😂😂
    Jag va väldigt noga med napp när min avkomma skulle ut i sandlådan första gångerna. När rönnbären kom kunde han inte hitta något roligare och godare att täppa till hålet med, till min stora förskräckelse. Rönnbär ska ju vara giftiga råa? Hur som helst svalde han inget. Ännu. Fimpar är mest roliga att stoppa i mun en kort kort stund, snus är däremot en riktig munsbit tycker han 😱 och alla dekorationsäppelträd med pyttesmå äpplen. Hur som helst, min unge äter allt så jag ska inte klaga. Tar gladeligen emot grötrecptet som mättar och tänker laga det på förskolan minuts jordnötssmöret. Tack!

  7. Håller med! Jag blir hungrigare av gröt än om jag äter hälften av min vanliga frukost! Fast jag blir jättemätt just när jag äter så jag orkar inte något extra till.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

God ton vinner i längden

Skrev ett svar på några kommentarer på mitt lätt flummiga inlägg i söndags och tänkte att det ju faktiskt blev ett eget inlägg.

Jag hade såklart ETT specifikt inlägg – EN specifik diskussion i tanken när jag skrev det och därför blev mitt resonemang logiskt för mig. Men beroende på vad man tänker på för inlägg och diskussion så kan man ju verkligen se det olika. Vilket är bra förstås! Det går inte att presentera ETT sätt att ha eller inte ha diskussioner i sociala medier. Exempelvis borde jag ha skrivit om drev och om ”drev”. Där det första faktiskt är förskräckligt och det andra är ett vapen folk tar till när de uttryckt sig illa och får kritik för det. Ibland blir även ”drev” oproportionerliga men att då helt skifta fokus till ”drevet” och ”omöjligt diskussionsklimat” och därmed helt bortse från viktig kritik är bara att välja en superlätt väg ut. Att någon slår tillbaka onödigt hårt rättfärdigar inte att du gav en käftsmäll till att börja med.

Hur som helst. Jag tror alltid god ton vinner. Det kan vara sjukt svårt och ibland är det att stånga sig blodig eftersom personen som man riktar sin kritik mot inte lyssnar. MEN, en sak som jag insåg när jag hade skrivit förra inlägget och förde diskussioner vidare på andra håll är att det inte alltid är personen i sig man behöver träffa med sina tankar.

Såhär, enligt diskussion som uppstod i kommentarsfältet: SD-anhängare är ett ganska bra exempel eftersom många av dem likt Trump och andra kritik-känsliga drar på sig offerkofta och säger att de inte får utnyttja sin yttrandefrihet istället för att faktiskt bemöta kritiken.

Säg att det finns vissa SD:are som vacklar – klart att god ton kommer att vara nyckeln för att de ska tippa över till ”inte SD”-sidan. Genom att förklara problematiken kring SD, ställa frågor vad som får personen att vilja rösta på dem och sedan diskutera utifrån det. Det kommer att leda till bättre diskussion än om man vrålar ”Rasist!” i kommentarsfältet.
MEN det är ju inte alltid den väna, osäkra SD:aren på andra sidan inlägget. Många gånger kan det vara en rasistisk, kvinnohatande person som inte lyssnar till ett enda argument (om vi drar det till sin spets för att göra detta tydligt). Då kan man verkligen känna att det inte något att dalta med! Varför ska jag skriva med respekt till någon som uppenbarligen inte visar respekt själv?
Å andra sidan så kommer ju hårda ord inte nå fram där heller. Varken god ton eller dålig ton.

SÅ! Med detta gigantiska ordflöde som upptrappning kommer här min poäng: man skriver inte alltid för den som man först anser är mottagaren.
Skriver man bra argument, håller man god ton, ställer man frågor och försöker vrida och vända på sig själv för att förstå hur andra kan tänka i frågan så kommer poängen fram. Det kan vara SD-retorik som bara genom svar på enkla frågor inte visar sig hålla, det kan vara argument som blir ihåliga och det kan vara falska uppgifter som plötsligt kommer fram i ljuset. Personen på andra sidan – sådana personer som jag frustrerat försökte formulera mig kring i förra inlägget – kommer kanske inte – troligtvis inte – ändra sig. Men andra personer ser diskussionen, andra personer som kanske inte krampaktigt håller fast vid det hen tycker sig veta kanske får en ny bild. Kanske går man in i kommentarsfältet med en viss information i bagaget och när man sedan klickar sig ur så har man fyllt på sin väska med massor av annat material. Förhoppningsvis!

Så funkar det för mig. Jag har lärt mig enormt mycket om feminism genom att läsa tappra, kämpande feminister i de mest kvinnohatiska kommentarsfälten. Jag har lärt mig om tjockhat genom att se hur personer tar sig tid att förklara varför vissa saker är problematiskt och vad som faktiskt blir diskriminerande. Och så vidare.

Så även om man blir GALEN, så som jag blev i helgen, på att personer inte verkar vilja lyssna på andra än på dem som tycker precis som dem själva, så kan man trösta sig med att det faktiskt bara är personen som startat diskussionen. Att alla som tar del av diskussionen sedan får bilda sig en egen uppfattning. Och återigen, då inser man att ord av ilska och frustration utan argumentation kan vara fullt förståeliga, men de kommer inte att ge ett större perspektiv på saker och ting.

Med det sagt – jag hajar att man exploderar. Att lägga huvudet på sned och ba: ”mmm jag förstår din vilja att håna och hata, men har du tänkt på det här?” är inte alltid möjligt.
Men vi får försöka. Bemöta ilska och hån med frågor och argument. Värna diskussionen – på riktigt.

 

  1. Om SD och om att vara rasist. Jag vill börja med att säga att jag inte röstade på SD. Men jag är övertygad om att 99% av väljarna är som jag: Missnöjda och förbannade. På fattigpensioner, på vården, på skolan (där inte alla inte ens kan läsa och skriva), på slöseri av skattemedel,(t ex NKS), på slöseri av pensionspengar (Allra), på kriminalitet och gängbildning (bildbränder t ex). På politikernas flathet- och slapphet, vad gäller barnäktenskap t ex. Puh, listan är lång. Så mycket är säkert att politikernas pk-feghet och rädsla har givit SD vind i seglen och hjälpt dem till den plats och de mandat de har idag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vad vet inte folk om ditt arbete?

Peppe skrev detta grymma blogginlägg där hon frågar sina läsare vad de önskar att folk visste om deras jobb.

Till exempel är en person som kommenterar bibliotekarie och hon önskar att folk förstod att tiden ute bland böckerna i biblioteket är en extremt liten del av yrket. Läs alla kommentarer hörni, man lär sig och man beundrar folk för vad de gör.

Nu ska jag också dela med mig, såklart.

Jag jobbar ju till viss del som bloggare. Men jag brukar alltid säga att jag har en ”illustrationsblogg”, för att synen på sk ”influencers” är så rutten. Det raljeras rätt mycket över dem/oss och jag har själv svårt för just ordet influencer. Men som sagt så har jag ju också svårt att säga ”bloggare” fast jag ju faktiskt ÄR det.
Det tog mig LÅNG tid att säga till min man att jag skulle jobba när jag skulle blogga. Jag sa istället: oj jag måste bara skriva ett blogginlägg lite snabbt. Och gärna i kombination med att jag gjorde något annat, typ höll koll på barnen eller slängde in en tvätt.

Sedan sa jag åt mig själv att det här är mitt jobb. Det är en del av min inkomst. Det är inte en hobby.
Problemet är väl att det började som något helt obetalt och inte alls ett yrke. Och så tillsammans med den allmänna synen på bloggande som yrke. Som när folk skrattade ordentligt åt att man skulle kunna läsa inriktning ”influencer” på ett gymnasium. Det var tydligen superfånigt trots att det är ett jobb. Nu försöker jag i alla fall tvinga mig att säga ”bloggare” utan skam. Eftersom det faktiskt inte är något att skämmas över. 

Vad önskar jag att folk visste om mitt jobb då?

Jag önskar att folk förstod att det krävs rätt mycket jobb att blogga varje dag, att många bloggar på kontrakt och alltså måste leverera ett visst antal inlägg, ofta till en inte så saftig summa. Jag ska exempelvis göra sju inlägg i veckan.

Jag ser också många som kritiserar samarbeten, att det anses finare att göra saker gratis – ”jag har inte fått betalt för detta”. Jag vill poängtera att det är möjligt att få betalt OCH kunna stå för det man säger.

Jag tycker det är superkul att göra samarbeten. Jag får klura på hur jag ska presentera något på ett sätt som blir kul för mina följare, eller hur det ska läggas fram för att ge mina läsare någonting. Hur kan jag göra en rolig illustration kopplat till detta? Hur kan jag skriva så att det blir något värde i texten? Och så vidare.
Samarbeten gör också ofta att ekonomin kanske faktiskt går ihop. Det är ju rätt skönt.

Hur man man då underlätta för mig?

Man kan ha förståelse för att det i perioder blir tätt mellan samarbeten (och då tänka på att det kanske varit ganska tomt på samarbeten en period tidigare).

Och man får gärna ha förståelse för att jag fläker ut mina länkar till höger och vänster för att få trafik till bloggen (lite läsare = väldigt liten inkomst).

Er tur! Vad vill ni att man ska veta om ert jobb och hur kan man underlätta för er?

Louise_58_ALW

Louise Winblad

Här sitter jag och jobber! Foto av bästa Anna Ledin Wirén.

  1. Jag jobbar som ljustekniker på teater och har inga som helst problem med att random folk utanför branschen inte förstår vad det är jag gör. Folk INOM branschen däremot, som inte fattar hur mkt kunskap det krävs inom både nätverksteknik och programmering och ljussättning för att kunna programmera en föreställning någorlunda snabbt och felfritt. Dem finns det tyvärr många av och det kan jag reta ihjäl mig på.

    En vanlig fråga är ”jobbar du bara kvällar och helger då?” nepp, det gör jag inte, de allra flesta repetitioner ligger på dagtid. Det är ungefär 50/50 dag- och kvällspass.

  2. Jag önskar att folk som är anställda visste att egenföretagares timpenning till kund inte går rakt ner i deras ficka utan ska täcka egenavgifter, skatt mm samt att man oftast lägger ner många fler timmar än man kan fakturera för på ett jobb. Vem är t.ex. beredd att betala extra för tiden man lägger ner på att skriva fakturan till kunden?

  3. Jobbar som advokat och 1) nej jag kan inte ge juridiskt råd över en kaffe för att vi råkar vara vänner och det är av flera skäl, t ex så är jag inte försäkrad om jag gör det och går något fel och du stämmer mig så är inte jag (eller du för den delen) i en rolig sits. Dessutom undrar jag hur många andra yrken som man förväntar sig att någon ska komma och arbeta gratis för en. Skulle man be en elektriker komma och dra el i ens hus gratis, t ex. (Jag är för övrigt inte välbetald då jag arbetar inom rättshjälp, så tji på alla som gnäller över välbetalda advokater).
    2) nej jag kan inte alla lagar om allting. Fundera i två sekunder på hur mycket lagstiftning som finns inom hur många olika områden…då sig det sig självt att det är omöjligt för någon att memorera allt det.

    1. Min sambo är snickare och han bli ofta ombedd om råd från vänner som ska köpa hus, bygga om etc. Eller ombedd att hjälpa till med allt möjligt hantverksrelaterat… Men än så länge har de flesta haft vett att förstå att han måste ta betalt då det gäller större arbeten!

    2. Å min man är rörmokare och har många gånger förväntas komma å koppla in diskmaskiner o dyl gratis till vänner på sin fritid.

  4. Du är världsklass och det var det även på detta inlägg och kommentarerna! Wow! Så glad jag blir över dessa engagerade människor med viktiga yrke som gör saker för andra människor.

  5. Jag är också lärare. Jag önskar att folk förstod att skolan idag inte ser ut som den gjorde när du var skolbarn. Den ser inte ens ut som den gjorde när jag började jobba för runt 10 år sedan.
    Jag tycker att det är otroligt givande, spännande och inspirerande att följa ungdomar genom högstadiet och se hur mycket de växer och förändras på bara tre år, och kanske, kanske peta dem lite i någon riktning. Det är också bitvis övermäktigt. Jag vill tacka alla grymma föräldrar som jobbar tillsammans MED mig för sina barns bästa. Respekt!

  6. Jag jobbar som ekonom. Jag får ofta frågan om jag kan slänga ett öga på bokföringen, deklarationer vilken bank som har bäst ränta, vilka fonder som är bra att placera i osv. Jag önskar att folk förstod att det är många lagar och regler kring ekonomi/bokföring/deklaration. Bara för jag är ekonom kan jag inte på en kvart slänga ett öga och råda folk. Jag jobbar heltid och har inte lust att lägga min fritid på att sätta mig in i någons ekonomi. Betala för en expert på området.

  7. Du är min vuxenidol!

    Jag jobbar på en tingsrätt, som domstolshandläggare och önskar att folk förstod att när tingsrätten kallar en person att komma till förhandling (till vardags kallat rättegång) så är det inte för att VI vill att personen i fråga ska komma utan för att åklagaren eller den tilltalade (åtalade) begärt det. Vi sköter bara själva ruljansen och ser till att alla kommer. Och det är vittnesplikt i Sverige så blir du kallad, kom.

  8. Jag jobbar med e-handel och önskar att folk i allmänhet förstod att det finns många andra tjänster än som kundservicemedarbetare på ett e-handelsbolag.

  9. Jag önskar för det första att nån visste vad receptarie ens är för något. Måste ständigt säga: farmaceuter jobbar på apotek och har antingen läst fem år (apotekare) eller tre år (receptarie). Fast inte ens all apotekspersonal vet detta…(!?)

    Jag önskar att folk hade förståelse för hur mycket vi kontrollerar tyst i huvudet när vi ”är långsamma och knappar på datorn”. Och så önskar jag att folk skulle plocka upp sin legitimation INNAN de kommer fram till mig.

    1. Hahahaha oj va ja kände mig träffad på din sista punkt! Mmen jag skäller alltid på mig själv i huvudet när jag plockar fram den försent ändå,😅

      1. Och jag som önskar att det vore känt att farmaceuter faktiskt inte bara jobbar på apotek oavsett om du är receptarie eller apotekare…

    2. Alltså jag är faktiskt lite nyfiken på vad det är som kräver så mycket knappande? Sist jag hämtade ut medicin så stod den som expedierade mig och slog in grejer på datorn i flera minuter. Jag förstår ju att det är kontroller, och att det är viktigt att saker och ting blir rätt, men blir väldigt nyfiken på vad det är som behöver kontrolleras utöver att medicin, dos, personnummer och sånt stämmer?

