Skönhetsideal skrämmer mig

Min fina farmor tipsade mig om denna artikel förra veckan. Det ämne som Hanne Kjöller tar upp diskuterade jag och Mattias under en av våra bilresor i somras. Skönhetsideal och hur de lever vidare. Ska man förenkla rejält så tyckte Mattias att man ska få göra som man vill och jag tyckte att man borde kämpa emot idealet. 

Min fina farmor tipsade mig om denna artikel förra veckan. Det ämne som Hanne Kjöller tar upp diskuterade jag och Mattias under en av våra bilresor i somras. Skönhetsideal och hur de lever vidare. Ska man förenkla rejält så tyckte Mattias att man ska få göra som man vill och jag tyckte att man borde kämpa emot idealet. 

Nu är ju inte allt svart eller vitt (tänk så enkelt det vore att ha åsikter då) och i grund och botten var vi ändå relativt överens.

Jag känner givetvis att folk ska få förändra sina looks om de så vill, men frågan är ju varför man vill? Varför vill man spruta in ämnen i kroppen, banta och skäras i? Det handlar nog sällan om en lust att få vara med om själva ingreppet utan oftare om en längtan efter att nå lycka genom att matcha ett ideal.

Jag tänker lite drömmande att om vi gick ihop och jobbade emot idealen så skulle det vara mycket enklare att inte passa in i dem. Det tar så mycket kraft att försöka passa in i rådande ideal. Men det är fasen inte lätt att stå emot heller!

Man läser in så enoooormt mycket i att exempelvis vara smal. ”Smal och lycklig” är liksom ett och samma, i dagens samhälle. Vi matas med dessa ideal varenda eviga dag, överallt! 

Var går gränsen då? Är det okej att justera något som gjort en olycklig i flera år? Behöver man ens vara olycklig, ska man inte få göra vad man vill med sin kropp? Om man har rynkor kring munnen som gör att folk tror att man är sur hela tiden, är det okej att justera det? Är just det mer legitimt än att någon som ”bara” tycker det är fult med rynkor?  

Inte ska man väl lägga sig i vad andra gör med sina kroppar! Låt folk göra vad de vill, så länge det inte skadar någon annan! 

Fast det är just det…vem skadas inte av dessa skeva ideal? Och göder vi dem inte genom att eftersträva dem? 

Jag skulle inte påstå att jag själv inte göder ideal, på ett eller annat sätt, typ dagligen. Gör vi inte alla det? Så detta inlägg är inte ett försök att moralisera utan diskutera! Jag tycker det är så sorgligt med all energi som läggs på att känna sig ful och fel. Så mycket tid som går åt att skälla på sin kropp. Så stort utrymme utseendet får i vår vardag! Fasen alltså! Det gör mig ledsen! 

Så …Vad tycker ni om allt detta? Vad har ni för tankar om kroppen, idealen och strävan efter skönhet?

 

 Längst brön när man dör vinner!



Här är lite annat jag skrivit angående kropphetsen:

Tankar om kroppen

Ja jag HAR problem med mig själv! 

  1. Läste artikeln din fina farmor hade rekommenderat och slås direkt av motpolerna. Jag, som blek, nej förlåt….genomskinlig, pigment-lös, fräknig skandinav smörjer in mig med vad som känns som flera kilo brun utan sol varje sommar (för att se levande ut) medan dessa kvinnor gör allt för att bleka sin bruna hy.
    Jag smörjer in mig med BUS eftersom två minuter i solen gör mig kräftröd och jag vill ju oxå se ”sommarfräsch” ut. Tjejerna i asien och Afrika skulle nog kalla mig fullständigt galen. Kanske ska jag prova att vara mig själv nästa sommar…och blända alla på stranden. Tack för världens bästa blogg!

  2. Jag tycker att vi alla har ett ansvar men fi i fan vad svårt det är att stå emot. Jag tänker på det i princip varje morgon som jag sminkar mig. Varför sminkar jag mig tänker jag och sneglar på min man som kastar på sig sina sköna brallor och cyklar till jobbet precis som han är. Varför måste jag ha mascara på, varför måste jag ha rakade armhålor och platt mage. Varför jag och inte han? Så tänker jag att jag borde sluta. För om jag slutar så kanske fler slutar och då kan normen skiftas. Så tänker jag, men jag gör det inte. Men i sommar har jag iaf börjat med en ny bra sak. Varje gång tanken på min post partum förbrukade kropp gör sig påmind bryter jag den med ett ” jag älskar min kropp ” som ett mantra. Jag ska testa en tid så får vi se. Det är sjuka ideal vi lever efter och vi borde göra allt för att bryta dom. Heja oss. Heja kroppen.

