Att inte räcka till eller att värdera sig själv lite väl högt?

När jag, som ångestmänniska, diskuterat det här med ångest över saker man sagt/gjort/inte gjort/inte sagt med liksasinnade så kommer vi ofta fram till att vi kanske tror att folk bryr sig lite väl mycket om vad vi säger eller inte. Alltså, jag går runt med denna ångest men andra bryr sig i de flesta fall inte alls om det jag oroar mig för – på ett sätt är det ju lite att värdera sig själv aningen för högt. Fast på ett rätt gölligt sätt… eller?

Samma tänker jag om hur mina tankar gått kring den här dagen. Att jag antingen är lite överambitiös eller att jag värderar mig själv lite för mycket.

Okej. Till saken.
Jag och Maja ska till min bästis på fredagshäng inklusive övernattning. Såååå härligt! Men nu ska jag inte fokusera på det positiva – det är ju så givet.
Så. Jag börjar med att ha dåligt samvete för att jag tar med Maja men inte Märta. Sedan känner jag mig dum som ska be Mattias att gå tidigt från jobbet så att jag och Maja inte blir så sena (vi får hämta samtidigt, varsitt barn liksom). Jag börjar klura på hur Mattias ska lösa det hela, så att Märta får lite extra trevligt fredagsmys nu när hon liksom inte är inbjuden på mitt och Majas galej. Hur ska Mattias hinna? När ska han handla allt gott? Vad ska han själv få i sig? Jag presenterar några olika alternativ hur han kan lägga upp det hela. Han verkar ju inte alls ha gjort en utförlig plan??
Jag oroar mig också för att vi ska bli sena till min bästis. Att hon ska tycka att det är trist att vi inte kom tidigare. Jag funderar på hur vi kan öka farten och komma så fort vi bara kan!
Föreslår tidigare hämtning för Mattias. Får dåligt samvete att jag stressar honom.

Sedan toppar jag hela faderutten med att gå runt och ha dåligt samvete gentemot feminismen. Att jag, som är stolt feminist, inte släpper mer på familjekontrollen och inte är mer självständig och cool.

Jorå så att eeeeeh, sammanfattning: vad du än gör så gör du lite fel, Louise!

Fast i det stora hela så känns denna kväll grymmers. Det kanske inte framgick helt?

Tre bilder på Maja och mig för att illustrera hur glada vi är:

  1. Nah, alltså jag har nojat allt mindre för varje år som gått, och särskilt efter jag bli’tt mamma. Brukade (i typ övre tonåren och fram till 25 års ålder kanske) vara en nojare av rang och ångestladdad som tusan över typ allt. Så skönt att det är förbi! Nu har nog du koll på det, men ett tips kan vara att antingen jobba själv med kbt-tekniker för att stoppa ältande och själv-stressandet/jagandet, alternativt gå i terapi. Att stoppa neggotänket och flytta fokus från sig själv frigör MASSOR med energi, unna dig det! Men det kan kräva en del aktivt jobb…Tack för en bra blogg, glöm inte att det och nog tusen andra saker är du grym på!! Kram!!

    1. Jag älskar terapi – har hjälp mig så mycket! Jag tror att det är det som gjort att jag kan tänka allt detta och sedan inse att jag tänker det, och därmed backa ett steg.
      Men inte alltid. Jag har tex inte gått terapi efter barn och det skulle nog vara bra! Så många nya tankar som dyker upp då!
      Tack för fina kommentarer och peppande ord!! <3 kram!

  2. Holy shit, jag känner igen detta. Hade världens ågren inför torsdagen. Skulle filmas när jag agerade larmdoktor i ett akutrum. Ville helst sjukskriva mig den dagen men gick för jag vet att det blir ÄNNU värre om man fegar ur. Skötte det hela ”strålande” tydligen, utstrålade lugn och kompetens(?!?). Jag fick frågan om vad jag tyckte gick bra…Jag svarade att jag inte mindes något alls. Inombordes rådde full panik…På vägen hem från det hela sa min chef, du ser, du klarar det ju jättebra! Då frågade jag henne om detta ”smörande” var ett sätt att få mig att ändå gå jourer med larm på akuten….? Så det där med självkänslan och otillräcklighetskänslor måste jag kanske jobbs lite mer på….#duktigflickamedsvåraartadsjälvnedvärderingstendenser

    1. haha ja i min familj har vi infört att man INTE får protestera mot en komplimang utan bara säga ”tack”.
      Det lät hur som helst läskigt att bli filmad!! Och HEJA dig som lyckades så bra! Hurra!

  3. Jag känner inte alls igen mig i detta även om jag kan känna igen mig i situationen att jag tänker tre steg längre än min man ibland.

    Så här skulle jag tänkt om kvällen:
    Va roligt och skönt att komma iväg med bara ett(!) barn OCH
    tänk va lyxigt för Mattias att få en ursäkt att gå hem tidigare en fredag och dessutom planera en mysig kväll TILLSAMMANS med Märta.
    De kan gå i affären tillsammans och välja precis vad DE tycker om och strunta i vad Maja eller du tycker är gott eller ”bra” (min man hade köpt frysta pommes frites hur man nu kan äta det?!?).

    Kom ihåg att bara för att Mattias sedan kanske kläcker ur sig en stressad klagan över tidspressen eller liknande så betyder ju inte det att han inte känner ovanstående samtidigt.

    1. Efter några mentala turer tänker jag en del av det du skriver OCKSÅ. Det är skönt att inse att det såklart finns mer bra saker och att det mesta nojorna är i mitt huvud! Men tack för påminnelsen, de behövs rätt ofta :)

      <3

  4. Skönt att höra att jag inte är ensam om denna eviga ångest för allt. Du beskriver det så bra!

    1. Förresten så undrar feministen i mig varför det alltid är vi kvinnor som har ångest för allt, men inte männen????

    2. För att du blivit fostrad att ta ansvar för andra och andras känslor.

      Bestämd dig för att inte göra det! Otroligt svårt, men sakta men säkert kan man bryta en del av mönstrena.

      Sen måste man komma ihåg att det kanske inte är du som känner fel. I en relation måste den andra dra sitt strå till stacken också, även planerande ansvar. Jag tror det ofta är en kombination av att man själv ska tagga ner och ens partner ska tagga upp :)

    3. Jonna, jaaa det undrar feministen i mig också ofta!

      Karin: tack för kloka ord! Tagga ner för vissa och tagga upp för andra – exakt så!

  5. Hear hear! För att dämpa mitt samvete hade jag antagligen städat och handlat en uppsjö gott så att mannen inte behövde tänka på det. Så jäkla ofeministiskt att man blir mörkrädd. Konstigt att man är sån.

    1. Jaa! Fasen alltså, vad pysslar man med?? Men alltså, vi ska inte vara så hårda mot oss själva, det här har man ju liksom fått inpräntat i sig så länge att det bara finns i oss …
      Men vi kan försöka motarbeta det i alla fall! Utan dåligt samvete när vi inte lyckas! <3

    1. Å det känns ändå lite skönt att man inte är ensam om dessa konstigheter… Tack fina du!! <3
      kram!

    1. Ja det dåliga samvetet når en ny dimension när man får barn! Rädslan att sabba dem liksom! aaaah!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..