Hur ska man hinna med vännerna?

Hanna skrev ett fint inlägg om att hon som alltid känt sig trygg i vänskapsdosen börjat känna sig lite ensam och därför börjat ringa vänner en massa.

De här småbarnsåren är ju en otroligt slukande tid. Det tar upp både tid och hjärna. På ett sätt som i alla fall inte jag kunde föreställa mig.
Där har man varit solen i sitt eget solsystem och plötsligt kommer en eller två eller fler solar och totalt överskiner allt annat. På gott och ont, för egen del verkligen mest gott, jag mådde inte bra av att vara solen i mitt solsystem.
Men som sagt. Det slukar tid. Och energi. Och hjärnan programmeras om.

Vad händer med relationerna då? De relationer man först fokuserar på är de med barnen. Sedan brukar ju relation med eventuell partner bli en snackis dessa år.
De andra relationerna hamnar lätt i skymundan.

Vissa är enkla, man kanske bor nära, är lediga samtidigt, man kanske hittar nya vänner i samma sits.
Men när ekorrhjulet börjar snurra fort, när livet blir ett pusslande med hämta och lämna, egentid och partid och familjetid… då tycker i alla fall jag att det blev svårt att hinna med vänskapsrelationerna på den nivå jag önskat.

Jag har haft ett ganska intensivt kompisumgänge i livet, bott med vänner, rest med vänner, hängt dygnet runt med vänner …
Kanske föll det sig naturligt att de starkaste banden höll och vissa liksom tänjdes ut och hamnade långt bort och några brast … 

Jag kan just nu känna att det finns en balans ändå. Jag träffar mina vänner mer sällan än jag skulle önska men de jag träffar verkar aldrig ha påverkats av upphåll. 

Jag tror också på Hannas metod – telefonsamtal, i den mån det går. Man har ju inte alltid tid – eller för den delen ork – att lyfta telefonen och sätta igång ett samtal efter en tvåtimmarsläggning följt av köksröj som egentligen hade krävt högtryckstvätt.
Men då säger jag: SMS! Det kan också hålla igång en relation rätt bra tycker jag. Uppdateringar och en påminnelse om att man tycker om varandra och finns där.
Jag har några telefonvänner, några sms-vänner och messenger-vänner och några som jag i princip bara pratar med när vi ses.
Har en kompis som jag rings med oftast varje vardagsmorgon på väg till jobb. (Dock en dipp nu efter julen – den sabbar ALLA rutiner! Men vi kommer igen!)

Olika sätt men det känns som sagt som att vi landat. Ganska bra i alla fall. Men visst finns där en önskan om MER! Mer tid ihop! 

Men det kommer. 

En viktig sak att påminna sig om i dessa stressiga år är att vi inte KAN hinna allt. Tänk så mycket alla vill och ”ska” hinna med nu för tiden och stressen det innebär! Man ser ju hur ”alla andra” hinner (fast man då lägger ihop ögonblicksbilder från flera hundra personer och tror allas liv rymmer allt det på en och samma gång).

Vi ska jobba mer än någonsin, göra karriär och hämta barn tidigt. Vi ska absolut inte försumma träningen, handla genomtänkt och välplanerat och laga näringsriktig, ekologisk mat. Vi ska ha kvalitetstid med barnen och också prioritera partner så relationen pallar småbarnsåren. Vi ska vara romantiska och goda livskamrater, vi ska vara kreativa och pedagogiska föräldrar. Vi ska inte heller ”förfalla” som det så vackert heter när man åldras. Hudvård, hårvård, trendiga, välsittande kläder och lagom mycket ekologiskt, hudvänligt smink. Sträva mot idealkroppen och det släta fejset med glow. Och glöm för sjutton inte det välstädade (nu för tiden enligt någon trend till och med?!) och nyrenoverade hemmet med totalt genomtänkta val.
Och så vännerna då. Man får inte sumpa vänskapsrelationerna.

Inte underligt folk brakar. Detta är ju sjukt. Jag blir chockad varje gång jag tänker på det ordentligt. Att vi lever såhär. Andan i halsen och väggen framför nästippen. Hela, hela tiden.