  10. Jag jobbar som klinikveterinär och önskar att alla förstod att jag inte ställer diagnos eller behandlar ditt djur via sms/messenger (gratis) bara för att du känner min kusin eller bodde granne med mig på 90-talet. Jag arbetar på min arbetstid och då får du snällt komma dit med ditt djur och betala för dig. Behöver du hjälp på kvällar och nätter finns det massor av kompetenta veterinärer i tjänst dygnet runt på olika djursjukhus och veterinärstationer. Själv är jag ledig och behöver vila då.

    Sen kan jag berätta att det visst är sorgligt att avliva djur, oftast är det ju pga sjukdom/ålder så att det känns bra att kunna hjälpa djuret att slippa lidande, men ändå sorgligt då man ser djurägarens sorg.

  11. Kul inlägg!
    Jobbar som läkare och önskar att folk visste att 1, akuten är inte en dygnet-runt-möjlighet att träffa en läkare utan till för allvarlig sjukdom som ej kan vänta till dagtid.
    2, att allmänläkare på vårdcentral är en specialistutbildning som likt alla andra tar fem år efter grundutbildning plus AT att bli.

    Intressant om inluencerutbildning. Måste tänka på det mer känner jag.
    Kram

  12. Jag blev jätteinfluerad av ditt inlägg om qourn-pålägg, så sugen på att få helvegetariska frukostar med nåt som påminner om rökt kalkon!

    Jag jobbar som hälsoskyddsinspektör och jag önskar att folk visste hur brett vårt arbetsområde är och att vi inte bara tar emot klagomål om mögel och buller, även om vi gör det också. Det är vi som tar badvattenprover, mäter buller i trafiken, på klubbar, på biografer, bistår stadsbyggnadskontor med frågor som rör människor hälsa och miljön i hela byggprocessen. Ja och så inspekterar vi skolor, tatuerare, solarier, skönhetsalonger, bassängbad… inventerar avlopp och tar emot anmälningar om nya avlopp och värmepumpar. Med mycket mer!

  13. Så roligt inlägg!
    Jag jobbar som skolpsykolog och önskar folk visste att jag inte har regelbundna samtalskontakter med elever, att jag inte utför behandling och inte gör ADHD-utredningar. precis som ovan nämnda skolsköterska arbetar vi salutogent och i första hand förebyggande och hälsofrämjande 😊 träffar mycket oftare pedagoger än jag träffar elever,

  14. Jag är lärare och önskar att folk visste att vi har 45-timmarsvecka. Det är därför vi kan ha sommarlov. I vilket fall som helst är det världens bästa jobb trots allt man läser i tidningen.

    Tack för en bra blogg!

  15. Jag jobbar med människor inom funktionsstöd / daglig verksamhet. Tycker ofta folk antar att mitt jobb går ut på att sitta på en stol och dricka kaffe och fika och prata skit. Men jag hinner knappt gå på toa. Jag kastar i mig maten om jag ens äter samtidigt som ja ”håller koll” på omsorgstagare. Jag rider med ”dom”, cyklar, gympar, promenerar, handlar och håller i musukstunder. BLA! Jag gör det för att jag tycker det är kul. Inte för att det var det sämsta jobbet jag kunde hitta. Och bara för att jag inte alltid tycker det är tipptopp med allt jobbmässigt så betyder det inte att jag GIVETVIS ska säga upp mig eller läsa på universitet och bli ”nåt bättre”… 🤪

  16. Jag jobbar som socialsekreterare med ekonomiskt bistånd (socialbidrag) och jag önskar att folk visste att det är världens roligaste jobb! Jag träffar ALLA typer av människor, vanliga, ovanliga, udda, sjuka, friska, i missbruk, i sorg, i kris och i vanlig vardag. Att få hjälpa människor att återta makten över sina liv genom att hitta egen försörjning är det roligaste som finns!!

    Tyvärr har nog många (särskilt socionomer inom andra områden) uppfattningen att vi mest surar och betalar ut pengar. Själva pengautbetalningen är verkligen en marginell del av mitt jobb.

  17. Åh vilket bra inlägg, tack!

    Jag jobbar som sjuksköterska inom psykiatrin och det finns mycket jag önskar att folk visste om mitt jobb…t.ex, jag är inte specialist på allt bara för att jag läst grundutbildningen till sjuksköterska! Jag jobbar med främst psykosvård idag. Fråga mig gärna om psykoser och annat psykiatriskt, men bli inte förvånad över att jag inte kan svara på frågor om dina eksem, ditt hjärta eller din mage. Folk verkar inte förstå att man är expert inom det område man arbetar, och kroppen är komplex och därför delas också vården in i specialitéer.

    Önskar också att folk förstod att jag inte är en läkarassistent. Man kan inte ringa till mig och boka en tid hos läkaren. Hur tråkigt det än är att inte kunna komma i kontakt med en läkare på ett enkelt vis så kan jag oftast inte vara behjälplig med det.

  18. Tycker det här med samarbeten är en svår nöt. För som i alla yrke så kan man ju som bloggare vara olika bra på sitt jobb. Att försöka smyga in ett samarbete utan att märka ut det eller föra ett samarbete som känns helt fel tycker jag visar att man kanske inte är så bra på sitt jobb men om man väver in ett samarbete snyggt och tydligt i flödet så är det ju en självklar del för att få in inkomst. Din illusar är ju ett bra exempel och sen brukar äve Sandra Beijer vara grym på det. En random inslängd bild på en DW-klocka däremot.

  19. Jag jobbar som översättare och önskar att folk visste att man normalt endast översätter till sitt modersmål, eftersom det är sällsynt att man har lika goda kunskaper i ett annat språk som i sitt modersmål (självklart undantaget tvåspråkiga personer). Det är dessutom en konst att översätta så att det låter naturligt på målspråket, och därför inte nödvändigtvis något som man klarar av bara för att man ”är duktig på” källspråket.

    Det vore också trevligt om företag insåg att det ofta är smartare och mer kostnadseffektivt att lägga ut en översättning på en översättare, i stället för att sätta en sekreterare eller liknande på det. Men allra bäst vore det om inte företagen kom på det här med att de behöver en översättning i allra sista minuten, så att när översättaren väl får uppdraget så hade det helst behövt vara gjort igår.

  20. Jag jobbar på socialtjänsten med barn och ungdomar och deras familjer. Jag önskar att folk visste hur mycket bra hjälp det finns att få bara man vågar ta emot den! Tyvärr har de flesta en väldigt negativ bild från början pga media etc. Många är rädda och oroliga att vi ska ”ta” deras barn. Men av alla familjer vi jobbar med är det en pytteliten del där barn inte kan bo hemma av olika anledningar, och det är det sista vi vill. Målet är alltid att barn och ungdomar ska kunna ha det bra hemma med sina föräldrar. Och i de situationer där barn av olika anledningar behöver bo någon annanstans, är målet alltid att de ska kunna komma hem igen så snabbt som möjligt om det är möjligt.

  21. Jobbar som skolsköterska och önskar att folk förstod att mitt uppdrag inte är att bedriva vårdcentral på skolan utan att jobba hälsofrämjande på grupp- och individnivå (alltså med frågor som sömn, mat, stress, mobbning, motion, alkohol, narkotika, tobak, sexuell hälsa m.m)

  22. Jag följer dig via Bloglovin, och går därmed inte in på din blogg för att läsa inlägg, läser direkt i bloglovin-appen. Räknas det ändå som trafik för dig? Alltså påverkas dina visningar? Hoppas du förstår hur jag menar :)

      1. Lisa och Annika! Så fint av er! Jag tänkte mkt på detta när jag la min blogg på Bloglovin eller vad man säger. Men jag tänker att den typen av tjänster inte skulle funka om besöken där inte räknades? Så min slutsats är att besöken räknas in. Dock ej kontrollerat detta 😬

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hur ska man diskutera?

Jag är egentligen lite för irriterad för att skriva och då blir inte inläggen så genomtänkta som jag vill. Men jag ska ändå försöka för jag måste skriva av mig.

Jag ger mig sällan in i sociala medier-diskussioner eftersom jag ofta ser att många före mig sagt det jag ville säga. Kanske verkar man mesig som inte säger saker högt, men jag tror risken med att skriva ungefär samma sak är att man ramlar in i ”drev-kategorin” och då är allt förgäves.
Men häromdagen gjorde jag det ändå, försökte mig på en diskussion i ett kommentarsfält. Nu kritiseras diskussionen och jag tolkar det som att vi som ifrågasatte klumpas ihop till en grupp som vill tysta folk med andra åsikter än vi. Vilket känns helt befängt. Zoomar jag ut så förstår jag reaktionen på massiv kritik – ”man får ju inte säga någonting i det här jävla landet längre”. Zoomar jag in: Jo, du får säga nästan precis vad du vill. Men om du ska tycka saker på sociala medier, om du ska ge sig in i diskussioner kring heta ämnen, ja då får du räkna med kritik.

Så det jag läser nu är alltså att det är en fara med den hårda stämningen eftersom det gör att folk inte vågar skriva saker. De är rädda att få skit. Så ska det såklart inte vara! Man ska inte vara rädd att säga saker högt. Det är ju när vi säger saker högt som vi kan få en diskussion och på så sätt lär vi oss. Om alla går runt och är tysta så kommer vi inte någonstans. Men alla kommer fortfarande gå runt och tycka en massa saker.

Men man måste fråga sig själv – vill jag ha en diskussion eller vill jag bara ha en åsikt? Om det är det första du vill ha så är det bra, då kan du säga saker högt. Gärna genomtänkt förstås, men ibland blir det såklart inte så. Invänta reaktion, lyssna på de som tycker som du och de som inte tycker som du. Finns det något i det som folk kritiserar dig för som kanske kan stämma?

Är det bara så att du vill ha en åsikt och inte bli motsagd, ja då kanske du ska prata med en kompis istället. Inte för att kompisen garanterat håller med, men den kritiken kanske är enklare att ta.

Att få massiv kritik är svårt att hantera. Att få yttepyttelite kritik kan få mig att ha ångest i flera dagar. Att få jättemycket kritik gör att jag får andnöd.
Lösningen är då alltid att tänka igenom kritiken. Varför mår jag dåligt av detta? Jo men ofta är det ju för att det finns fog för kritiken. Och det är ju för jävla jobbigt att ha gjort fel. Och istället för att bara erkänna för sig själv (och gärna för andra) att fasen, det här blev fel, så letar man efter en miljon anledningar till att få över i alla fall en stor mängd ”rätt” på sin sida, en massa ”rätt” som ska göra ”mitt stora fel” mindre.  Men det gör det inte. Även om det känns så.

Det är en baksida av det som nu för tiden kallas drev. Drev är otrevligt och obehagligt.
Men ett annat problem med drev är att det fort flyttar fokus. Från det som kritiken handlade om till hur kritiken framförs. Plötsligt så är ”de som försöker tysta” diskussionsämnet istället för ”det kränkande som sades”. Och bland dem som klumpas ihop som ”de som försöker tysta” finns mängder av vettiga argument och en stor vilja att föra en riktigt diskussion.

Diskussionen hotas, säger det Insta-inlägg jag läser. Och då syftar personen på dessa ”drev” och hur det skrämmer folk till tystnad. Men som en lösning ska alltså diskussionen tystas genom att de som ofrivilligt blir en del av ett drev inte längre säger sin åsikt. Vad händer DÅ med diskussionen? Det BLIR ju inte en diskussion om bara de som tycker samma sak får säga sitt.

Hur SKA man diskutera på sociala medier? Hur gör man?

 

  1. Fast det som gör att drev uppstår är ju ofta att de som försöker ”övertyga” den som sa/gjorde ”fel” endast är ute just efter att bevisa den andre fel. Man är inte öppen för dialog, man är inte öppen för att försöka förstå hur den andre ser på världen. Och om man ger sig in i en diskussion med grundtanken att bara den andra ska ändra sitt synsätt och jag själv är inte alls öppen för att försöka förstå (och därmed kanske ve och fasa själv genomgå ett paradigmskifte), då är det inte en diskussion, då är det en utskällning. Och när många skäller samtidigt på en och samma person, då är det faktiskt obehagligt.

    Ett exempel på hur jag menar:
    Om vi t.ex. hade försökt FÖRSTÅ de som röstar SD, istället för att skrika rasist/nazist etc. åt dem så fort de öppnar munnen hade vi kunnat adressera folks rädsla istället för att sätta demokrati och hövlighet ur spel. Då hade de inte växt sig lika stora, vilket hade varit en vinst för oss alla.

    Som lärare blir jag ganska förfärad av att se hur man hanterar SD, för jag drar paralleller till mitt klassrum. Säg att vi har en elev med t.ex. ADHD eller autism som verkligen är ”elak” mot de andra eleverna, slåss och bråkar och skriker. Är det ok att hens klasskamrater inte vill prata med hen? Att inte bjuda in hen till fester? Att aktivt frysa ut hen? Om vi svarar nej på den frågan bör vi fundera över vilket exempel vi sätter för våra barn just nu och fråga oss varför vi tycker det beteendet är ok i det offentliga rummet, men inte i det privata.

    1. OJ vilken kommentar! Förlåt om jag bryter mot god ton nu, men blir så arg av att läsa såna här rena okunnigheter… Det är en otroligt naiv bild av SD, att de skulle tycka andra kulturer är sämre pga ”rädsla”. Lol nej, de är alltså rasister och de tycker att det svenska är bättre än något annat. Man kan inte informera bort det, för de är helt enkelt faktaresistenta. Ett tipz om man inte vill bli kallad rasist och nazist är att inte VARA rasist eller nazist.

      Det finns ABSOLUT inga likheter mellan att vara vuxen och ha en vidrig ideologi och att vara ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. INGA ALLS. Dessa barn har allt som oftast svårigheter med beteendet, visst, men det beror på att de har en funktionsnedsättning. Anpassningar och att de vuxna tar ansvar för att det blir lugnt JA. Visst kan man prata med klasskompisarna om acceptans för allas olikheter, men det blir rent löjligt att jämföra ”nu måste vi förstå att xx har lite svårt att sitta stilla” med ”ja, nu måste vi förstå att Björn Söder vill att hela din familj ska utvisas och att du inte ska existera, men den åsikten måste också accepteras!”

      Jaja sorry om jag derailade, jobbar med barn med npf, så bara såg rött av detta. Älskar hej hej vardag ❤️

      1. När jag jämförde med npf menade jag inte i strikt mening, utan att vi alla utgår ifrån våra egna förutsättningar som kan vara väldigt olika från andras. Så även den som röstar på SD. Eller tror du att vissa liksom föds rasister? Nej, deras erfarenheter och förutsättningar i livet har fått dem dit.

        Vi kan antingen peka ut andras fel och använda glåpord (rasist, eller vad nu ungar kallar varandra när de inte tycker om någon) eller så kan vi försöka förstå varför någon fungerar som de gör och försöka utröna vilka förutsättningar de behöver för att funka som alla andra.

