Varför träning blir utseendehets

Jag läste just Petra Månströms blogginlägg om hennes önskan att man inte ska tro att alla som tränar och skriver om det är fanatiska (sammatfattat, läs hela hennes text här). Jag har tänkt en hel del på det. Ganska länge. Det här med hur folk postar bilder på när de tränar och hur det triggar. Jag har tänkt på det extra mycket eftersom jag är en periodare när det kommer till träning och just nu är jag inne i en träningsperiod. Som jag inte skriver så mycket om. Vilket får mig att fundera på varför.

Häromdagen kom jag på det. Träning har, sedan jag slutade med fotboll i början av tonåren, ALLTID handlat om utseende. Jogga dig smal! XX promenerade bort 20 kg (smal poserande efterbild). Så får du den där sexiga rumpan! Träna dig i form till midsommar! Träna bort muffinsmagen! Få platt mage!
Ja precis så. Och så alla bilder på enbart smala människor som tränar.
Det kanske inte är så konstigt att bilder på människor som tränar väcker fler känslor än enbart pepp. Vi får ju lära oss att man ska träna för att vara snygg. Smal och snygg.

Jag har tränat, i perioder som sagt. Då har jag också tappat en hel del i vikt. Jag har vägt mig varje dag och sett till att äta lite. ALLT har kretsat kring mat, vikt och hur jag ser ut. Till slut. När jag tröttnat på att äta för lite, eller tappat energin och orken, eller bara lusten, så har träningen försvunnit och jag har kunnat lägga mina tankar på annat. Tack och lov! Men jag har ju inte fått den träning kroppen kanske behöver. För hjärnan orkar inte med den. Hjärnan har varit inställd på att träning = viktminskning.

För två år sedan anmälde jag mig till ett lopp, jag skulle springa en mil. En mil? JAG? För första gången sedan tonåren var det kul att träna! Jag hade ett mål. Ett mål som inte handlade om att bli tillräckligt smal, bli snygg, få fast rumpa, få platt mage… Jag sprang en mil och sedan tog jag en paus på 3 månader. Bestämde mig för att inte ha dåligt samvete över det.
Jag försöker få ett fint förhållande till träning. Jag behöver träningen, min kropp gör ont annars och min rygg måste få lite hjälp när jag spenderar dagarna i bananhållning framför datorn. Men det är inte lätt! Jag tänker på milen jag ska springa, peppar mig själv att snöra på skorna och ge mig ut – så att det inte ska bli en plåga att ta sig i mål den där dagen. Sedan, som från ingenstans, dyker tanken upp att ”åh jag kanske tappar nåt kilo på det här” eller ”min rumpa kanske blir lite snyggare nu”. NEJ försvinn!! Jag lär mig att styra bort tankarna, tänka på loppet, på ryggen. Och inte en enda måltid tänker jag ”nej jag borde inte …”. Om jag börjar tänka så så tänker jag sluta träna tills jag skärpt till mig. Min träning ska ALDRIG handla om hur jag ser ut igen. Aldrig.

Jag tycker inte det är konstigt att folk reagerar på träningsbilder och texter. Vi har lärt oss att träning handlar om att bli snygg. Att passa idealet. Det finns såklart olika typer av träningsbilder men väldigt många är tillrättalagda och flera handlar om den fasta rumpan, den platta magen och kilona som försvunnit.
Jag vet att det ”nya” för ett tag sedan var att man aaabsolut inte brydde sig om att vara smal, utan ville bli stark. Ändå var det BARA smala personer som syntes kring det nya slagordet…

Självklart ska man få träna, alltså man bör väl det förr eller senare. Jag tycker också att man kan reflektera över vad man skriver och visar upp, varför och framför allt på vilket sätt. Ställa sig enkla frågor: Göder jag ideal här? Peppar jag?
Det finns enoooormt många sätt att peppa och inspirera. Kan vi inte försöka att skala bort lite av utseendehetsen? Så att träning kan få bli något kul och trevligt för många fler? Det ÄR ju uppenbarligen inte så att alla skiljer på träning och utseende. Eller?

jogging

 

  1. Hanna skriver:

    För ett par somrar sedan såg jag ett omslag till en tränings- och hälsotidning där en kvinnlig halvkändis visade upp sin ”nya, starka kropp”. Jag reagerade inte så mycket över det, utan bläddrade lite i tidningen. Då plötsligt såg jag en bild från plåtningen med halvkändisen, där hon stod mitt emellan två andra kvinnor som hjälpte henne att posera. Och i jämförelse med dem såg hon så fruktansvärt späd och pinnsmal ut! Där insåg jag hur sjukt skevt idealet är. De andra kvinnorna var ju långt ifrån överviktiga.

    Jag tränar själv på gym och siktar på att gå UPP i vikt, inte ner. Och visst gör jag det delvis för att jag tycker det är snyggt med muskler, men det är också en fantastisk känsla att bli mindre och mindre begränsad av sin kropp i vardagen. Det är väldigt sällan nu för tiden som jag är för svag för att lyfta, bära eller dra något, och det känns grymt bra.