  1. Precis så! Våndas också mycket över vänskapsrelationerna som verkligen går på sparlåga just nu, även om jag som föräldraledig ändå hinner luncha med kompisar då och då (iallafall så länge storebror håller sig frisk och kan gå till förskolan). Brukar även försöka luncha med vänner när jag jobbar, tycker det är ett bra sätt att ses, även om det är en kort stund så blir det utan distraktion från barn och utan dåligt samvete eller stress över att man borde hem till familjen. Funkar ju dock bara med de som jobbar hyfsat nära en själv och som jobbar ungefär samma tider. Men det är ändå ett tips! 😊

  2. Så klockrent! Det här är exakt vad jag höll på att balla ur för igår (och många andra dagar också). Man gör allt och ingenting på samma gång, och känner sig ständigt otillräcklig. Leva i nuet? Nej, man lever för helgen då man äntligen har tid tillsammans och då ska man hinna med ALLT man inte hinner annars…och det gör man ju inte. Så då blir helgen förstörd också.
    Har frågat efter facit för småbarnslivet, men har inte fått något än.

  3. Bra text!! Inte konstigt att man känner sig utmattad jämt. För precis så är det. Absurt ju. Undrar ofta om det är specifikt för Sverige (Scandinavien) som den här hetsen finns. Har många vänner utomlands i olika länder och de känns aldrig så här hetsiga. Inte samma press liksom, från alla håll.
    Jaja lätt att säga men ”släpp hetsen”. Och det gör jag verkligen. Prioriterat om hur mycket som helst. Men ju mer man är medveten och nyfiken och driven etc etc ju mer bygger det på. Oavsett liksom.
    Haha sorry flummig kommentar men tror du fattar vad jag menar. 😘

    1. Hej Helena. Jag bor i Spanien och har barn. Visserligen föddes de här och jag har aldrig levt i Sverige som förälder. Men jag upplever inte att allt ska vara så perfekt och man ska vara så ”lyckad” som det känns som många svenska föräldrar upplever. Såklart är det stressigt ändå men folk känns ganska chill och helt opretentiösa. Alla gör sitt bästa och det är gott nog. Kanske är det klimatet? 😉

  4. Asså, det är verkligen såhär! Men lite jobbigt att läsa det, det ger en klump i magen. När man inser vilka krav man medvetet och omedvetet ställer på sig själv.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Recept på fisksoppan

Förfrågningar på recept har FORSAT in!!!

Okej inte forsat kanske, men det har ändå förekommit ett par tre stycken…

Så jag är inte den som är den! Fast seriöst blev jag nevös nu. Jag höftar ju alltid ihop fisksoppa och kör lite tager vad jag haver liksom…

Men den är faktiskt snabbt lagad, vilket kan vara en fördel i stunder som exempelvis denna:

Och den blev ju god i alla fall för jag har ingen bild på den från att den lämnade grytan till att den landade i magen.

Ungefär såhär:

Ingredienser

en halv gul lök

ett paket saffran

Ett par matskedar tomatpuré

3 potatisar

1-2 morot

2 dl vitt vin (typ??)

3 dl vatten + buljongtärning (kanske två?)

En stor bukett broccoli

2-3 dl grädde

en klick creme fraiche

Torskrygg (typ 600g?) (men vilken firre som helst funkar, vi brukar ha torsk och lax)

Toppa med majonnäs blandat med lite srirachasås.

Gör såhär:

Stek hackad lök och saffran

I med potatis o morot skurna i små bitar

I med tomatpuré

På med vitt vin

Sedan buljongtärning och vatten.

Låt puttra en stund.

Ha sedan i broccoli.

Puttra lite till (ha ev i lite mer vatten om det puttrat bort eller hoppa direkt på grädden…)

Ös i grädde o en klick creme fraiche.

Sist i med torsken.

Droppa gärna i lite citron, jag tyckte den behövde lite syra. Men det beror kanske på sorten vin..?

Tänk på:

Jag hade i morot och potatis samtidigt vilket gjorde att potatisen var mjuk och moroten hade ganska mycket tuggmotstånd. Jag kan inte mycket om koktider men tänk på hur du vill ha dina grönsaker och lägg i dem efter hand så de matchar det.

Broccolin behöver ju inte jättemycket koktid om man inte gillar den mosig.

Och firren behöver ju bara bli PRECIS klar innan ropar: SLÄPP ERA IPAD:AR OCH KOM OCH ÄÄÄÄÄT!!!!

Det bästa med sådana här rätter är att man kan plocka ihop lite vad man har i kyl och frys. Har jag planerat i förväg så har jag alltid i fänkål – gott!

  1. Just nu längtar jag bara tills sonen ledsnat på att insistera på att vara med att laga mat eller är nog stor att vara med.

    Just nu är det aj aj och det är för varmt vanliga ord i köket.

  2. Jag gjorde den där taco plåten du tipsade om någon gång. Jag tyckte den var god men tyvärr varken mannen eller barnet höll med.