        Sedan bör man faktiskt skilja på begreppen främlingsfientlig, rasist och nazist. Att en del i SD uppenbart är rasister betyder inte att alla är det. Det betyder heller inte att den miljon svenskar som röstar på dem är det. Säkert finns främlingsfientlighet hos en del, men framför allt finns en rädsla för att den trygghet vi under decennier byggt upp håller på att försvinna. Rädsla gör fula saker med människor. Då kan vi antingen stå och peka finger eller så kan vi hjälpa människor att övervinna sina rädslor.

        Eller varför tror du att det är så många just i samhällets botten som röstar på SD, inklusive invandrare själva? Jo, för att det är de som verkligen drabbas hårdast den dag våra sociala skyddsnät kollapsar.

        Självklart ska vi tala om för dem att vi inte håller med dem och föra en diskussion om människovärde, men utestängning är inte svaret.

        1. Ida och N, jag tror mitt inlägg och det lite abstrakta tonen gör diskussionen lite svår. Jag har såklart ETT specifikt inlägg/diskussion i tanken och därför är mitt resonemang logiskt för mig. Jag borde nog skrivit om drev och om ”drev”. Där det första faktiskt är förskräckligt och det andra är ett vapen folk tar till när de uttryckt sig illa och får kritik för det.

          Hur som helst. Jag tror alltid god ton vinner. Det kan vara sjukt svårt och ibland är det att stånga sig blodig eftersom personen som man riktar sin kritik mot inte lyssnar. MEN, en sak som jag insåg när jag hade skrivit detta och förde diskussioner vidare på andra håll är att det inte alltid är personen i sig man behöver träffa med sina tankar.
          Såhär: SD-anhängare är ett ganska bra exempel eftersom många av dem likt Trump och andra kritik-känsliga drar på sig offerkofta och säger att de inte får utnyttja sin yttrandefrihet. Säg att det finns vissa SD:are som vacklar – klart att god ton kommer att vara nyckeln för att de ska tippa över till ”inte SD”-sidan. Genom att förklara problematiken kring SD, ställa frågor vad som får personen att vilja rösta på dem och sedan diskutera utifrån det. Det kommer såklart leda till bättre diskussion än om man vråkar rasist i kommentarsfältet.
          MEN det är inte alltid den lilla väna osäkra SD:aren på andra sidan kommentarsfältet. Många gånger kan det vara en rasistisk, kvinnohatande person som inte lyssnar till ett enda argument (om vi drar det till sin spets för att göra detta tydligt). Då kan man verkligen känna som N, att det är inget att dalta med!
          Å andra sidan så kommer ju hårda ord inte nå fram där heller. Varken god ton eller dålig ton, om det heter så.
          SÅ! Med detta gigantiska ordflöde som upptrappning kommer här min poäng: man skriver inte alltid för den som man först anser är mottagaren.
          Skriver man bra argument, håller man god ton, ställer man frågor och försöker vrida och vända på sig själv för att förstå hur andra kan tänka i frågan så kommer poängen fram. Det kan vara SD-retorik som bara genom svar på enkla frågor visar sig inte hålla, det kan vara argument som visar sig ihåliga och det kan vara falska uppgifter som plöstligt kommer fram i ljuset. Personen på andra sidan – sådana personer som jag frustrerat försökte formulera mig kring i detta inlägg – kommer kanske inte, troligtvis inte, ändra sig. Men andra ser diskussionen, andra personer som kanske inte krampaktigt håller fast vid det hen tycker sig veta kanske får en ny bild av det. Kanske går man in i kommentarsfältet med en viss information i bagaget och när man sedan klickar sig ur så har man fyllt på sin väska med massor av annat material.
          Så funkar det för mig. Jag har lärt mig enormt mycket om feminism genom att läsa tappra, kämpande feminister i de mest kvinnohatiska inläggen. Jag har lärt mig om tjockhat genom att se hur personer tar sig tid att förklara varför vissa saker är problematiskt och vad som faktiskt blir diskriminerande. Och så vidare.
          Så även om man blir GALEN, så som jag blev i helgen, på att personer inte verkar vilja lyssna på andra än de som tycker precis som en själv, så kan man trösta sig med att det faktiskt bara är personen som startat diskussionen. Att alla som tar del av diskussionen får sedan bilda sig en egen uppfattning. Och återigen, då inser man att ord av ilska och frustration utan argumentation kan vara fullt förståeliga, men de kommer inte att ge ett större perspektiv på saker.
          Med det sagt – jag hajar att man exploderar. Att lägga huvudet på sned och ba: ”mmm jag förstår din vilja att håna och hata, men har du tänkt på det här?” är inte alltid möjligt.
          Men vi får försöka. Bemöta ilska och hån med frågor och argument.
          <3

  2. Dina inlägg är alltid så kloka och du tar alltid debatter på ett sansat och bra sätt! Tycker jag. Så fortsätt som du gör och agera sunt på nätet så kanske vi andra som också strävar efter det känner att vi är flera.

    Vad vi gör med yngre generationens oproportionerliga hatkommentarer vet jag dock inte…

    1. Tack Akrin!Fina ord som stärker!!
      Oproportionerliga hatkommentarer känns så jäkla hopplöst, det tar död på så mycket vettigt! Flyttar fokus från riktiga argument.
      Måste också säga att jag inte tror det är ”yngre generationen” tyvärr, jag tror det där hatet och oviljan att diskutera finns i alla åldrar. Så sorgligt.
      Men vi får kämpa på!
      Igen, tack!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ett år som gift

Så då har vi varit gifta ett helt år!

Då såg det ut såhär:

Foto av grymma Minna.

Och ettårsdagen firades med ett barnfritt dygn här:

Bastu, bad och så mycket mat att jag på riktigt var mätt när jag vaknade.

Idag firar jag med glass och kvällsjobb. Inte illa det heller!

Vad gör ni denna helg?

  1. Va har vi bröllopsdag samma dag. Och år! Kul! Grattis i efterskott. Vilket härligt firande. Nästa år får det blir barnfritt för oss också. Handling, tvätt, röj, två missnöjda barn resulterade i besviken mamma och inga bra förutsättningar för firande. Gör om gör rätt!

  2. Tyckte först att det stod ”Sund nergången -ett hide away för vuxna” på skylten! 😊

    Tyckte ändå att det var ett rimligt namn för ett skönt ställe för relax och avkoppling.

    Såg för övrigt jättehärligt ut. Hoppas att ni hade det bra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Så bra nyheter!!

Stod i köket med mina föräldrar när pappa fick notis på telefonen: Dr Denis Mukwege har fått Nobels fredspris tillsammans med Nadia Murad.

Jag blir så otroligt glad att Mukwege får priset!

Det är så otroligt viktigt att hans arbete uppmärksammas. För att belysa våldet mot kvinnor och för att visa att hans arbete är så betydelsefullt. Att sätta strålkastare på det hemska som dessa kvinnor upplever är ytterst nödvändigt.

Ni som blev månadsgivare i samband med min kampanj med Läkarmissionen i vintras, ni ska veta att ni bidrar till hans arbete. Panzisjukhuset där Mukwege är aktiv drivs med stöd från bland annat Läkarmissionen – alltså från er!

”Jag har själv blivit opererad sju gånger av doktor Mukwege efter en våldtäkt. När jag hade läkt fysiskt erbjöd doktor Mukwege mig ett jobb på sjukhuset och tack vare det kan jag ta hand om min familj. Jag har råd med skolavgifter och har även köpt ett litet land där jag kan odla. Jag saknar ord för att uttrycka allt Doktor Mukwege har gjort för kvinnor som mig. Han ger oss hopp även när det känns så tungt att våra hjärtan nästan slutar slå. Han opererar alla, oavsett om vi är fattiga eller rika, vilken folkgrupp vi tillhör eller vilken tro vi har.”

Justine Sirie, lokalvårdare på Panzisjukhuset. Läs mer om Dr Mukweges arbete här.

Och om ni inte sett filmen om hans arbete gör det! Här! Men den är tung. Och viktig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Mens och tjocka kroppar

Jag hamnade i diskussion för ett tag sedan. Superkul! Det är det ofta med diskussioner, framförallt när man sitter i samma rum och inte bakom skärmar. Risken för missförstånd minskar avsevärt.

Vi pratade om mens. Om mensaktivism. Om bilder på Instagram med mensiga menskoppar och använda bindor. Varför lägger någon upp det? Sådant vill man ju inte se!

Grejen är den att jag tycker inte heller det är direkt kul att se någons använda binda. Men eftersom reaktionerna på mens fortfarande är vad de är så behövs ju detta. Det handlar extremt lite om vad JAG tycker är trevligt att titta på och extremt mycket om tabu kring mens och vad det leder till. Hur tjejer missar utbildning på grund av mens, bristen på mensskydd, hur flickor anses smutsiga under den tid de blöder. Mens är politik, även om vi inte önskar att det vore så. Fram till dess att mens bara är just mens så behövs ämnet lyftas. Om det är med en använd binda eller tampongformade stearinljus så är det en steg närmare mot att komma bort från en skam. Tänk vilken otrolig skillnad personer som Clara Henry gjort genom att bara prata om mens? Tänk så många liv som blivit enklare tack vare att någon lyfter ämnet. Jag får rysningar när jag tänker på ringarna på vattnet, bra rysningar alltså.

01-menslista

Ett tillfälle att inse att man fått mens: på yogan

En annan diskussion hade jag på sociala medier. Där är det ju inte lika enkelt. Eller å ena sidan hinner man tänka efter och fundera över vad man ska skriva (i bästa fall) men å andra sidan försvinner värdefulla nyanser.

Den diskussionen jag var i nu handlade om kvinnokroppen. Och då en tjock sådan. Om kroppspositivism. Eller nja, egentligen handlade diskussionen om hur personen hade sagt saker som många tolkade som negativt om kroppspositivism och huruvida man bör bemöta kritiken eller ej.
Men jag spånade i mitt huvud vidare på just ämnet kroppspositivism.  Behövs den verkligen? Svaret är: ja. Precis som med mensen – så länge en kropp inte får vara en kropp så behövs den här typen av aktivism.

Det är ju uppenbart så att en tjock kropp inte bara får existera. Det blir attack i kommentarsfält när en tjock person har fräckheten att visa sin kropp. Personer MÅSTE kommentera om hur den här personen inte är hälsosam. De vet såklart ingenting om personens hälsa. Jag kan nästan svära på att de inte skriver till smala personer att de inte är hälsosamma, trots att de där vet lika lite om personens leverne. Det ska rabblas upp sjukdomar som drabbar överviktiga, det ska ges tips och det ska ”i all välmening” bara informeras om diverse saker som en tjock person säkert aaaaldrig har hört talas om.

Jag var inne på ett inlägg där Lady Dahmer skrev om hur hon alltid får oönskade tips och råd om viktnedgång och information faror med övervikt. Trodde knappt mina ögon när jag scrollade i kommentarfältet och det dök upp kommentar efter kommentar med … wait for it … oönskade tips och råd om viktnedgång och information om faror med övervikt. WTF?!

Så länge det ser ut såhär, så länge en kropp inte får vara en kropp, så länge tjocka bemöts på det sätt som de gör så behövs kroppspositivismen.

Två saker jag funderar över ofta: 1. När ska man begrava BMI? Det måste vara det mest fuckade mätverktyg som finns. Och 2) Jag läste någonstans att ett par kilo övervikt är det bästa om man kollar på livslängd. Hur kan det då kallas övervikt tänker jag. Jävla skalor och mätverktyg och ”normalkurvor” som säkert varit till hjälp men som används som nån jäkla måttstock för vilka som är bra personer och vilka som är dåliga. En anledning för folk att få kräkas ut sitt hat över människor som inte ser ut precis som dem. Tänk att så många helt ogenerat basonerar ut sin okunskap och rent hat i kommentarsfält efter kommentarsfält.

 

 

  1. Tydligen håller man koll på BMI på barn också. Vi fick komma på extravägning för vår 3-årings BMI hade dippat trots att kurvorna följdes och det är ett friskt och piggt barn i övrigt…

  2. En viktig insikt som jag fick häromåret är att överviktiga/”tjocka” personer som motionerar regelbundet i snitt lever längre än en smal person som sällan motionerar. Det beror på att organen behöver cirkulationen och träningen. Det tycker jag säger nåt om huruvida vi ”får” vara tjocka eller ej. Det är så sorgligt att en tjock kropp alltid anses vara ohälsosam. En tjock kropp kan dessutom innehålla en positiv, stark, driven människa lika väl som en smal kropp kan innehålla en person med psykisk ohälsa. Varför är det bara viktigt hur många kg man väger, inte hur man mår inuti eller hur många andra människor man hjälper/peppar?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

När bara en vill ligga

Då och då kommer ju ämnet sex upp här på bloggen. Det kan ju vara ett ämne som man liksom behöver prata om då och då, kanske speciellt under småbarnstiden.

Eller så vill man inte alls prata om det. Än mindre ha det.

Men i många av de fall jag tagit upp ämnet så har det handlat om att det kan vara svårt att hitta lusten när man är så konstant trött som man är som småbarnpäron. Eller att man inte kan få ihop bilden som förälder med bilden som sexuell varelse. Eller så finns det INGEN tid. Eller så går man runt och är arg på sin partner och då är det så långt till ligg att man inte ens fattar att det kan finnas där någonstans.

Ja som sagt. Lust, olust, trötthet, tidsbrist. Barn som somnar i ens säng. Barn som aldrig somnar. Kroppen som förändrats. Rutiner som ändras. Ett ekorrhjul som snurrar alldeles för fort.

En sak som kom upp senaste jag skrev om det var när ens partner inte vill ha sex. Jag hade skrivit ett inlägg om vikten av att inte ligga om man inte vill, tror jag. Och jag tror att jag hamnade i det lite typiska att mannen vill ligga och kvinnan inte. Eller så blev det bara den klassiska tolkningen. Här var det ganska heteronormativt en partner som var man. En man som alltid ska vilja ligga, alltid ska ha lust. Och kvinnan som inte är bekväm i sin kropp, eller att den inte funkar som den ska än osv. Men om det är åt andra hållet då? Om det är mannen som inte vill.

Det är såklart vanligt det också. Men kanske ÄNNU mer tabu? Att vara en man som inte vill ligga hela tiden. Att vara en kvinna, vars syfte är att åtrås (enligt samhällets normer) och inte vara åtrådd nog att liggas med.

Att ha gått igenom graviditet och förlossning och kanske känna en viss osäkerhet kring sin möjlighet att vara sexig och avisas. Att bli pappa och vara utmattad känslomässigt och fysiskt och inte känna den sexlust som förväntas.

Jag kan bli så otroligt matt när jag tänker på normer. Förväntningar. Krav. Påtryckningar.

Det är svårt nog ändå.

Sex är svårt. För det bygger på lust. Och hur kan man pressa fram lust? Är det inte lite samma som uppmaningen ”njut nu!” under småbarnstiden. Vem kan njuta på uppmaning? Vem kan känna lust under press? Är det ens möjligt?

