Bebisvecka rond 2 – aldrig ensam

Förra året körde jag en ”bebisvecka”, där bilder och text alltså handlade om den där första tiden som förälder. Häromdagen fick jag en kommentar från en kvinna om just den veckan, hur den varit ett så stort stöd för henne under en lite kämpig bebisperiod. Sådana kommentarer alltså, det värmer och gör mig så glad och rörd. Tänk att få vara det där stödet! Så fint!

Nu tänkte jag köra en till sådan vecka. Omgång två!

Först ut:

Aldrig vara ensam

En vän till mig berättade om några kompisar som på BB ringde på klockan och ba: ”Skulle ni kunna ta henne (bebisen) en stund nu för vi tänkte sova lite.”
Personalen hade fnissat lite och sagt att ”njäe, nu är det liksom ert ansvar.”

Jag kan lite förstå det där paret. Svårigheten att greppa ”hela hela tiden nu”. Jag vet att jag chockades lite av det. Hjälp, det här är ju varje minut, varje sekund nu! Till och med de stunder man är ensam (om det nu skulle hända) så är huvudet med bebisen hela tiden. En ganska överväldigande känsla! Från noll (nja, graviditeten gör väl sitt så säg tio då) till hundra på några timmar.

Jag har varit borta från barnen så mycket mindre än jag föreställde mig att jag skulle vara. Det var väl en kombination av att inte vilja, att vara gravid snabbt igen och att senare känna att det är lite mycket jobb att lämna bort två barn. Jag minns den där första tiden, när allt gick så långsamt. Det var någon konstig form av rastlöshet, understimulans och full rulle. En väldigt speciell period…

Nu för tiden är det inte lika intensivt/långsamt. Barnen leker mycket med varandra och jag tycker om att vara tillsammans utan att prompt umgås hela tiden. Att liksom aktivt välja att NU spelar vi ett spel, bakar eller leker mammapappabarn (sista är inte mitt förslag, någonsin… Jag brukar vara en väldigt frånvarande ”storasyster” eller ”mormor”). Men det är ett annat sätt att umgås. Även om jag fortfarande i princip aldrig är ensam. Sedan är det intressant hur någon som jag, som aaaaldrig förstått det här med att ”vara helt själv”, plötsligt verkligen uppskattar ”egentid”. Tror det är en kombination av att det är en bristvara och att jag för första gången har ett lugn och trivs rätt bra med mitt eget sällskap.

Hur tänker ni tillbaka på den där första tiden?

Hur lång tid tog det innan ni hade en stund själv?

Vad är er bästa egentid?

 

Länkar till förra årets bebisvecka:

Bebisvecka: gripreflexen

Bebisvecka: stilen

Bebisvecka: bajs

Bebisvecka: stressen

Bebisvecka: äta i skift

Bebisvecka: 5 bra saker att veta om första tiden med bebis

  1. Ida skriver:

    Fnissade lite till det där med föräldrarna som ville ha avlastning redan på bb. Men så kom jag på att jag fick ju faktiskt den avlastningen med de tre äldsta barnen som är födda i norra Norge i en liten kommun. På bb där vi bodde kom barnsköterskorna och barnmorskorna in och hämtade bebisen (om man ville förstås) på natten i mån av tid. Dom kom in med bebisen om dom fick för mkt att göra och när bebisen skulle ammas. Men annars kunde man få sova nästan en hel natt med vetskapen om att bebin var i trygga händer. Personalen bar och byssade på bebisarna och hade jättemysigt med dom och det var helt underbart för speciellt en trött mamma efter en väldigt tuff förstagångsförlossning. Och med nr 2 och sen med nr 3 så visste jag att hemma väntar flera andra som behöver mig så utvilad som möjligt när jag kommer hem igen så då var det ännu mer fantastiskt att få sova ostört i nån timme och ladda batterierna innan man landar hemma igen. Nr 4 är född i Sverige och då var det ingen som avlastade på natten, men hon hade lågt socker och var lite för kall så hon fick ligga på värmebädd och blev kontrollerad noga varje timme, och eftersom jag inte skulle amma henne (olika orsaker som jag inte går in på här) så erbjöd personalen sig att flaskmata henne den första natten när dom ändå kom in varje timme. Och det var ju också fantastiskt skönt!

  2. Jag skrattar ihjäl mig åt din blogg! Igenkänning på precis allt! Så skönt att läsa när man som jag är mitt i kaoset med en superduperpigg närhetskrävande charmig busig lättstött intensiv gladsur 4 månaders!

    1. ååå tack!! <3 <3 Heja heja med 4månaders-gulliga-jobbiga-charmiga-bebisen!!

  3. Kommer ihåg hur jag, några dagar efter att första dottern fötts, fick några minuter över för att hänga tvätt och på allvar funderade över hur jag någonsin hade kunnat tycka att det var tråkigt. Det var ju så underbart att få stå där och göra något helt solokvist! Tänker på det ibland nu när tvätten blivit tråkig igen…

  4. L skriver:

    Jag sjunger i en damkör som repar en gång i veckan tre timmar. Det började jag med när första barnet var ca 3 månader (mormor/morfar/bror passade dottern då maken jobbade kväll), o min som som kom 2 år efter fick följa med på reporna från det att han var 2 månader fram till kanske 5 när han fick stanna med sin pappa (som nu har ett mer barn-anpassat arbete dagtid). Det är min egentid! O så tränar jag kanske 1-2 h/veckan. Har rätt stort behov av att komma iväg har jag märkt.

  5. Astrid skriver:

    Åååh. Just som du skriver – understimulans och full rulle. Jag är ingen bebismamma och är väldigt glad nu när min yngsta är över året. Jag gör alltid en massa och tycker mer om att titta på när de leker i lekstugan medan jag river upp trädgården än att kånka på en liten en. Jag har också haft mindre behov av en fysisk egentid – däremot mental. Att någon annan packar vagn och väska, har koll på när ungen senast åt och hur mycket Har vi ersättning, välling, blöjor…? Och det har maken tagit mer med andra än med första (vi var ju helt lost, var ju först efter första barnet som vi insåg vad vi ville göra annorlunda och hur vi reagerade på olika saker såsom sömnbrist och att få komma iväg). Och sen är det som folk säger: skitdumt att skaffa hus med renoveringsbehov samtidigt som man har småbarn. Det finns alltid något att göra: är det inte barnet så är det tvätten/städ/hålla efter eller riva tapet/spackla/sortera flyttkartongsinnehåll…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..