    1. ÅÅ jag ÄLSKAR den! Det är Tuvessonskans, hon är grym!
      Vi gjorde en barnvariant på sidan av, som vanligt när jag gör nåt nytt och ”vågat” …

    1. åå kul!!! PUSS!
      Jag kan äta den varje dag! Mmmmm!! Men den är ju vegokäk som ska creddas för förstås.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hur ska man få folk att förstå?

Jag har läst lite olika inlägg i klimatfrågan senaste dagarna. Ena var Underbara Claras inlägg där hon känner hur klimatfrågan havererat i pekpinnar och anklaganden.

Det andra var Julia Mjörnstedt Karlstens instagraminlägg där hon berättar hur en följare för ett år sedan påpekat hur hennes familjs resa till Bali hade stor klimatpåverkan och hur det fick henne att tänka om. (Julia har också en blogg – här)

Båda mycket intressanta inlägg som jag tycker man ska läsa!

Julia tar upp instagramkontot @aningslosainfluencers som tagit på sig en uppgift att fråga influencers på resa hur de tänker kring sitt resande. Om de inte svarar så skärmdumpar de och lägger på sitt konto med info hur mycket utsläpp resan orsakat. Jag har också sett hur de taggar in samarbetspartners som influencerns jobbat med och frågar hur de ställer sig till detta.

Här känner jag att det kanske går lite långt. Det är uppenbart att personen (personerna?) brinner för klimatfrågan och verkligen vill förändra folks beteenden. Eller jag menar influencers beteeenden. Men är detta rätt väg?

Julia menar att man måste få bli ifrågasatt, man måste kunna ta det. Och där kan jag hålla med, att man kan svara på frågor. Kanske har man inte hunnit dit i sitt tänk, kanske har man planer på förändring, kanske tänker man inte alls och har ingen lust att göra det.

Ett svar och en eventuell diskussion kanske man kan tycka är okej att ha? För det måste ju vara syftet med kontot?

Men det här med att tagga in samarbetspartners…? Nu har jag inte friskat upp mitt minne – men jag tror jag minns rätt att någon av dessa utpekade influencers hade samarbetat med Suicide Zero och att de taggades in.

Här kan jag tycka att man är ute på svag is. Är det inte okej att lyfta viktiga frågor som självmord om man flyger? Har man liksom sabbat ALL sin moraliska trovärdighet om man satt sig på ett flygplan?

Vi MÅSTE fortsätta ha flera tankar i huvudet samtidigt! Vi kan tycka att flygresande är förskräckligt och att det måste diskuteras, men vi måste också fundera på vad som ger resultat. Är detta verkligen rätta vägen? Att försöka förstöra inkomstkällor för någon som flyger? Ska man hota folk till ”rätt” beteende? Var går då gränsen och vem ska hängas ut och vem kommer undan?

Sedan undrar jag vem som står bakom kontot. En snabb titt på kontot visar ingen info vem som står bakom. Är DET okej? Att som anonym ifrågasätta personer som är öppna med namn och halva sina liv? Borde man inte vara helt öppen och en inspirationskälla om man brinner så för klimatfrågan? För mig ringer det varningsklockor när någon/några går så hårt på andra men inte är öppna med vem de själva är.

Jag menar inte att man inte får ifrågasätta influencers, eller för den delen vem som helst. Det är bra! Så mycket jag lärt mig genom att följa/delta i diskussioner på sociala medier, både i mina och andras kanaler.

Men igen. Är det rätt väg? Är detta ett bra sätt? Jag är ytterst, yyyytterst tveksam.

Brinn gärna för frågor, ifrågasätt med syfte att diskutera och upplysa! Det är jättebra och en alldeles underbar sak med sociala medier! Tänk va? Vi kan diskutera i princip live med personen det berör direkt – i bästa fall, eller i alla fall få lämna en kommentar med ett hopp att göra en liten skillnad! Vilken möjlighet vi har! Till skillnad från förr när man fick skriva en insändare och hoppas komma med i lokala tidningen eller på text-tv…
Låt inte baksidorna med sociala medier ta över.
Fundera på om dina vägar är rätt vägar och om det kan finnas fler/andra sätt att nå fram!

Avslutar med citat från Underbara Claras inlägg som jag tyckte var mycket bra och träffande:

“Men att kräva att folk gör alla rätt för att få tycka något, omöjliggör ju allt engagemang.”