Man behöver inte vara pressad av någon för att känna press, ska tilläggas.

Men nu har jag svamlat klart. Diskutera nu i kommentarsfältet.

Vad gör man när man vill ligga och ens partner inte vill? Det blir huvudfrågan.
Spåna gärna vidare och brodera ut. Ni är ju bäst på det!

Olust liten

Illustration jag gjort till materialet Tillsammans – samtal om förhållandet och föräldraskapet.
Superbra att använda som underlag till samtal hemma när man fått barn. Jag kan verkligen rekommendera er att kika på det och ladda ner det.

  1. Känner igen mig. Jag ville inte alls i min förra relation med mina barns pappa. Barnen tog all tid och energi och sex kändes inte alls aktuellt. Familjen AB rullade på. Han efterfrågade sex, jag sa nej. Han bad tillslut om skiljsmässa och jag var snabbt med på den.

    Nu har jag en ny man. Jag är otroligt mån om att ha mycket sex och han är inte alls sexuell av sig. Gillar när vi har det men tar inte egna initiativ. Jag pratar om hur jag vill ha det, han känner press, det blir svårt, moment 22. Kag har förlikat mig lite med att ta initiativet. Jag vill ha mycket sex och har nog alltid (undantaget efter barnen med min förra man) varit en mycket sexuell person. Utan sex tror jag i längden att en kärleksrelation dör. Man måste helt enkelt hitta vägar dit.

  2. Jag har större lust än min partner. Eller kanske snarare oftare. Det har varit ett problem, speciellt eftersom vår relation från början byggde på den fantastiska sexuella kemin. Men nånstans på vägen känns det som om han blev bekväm. Eller fick prestationsångest och tyckte att sex var en för stor grej för mig. Slutade utforska och ha kul med vårt sexliv. Jag vet inte om jag är sexgalen. Jag har hanterat detta på olika, lika disfunktionella sätt. Jag har surat, kritiserat, själv varit avståndstagande, pratat… när vi fick barn vände allt lite, plötsligt ville han men inte jag. Efter ett år återgick vi till samma roller. Jag har blivit mer bekväm med grejen att det är jag som tar initiativet oftare men önskar bara att han kunde vara mer inne i att leka och utforska. Vet inte vad är med min lust som skrämmer honom. Hade en tanke att det berodde på att han kände sig otillräcklig eller ”omanlig”. För jag vet att han känner stor lust… är bara väldigt förvirrad över detta :)

    1. Gud vad jag känner igen mig! Hade kunnat vara jag som skrivit detta. Har funderat på exakt samma om han känner sig ”omanlig” för jag vill så ofta och att han inte får ”kämpa för det” som han kanske fått göra tidigare i livet. Den tanken gör mig iofs irriterad med att samhället skapat dessa roller som ska vara så svåra att ta sig ur. Vet inte dock vad jag ska göra för att förbättra situationen. Känns som om jag bara får finna mig i det och gilla läget. Tack för ett riktigt bra blogginlägg förresten!

  3. Min kille och jag hade en period när vi var kk, innan vi blev ihop ”På riktigt” och då ville han varje gång vi sågs. När vi sen blev ihop ville han i princip aldrig… Jag hade jättejobbigt med den förändringen, jag förstod inte vad som var annorlunda. En kompis sa att killar ibland tappar sex lusten när de ”har ständig tillgång” och sa att det var rätt vanligt att killar inte vill lika ofta när de är i seriösa förhållanden. Ingen aning om det stämmer. Min partner sa att han inte kände lust om han blev överraskad, utan ville vara mentalt förberedd. Då skickade jag sms under dagen, så var vi båda sugna på kvällen. Men det kändes inte bra att alltid vara den som tog initiativet, jag ville ju känna mig åtrådd som i filmerna någon gång! Vi införde en sex dag/vecka, och så fick jag ta hand om mig själv om jag blev kåt någon annan dag. Funkade ok.

    Nu efter två barn kanske det blir sex varannan månad, men då är han på även om vi inte planerat något. Känns jäkligt skönt att bara kunna ligga i sängen och känna att vi båda vill härochnu! Föredrar spontanitet, men skickar fortfarande sms ibland för att de inte ska gå för lång tid. Men då kan man ge sig på att läggningen tar två timmar just den dagen…

    Tack för att du lyfte det här perspektivet! Har känt mig så fel, är ju uppväxt med att killar vill jämt och tjejer ställer upp. Unket, är ändå född 1985…

  4. Hej
    Sara och Sanna var inne lite på det redan, men jag skulle gärna ta emot fler tips på hur jag kan hitta sexlusten igen. Fick vårt andra barn i januari och tänkte att det får ta den tid det tar. Både förändringar i kroppen och längtan efter att få ha den ifred och få utrymme efter en lång dag med barnen, gör att jag absolut inte är intresserad av sex vid läggdags. Sitter uppe sent för att slippa säga nej eller vara avvisande IGEN när jag går och lägger mig. Min sambo är inte alls särskild påstridande, mest orolig/fundersam över hur han kan ”få igång mig”. Hmn.. Bor inte i Sverige och talar inte landets språk tillräckligt väl för att sitta och diskutera lust och sex hos inhemsk sexolog eller liknande.
    Ni som hittat tillbaka till lusten, hur har ni gjort?

    1. Tips är att ta tid till samliv på dagtid. Lämna på förskolan och sen ta 30 min innan jobbet eller att din partner kommer hem på lunchen? Fixa barnvakt ett par timmar på en helgdag och skicka hen med barnen till parken.
      Vem som har lust på kvällen efter läggning undrar jag?!?

  5. På återbesöket hos barnmorskan efter att jag fött mitt första barn, så fick jag frågan om vi hade sex jag och min partner. Bebisen låg i min famn och gallskrek och jag kände hur mjölken i brösten läckte ut genom tröjan. Skruvade lite på mig för att försöka rätta till bindan för evighets-avslaget som hamnat lite obekvämt. Jag tittade på henne, och undrade om jag hörde rätt? Sex? Jo, svarade hon. Det är väldigt viktigt att ni börjar med det. Det får inte gå för lång tid, det är inte bra!

    Två barn senare så minns jag fortfarande den lilla MVC-tantens ord. Så här i efterhand så vill jag tolka det som att man inte ska glömma varandra i denna gigantomställning som ett barn innebär. Att inte ge all kärlek till bara barnet utan tänka på varandra och visa ömhet. Men just där, sittandes i stolen med läckande bröst och sargat underliv så lades en stor tyngd på mig. Hela livet var upp och ned, bebisen skrek varje vaken stund, hela nätterna gick åt till att vyssja och amma, vissa dagar kom jag inte in i duschen och andra åt jag ostbågar och flingor till middag för inget annat hanns med. Kroppen betedde sig konstigt. Underlivet blödde i en evighet och brösten kunde helt plötsligt börja spruta mjölk bara för jag tyckte jag hörde någon gråta. Sex var inte ett alternativ alls, och nu fick jag tydligen på min lott att rädda vårt sexliv. Och innan det är försent! Detta var inte alls pressande.

    Med facit i hand, så kan man vänta. Det är bara du/ni som vet vad är bäst för er. Ingen annan ska kunna pressa er, varken normer eller omvärlden. Jag älskar sex och åtrår min partner men jag kunde inte få ihop min ammande kropp med mitt sexiga jag. Inte efter någon av mina tre graviditeter. Jag har behövt tid men tillslut har jag och min kropp varit redo och då har allt klaffat igen, utan stress.

  6. Jag håller med om att detta känns otroligt tabubelagt – att som kvinna vilja men inte möta något intresse från mannen. Nuförtiden ser jag sällan på Tv men de få gånger som jag har sett det i tv-serier el film har det snart visat sig att mannen har en annan (troligen en man) eller hittar en annan som löser alla potensproblem (jalla jalla). Inte för att jag egentligen misstänker det men det är svårt att inte tänka tanken. Nu är sonen snart 4 och vi 40+ och jag börjar ge upp hoppet om syskon men kan inte släppa det trots allt. De gånger det blir av är det bra men det kan gå månader emellan och han tar aldrig initiativ. Det är alltid: för trött eller ont i magen eller ont i ryggen och det stämmer säkert – men får du aldrig lust???
    Vill verkligen inte stressa och pressa och vi har mycket mys, pussar och kramar som är otroligt värdefullt men som du beskriver i inlägget så undrar man varför man inte väcker lust och åtrå.

  7. Har bebis på snart 9 månader, vi hade långt uppehåll under merparten av graviditeten + några månader efter förlossning.

    Vi pratade mycket om att vi ville börja ha sex igen inför första tillfället, lite om förväntningar och farhågor. Jag var bland annat rädd att det skulle kännas konstig eller annorlunda.
    Nu funkar det bra när vi väl har sex men vi hinner inte så ofta pga bebis som somnar sent, skiftarbete, djur osv.
    Däremot är vi hyfsat bra på att tala om för varandra att vi kan längta tills vi hinner och bekräfta varandra på det sättet. Men det funkar ju bara om man är i synk med varandra, om den ena vill mycket mer kan det ju istället bli pressat att höra sånt.
    När det har gått längre tid emellan kan vi skämta om det, för oss funkar nästan alltid humorn :)
    Jag försöker själv att ta till vara på de tillfällen då lusten (och tiden) finns. Om jag känner mig lite sugen så bygger jag vidare på den känslan mentalt och föreställer mig hur det skulle vara att ”ligga lite idag”. Oftast blir jag mer sugen genom tanken och föreslår att vi ska försöka senare på kvällen.
    Jag känner mig aldrig pressas av min partner. Innan vi fick barn var det jag som ”ville” mest av oss två och när han var för trött tog jag det väldigt hårt. Han har aldrig tyckt att min lust varit något negativt men fått dåligt samvete för att han inte velat lika ofta som jag.
    Viktigt att ta upp detta att det inte alltid är mannen som vill ligga mest!
    Efter barn är vi nästan bättre synkade än någonsin för nu är jag lika trött som han är :)
    Jag tror att det har gjort att han inte känner samma press heller och har lättare att bli sugen när det väl är dags.
    Inte alltid lätt att få ihop men prata, skratta och ta chansen när lusten väl dyker funkar helt ok för oss.

  8. Känner så väl igen.
    En vän sa att sex är lite som att duscha; det är jobbigt att gå in i duschen, jobbigt att gå ur duschen men när en väl är i den är det helt okej.

    Känner mig som en helt asexuell varelse. Mammigt barn som drar i bröstvårtorna och gör att jag behöver ha min kropp ifred annan tid. Att ligga med ngn en bara grälar med är ju inte heller helt superparty…🙄

    Pendlar mellan att inte vilja visa min kropp för min partner, till att demonstrativt vilja visa upp i avskräckande syfte. Valkar och celluliter in your face!!!
    Är övertygad om att de få gånger han ger en komplimang är det en lögn.

    1. Jag kännet EXAKT som du. På pricken. Lika.

      Vad gör man? Jag hoppas tiden ska göra det bättre, barnen blir äldre man får sova mer, gå ner gravidkilona osv.

    2. Hahaha känner igen det där! Men nu efter 2 barn tätt efter varnars inom 3 år så jag har börjat träna och Må bra, känner mig stark. Orkar med vardagen pga energin av den träning jag kör varje morgon efter lämningar.
      Vi alla mammor ska tänka; MIN HÄLSA FÖRST, MITT VÄLMÅENDE FÖRST… ALLT ANNAT KOMMER DU FALLA PÅ PLATS. Behaga dig själv FÖRST!
      Visste ni att stress lagrar på fettet så stress träna o försöka gå ner i vikt hjälper Nada!

    3. OMG samma här… Vår son är snart 10 månader och vill ha min kropp helt ifred när inte bebis klänger och ammar.

      Känns som att jag gett upp ang sex och närhet… vill inte alls faktiskt, blä. En vanlig kram eller en hand på axeln när litet är lite tungt känns bra. Vill bara säga till min sambo att nej tyvärr, vi kan väl bo i hop och vara vänner.

  9. Så skönt att läsa alla kommentarer och se att man inte är ensam om den här situationen. Vi har en fantastisk 5-veckors bebis och just nu finns inte ens sex på världskartan.

    I vår relation är sex något sällsynt. Vi har legat runt ägglossningen för att bli gravida och ingen som helst sexuell kontakt under graviditeten eller efteråt. Innan vi försökte bli gravida hade jag en mycket större sexlust än min sambo vilket jag kommunicerade men då fick jag som svar att jag tjatade och då blev han bara än mindre sugen. Han satte sig själv i en maktposition över min sexuella situation vilket jag försökt förklara med får ingen respons. Jag älskar trots detta min sambo djupt och har fått göra ett val där jag valt bort min sexualdrift till förmån att kunna känna lycka i vår relation. Jag har någonstans kommit till ro med att vi inte ligger med varandra men ibland slår det än ”är det såhär det ska vara få lov att vara nu?” Det skulle ju vara trevligt att få känna sig åtrådd…

      1. Precis som Fia säger; det kunde varit jag som skrev det.
        Jag har känt mig väldigt ensam om att ha det så här då ”alla andra” verkar vara så himla lyckliga o ha sex jämt.
        Tack för att du/ni visar mig att jag inte heller är ensam. 💗

    1. Takk, jeg er så veldig enig i din kommentar. Takk for ar du deler, godt å se at jeg ikke er alene om å kjenne det slik…

    2. Tack för din kommentar! Känner såå igen mig. Känner mig jobbig när jag ”tjatar” om sex då han säger att det sätter för stor press på honom så blir det bara en ond spiral. Själva sexet blir då bara en flopp och min frustration växer. Är nu gravid i sjunde månaden, vi försökte bli gravida väldigt länge. Vi har inte haft sex under hela graviditeten. Jag klandrar mig själv att jag inte är snygg eller sexig nog för att han ska tända på mig men samtidigt blir jag förbannad och tänker att jag bara får gilla läget. Hur är det för er? Får ert självförtroende en törn av detta?

  10. Pratade med mannen senast imorse om vårt obefintliga sexliv 😅 vi fick vårt andra barn i maj iår, och har haft sex en gång (inte samlag men sexuellt umgänge). Under graviditeten låg vi minimalt pga sinnessjukt illamående osv. Vårt sexliv har nu varit på paus i drygt ett år. Andra i vår omgivning som också fått syskon pratar om vilket skydd de använder, medan jag tänker, vadå skydd? Har ni sex så ofta att ni måste skydda er? Haha.. Vår minsta dotter är vaken varannan timme nattetid, den stora killen på 3 år vaknar alltid 06 och somnar 20 på kvällen. Jag sover i eget sovrum med ena och mannen sover i ett annat sovrum med 3-åringen. Jag somnar 21 varje kväll. Sååå när ungarna sover vid 20 har jag EN timmes helig egentid (läs: plocka undan, etc) innan jag toksomnar vid 21. Tror ni jag orkar spendera den ynka timman på sex? Svar nej!!! Hur fan ska man orka!?!