    1. Vi ska också påminna oss om att bara att man diskuterar och pratar om detta är ett tecken på att vi vill bryta sjuka ideal!! Nej man kanske inte orkar stå emot alla, det måste va ok! Små steg tar oss också framåt!!
      Heja dig! Och som du säger: Heja oss! Och heja kroppen!
      Ps: bra att bryta dessa jobbiga tankar med mantra!!!

  3. Å vad bra det där sista på artikeln var! SVT hade för nåt år sedan en dokumentär i tre delar som hette ”Skönhetsbubblan”. Ett av avsnitten handlar om det nya fenomenet Mommy Makeover, att paketerbjudande som plastikkirurger i USA börjat erbjuda mödrar, innehållandes fettsugning, bröstimplantat, mm. En svensk kirurg sa att han tyckte detta var något jättebra, därför att det skulle ju vara så synd om en kvinna med – vad som hade varit – en fin kropp, men som förstörts (!!!!!liksom va????) av att ha väntat samt fött barn, skulle förlora sin man till någon ”ung, snygg sekreterare som ännu inte fött barn”. Ungefär så tror jag han sa. Jag, då typ 14 år, typ bara ”VA?” och blev jättearg- och ledsen. Jag vet förvisso inte en centimeter om hur det är att vara mamma, 18 år och barnlös som jag är, men jag vet en hel del om hur det är att vara 1) dotter 2) ung tjej 3) olycklig pga sitt utseende, och jag vetitusan inte hur jag skulle någonsin kunna få för mig att jag skulle duga som jag är ifall inte ens min egen mamma tyckte att hon dög som hon dög, efter att ha skapat mig. Det är så förnedrande att efter att en kvinna har växt en liten människa inuti sin kropp i nio månader och stått ut med både det enda och det andra – typ den lilla detaljen att PRESSA UR den lilla människan ur sin kropp – så ska hennes superhjältekropp sedan förminskas till enbart ett sexuellt väsen som måste godkännas och uppnå Vissa Kriterier. Detta hot mama-fokus var lite off topic, men det måste ut. Tack för din illus med spegeln som ryter tillbaka, den betyder jättemycket för mig!

    1. Å jisses, den har jag missat. Vågar jag ens se den?? Jag måste kolla arkivet… Tack för tips!!
      Ja det är verkligen HELT sjukt var fokus ska ligga efter graviditet och förlossning, på utseendet! Man ba’ VA?!
      Tack för dina superkloka ord!! ❤️

  4. Sedan måste jag nog tycka att saker och ting måste hamna på en rätt nivå också. Att vilja gå ner i vikt till exempel är inte alltid på grund av ett skönhetsideal, är du inte 25 så kan viktnedgång vara något jag gör för att jag vill leva så länge som möjligt. Eftersom det finns massor av saker i kroppen som mår bättre när du inte väger så mycket. Och det där blir ju värre ju äldre du blir. Att då hånas för att man försöker gå ner i vikt, vilket jag sett göras både på instagram och i bloggar, det är bara lågt. Sådant hat borde inte kvinnor kasta på varandra.

    Och var går gränsen? Viktnedgång? Operation? Köpa snygga kläder? Använda smink?

    Jag håller helt och hållet med om att vi behöver göra något åt skönhetsidealen, jag tror dock inte att vi ska vara anti skönhetsideal, de har alltid funnits och jag tror att de alltid kommer att finnas. Vi behöver förändra dem däremot. Så att de inte är så extrema. Jag tänker ofta att unga tjejer nu måste ha det mycket jobbigare än en annan hade, inte bara för att skönhetsidealen finns i TV och media utan för att det finns en massa bloggerskor som inte gör annat än visar upp mode, smink, dyra väskor mm. Som blir dåliga förebilder för våra tonåringar och ännu yngre tjejer.
    Ja, ja, det enda jag egentligen säger är att det är inte ett lätt fråga och att jag tycker inte det finns ett självklart svar.

