Låt pojkar vara pojkar?

Manne Forsberg skrev ett intressant inlägg  utifrån en iakttagelse som han gjort när de hade barnkalas. Det handlade om de könsroller som barn skjutsas in i med rasande fart.  Här var det fokus på just pojkars roll.
På Facebook hade någon kommenterat inlägget med ”Låt pojkar vara pojkar!”

Mmm, för det vet man ju, att bara du föds som POJKE så är du precis exakt på ett visst sätt och ingen ska komma och socialt kastrera dig genom att säga att det är okej att sitta ner och pyssla en stund.
Jag ville så gärna fråga personen: ”Och hur är man när man är POJKE då?” men jag suddade ut mina ord. Jag var för irriterad och jag tror inte att det hade blivit en givande diskussion. Men jag slutade inte tänka på det.

”Låt pojkar vara pojkar”. Och här handlade det om pojkar som skrek, härjade och skojbråkade. Det är alltså det som är pojkar. Så ni vet.

Det är så tydligt att det finns ”regler” och förväntningar på hur man ska vara om man är pojke eller flicka. Det är också ganska tydligt, om man tittar på barn och kanske ännu mer tydligt om man tittar på vuxna, att människor vill höra till. Man vill tillhöra, vara med, inte vara utanför, inte vara annorlunda. Så man anpassar sig. Det måste man nog alltid litegrann. Men ibland måste man anpassa sig alldeles för mycket. Så mycket att man gör avkall på nästan allt som är ”jag”. För att smälta in. För att platsa i gänget. För att passa in i normen. Tvätta bort att som är du så får du vara med.

Det är så djupt rotat i oss, vi göder nog nästan allihop de normer som finns, till och med när man försöker att inte göra det. Jag läser då och då boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två”. Jag tycker om att den aldrig är dömande, bara tankeväckande och rådgivande. Där stod det att man kunde se till att ha varierat med leksaker hemma (leksaker är ju så galet indelat i flicka/pojke). Och det låter ju som världens enklaste grej – jag ba’: ”klart vi har varierat!”. Jo visst, om man med varierat menar 80 % gosedjur, 10 % dockor och 10 % bilar och lego. Typ.

Vad jag vill säga med detta är att även om man som jag försöker tänka på det så matar man normerna. Genom att försöka tänka på det så göder man dem säkert lite mindre. På så vis kanske man (förhoppningsvis) öppnar upp lite mer för sina barn. Det är i alla fall mitt mål. Men att det fortfarande finns människor, i min ålder, som fortsätter med argumentet ”pojkar är pojkar” skrämmer mig. För det betyder att det är så lång väg kvar. Jag kan glömma bort det ibland, i min Insta-utvalda värld där rollerna fått bli rejält luddiga i kanterna.

Låt pojkar vara pojkar? Nej, låt pojkar vara det de vill. Och låt ”pojke” bli något mer än det just nu verkar vara.
(Och detta gäller ju givetvis flickor eller de som inte identifierar sig med varken flicka/eller pojke också.)

Tur att man har flickor så man får hjälp med hushållsarbetet (sånt som flickor gillar att göra liksom).

  1. Det är så svårt det där! Har en pojke och en flicka, som båda är under 3 år. Försöker vara så neutral som möjligt med leksaker och färger och i viss utsträckning kläder. Mest har vi alla lekt med duplo, för det gillar föräldrarna… Ändå dras de åt traditionella håll (går ej på förskola, så än så länge är vi säkra på att den mesta influensen kommer från oss). Nu har dottern börjat leka med dockor, helt spontant och inget vi någonsin visat på. Och grabben älskar grävmaskiner och trots att vi visar dem lika entusiastiskt för bägge barnen är det mest han som är entusiastisk. Hur gör man då som förälder? Ska jag bejaka det som faktiskt är DERAS egna intresse eller ska jag fortsätta kämpa i motvind och FÖRSÖKA få dem att intressera sig för något annat som inte följer normerna? Mina barn har fått mig att tro att kön beror mycket mer på generna än miljön jämfört med vad jag trodde innan…