  2. En sak som slår mig varje gång jag är inne på en sportaffär och ska kika efter några fina träningskläder – för även om man är en kort liten knubbis är det kul att känna sig fin och inte ha en gammal urtvättad t-shirt med fläckar på – så verkar det vara så att man måste redan vara smal för att träna! Storlekarna börjar på x-small och går aldrig högre än L. Så obeskrivligt trist och ledsamt.

    1. Ylva skriver:

      Vad ledsamt det låter! Jag vet att Stadiums eget märke SOC har kläder i mer än stl L, de kör damstorlekar och jag har för mig att det finns upp till stl 52. Jag tycker SOC är ett bra märke med fin kvalitet på kläderna. Om inte din lokala butik har alla storlekar inne är det lätt att beställa på nätet och hämta i butik (gratis frakt). Hoppas du hittar något du tycker om och som passar!

  3. G skriver:

    Så viktig text!
    Jag tänker så här om träning (jogga/promenera): ”Detta gör jag för att känna mig mjuk och få en härlig känsla i kroppen” och ”för att tänka klarare och få serotonin-påslag” :) Har många med tvångsmässig rel. till mat och träning runtomkring mig och anar hur oerhört tungt det är. Tanken på den där mjuka och lugna känslan efteråt får mig att dra på mig sköna träningskläder, sätta igång bra musik i lurarna och gå eller jogga ett tag.
    Jag tycker att glädjen eller tvånget lyser igenom i bloggar. Personligen har jag svårt för de som skriver att man är duktig när man tränar? Det är en väldig svår motivation för mig att göra saker för att jag ska vara duktig. Jag gör saker för att andra ska må bra eller för att jag ska må bra.

  4. Malin skriver:

    För mig handlar träning inte om att vara duktig eller snygg för den delen heller. För mig handlar träning en viss del prestation (för jag är en tävlingsmänniska) men mest faktiskt ser jag det som omvårdnad. Jag har en kropp och den ska hålla så länge det bara går i ett fullt fungerande tillstånd och jag vill att den ska orka bära tunga kassa, ha en 3åring på höften som är ledsen, leka med mina barn lika mycket när de är 3år som 13år osv. För att uppnå allt det där tror jag man måste hitta ett sätt att ta hand om sin kropp som passar sig själv, för vissa är det löpning för andra är det att lyfta tunga grejor. Men gör din grej, ingen annans. Även om jag inte är den tilltänkta målgruppen (då jag faktiskt gillar träning) så är instagramkontot i_hate_workouts ganska rolig som Brita Zackari driver.
    Lycka till med att hitta din relation till kroppen/träning!!

    1. jag börjar hamna där du är, prestation (till viss del – därav lopp för mig hehe) och omvårdnad. Det känns som att det borde finnas MER av den typen av pepp för träning. Men det är nog svårt eftersom så mkt handlar om utseende. Och även när det kanske inte gör det så tolkar folk det som så.
      Hmm jag vet inte om jag är så tydlig nu, men jag hoppas du fattar :)
      Och JA, absolut hitta sin grej!
      Jag var sååå tveksam om jag skulle följa det Instakontot när jag såg det, för jag klarar typ ingen som helst press, utom min egen, vad gäller träning. Men jag gillar det!! Bästa inlägget för min del hittills var ”fucka inte med maten”.
      Lycka till du med! Tack för att du delade med dig av dina tankar!

  5. Nu är ju jag en inbiten träningsperson som liksom tränar helt rutinmässigt och också på grund av mitt yrke, så jag känner inte riktigt som du. Men jag blir nästan exakt aldrig peppad av att andra skriver/postar bilder om träning. Däremot gör jag ju ibland mer informativa inlägg på egna bloggen av den sorten, aldrig egentligen ”såhär tränar jag” utan mer ”såhär kan du träna om du har ont i x och y”. På ett av de inläggen, tror faktiskt att det är det jag re-publicerat idag, fick jag en kommentar om ”att det blir så träningshetsigt”. Och jag känner mig VERKLIGEN som att den kritiken var orättvis. Men jag vet å andra sidan inte om det borde få vara med betraktarens avgöranderätt. Svårt, oavsett!

    1. Malin skriver:

      Jag upplever verkligen inte din blogg som träningshetsig. Förmodligen på grund av att 1. Avsaknad av flashiga posebilder utan tydligt syfte som mest visar en idealkropp 2. Fokus ligger aldrig på diffus ”hälsa” där smal och snygg ofta avses 3. Du skriver ganska lite om din egen träning och aldrig på ett sätt dom gör en stressad över att inte träna lika mycket, eller där det känns som att du har ångest över att träna för lite (och riskera bli tjock eller inte tillräckligt fit)

    1. Jag håller med Malin. Tänker aldrig att din blogg är träningshetsig, och säkert pga det Malin skriver.
      Din blogg känns så saklig: ”såhär får du kroppen att fungera” – typ.
      Det skulle liksom aldrig komma in ett ”platt mage och fast rumpa”-inlägg på din blogg.
      Och det är lite vad jag vill åt med detta inlägg. För det började med att jag tänkte att det var synd att man inte kunde skriva om träning, för utseendehetsen har liksom kidnappat ordet.
      Men du är ju ett bevis på att man kan det. Enligt mig då. :)
      Kram!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..