    1. Det här hade kunnat vara jag som skrev bara det att mina barn är äldre. En bebis som snart är 10 månader och ett syskon som är 4 år.

      Vi har olika sovrum då min sambo vaknar av varje litet ljud vår bebis gör. Precis som du lägger jag mig 21, barnen somnar 18:30-19:00. Så trots mina hela TVÅ timmar till egentid blir det sjukt lite sex. Kanske tre, minst två, gånger under 2018.

  11. Men tack för viktigt inlägg! O tack för alla briljanta kommentarer jag fått ta del av hittills.
    Jag tycker att detta är så extremt tydligt i min relation nu! För tillfället är det jag som vill mycket mer än min man men för typ ett halvår sedan var det precis tvärtom. Alla dessa jobbiga tankar (hos mig) som varför är det såhär, attraherar jag inte honom längre (är fortfarande obekväm i min kropp efter senaste förlossning+graviditet) ”alla andra” ligger ju jämt o hela tiden. Vi försöker prata o prata o prata och det går väl framåt men jag måste nog bara lära mig att acceptera att såhär är livet i vår relation just nu. Och försöka skita i hur ofta ”alla andra” småbarnsförälder ligger eller inte ligger. För mig egentligen är det inte ett direkt stort problem att jag har mer lust än han just nu, jag gör det istället till ett problem av att tänka på att ”alla andra” ju ligger en gång i veckan! Och här kan de gå hur många veckor som helst och jag kommer inte ihåg senast det hände. Jag blir starkare att få reflektera med andra kloka som ni och få ta del av era berättelser och upplevelser

  12. Vi hade det ganska dåligt på sexfronten med en treåring och en ettåring i kombination med att jag var inlagd en längre period på sjukhus. Givetvis var min sambo jättetrött när jag väl kom hem och jag mådde inte bra, men så lyckades vi få till det en kväll när barnen var hos mormor och morfar över natten och vi hade varit på dejt. Det var i december och nu sitter jag med en två veckor gammal bebis i famnen. Vi får se när vi orkar ha sex igen, för man är inte pigg med tre barn under fem år. Och när vi orkar kan jag lova att det blir med både spiral och kondom!

  13. Tack för att du tar upp denna vinkel, och att det inte alltid behöver vara mannen som är ständigt sugen och kvinnan som fejkar huvudvärk för att slippa sex.
    Har under många år kämpat med ett skevt bekräftelsebehov kopplat till min sexualitet. Allt började i en relation som inte var bra, där jag nästan omgående blev satt på plats i min lust och sexualitet för att jag var för ”på” och var för drivande. Och här någonstans började många år av sårade känslor, att inte känna mig attraktiv nog och att ständigt sakna bekräftelse, både i ord men särskilt i handling. Att aldrig vara åtrådd men ändå känna ett tvång att ”ställa upp” när lusten väl infann sig hos partnern även om jag just då inte kände nån särskilt lust själv för att på något sätt ta emot när det väl erbjöds.
    Efter några år av harvande i detta överlag väldigt skadliga och destruktiva förhållande och en kort dejtepisod med en man som visade liknande kvävande tendeser så är jag nu i ett tryggt och kärleksfullt förhållande och vi väntar vårt första barn. Men också här kantas vägen av min skeva bekräftelseönskan och år av sårade känslor och låg självkänsla, där allt jag egentligen önskar är att känna mig attraktiv och åtrådd emellanåt. Efter ett år av bebisförsök där mycket blev schemalagt och mekaniskt och nu med en kropp i förändring så skriker mitt inre fortfarande efter att bli sedd, älskad, bemött och berörd. Men det skaver också att vara kvinna och vilja mer än sin man. För normen säger att det är fel, mina tidigare killar har präntat in att det är fel och det är bara så jäkla sorgligt! Att det blir en så stor konflikt i mig när det egentligen bara handlar om nåt som ska vara skönt och härligt och bidra till glädje och närhet.
    Jag har försökt ta diskussionen och jag tror min sambo är medveten om hur jag känner, men vardagen rullar på, vi är trötta, upptagna, stressade och allt där emellan. Och nånstans har jag tröttnat på att be om att bli sedd. Det känns mindre på riktigt då. Jag vill bli sedd på med kåt blick emellanåt och känna att den där lusten finns hos min partner, utan tvång eller stress. Men det är förbannat svårt och känslig terräng att manövrera i.

  14. Vi har egentligen enda sedan förlossningen varit i den situationen att det är jag, som har mer sexlust än min make. Förr har det alltid varit tvärtom. Vi pratar oerhört mycket i vår relation och vi upplever inte i vårt förhållande att ämnet är tabu fastän vi vet att det är så i allmänhet. Vi har ändå haft mycket tårar och gräl under detta år. För min kropp suktar efter bekräftelse och njutning och när sexet uteblir blir jag ångestfylld och får dålig självkänsla. Att jag blev tjock, gick upp 30kg under min graviditet hjälpte ju inte. Är jag inte åtråvärd nog? Och dylika tankar, plus vad skall jag göra av all kåthet? Att onanera varje dag blir också tråkigt till slut. Nå, det som hjälpt är att suprise suprise tala. Tala, tala, tala. Jag måste förstå att vi har olika livssituationer. Jag har tråkigt hemma och han är på jobb. Vi har blivit föräldrar och är mitt uppe i ett inte särskilt rafflande ekorrhjul. Det är inget fel på mig eller oss, vi möts bara inte just nu. Jag tror vi möts mer sedsn när också jag jobbar för då springer vi i andra ekorrhjul. Jag har lärt mig att ta lite mer initiativ men gör det bara om jag känner att jag klarar av att bli nekad. Jag har bett om annan kroppslig bekräftelse, som kramar och komplimanger för att inte bli martyr om det går länge mellan liggen. Det här fungerar ganska bra. Systemet Behöver påminnas om ibland mellan varven.

  15. För mig kopplar det här inlägget fint ihop med det tidigare om ofrivillig barnlöshet. Efter fem år av schemalagt liggande med ganska mycket stress och ganska lite lust och sen ett lite mammigt barn som gärna vill sova tätt inpå så är det jag som i stort sett aldrig känner lust längre. På kvällarna innan jag går och lägger mig bredvid mitt barn vill jag bara ha min kropp för mig själv och få sitta ifred en stund. Dessutom har jag haft mycket jobb och känt mig både stressad och trött. Min man har inte pressat, men varit både besviken och lite frustrerad och det har ju gjort att jag har känt mig pressad ändå. Alla typer av mys har känts lite jobbigt för att jag inte vill att det ska leda någonstans. Samtidigt vill jag ju vilja! Och när det väl blir av är det ju bra och härligt och ger mer energi än det tar.

    För några månader sen bestämde vi att vi skulle testa att schemalägga sex en kväll i veckan. Inte så romantiskt kanske, men hittills fungerar det jättebra för oss. Vi vet båda att det händer då så det finns ingen press alls under resten av veckan. Plötsligt kan man pussas lite i soffan på kvällarna och bara tycka det är mysigt. Och på ”sexkvällen” är det en plan som jag är förberedd på. Sen finns det så klart inget tvång inblandat. Känner man sig sjuk eller trött eller inte vill så är det bara att säga det. Men för mig känns det här mycket mindre pressat och jag hoppas att det kan leda till att även spontansexet kommer tillbaka så småningom.

    1. Känner igen det! Efter ofrivillig barnlöshet under flera år är lusten inte på topp, och det plus ekorrhjulet har gjort att det fortfarande inte efter 3 1/2 år det. Kanske är en idé med schema, vore skönt att kunna slappna av alla andra kvällar och kunna mysa utan förväntningar. Drar mig också för det. Skittrist

  16. Hej. Jag är precis i denna situationen nu. Att vara arg på sin partner och mycket hårda ord sägs och då är det inte ens på kartan att denna person ska få mig upphetsad eller ens att vilja klä av mig naken inför honom.
    Det jag tror är att man kan jobba med sin tanke, sina känslor eller sina beteenden. Att prata med varandra och vara transparent med att vi behöver en förändring. Och sedan är det upp till båda att hålla sig till det man kommer fram till. Tex. Har vi bestämt att vi ska ha date night en gång i månaden på vår bröllopsdag och så fixar vi barnvakt. Denna kväll ska vara planerad i förväg och vi gör varannan månad. Jag har sagt att jag kan börja. Sedan har jag sagt att där skon klämmer för mig i vardagen är att jag hör mycket kritik från honom. Det är hans ansvar att tänka sig för. Jag har alltså talat om vad jag behöver för att må bättre. Sexet är för mig resultatet av att jag mår bra tillsammans med min partner. Därför är det viktigt att vi tillsammans jobbar för att vi ska må bra tillsammans. När jag är med honom vill jag höra att jag är en bra mamma, att jag är fin i min nya frisyr och att jag har organiserat bra i barnens garderob. Jag ger honom därför exakta saker jag vill höra från honom och med tiden är tanken att han ska lära sig vad jag blir glad av. Att hoppas att han ska läsa mina tankar är bara upplagt för att bli besviken.
    För mig börjar förspelet när han kommer hem. Med kramar, blickar, leenden, skratt, sammarbete och positiv feedback och att vara intresserade av varandra.
    Att jobba på sina egna känslor, tankemönster och beteenden är svaret tror jag. Det viktiga är dock att man båda har kommit överens om att man tar ansvar för sig själv och berättar för den andra vad man behöver och berättar när partnern gjort rätt. 🙂💖

    1. Vilket bra inlägg! Jag har väldigt lite lust efter att vårt andra barn föddes i våras. Kopplar ihop det med med stress, såklart, väldigt lite egentid och att jag gör det mesta och har koll på det mesta hemma. Är ofta irriterad på sambon av olika anledningar, men kommunicerar det inte alltid för att jag inte vill klaga på honom. Ska ta med mig det du skriver om att jobba med sina tankemönster och berätta hur man känner 💛

  17. Tar saken i egna händer ;) Det viktigaste för oss är närheten och kärleksfulla myset från partnern (inte barnmyset som är annorlunda). Mycket pussar, kyssar och kramar, men absolut inga krav på sex. Resten kommer när det kommer (går mycket fortare att komma dit utan press är vår erfarenhet). Behöver man få utlopp däremellan så får man ha ”mysstund” med sig själv :)

    1. Låter ju som att det är så enkelt när du skriver så men det är ju inte så det är. Mycket pussar och kyssar kan ju få den andra parten att känna att de är pressade att ”mer” ska ske. Å andra sidan kanske den parten som vill ha sex känner att det känns jobbigt att en partner ska tro att det är det man är ute efter och förväntar sig. Så sådär himla lätt är det ju inte.

    2. Har haft sånt problem under många år, haft 3 barn så många småbarns år. Även mysa, fysisk närhet, pussar, kyssar o allt annat i mellan föräldrar. När man saknar sånt så man tolkar det fel ibland, eller söker det med fysisk språk på den sätt. Efter lite stund så tror man att a men kanske nu, utan att prata om det men får svaret nej, igen o igen. Efter en lång tid utan sex man börjar bli osäker i sig sj och funderar varför har min partner inte lust. Vi har jo samma livstill och samma trötthet, tidsbrist osv. Har tagit ämnen att få professional hjälp, men det blev värre pga blev ännu mera press. Allt gott värre. Då börjar man bli mer osäker o mer osäkert i sig själv.
      Kommunikation om den här ämnet spelar livs roll men det bör vara väldigt tydligt. Kräver mentalt närhet om man har tappat lusten och fysiskt närheten mer o mer. Annars går man på sin egen väg. Som jag gjorde.
      Hoppas det hjälper andra par som har problem om saken 🙏

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Gästbloggare: Ofrivillig barnlöshet

Ibland får jag frågor och/eller förslag på saker jag borde ta upp i bloggen eller i illustration. Ibland känner jag direkt att detta är något som får min hjärna att gå igång och andra gånger inte. Ibland känner jag dock en kombination. Jag vill beröra ämnet, men är inte tillräckligt nära det själv.

Som i detta fall. Jag fick en fråga/ett förslag att ofrivillig barnlöshet vore något att ta upp pga det tabu som omger det. Jag kände direkt att det är ett ämne som jag tror skulle vara en tröst för många att dela på. Men jag är inte rätt person. Jag vet vad det innebär att längta efter barn men inte ha någon att få barn med. Men att vara där i livet, vilja men inte kunna. Att det inte går. Det har jag lyckligtvis ännu inte varit med om. Och då vill jag inte försöka sätta ord på det. Däremot kan någon annan få göra det. För ämnet behöver som sagt beröras.

Jag hoppas dagens gästbloggare kan innebära den tröst som igenkänning kan skänka och att kommentarsfältet får bli en mjuk famn att landa i för dem som behöver.

Jag lämnar över ordet.

Ofrivillig barnlöshet

Som yngre och tidig vuxen ålder säger man ofta ”Om vi KAN få barn” för man vill inte sätta press ifall det skulle av någon anledning inte gå att få barn, det är en trygghet för att inte skapa för stora förväntningar. Men man kunde aldrig ana hur sant det skulle vara.

Vänner runt en blir gravida och man bestämmer att nu är det ”vår tur” man slutar med de trygga preventivmedel man haft, gynekologen säger det kan ta upp till 1 år innan man kan bli gravid, det är okej tänker man, vi har inte bråttom.

 

Ett par månader går och man har nu fått en ”normal” menscykel och nu börjar allt se ut som man kan bli gravid, sekreten vid ägglossning är ”perfekt”, nu borde det snart bli vår tur! Man köper hem graviditetstest och ägglossningstest för flera hundra kronor. Man testar, ägglossningen har högt LH värde och vi hade ju sex vid rätt tillfälle! Nu är det den långa väntan på när mensen ska komma! Man tar tester och hoppas att se det där efterlängtade strecket! Men det är tomt, det blir rött i trosorna igen, igen, igen, igen och igen. Nu har det gått över 2 år och det blir fortfarande rött varje månad.

Vänner runt en säger ”Planerar inte ni för att få barn snart? Ni har ju varit ihop så länge, är gifta och har hus!” Vad svarar man? ”Jo vi har försökt i två år, men tack så mycket för påminnelsen” Nej man nickar och säger ”Jo men det är inte rätt tid nu”. Hjärtat skriker inombords, man vill bara gå hem och krypa ihop till en boll i sängen.

Man lägger tusentals pengar på tester, kosttillskott för att förbättra chanserna.

Den tysta kampen fortsätter, man känner att man är misslyckad som kvinna som inte blivit gravid ännu, man söker hjälp och får ta en massa blodprov, man känner sig dränerad. Mannen får göra spermaprov han känner det är förnedrande.