  2. Det finns hur många åsikter som helst om hur man ”borde” låta sina barn vara. Min son älskar bilar. JA, fordon över huvudtaget. Han väljer Bilar-plåstret framför Hello Kitty-plåstret. Och det är ok. Men vi låter honom välja. Har aldrig tagit för givet att han inte gillar söta katter och tyllkjolar. Det gör han också, nämligen. Han pratar ofta om flickornas fina klänningar. MEN han älskar också att baka, och att hjälpa till hemma som att sopa. Och det tror jag delvis är tack vare förskolans rutiner, men också för att hemma hos oss skiljer vi inte på mamma-sysslor och pappa-sysslor. Alla städar. Alla klipper gräs. Alla lagar mat. Men gillar han bilar så är det självklart at jag inte tänker gömma dessa bilar, bara för att utmana en könsnorm. Men vi bör nog tänka på vad vi själva förknippar med olika personer av olika kön. Är det Mormors traktor eller morfars traktor? Är det mammas dammsugare eller pappas dammsugare? Barn skapar ju förebilder och vill göra vad dessa förebilder gör.

  3. Jag brukar försöka komma ihåg att ersätta ersätta pojke och flicka med barn. Så låt barn vara barn – absolut. Låta barn vara högljudda och hårdhänta mot varandra – nja, där behöver man kanske justera lite. Oavsett om de är pojkar eller flickor.
    Vi har en son och vill väldigt gärna att han ska växa upp till sig själv, förstås, men det finns beteenden som inte är ok. Och då spelar det ingen roll om han är pojke eller flicka eller lite av båda eller vad man nu vill.
    Kanske är det larvigt, kanske är det bara en påminnelse till oss att inte alltid könsindela, kanske har det inte spelat något roll alls vilka ord just vi som föräldrar använder. Men jag tycker ändå det skaver när jag hör vuxna dela in liksom i förbifarten ”vilka andra pojkar lekte du med idag?” typ, alla situationer där man hade kunnat säga barn istället. Varför gör vi den indelningen, vad lär vi barnen med det?
    Ibland blir jag lite matt av att vara mamma till en pojke faktiskt, matt och orolig. Jag försöker hitta en lagom väg för honom som barn, som individ, men det känns som att flickor kan man uppmuntra till vilka roller som helst men pojkar typ skadar man om man inte låter följa den gammaldags normen. Ja, en dålig dag kan det faktiskt kännas så.

  4. Jag håller med, men tycker samtidigt att pojkar som gillar typiska ”pojksaker” ska få göra det och att flickor som gillar typiska ”flicksaker” ska få göra det. Ibland känns det som man ska behöva gå runt med dåligt samvete för att man har en flicka som gillar Barbie, dockskåp och puzzel och inte så mycket Spider-Man etc.. Vilket ger ytterligare en stressfaktor i vårt redan stressade samhälle.

    1. Jag håller med. Min son älskar bilar och traktorer mer än något annat, det känns ibland som att man blir dömd av andra på grund av det. Men det sitter nog lite i mitt huvud också. Det bästa vore väl att tvätta bort stämpeln på vad som är flickigt och pojkigt och bara låta barnen göra det de tycker är kul.

    2. Jag tyckte det var så skönt med boken jag nämner i inlägget. Den säger liksom inte att man ska ge flickor pojkleksaker och tvärtom utan att man ska öppna upp. En barbie kanske inte behöver springa runt och vara snygg utan kanske kan vara spion och ha en supersnabb kjol osv.
      Jag tänkte ju att jag erbjudit ganska ”lika delar” men insåg att jag inte gjort det.
      Jag tänker att jag ska försöka vara medveten, men inte döma mig själv om jag inte är medveten i allt hela tiden. Det behövs liksom inte. Men helt enkelt är det ju inte…