  1. Jättesvårt det här! Skrev superlångt men raderade allt för det blev för flummigt :)

    Att kritisera någon utan att vara öppen med vem man är tycker jag inte är ok! Blir ju ingen bra diskussion utan bara ett påhopp!
    mottagaren kommer knappast lyssna.

    Alla influenser jobbar ju olika och deras resande dokumenteras ju öppet.
    Tycker man borde prata om de som reser i jobbet nästan veckovis. Är själv en sån som reser mkt med jobbet och där dras det in pga pengar, väldigt sällan pga miljön.
    Världen är ju inte svart eller vit och min uppfattning är att influensers resor från Sverige är relativt liten men får mycket skit i det stora hela liksom.
    Och ja, jag fattar att man måste börja någonstans men ja som sagt, svårt ämne. Finns ju många som skall tycka till 😊😉😘

    1. Håller med. Det skaver lite i mig också då influencers är en så pass tacksam grupp att ifrågasätta. Å ena sidan.
      Å andra sidan säger ju namnet att man ska inspireras av dem så kanske ställer det högre krav på dem än på andra?
      Jag vet inte.
      landar dock hela tiden i frågan: är detta rätt väg? Jag tror ju inte det. Men isf vilken är bästa vägen att nå fram till någon man vill förändra?

  2. Ja jag tycker att det Julia gjort är bra. Influensers jobb är att inspirera. Precis som att kockars jobb är att laga mat. Hanterar kockar maten dåligt så blir folk sjuka och de får stå till svars.
    Att inspirera och uppmuntra till flygning tycker jag absolut ska ifrågasättas. Det är liksom kärnan i deras arbetsuppgifter. Och ja, du bör kunna svara på hur du tänker kring det flygande. Det är en fråga som alla bör ta sig en funderare kring.

    Det är 2019 och det är dags att inspirera på andra vis än genom flyg. Influensers är många gånger dem som går först med saker: ex. Nya kläder. De inspirerar andra att göra samma saker som dem – det är därför samarbetspartnersen köper deras röst. Så enkelt är det tycker jag.

    1. Vilket menar du att Julia gjort bra? Jag tycker också hon är jättebra, men jag förstår bara inte vad du menar här… att hon flyger mindre och reflekterar över sitt flygande? Jag är helt ense!

      Mitt funderande gällde ju inte Julia här… eller jag kanske bara inte fattar din kommentar?

  3. Nä, jag tycker inte att ändamålet alltid helgar medlen även om det är en superviktig fråga. Tror mer på en öppen, nyanserad debatt. Och på goda förebilder och exempel.

    Men visst var det lite (tragi)komiskt med reklamen som bryter av inlägget. Har inte klickat vidare men befarar att det inte är tågsemester som marknadsförs. Hur tänker Amelia kring det samarbetet?

    1. Ja jag tycker det är svårt. Jag kan fatta frustrationen när man inte får någon ”kontakt” med influencers. Men jag tänker ändå att det inte är helt rätt väg att nå fram… Men jag vet å andra sidan inte heller hur man skulle nå fram… SVÅRT!!

      Ang reklamen på bloggen: Var det en resereklam? Jag får upp annat.

      1. Ja, just det. Reklamen ändrar sig såklart. Nu är det flygresor.se när jag skrev igår var det de som hette fritidsresor förut tror jag.

  4. Jag håller nog med dig, men samtidigt förstår jag att folk som tycker att det är en fråga på liv och död tycker att det är okej att ifrågasätta influencerns sponsorer. Vad är någons inkomst i jämförelse med jordens undergång?
    För min del behövde jag senaste tidens flygskam för att ta tag i att åka tåg istället. Innan har jag känt att det var dåligt att flyga men accepterat.

    Å tredje sidan så finns det ju risk att folk inte lyssnar när det blir för negativt eller när förespråkaren uppfattas som elak.

    1. Ja det är ju verkligen inte en okomplicerad fråga!
      Jag tycker det är superviktigt att prata om men jag tror man måste hitta sin egen ”flygskam” eller höra det från någon man liksom litar på.
      Jag kan ju också förstå frustrationen och som du säger ”liv och död”-grejen. Men når man verkligen målet såhär?
      Jag började ta mig an denna typ av info i höstas efter att ha läst ett väldigt nyanserat inlägg. Lite som Julia skriver att hon blev upplyst av en följare. Det tror jag mer på.
      MEN jag ser ju verkligen utifrån MIG nu.
      Och jag inser att vissa kör Trump-stil o vägrar tro på det. Men vilken taktik hjälper på dem …?
      Ursäkta låååångt svar haha, men det är så fint att diskutera o reflektera tillsammans.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..