IVF är igång, korta protokollet och 22 sprutor sticks i magen tills det är dags för äggplock, man får medicin för smärtlindring och lugnande, man vill kräkas, det gör ont, man är helt vimmelkantig, de får ut 5 ägg, man hör de andra i rummet runt som får ut 10-20 ägg, är man misslyckad som har få ägg? Jag är ju bara runt 30 år? Det ska inte vara så här svårt. 3 ägg blir befruktade.

Några dagar senare är det dags för återinsättning av äggen. 5 minuter innan man går till bilen ringer sjukhuset, hjärtat sjunker.. Äggen utvecklades fel, ingen återinsättning kan göras. Inga ord kan beskriva sorgen man känner.

Två månader senare är det dags för långa protokollet med IVF, måtte det gå denna gången! Man får denna gång ta nässpray som gör en illamående 3 gånger om dagen och denna gång blir det 18 sprutor i magen, det gör ont, man är full av blåmärken på magen.

Denna gång ökar man medicinen då det gjorde ont sist, man är borta och minns ingenting, är helt utslagen. Blir sängliggande och magen värker, men denna gången blev det bara 3 ägg, hoppet sjunker, dagen efter får man ett meddelande online att inga ägg blev befruktade. Man är helt förstörd.

Fler försök har ännu ej gjorts då vi behövde en mental paus.

Många av de som blivit ofrivilligt barnlösa har oftast inte fått någon anledning, man kan ha lågt ”AMH” värde dvs man har en låg äggreserv.

Det kan vara mannen har låg andel spermier.

Det finns även en dold information män sällan känner till och det är att de har minst 20% ”defekta spermier” de kan befrukta men det blir då lägre chans att det växer normalt.

Många män har högre andel än så enligt forskning men det är något man inte brukar nämna, fokusen är nästan bara på kvinnan och hennes ägg. Därför är det oftast större krav på kvinnan och större belastning läggs på hennes oförmåga att bära barn.

Många i ens omgivning har höga förväntningar, svärmor ger okänsliga gliringar om att det ”saknas” något och ens egen mor klagar öppet om att hon vill också ha barnbarn som hennes vänner. Vänner nära en får fler än 1 barn, vill man kommer och håller om det lilla knytet men även om det är mysigt i sig så får man sorgen i hjärtat var gång, man önskar så gärna man hade ett eget.

Det är ofta man som utomstående inte tänker på att om man öppet klagar på facebook att man ”inte känner sig lika lycklig som man trodde” om sin graviditet eller klagar i allmänhet över ens illamående, att man måste ta den där äckliga sockerbelastningen så är det kanske någon av ens vänner som tampas med sprutor, mediciner, stora kostnader för att få bli gravida, man behöver inte höra hur ”illa det är att man är gravid” när man själv önskar att få uppleva det av hela sitt hjärta.

Jag kan tänka mig det är fler i vår sits som känner igen sig, som vet hur det är att se det där tomma testet, att se alla gravida kvinnor runt en, att gå in i skobutiken och känna sig helt förstörd när man ser de där söta små gulliga skorna det inte är lönt att köpa. Varför ska man kasta ut pengar om man inte kan?

Tack för ordet

 

TILLÄGG: gästbloggaren har läst era kommentarer och tycker ni är så fina! Hon vill poängtera att hon inte menar att man inte får prata om hur man mår och känner som gravid, utan att det kan vara bra att veta bara att man kan ha en vän bakom skärmen som kämpar med ofrivillig barnlöshet för den personen kanske kommer bete sig annorlunda till en och då kan man veta varför de kanske är bittra eller tar distans.

  1. Förstår att det inte känns kul alls när någon klagar på graviditeten eller den jobbiga första tiden med barn osv. Jag som kroniskt sjuk, kan känna precis likadant när folk klagar över högst tillfälliga åkommor och i smyg önska att jag fick klaga över dessa saker jag med.
    Men vill lyfta ännu ett perspektiv. Som ofrivilligt barnlös tänker man kanske att själv kommer jag inte klaga på graviditet eller livet med barn. Har läst flera som faktiskt mått väldigt dåligt när de fått barn efter många år och många försök. Kanske att man inte varit så förberedd på själva livet med barn utan så fokuserad på processen dit. Och inte sällan får de föräldrarna dåligt samvete. Varför är jag inte lycklig nu vi äntligen fått vårt efterlängtade barn? Och så kanske de inte vågar yppa detta pga just förväntningarna att man nu självklart måste vara väldigt glada. Men förlossningsdepp. osv kan ju drabba alla. Därav att det såklart fortfarande ska vara ok att lyfta sitt dåliga mående oavsett de handlar om graviditet, livet med nyfödd bebis, ofrivillig barnlöshet osv. För att sorger eller bekymmer aldrig har med någon annans situation att göra, utan är en verklig upplevelse för enskilda individer.
    Men självklart ska man tänka på hur man uttrycker sig. Tjat om när folk ska skaffa barn är bara väldigt onödigt av flera skäl. Och om ens vän är ofrivilligt barnlös tycker jag man ska ha en stor dos förståelse för att det inte är helt okomplicerat att förhålla sig till ens barn och att man blivit förälder.

  2. Vi är också mitt uppe i det nu, har försökt nästan 2,5 år utan att jag någonsin blivit gravid. Det är en sådan oerhörd sorg och livskris som blir så påtaglig när kompis efter kompis får första, andra, tredje barnet.

    Ibland får jag frågan flera gånger på en vecka om det inte är dags snart… Så oerhört okänslig fråga.

    Det är en grej som ialf vi känner oss väldigt ensam i och det är fint att få dela den sorgen med dig som skrivit inlägget, även om jag önskar att ingen av oss befann oss i situationen.

  3. Jag känner så igen mig :-( men ge inte upp. Plötsligt händer det. Efter 10 år kom våran son ❤❤ har tappat räkningen på alla behandlingar och överföringar. Nu när han är här tjatas det istället om syskon.. folk tycker sig ha rätten att tycka… du är inte ensam i detta. Stor kram till dig!❤

  4. Tack för det här inlägget ❤️. Vi är inne på 5e året av försök, för nån månad sedan genomgick vi 3e missfallet (v. 8+6). Nu under 2018 har vi gjort fertilitetsutredning på Sahlgrenska; inga fysiska fel på nån av oss, men uppenbarligen kan min kropp inte vara gravid. Alla som vet om säger ”jamen tur ändå att det hände nu, och inte senare..” osv… Jag vill mest skrika – NEJ det är inte ”tur”, det är ett jävla helvete…

    Så nu går jag/vi mest och väntar på att min cykel ska komma igång så vi kan börja om…

  5. Usch vad vidrig tid det var att gå igenom. Vi hade heller ingen ”anledning” till att det inte funkade, fick ut många ägg varje gång men det fäste aldrig. På femte IVF försöket blev det plus och vi fick vår efterlängtade dotter. Imorgonbitti (galet!!!!) kommer vårt tredje barn (planerat snitt). Nummer två och tre kommer från ”frysen” från försök som gjordes innan vår äldsta dotter blev till. Vi var hela tiden öppna med vad vi gick igenom vilket ibland var skönt men också fruktansvärt jobbigt varje gång det misslyckades.

  6. Känner igen mig. När man varit tillsammans ett decennium, huset är köpt och det testas för ägglossning månad efter månad. De första två åren var långa, när alla andra bara hoppsan blev gravida medan vi kämpade och tajmade in sexet slaviskt månad.

    Tack vare ivf gick de tillslut, till er som fortfarande kämpar önskar hoppas jag att ni tar hand om varandra för de är fasen inte lätt. Kram

  7. Jag längtade tidigt efter barn, men min ofrivilliga barnlöshet såg annorlunda ut eftersom jag inte hade någon partner. Detta var innan det var tillåtet med insemination för ensamstående i Sverige, men även med det som alternativ så kan jag känna att det inte bara var barn jag längtade efter, utan familj (obs, hyser stor respekt och beundran för dem som väljer att genomgå processen på egen hand!). Det känns också som ett stort tabu att leva ofrivilligt ensam på det sättet.

  8. Även jag har varit där och minns den oerhörda hopplösheten, frustrationen och ångesten. Jag mådde så fruktansvärt dåligt på slutet, gjorde 6 IVF-försök innan det lyckades hela vägen. Nu är jag mamma till två IVF-barn och jag är så tacksam. Hoppas att ni som kämpar också snart får bli föräldrar!

  9. Fint inlägg! Har själv en resa på 5 år från att vi började försöka till att vår stora pojk föddes. Upptäcktes när vi till slut kom till utredning att problemet var att min man hade väldigt få spermier. Vi fick veta att vår enda möjlighet var ICSI IVF som inte finns privat i Sverige utan endast via Universitets sjukhusen. Så vi visste att vi bara hade tre försök på oss. Det blev fyra påbörjade försök eftersom jag vid två av försöken blev väldigt sjuk, vid det ena så illa att det fick avbrytas. Något man sällan pratar om. Tyvärr lyckades det inte för oss utan vår lycka kom när vi tillslut valde att åka till Danmark för insemination med donator sperma.

    Jag har inte velat prata så mycket om våran kamp. Ser att vissa skriver att det kanske vore bra. Och det kanske det skulle men jag upplever att det som att jag mer hela tiden måste lära folk hur processen ser ut och det har för mig bara varit kämpigt. Skulle kanske mer velat prata om mina känslor kring det hela och inte fått agera lärare i IVF processen.

  10. Åh vad jag känner igen mig…

    För oss blev det till slut äggdonation (ÄD).
    4 ivf försök (försök 1 via landstinget,3 privat) med spruthelvetet, förlamande trötthet, humörsvängningar och den ständiga sorgen då alla försök misslyckades. All denna smärta och typ 1 ägg per gång. Och inget som sen tog sig efter återinförandet…till slut fick vi rådet av överläkaren på Sophiahemmet i Sthlm att vända oss åter till landstinget för att få hjälp m äggdonation.

    Anledningen att vi provade privat var att efter första försöket som misslyckades via landstingen ansåg man att våra odds att lyckas var så låga att de vill spara våra försök till just ÄD. Vi ville ju gärna inte tro på dem så vi vände oss t SH…men när även deras överläkare rådde oss t ÄD då påbörjades en ny sorg för mig. Att JAG inte skulle få ett barn som såg ut som mig alls…
    Efter ett par månaders funderingar på om 1) vill vi ha barn till vilket pris som helst? 2) adoption 3) äggdonation, så landade det på ÄD för att då får jag iaf bära barnet..(har ALDRIG ångrat det <3)

    Vi börjar, får göra en psykologisk utredning först (kändes lite förnedrande då men nu med distans förstår jag vikten av den) och nu tänker vi att nu borde det väl vara vår tur? Men det blir 3 olika donatorer, 5 försök, (färsk + frys) innan vi äntligen fick en son i aug-15…å vilken lycka!

    Vi pratade inte med någon familjemedlem om det, vi orkade inte…men de frågade och vi slog ifrån oss å sa att vi nog inte ville barn för att värja oss men jäklar vad ont det gjorde…
    Däremot visste 2 kompisar vad vi höll på med..där ventilerade vi oss vilket räckte för oss.
    Idag finns det inga hemligheter om hur sonen kom till och jag berättar gärna, och ibland utan få en direktfråga, särskilt bland människor jag inte känner så väl bara för att tänk om det finns nån som går igenom det jag/vi gått igenom bland dem så kanske mina ord kan hjälpa på vägen..

    Hoppas så att ni orkar fortsätta…

    Styrkekramar till alla i samma båt där ute 💕

  11. Vill verkligen tipsa om Ruvarpodden. Har hjälpt mig så mycket – det är två helt vanliga tjejer som pratat om sin tid som barnlösa och som har gäster som kommer och berättar. De Har haft massa bra gäster som är kända också. Tips tips!

  12. Åh, det här har jag tänkt på jättemycket verkligen. Jag har tillochmed flera gånger tänkt att jag ska tipsa om ämnet som Onsdagsdebatt men inte tyckt att ”debatt” känts som rätt ord och så har jag som inte kommit längre än så med allt som rullar på i livet.

    Men det jag tänker på och just det här med att det ”inte ska” pratas om. Nu har jag läst igenom kommentarerna för att få en uppfattning från personer som är berörda och där det i några fall står att man valt att inte prata om det och varför inte i så fall – men det jag först och främst tänker på är just att det är ett så tabubelagt ämne.

    Vi/samhället/folk uppmanar till att tala om jobbiga saker. Vi uppmanar till att prata om psykiskt ohälsa. Eller om neuropsykologiska funktionsnedsättningar, om ätstörningar och många fler saker. Vi uppmanas att prata om det för att synliggöra problematiken, lyfta att osynliga sjukdomar också är svåra att handskas med och hur många vi faktiskt är som har dem. Att det inte är onormalt, och att det är viktigt att få känna att man inte är ensam.

    Men vi uppmanas till att INTE fråga någon om den vill ha eller längtar efter barn. För att det kan vara känsligt eller såra någon. För att det kan vara så att personen i fråga vill ha barn men inte kan. Och då ska vi inte stressa mer, eller sätta press eller påminna om problematiken och känslorna kring det och skapa eller förstora sorgen.

    Jag tänker att det är sorligt att det inte ska inkluderas på samma sätt som vi vill att en person som är drabbad av psykisk ohälsa ska känna sig stärkt i att kunna berätta det ska kunna berätta om man är drabbad av ofrivillig barnlöshet.

    Om jag skulle ställa frågan till en person om hen kanske är sugen på att få försöka få barn i framtiden och fick till svar att ”kanske inte riktigt än”, eller att det inte är läge just nu så skulle jag kanske fråga igen om ett halvår, eller fortsätta med någon välmenad glad mening om att ett litet barn kanske finns med i bilden om ett år med lite tur. – Men om jag skulle få ett uppriktigt svar om att det är en otroligt stor önskan, och en stor process med ovisshet kring, så skulle jag kunna bemöta personen i fråga på ett helt annat och mer förstående och ”respektfullt” sätt. Kanske hade jag även kunnat säga att jag känner någon annan som varit eller är i samma sits.

    Vill vi att det inte ska vara tabubelagt och skamfullt så måste vi börja öppna för att det är okej att även det här ämnet lyfts till ytan. Så TACK för gästinlägget, och all kraft och tankar till er som går igenom allt det här just nu.

    1. Jag förstår hur du tänker och förstår välviljan. Men ganska genomgående för nästan alla ofrivilligt barnlösa är att de inte vill ha frågan eller kommentaren, och det MÅSTE faktiskt respekteras.

    2. Jag är absolut för att prata om ofrivillig barnlöshet och att skammen och tabu ska försvinna. Däremot tror jag att en fråga som mer generellt rör en persons mående är ett bättre sätt att inbjuda till samtal oavsett anledningen till att personen mår dåligt. Lika okonstruktivt som jag tror det är att fråga rakt ut -är du utmattad/deprimerad? Eller – Vilka konstiga matvanor du har, har du en ätstörning? tror jag att frågan -är det inte dags för er att skaffa barn/ett syskon snart?