    1. Nej verkligen ingen lätt fråga. Funderade på om det fanns nåt positivt med skönhetsideal, om det drev oss framåt på nåt sätt, om de hjälpte nånstans trots allt, men jag har inte kommit på nåt än… Kanske kommer. Tills dess kommer jag nog vara rätt anti.
      Det finns säkert tillfällen då viktnedgång kan vara bra för hälsan men där handlar det ju inte om idealen.
      Har hört att det är 10% övervikt som är den bästa vikten hälsomässigt (och då kan man ju undra varför det kallas ”övervikt”? ).
      Jag är helt med på att man inte ska straffa eller håna! Der behövs inte dubbla straff – först att behöva leva med dagens ideal och sedan straffas för att man faller in i dem. Nej, inga straff inget hån. Däremot reflektion och diskussion.
      Och som du säger, ingen lätt fråga och inga självklara svar.

  5. Det här har jag också tänkt mycket på, särskilt det svåra i att undvika i att föra vidare ideal som sitter så djupt präglade i en själv. Jag vill göra allt jag kan för att min dotter inte ska få en negativ syn på sin kropp, så jag pratar inte negativt om min egen kropp (när hon hör, men det händer att jag beklagar mig inför sambon) och vi pratar om allt bra man kan göra med kroppen.

    Jag tänkte inte så särskilt mycket på det här innan jag fick barn, men efter att barnet kom vaknade de här tankarna och jag insåg verkligen hur skevt vårt samhälle är på många sätt. Det innebar också att den PT-utbildning jag hade skaffat mig precis innan barnet kom inte längre kändes så bra att utöva. Visst kan man arbeta med att fokusera på välmående genom träning, men det är verkligen apsvårt när 90 % av alla som hör av sig har viktnedgång som mål. Jag har inte lyckats lösa den ekvationen och det är en anledning till att mitt arbete som PT ligger väldigt mycket på hyllan.

    1. Jag förstår dig!! Jag kämpar med att inte tänka ”vikt” när jag ska träna, det sitter djupt rotat och vi matas med det överallt. Helt sjukt faktiskt!!
      Men på ett personligt plan känns det ändå lättare att kunna se allt i ett annat perspektiv, lite på avstånd. Det är skönt att inse det sjuka. Hur man sedan ska hantera eller motarbeta det återstår att se…
      Tack för din kommentar!!

    2. Svår balans! Men du kan ju också ”lura” dina kunder till att tro att det handlar om viktnedgång, men ändra vokabuläret till att prata ”det här gör att du orkar sitta rak i ryggen, vilket är snyggt” eller ”det här ger dig den styrka i ryggen som gör att du kommer att stå rakt och snyggt” eller ”starka ben är snyggt”. När de sedan kommer in i träningen och börjar känna hur bra den får dem att må kommer de förhoppningsvis att fokusera mer på vad träningen ger i form av energi och kroppskontroll än vad vågen säger. Muskler väger dessutom mer än fett så de kommer troligtvis att kunna gå upp i vikt, vilket är en av flera anledningar till att kasta ut vågen från gymen. Borde finnas en muskelmätare istället och en lungkapacitetsmaskin.

  6. Otroligt viktigt, svårt och intressant samt skrämmande ämne. Som du säger – om all den tiden vi lägger på att justera ”fel”, tycka illa om, fördöma, förakta och förvägra oss och våra kroppar – skulle läggas på, låt säga, något som hjälper andra, på idéer, skapande, lust – vilken vinning skulle det inte ge oss och samhället? Vilka oceaner av kreativitet som skulle rycka fram!

    I Kyrkans Ungdom upplevde jag riktig befrielse från kroppshets för första gången. Det var 80-tal, sandaler, mysbrallor, ryggsäckar, kuliga ungdomar, leka lekar, vara tjock eller smal hur som helst, rikta blicken mot annat än Jag, jag, jag, nämligen Vi (och Gud – vilket varit enormt läkande för mig)
    Jag tror att VI är lösningen på mycket! I riktig gemenskap, som inte bygger på ”vad snygg du är!” ”Vaaar har du köpt den” ”Vad tränad du ser ut!”, kan vi vila från oss själva och ändå på ett märkligt sätt blir sedda.
    Aldrig har mina konfirmander genom åren mått bättre än på läger: knappt några speglar, knappt nåt smink, ingen har tid eller lust att bry sig om kläder eller kilon när du ska leka lekar, vandra i fjäll, skapa en lerfigur eller be aftonbön i kapellet.
    Den upplevelsen skulle jag gärna ge mina flickorr nu när jag själv är mamma. Jag talar ALDRIG vikt med dem (min mamma pratade OFTA vikt på 70-80-talet). Jag försöker att inte tala så mycket om deras yttre öh taget. Eller om mitt.