  5. Vi har haft ett par föreläsningar om genus i skolan den här veckan. Det gör mig ännu mer provocerad av sånt här än vad jag blev innan.
    När man precis har blivit så jättemedveten om ett ämne och någon gör raka motsatsen, det är fruktansvärt.
    Förskolans läroplan säger att alla barn ska ha exakt samma förutsättningar oavsett kön, ursprung osv. Ett barn är ett barn punkt.
    Även om jag hamnar på en förskola som faktiskt följer läroplanen så kommer just det här med genus bli svårt för föräldrarna är ju de som väger tyngst, som sig bör. Men när föräldrarna trasslar in barnen i könsroller innan de ens kan gå så önskar man lite att deras åsikter inte vägde tyngst.
    Låt barn vara barn, ha inte pojk/flick-avdelningar i leksaksbutiker, lägg mindre tyngd på flickor och pojkar och mer på den egna individen. Då blir det bra till slut tror jag.

  6. Låt barn vara barn!!
    Jag tror absolut det är viktigt att erbjuda leksaker av olika slag och ofta uppstår fantastiska lekar där bilar, dockor, bollar och klossar möts i en salig blandning.
    Jag kan dock bli irriterad på att det ibland går så långt att flickor knappt får leka med dockor för då gör dem det minsann bara för att dem är flickor. Min tjej vill vissa dagar vara klädd i rosa, andra dagar är hon spiderman, vissa perioder är det enbart docklek som gäller och det kan följas av ett stort intresse för rymden.

    1. Det var det som jag gillade så himla mycket med boken jag nämner ovan, att den poängterade vikten av BÅDA sidor, variation öppet fritt. Som du skriver, prinsessa OCH spiderman!
      Tack för tänkvärd kommentar!

    2. min son bäddar sin enda docka lite halvhjärtat ibland. däremot leker han förälder till alla möjliga andra gosedjur, eller till och med bilar när han var yngre. so what liksom – vi uppmuntrar förstås att man tar hand om den som är liten och svag. oavsett om det är en bebisdocka eller den minsta ninja turtlen.

  7. Nej, låt inte pojkar vara pojkar! Den frasen används bland annat för att rättfärdiga dåliga beteenden, t.ex när pojkar är dumma mot flickor. Så tänker jag inte uppfostra min son. Jag tänker låta min pojke vara en människa. Han har många fina känsliga, ”kvinnliga” sidor som jag tänker uppmuntra. Han har också många fina ”manliga” sidor som jag tänker uppmuntra. Jag kommer aldrig att låta honom bete sig respektlöst mot kvinnor och om han beter sig illa kommer jag aldrig använda hans kön som ursäkt!

  8. Hämtade min 5-åriga son på kalas och fick höra: ”Idag har han skött sig riktigt bra, inte som annars”. Jag får lite panik och tänker ”brukar min son missköta sig (i min hjärna: vara elak, inte lyssna på vuxna etc.)”. ”Jaha, hur då menar ni?, får jag ur mig. ”Jo, han har lekt med killarna och kill-lekar idag och inte med tjejerna och pysslat och lekt tjejlekar som han brukar”. Jag blev mållös och gick därifrån… Önskar jag kunde / orkat ta diskussionen.

  9. Jag håller med där, det är nästan som att man vill radera gränsen mellan det manliga och det kvinnliga. Det måste få vara ok att det finns könsroller. Inget negativt med det och tycker inte det ska behöva försvaras. Jag stöttar alla val så länge de kommer från hjärtat. Man ska få vara den man vill, traditionell eller inte alls, spelar ingen roll men båda måste få vara ok.
    topbloggare blogg.alltforforaldrar.se/viviannetreschow/

  10. Håller helt med! Jag sa till min dotter härom dagen ”kom igen tjejen” i lite skämtsam ton när jag ville hon skulle följa efter mig – varpå hon sa ”NEJ mamma! Säg inte så! Jag är Edith!” En påminnelse från en 3 åring att vi först och främst är personer och inte ett kön!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..