      Man kan ju också försöka lyfta ämnet mer specifikt utan att fråga individen om dennes situation.

    3. Fast för den som går igenom det så kanske det inte handlar om skam eller tabu, åtminstone inte för mig. Jag fick kraftig panikångest varje gång jag skulle berätta om det för någon. Jag skakade väldigt mycket och fick knappt fram ett ord. Då är det inte så lätt att svara ärligt när någon frågar när det är dags att skaffa barn.

      Och jag tycker inte att någon annan har med det att göra heller, om jag vill ha barn eller inte. Om jag vill och kan få barn så lär det ju märkas tids nog, varför ska andra lägga sig i det? Enda gången jag tycker det är ok att fråga någon om barn är om man står varandra nära och om man uttrycker sig på rätt sätt. Exempelvis kan man ju fråga ”hur ser du på barn, är det något du drömmer om att ha någon gång i framtiden?” Och inte ”jaha, när är det dags att skaffa barn då?”. Eller kommentarerna min sambo fick varje gång jag höll i någon annans barn ”passa dig nu, nu kommer hon vilja ha en egen”. Orden gör fruktansvärt ont när man sitter där med några års kämpande i bagaget och fortfarande en tom livmoder.
      Man kan öppna upp för ett samtal utan att fråga rakt ut. Man kanske istället kan berätta om något man läst eller hört gällande barn eller ofrivillig barnlöshet och sedan se om personen nappar och börjar prata eller om personen inte visar något intresse alls till samtalet.

  13. Kära du❤️! Jag vet vilket helvete du befinner dig i och jag lider med dig. För mig tog det sju ivf:er och ett tidigt missfall innan hon kom🙏🏼. Det är en vidrig existensiell kris att plötsligt befinna sig i en ofrivillig barnlöshet, som man inte kan förstå om man inte har varit där själv. Man kan föreställa sig, men aldrig fullt ut förstå. Och det är inte förrän det inte går som man förstår vilka djuriska krafter det finns inom en att få bli förälder. Jag kände mig verkligen som det djur jag (biologiskt) faktiskt är. Jag kände det som om jag redan var en mamma men inte hittade min unge, och som jag letade. Minns när nära släktingar till min man blev gravida och jag bara ville gå ut i skogen och yla och lägga mig ned och dö. SÅ starka är känslorna inom en ofrivilligt barnlös mamma. Så tänk på det när ni kommenterar, den här kvinnan visar ett extremt mod och är i en väldigt utsatt situation.❤️ Önskar dig all ork och lycka på er fortsatta väg. Varma kramar!!

  14. Under tiden som vi försökte orkade jag inte prata om det. Det var för privat och gjorde för ont. Jag sa att vi inte visste om vi ville ha barn i stället när folk frågade.
    Nu när vi kommit ut på andra sidan pratar jag gärna om det. För nu gör det inte ont längre.

    Vi försökte i fem år, gjorde tre ivf med korta programmet, fick ut 4, 9 och 5 ägg. Gjorde fem misslyckade insättningar, två med frysta ägg från den första äggplockningen, i den andra där vi fick 9 ägg var det inget som gick att frysa. Efter den insättningen tog vi en paus, från allt. Inga mediciner, inga test, inget jobb. Vi reste bort i ett halvår och tänkte på annat. Vi var så slitna både fysiskt och psykiskt. Vi orkade inget annat.

    När vi kom hem började vi om, fick ut fem ägg, satte in ett, frös in fyra. När det försöket misslyckade väntade ett av våra syskon sitt första barn (oplanerat), ett annat sitt andra, min bästa kompis väntade sitt andra, makens bästa kompis sitt tredje. Allt var skit. Jag gjorde en lista på alla barn som fötts sen vi började försöka, men min man tvingade mig att slänga den.
    Vi gjorde en ny spolning, de hittade en cysta i livmodern och det bokades in tid för operation.
    Då plötsligt var jag gravid. Helt på egen hand. Jag fick avboka operationen. Allt kändes overkligt. Två veckor senare, några dagar efter att mitt syskonbarn föddes, fick jag missfall.

    Operationen bokades in igen. Detta var ungefär fem år efter att vi hade börjat försöka. De hittade ingen cysta. Allt såg ”toppen” ut där inne. Och typ dagen efter operationen blev jag gravid. Än en gång på egen hand. Än en gång helt overkligt. Men den här gången gick det bra. Trots en graviditet fylld av oro, foglossning och extrem trötthet kom det ut ett barn efter nio månader och 53 timmars förlossning.
    Och plötsligt var allt värt det. Alla tårar, alla tabletter, sprutor och test. Alla undersökningar och alla misslyckanden. All väntan och våndan. Allt. För om något av allt det där andra hade lyckats hade vi ju fått ett annat barn och inte det här barnet som är det bästa barnet i hela världen.

    Jag gör aldrig om det. Aldrig. Det blir bara ett barn här.
    Jag hoppas innerligt att det ordnar sig för alla er som kämpar. Jag vet hur ni mår, jag vet hur sugit och orättvist och förlamande smärtsamt det är. Alla mina tummar håller jag för er.

  15. Åh, mitt hjärta brister för alla er som befinner er i denna situation! Jag hoppas verkligen att era drömmar infrias. Aldrig har jag blivit så glad över en väns graviditet som när jag visste att flera års väntan och IVF-behandling hade föregått den.

    Men snälla, belägg inte oss som mår dåligt under graviditeten med munkavle. Vårat lidande är också på riktigt och måste ha rätt att finnas och synas, precis som ert.

    1. Tänkte också på det. Jag har blivit gravid spontant tre gånger (ett missfall) även om det tagit upp till ett år, så jag är extremt tacksam att det funkat, men att vara gravid är inte alltid enkelt och rosaskimrande bara för att man har lätt att bli gravid. Alla har sina problem, sitt lidande. Man kan inte tvingas vara tyst med sin fruktansvärda foglossning eller det ständigt ihållande illamåendet eller för den delen barnen som vissa dagar bara bråkar bara för att det finns par där ute som går igenom en jobbig perocess för att kunna bli gravida. Självklart skulle man inte gnälla inför någon man vet lider av ofrivillig barnlöshet, men att tvingas vara tyst är som att säga att ingen får säga att maten smakar illa eftersom det finns de som inte har mat. Alla har sina problem.

  16. Fint skrivet, och jag tror också att det är otroligt viktigt att prata mer om detta. För en del kan det utöver sorgen även kännas som en skam att inte kunna få barn, som om man är en misslyckad person, men det är ju faktiskt inget man kan påverka själv.

    Eftersom ofrivillig barnlöshet kan se ut på olika sätt skulle jag vilja lyfta att en sak som det pratas ännu mindre om än IVF är hur det är när mannen är steril. Jag och min sambo gick igenom en tuff resa när vi insåg att anledningen till att jag inte blev gravid var att han inte hade någon spermieproduktion alls. Det ligger så mycket ”manlighet” i att ha livskraftiga spermier, vilket gör att jag tror att få är öppna med manlig sterilitet.

    Jag vill självklart inte på något sätt förminska andras IVF-upplevelser genom att lyfta detta, utan vill bara lägga till ett ytterligare perspektiv, då jag själv hade väldigt svårt att hitta andra i liknande situation att kunna spegla min upplevelse och sorg i. Den som vill är välkommen att läsa på min (numera avsomnade) blogg, där jag har skrivit en del om vår ofrivilliga barnlöshet. Det här https://etttigerliv.wordpress.com/2013/04/12/det-blir-aldrig-som-man-tankt-sig/ är det första inlägget jag skrev, sedan kan man följa taggen ”barnlöshet” om man vill läsa mer.

    1. Håller med om att det generellt är väldigt få som vet att mannens spermaproduktion också blir sämre med åren. Eller som i ert och vårt fall, ingen spermaproduktion alls. Jag har till och med hört par som utreds efter en lång tids syskonförsök och där mannen inte ens behöver lämna ett spermaprov, what?! Båda ska väl utredas lika mycket? Finns väl ingen garanti någonstans att det skulle vara endast kvinnan som kan ha svårt att bli gravid. Och resonemanget att man börjar med kvinnan och hittar man inget fel där kollar man mannen. Vad är det som säger att inte båda har något som krånglar? Väldigt märkligt resonemang tycker jag..

      Jag är oändligt tacksam för att det finns donatorer där ute! Tack vare en snäll spermadonator väntar vi nu vårt första barn. Och tack till dig som hjälper till att sprida information ❤️

  17. Jag förstår absolut (så väl man nu kan förstå utan att ha upplevt det själv, men har människor runt mig som har upplevt det) att man kan ta illa upp när andra ”klagar” över sin graviditet. Men det måste man få göra! Vi måste få prata. Det kan vara skit att vara gravid för vissa. Hemskt illamående, smärtor och allt från nedstämdhet till stark depression kan förekomma. Bara för att man är gravid ska man inte behöva vara tyst och älska sitt ”välsignade tillstånd”. Precis som att man när man har fått barnet är tillåten att tycka att det är både roligt och ibland skitjobbigt. Är det bara de som har svårt att bli gravida som får uttrycka att det är tufft? Och kommer de aldrig klaga på sina barn sedan? Det kan vara tufft att vara gravid/förlder oavsett hur det gick till, och det måste vi få prata om! För många lider i tysthet för att de skäms, så ska det inte behöva vara.

    1. Tack, tack och åter tack för den här kommentaren! <3

      Hälsningar från en som mådde illa och spydde i 8 månader, var tvungen att akut åka in för att få dropp p.g.a. detta spyende och som om hon kunnat skulle med bara händerna klöst ut ett efterlängtat och planerat barn ur sin egen mage bara för att bli av med illamåendet.

    2. Det är klart att man måste få vara ärlig om hur man mår. Men jag tänker att man kan välja lite hur mycket man pratar om en sak med olika vänner. Det kanske inte är med vännen utan barn man ska prata ut och älta om hur illa man mår av sin graviditet eller om hur jobbig spädbarnstiden är. Det kan man hellre göra med någon annan som är gravid eller har barn tycker jag. Det är lite tufft att försöka vara stöttande till någon som är gravid och mår dåligt när en graviditet är det enda man själv går och längtar efter. Jag tyckte spädbarnstiden var otroligt tuff med mitt första barn, men eftersom jag också varit ofrivilligt barnlös valde jag att prata ganska lite om det med vissa kompisar, men betydligt mer med andra. Det tycker jag man kan göra utan att för den skull skämmas eller förringa sina egna känslor.

  18. Så viktig ämne som vi absolut borde tala mer om! Jag hoppas till dig som skrivit inlägget att det snart blir din tur. Jag såg att någon tipsat om ruvarpodden, den är verkligen bra! De som gör podden har just nu en kampanj för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, #vårturnu Vill även tipsa om den!

  19. Vilket fint inlägg! Och tack Elin för att du tipsade om vår podd i kommentarerna! Det är så viktigt att visa att vi inte är ensamma i den här hemska karusellen.

  20. Tack för att du delar med dig av dina och era erfarenheter, det är så viktigt!
    Jag vill tipsa om 2 poddar på temat.

    #1 Ruvarpodden – 2 tjejer som berättar om sina upplevelser och känslor under sin tid som ofrivilligt barnlösa. Jag kände stor gemenskap och blev tröstad av att höra andra som gått igenom likande. Även bra för den som vill få större förståelse för nära som är under IVF-behandling.

    #2 IVFpodden – drivs av vårdpersonal och är mer faktabaserad. Jättebra för att lära sig mer om hur ofrivillig barnlöshet behandlas både inför behandling och för de som vill stötta någon annan. I ett avsnitt berör dom sekundär barnlöshet vilket jag uppskattade.

  21. Vi försökte i två år först – jag tvingades banta för att få en utredning. När vi gjorde IVF hade turen att bli gravida på första försöket. Vi valde att vara öppna med vår IVF-process – för om vi vågar det kanske fler vågar berätta och det blir mindre tabu. Det var skönt att veta att andra också vet, att kunna få det stödet från vänner och familj.

    Jag är också någon som talar öppet om och har skrivit öppet om det som är tungt med graviditeten. Man vet aldrig vad någon har gått igenom för att bli gravid.

    Även som gravid finns stora tabun som behöver lyftas. Exempelvis den psykiska processen med att bli förälder. Den fysiska pratar vi mycket om – förändringar, förlossning, skador men aldrig om alla tankar som dyker upp, psykiska trauman.

    Jag trodde inte på att jag var gravid förrän bebisen börjar sparka. Förnekade. Som IVF-are förväntas jag vara överlycklig över min graviditet – trots allt har vi kämpat mer än många andra. Men allt med barn är fortfarande lika nytt för mig som för andra gravida. Jag är rädd för föräldraskapet. Paniskt rädd för vem jag ska bli som förälder, att jag ska bli som mina föräldrar och ge barnet en otrygg uppväxt. Rädd för att bli älskad av mitt barn – jag har ännu svårt att acceptera att min partner älskar mig för den jag är. Rädd för att något ska bli fel på barnet. Jag känner ingen särskild längtan efter barnet.

    Det kan låta otacksamt. Det är klart att jag egentligen längtar efter barnet. Jag minns hur jag grät på nätterna av sorg. Jag älskar redan barnet så mycket att jag till och med vill skydda det från mig själv. Idag känner jag inte panik men är fortfarande orolig och rädd ibland. Jag mår okej. Och det måste få vara okej att känna så och skriva om det – jag genomgår just nu den största förändringen i livet man kan göra. Jag kan inte tvinga fram glädjen men det innebär inte att jag inte kommer att älska mitt barn eller att jag är otacksam för att vår IVF lyckades. Men jag vet också hur ont det gjorde att se andras besked om graviditet och förlossning när jag själv inte kunde

    1. Min situation är så lik din! Jag lyckades också med ivf på första försöket men jag kan liksom inte tro på det. Jag har helt förlorat självförtroendet vad gäller allt relaterat fertilitet. Jag är jätteglad när jag får se bebisen på ultraljud men sen försvinner förmågan att tro att det ska gå bra. Jag väntar på katastrofen. Jag har inte fått känna några sparkar än, och jag längtar så mycket efter det, jag hoppas att jag ska våga lita på det då.
      Det är också svårt för jag kan inte relatera till folk som blev gravida naturligt – men ivf-kämparna kan ju inte relatera till mig längre! Jag blev ju gravid på första ivf så varför är jag inte bara glad och tacksam när så många kämpar och lider..!
      Önskar jag hade förmågan.

  22. Jag är så tacksam och känner mig väldigt ödmjuk när jag läser din text.

    För oss tog det sammanlagt sju år och 2 månader från p-piller-slut till att vårt andra barn föddes. Det efter ett äggplock, en färsk återföring, tre frysåterföringar och tre embryon som inte klarade upptining.