    Men svårt är det. Men krampaktig bävan ser jag döttraran om några år så in i tonårn. Hur sjutton ska man rusta dem tillräckligt i denna huggsexa av yta? Kan börja gråta när jag tänker på det.
    Så mycket man kan tala om kring detta, ser fram emot att läsa fler inlägg.
    Tack för bra blogg!

    1. Åh en paus från kropphetsen, det behöver nog alla. Jag upplevde det under graviditet och det var sådan lättnad att jag stannade kvar så mycket jag kan.
      Läger med paus från allt det där, det låter sunt!!
      Jag försöker precis som du ta fokus från utseende så mycket jag kan. Men visst är det svårt? Det sitter ju i ryggraden!!
      Bävar också inför tonåren… Jag hoppas det ryms en massa självrespekt och kärlek i deras ryggrad då…
      Detta kommer jag absolut vilja diskutera mer. Ämnet återkommer på så många sätt, så ofta, i vardagen.
      Tack för din kommentar! ❤️

  7. det var först när jag blev gravid som jag upptäckte de negativa tankar och ord jag haft för min kropp…

    Plötsligt var varje liten förändring något positivt, var inte magen lite större, kändes kanske bebis lite? I nio månader älskade jag min kropp och det fantastiska mirakel den åstadkom…
    Med det kom förändringen- även efter att mitt barn anlänt hit…

    För jag saknade inte den arga anklagande blicken på ” skavanker” som jag haft kroniskt under alla år…jag insåg hur lycklig jag var när jag vågade älska allt fullt ut…

    Nu strävar jag efter den bra kropp-känslan. Hälsa och välmående är något som verkligen börjar i knoppen för att sedan likt ringar på vattnet fortsätta ut i kroppen…

    Jag saknar inte mitt förra liv, inte heller kroppen innan mitt barn. Och minst av allt saknar jag den arga mätande blicken, planerna på hur jag skulle komma i form och den elaka attityden jag hade till min kropp

    1. Fint skrivet! Upplevde liknande som du. Men också en sorg när ”barnåren” var över. PLötsligt var det inte lika legitimt att ha 10 +kilon,äta en stor bulle till kaffet medan man ammade m.m. Dessutom behövde jag gå ner pga svåra ryggproblem.

      Jag försöker se med barmhärtighet på mig själv men har inte kommit riktigt så långt som du. Kombinerar nog dessutom min kroppsuppfattning med ålderfas/kris nu, då jag om en vecka fyller 50. Fick barnen sent, vid 41 och 43, vilket skapar det märkliga att man går in i ett skede i kroppen(mens upphör, snabbt nya rynkor, mer ohälsa) medan man har rätt intensiva lågstadiebarn. Men jag gillar det, barnen håller mig yngre och mkt gladare.
      Men tack för dina tankar!

    2. Igenkänning!!! Jag fick helt ny respekt för min kropp under och efter graviditet. Visst har jag svackor men relationen till kroppen är en helt annan. Jag känner mig så mycket friare! Och blir ännu mer frustrerad över att det skulle ta 30 år och barn för att få mig att inse att kroppen är famtastisk.
      Tack för din kommentar, den känns peppande!!

  8. Jag funderar OERHÖRT mycket på det här i och med mitt jobb där jag träffar många nyblivna mammor. Jag är sjukgymnast och försöker motivera, peppa och lära ut träning som livsstil, för att bli starkare och hålla livet ut. Men motivationen för många är ju just att gå ner i vikt, gå tillbaka till en kroppsform närmare idealet. Och då vill jag ju gärna bromsa, för det är ju en process jag inte gärna deltar i… På riktigt, det här pratar jag mycket gärna mer om!

    Skrev lite på samma tema här:https://bakingbabies.wordpress.com/2015/08/10/fitnessfeminism

    /https://bakingbabies.wordpress.com/2015/07/21/kroppsuppfattning-kroppsforakt-och-mammakroppen/

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..