    Lägg dessutom till tre missfall som kom till däremellan på spontana graviditeter. Kändes ”exklusivt” att va del av skaran ofrivilligt barnlösa med upprepade missfall…

    Så mycket pengar på tester, kosttillskott, så mycket läkarbesök och svingande av ben upp i gynstol. Sen två extremt tiffa förlossningar som jag ej överlevt om jag varit född 100 år tidigare.

    Sammantaget är jag alltså ödmjuk och tacksam att ha fått hjälp till att bli mamma.

    Ge inte upp!! Hjälp finns både i Sverige och utomlands. Läk såren och gör nya försök så länge ni orkar. Det tar ibland tid att ställa in rätt doser. Men ge inte upp.

  23. Huff! Det tog oss 4 år innan barnet kom. 4 år efter att jag började ta opp problematiken med hälsovården. Jag känner igen mig i det du skriver. Förväntnigarna, Hur man försöker att inte stressa, tolka symptomer, men man är i en speciell stressbubbla och försöker kontrollera allt. Jag blev gravid Ivf. En av läkarna jag Träffade tidigare i prosessen sa» det finns hjälp att få, så stressa inte och inte köp onödvändiga beha dlingar, tester. Du får hjälp men det tar tid och kan bli dyrt». Då jag möter personer som inte har barn, frågar jag aldrig om det. Var och en må inverera det temat. Ingen har rätt att tränga sig på med sin nyfikenhet. Och om det är omtanke- låt den som Önskar dela dela det! Ta hand om dig! ♥️🍁

  24. Så väl skrivet, vi bär alla på olika historier och vi kan känna igen oss i varandras. Jag minns så väl den dimma du beskriver att man befinner sig. Hormoner, missfall, hopp, förtvivlan. Glad utåt, ledsen inne. Så många konstiga kommentarer. Och den konstanta känslan av att inte vara ”en riktig kvinna” eller ”förstå livets mening”. Det tog nästan 7 år, och jag vet inte hur många sprutor, men till slut gick det. Jag hoppas så innerligt att ni når fram dit också, snabbare än oss!

  25. Detta är ett ämne som måste upp till ytan mer. Tack för bra inlägg och all lycka i livet ! / ivfpappan som precis genomgått missfall nr 2 i insättning nr 5.

  26. Håller bara med om att det är ett ämne som behöver talas mer om för att släppa det tabu som råder. Vi försökte i tre år innan vi lyckades och han blir 3 år i januari. Vi har lyckan att även få bli föräldrar igen i januari. Båda barnen kom till med IVF och vi är evigt tacksamma för den hjälp som går att få. Att det sedan sätts regler för hur många försök som man får hjälp med genom landstinget och att det är bara första barnet man får hjälp med är en annan diskussion.

    För vår del släppte tabut allteftersom tiden gick och vi inte orkade hålla fasaden. Dock så berättade vi inte för alla utan för de som stod oss nära eller som själva hintade om alt. berättade om vad de själva hade gått igenom för de har en annan förståelse för hela situationen. Det värsta är när man öppnar upp sig om barnlösheten och får till svar att det bara är att slappna av så kommer det att lösa sig oavsett vad orsaken är. Jag vet att det är av välmening men det är sårande och gör att det är bättre att inte berätta. Det är dock mycket lättare för oss att prata om det nu när vi har lyckats än när vi var mitt uppe i det.

    För de som vill vara stöd för vänner så försök bara lyssna och finnas där. Försök inte komma med lösningar eller tips, den som väl är i barnlöshetsträsket är så mycket mer insatt än den som frågar. Du vet inte heller om det kommer att lyckas även om det såklart är målet. Om du själv har barn, försök träffas utan att de är med och prata med varandra som ni gjorde förr, innan barn. Fråga personen om hur de vill ha det, vissa vill att man frågar om läget vissa vill kunna berätta själv när man orkar. Var en extra snäll vän och ha förståelse för att personen ibland inte orkar ses eller höra av sig, finns där ändå. I sinom tid kommer man ut på andra sidan och då är det viktigt att det finns vänner kvar.

  27. Åh ❤️ All kärlek till dig och alla ni andra som är i liknande situation. Jättebra att detta ämne belyses! Så viktigt för alla att ta del av, även för oss som haft turen och lyckan att kunna få barn naturligt. Man kan lätt ta det för givet även om man vet att man inte ska det, och alla känner vi säkert någon som är i liknande situation.

  28. Jag vill så gärna skriva något bra och tröstande, men vet så väl att inga ord i världen gör din situation bättre ändå. Jag var ofrivilligt barnlös i flera år, men inte på samma sätt som du och din partner. Många kanske inte tycker att min situation var ”på riktigt”, men för mig var det en oerhört tung och ledsam period i mitt liv. Först handlade det om att min partner ville vänta flera år längre än jag, sen följde ett år av misslyckade försök och därefter utredning. För min del visade det sig finnas en polyp som plockades bort under narkos. Kort efter operationen fick vi tid till ivf men behövde som tur var inte den då jag äntligen fick ett plus på stickan första försöket efter polypen plockats bort. Jag var ärlig med mina närmaste från start och fick utstå diverse ”hjälpsamma” konstateranden, som att jag ”tänkte på det för mycket”, att jag skulle ”slappna av”, att vi skulle ”sluta försöka” och att jag nog var ”för stressad”. Ingen la någon skuld på min partner eller förstod att deras uttalanden la hela skulden för barnlösheten på mitt agerande och mitt sätt att vara.
    Jag hoppas det snart blir er tur!

  29. Tack för ett fint inlägg som berör. Det finns nog inga ord för att ge dig tröst och hopp därför vill jag bara skicka en stor kram och att jag önskar er att ni har någon ni kan prata med och få stöd i tunga stunder och tankar!

  30. Jättebra inlägg. Har själv en ivf-kille efter 1 färskfördök och 3 frysisar tog det sig på andra färskförsöket. Detta sista försöket gjordes efter 2,5 års cellgifter och det var låga odds men nu är han snart 4 år.
    Det finns hopp.

    Men det att det sticker i ögonen och hjärtat när någon skriver/klagar över sina graviditetssymtom eller så är nog olika. Man kan ju inte alltid gå och tänka att det finns dom som har det värre för det finns det liksom alltid. Men jag kan rekommendera att gå och prata med någon. Ofta känns det bättre efter man fått prata ut. Sp var det iaf för mig. Ibland behövs någon utomståendes hjälp.

    Lycka till allihop

  31. Tack för detta inlägg! Så viktigt att det berörs och pratas om. Får jag fråga dig som skrivit, eller annan som läser som kanske är i samma situation, känner du/ni att den ofrivilliga barnlösheten är något ni kunde prata om öppnare? Förutom att folk ska sluta med okänsliga kommentarer, skulle ni vilja att vänner/familj frågade så att det fanns tillfälle att prata ut om det, eller känner ni att det är något ni vill hålla för er själva? Funderar så mycket på detta då jag har vänner på flera håll som jag tycker hintat om att de är i liknande situation och vi är ju vänner jag vill finnas där som stöd om det behövs men just denna fråga är jag så rädd att ta upp då jag förstår att det är väldigt känsligt. Fattar ju såklart att det är olika för alla hur görna man vill prata men skulle vara intressant att höra någons tankar.
    Massa kärlek till dig som skrivit!

    1. Det är inte jag som har skrivit inlägget men jag har tre ivf-barn. Jag ville inte alls prata om det med de flesta av mina vänner. Det är svårt att förklara varför men jag hade inte klarat av att de skulle veta hur mycket vi hade försökt och längtat om vi aldrig lyckades. Jag avskydde kommentarer om att vi snart borde skaffa barn eller försiktiga frågor. Däremot hade jag faktiskt flera vänner i samma situation och vi kunde prata mycket om det. Det är också rätt svårt att sätta sig in i hela processen så det är svårt för icke insatta att förstå allt som händer. Vi berättade om graviditeten efter stora ultraljudet (för De närmsta tidigare) och då berättade vi också om ivf-processen. Sedan har vi varit öppna med att alla barn är ivf. Det kändes lättare efter första men det är bara de närmsta som har fått veta när vi har försökt igen. Jag är nog en ganska privat person men jag ville inte alls prata om det när jag var mitt i känslorna. Nu i efterhand har jag inga problem att prata om det utan tänker att det är bra att prata mycket för att få bort lite av tabut.

      Till dig som har skrivit inlägget: Det är så tufft att gå igenom. Till mig sade läkarna att om de bara lyckas hitta guldägget så räcker det med ett. (Vi har tex lyckats få femton befruktade men inget klarade nedfrysning så fler behöver inte vara bättre.) Jag önskar er innerligt lycka till.

    2. Jag har en son på 1 år som vi fick genom IVF. Jag är ganska öppen av mig som person och vi berättade för vänner och familj att vi gjorde IVF. Jag skulle rekomendera dig att fråga men välj tillfälle när det bara är ni.

      Sen till dig som skrev inlägget och alla andra som går igenom detta, mina tankar är med er ❤️ Jag vet hur tufft det är.

  32. Tack.
    Har inte försökt få barn själv. Men jag uppskattar att få bättre förståelse för hur andra känner. Och det här var verkligen fint skrivet ♡

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Inredningstips i all hast

Måndagstips: så pimpar du din bokhylla.

Man kanske kan tycka att böcker i en bokhylla känns gjort. Att en kruka i piffig färg är kul, men turkost… är inte det helt ute nu? Tavlan med bild av Lisa Love  och den andra av Linus Englund är det finaste jag har (barnen kommer tätt efter). Och krukväxten vid sidan av gör att man får en känsla av beach.

Men nu känner ni att något fattas. Det där lilla extra som jag var så dålig på förr men nu blivit så HIMLA bra på.
Vad gör man? Jo man sätter ett trosskydd på lampan såklart.

Img 7926

Just detta är ett lätt parfymerat från Always. Istället för doftljus.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Ändå inte riktigt ljug ju …

Ni som har en partner som sover sig igenom ravepartyn (eller va? Vilket konstigt exempel för en småbarnsförälder – mer bajs- och skrikpartyn) och har sett det som något negativt. Jag ger er VÄRLDENS BÄSTA GREJ med det där irriterande djupsovandet.

Sovljug

Alltså om man räknar in ALLA nätter, tänk amning och så vidare, så är det ju min mans tur att gå upp. För all framtid. I evighet. Amen.

  1. Vi dealade upp det så, jag tar nätter och det är natt till 05:00, sen tar han morgonen/fm fram till 10:00 då hans skift började. Oberoende av om ungen sov eller skrek.

  2. Här hemma funkar inte det kortet längre xD vi har en 3åring som kommer upp på nätterna och tvillinga på 1,5 år som ofta sover med oss. Mannen och jag tar oftast en varsin tvilling på natten, så när dom vaknar vid 5 så har vi ju ändå haft ett varsitt barn plus storebror på natten… så båda sover oftast lika mycket (lite?). :P

  3. Haha. Så gör jag ibland med min partner som sover med vårt äldsta barn i ett annat rum i huset. Då kan jag små ljuga ibland att bebis varit vaken jätte mycket trots att hon sovit hela natten bara för att få lite medlidande och uppmärksamhet. Jag är hemsk 😁

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Några goda favoriter som jag får äta ifred

När jag växte upp fikade vi aldrig. Min mamma är ju från Frankrike så vi käkade smörgåsar med sylt – och när det ÄNTLIGEN kom till Sverige, Nutella – till frukost och så vidare så ni behöver inte spela en sorglig trudelutt på violin.

Hur som helst så tar jag igen all missad fika nu. Baka är dessutom en av favoritsysslorna med barnen så det är en bra kombo. När jag vill variera lite så att vi inte bara äter chokladbollar, sockerkaka och kolakakor så provar jag gärna olika rawrecept (som jag tolkar lite fritt så de inte blir FÖR raw).
Jag började prova en massa rawrecept när jag hade gjort min magutredning och levde ägg- och mjölkfritt. Tycker det är rätt kul att prova dessa recept!

Den allra största fördelen med rawinspirerade godsaker (euh, finns det inte nåt bättre ord än ”godsaker”?? Bakverk?) är att det nästan bara är jag som tycker om dem. More for me!!

Nyarsloften2

Men okej, idag hade det varit bra om andra gillade det lite mer för jag mår lätt illa efter att ha klämt en hel chokladkaka nästan själv.

Tänkte hur som helst dela med mig av 4 favoriter.

1. Chokladbollar från Allt om mat (låt er inte luras av ordet ”nyttiga”, de ÄR goda). Tyckte jag i alla fall. Ingen annan i familjen gillade dem. Jag trodde att barnen skulle tro att det var ”riktiga” chokladbollar, men tuggan kom direkt ut igen.
FÖR smarta barn.
Jag rullade dem i kokos. Inte nötter.
De ÄR goda. Lita inte på mina barn.

2. Axa granola bars som jag tipsade om i det här inlägget. Vi har avancerat lite nu och istället för att doppa i choklad så smälter vi den och häller över hela ”kakan” och in i kylen. Då blir det som en chokladkaka ovanpå. MUMS!

3. Idag gjorde jag den här Chokladfudgekakan som jag fick äta 80% själv. Man blir ju rätt mätt. I alla fall om man äter 80% av den. Men även av en bit. Barnen tyckte okej. Mattias vågade inte smaka pga sockerfritt. Men jag har sötat jordnötssmör från Kung markatta så HA HA , där gick han på en nit! Hur som, den var supergod!

4. Snickersglass från Food pharmacy. Den här gillar Märta jättemycket. Maja är lite mer som Mattias och gillar inget som inte innehåller socker. Denna brukar jag pimpa med vaniljsocker men hon köper det ändå inte. Men Märta och jag mumsar själva. Den är grymt god faktiskt!

Vad brukar ni baka om ni bakar med barnen? Alltså ej tvunget att vara raw!! Hit me med ALLT.

 

  1. Brummas hallonkaka, från baksidan på en Banse-tidning. Sockerkaka i långpanna (av den stabbigare typen) med massa hallon, går bra med frysta.
    Frukt-och nötbollar av olika slag. Inget särskilt recept, testar lite olika. Men en grej som är supergod är morotskaka sbollar. Mandel och cashewnötter, russin, dadlar och rejält med torkat äpple. Lite kokosfett och kanske lite vatten. Krydda med kardemumma, ordentligt med nymald/mortlad. Och lite kanel. Smaka tills det blir gott :-) Som omväxling till alla med chokladsmak.

  2. Tack för tips! Känner att iaf glassen MÅSTE provas. Idag blev det äppelpaj fast sonen försökte övertala mig att göra äppelmos istället. Inte så förtjust i kakor som sina föräldrar. Han ba: inte fiika! Men du, jag här värsta tipset! Gör vanliga chokladbollar och ät dom råa. :D

  3. Oj! Massor! Idag bakade vi banana bread t ex. Kladdkaka är favo, olika varianter på chokladbollar både raw och vanliga. Bananslurp(frysta bananer som mixas till glass)😋. I somras gjorde vi många gånger hemma egna glasspinnar…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..