ANNONS

Varför träning blir utseendehets

/

Jag läste just Petra Månströms blogginlägg om hennes önskan att man inte ska tro att alla som tränar och skriver om det är fanatiska (sammatfattat, läs hela hennes text här). Jag har tänkt en hel del på det. Ganska länge. Det här med hur folk postar bilder på när de tränar och hur det triggar. Jag har tänkt på det extra mycket eftersom jag är en periodare när det kommer till träning och just nu är jag inne i en träningsperiod. Som jag inte skriver så mycket om. Vilket får mig att fundera på varför.

Häromdagen kom jag på det. Träning har, sedan jag slutade med fotboll i början av tonåren, ALLTID handlat om utseende. Jogga dig smal! XX promenerade bort 20 kg (smal poserande efterbild). Så får du den där sexiga rumpan! Träna dig i form till midsommar! Träna bort muffinsmagen! Få platt mage!
Ja precis så. Och så alla bilder på enbart smala människor som tränar.
Det kanske inte är så konstigt att bilder på människor som tränar väcker fler känslor än enbart pepp. Vi får ju lära oss att man ska träna för att vara snygg. Smal och snygg.

Jag har tränat, i perioder som sagt. Då har jag också tappat en hel del i vikt. Jag har vägt mig varje dag och sett till att äta lite. ALLT har kretsat kring mat, vikt och hur jag ser ut. Till slut. När jag tröttnat på att äta för lite, eller tappat energin och orken, eller bara lusten, så har träningen försvunnit och jag har kunnat lägga mina tankar på annat. Tack och lov! Men jag har ju inte fått den träning kroppen kanske behöver. För hjärnan orkar inte med den. Hjärnan har varit inställd på att träning = viktminskning.

För två år sedan anmälde jag mig till ett lopp, jag skulle springa en mil. En mil? JAG? För första gången sedan tonåren var det kul att träna! Jag hade ett mål. Ett mål som inte handlade om att bli tillräckligt smal, bli snygg, få fast rumpa, få platt mage… Jag sprang en mil och sedan tog jag en paus på 3 månader. Bestämde mig för att inte ha dåligt samvete över det.
Jag försöker få ett fint förhållande till träning. Jag behöver träningen, min kropp gör ont annars och min rygg måste få lite hjälp när jag spenderar dagarna i bananhållning framför datorn. Men det är inte lätt! Jag tänker på milen jag ska springa, peppar mig själv att snöra på skorna och ge mig ut – så att det inte ska bli en plåga att ta sig i mål den där dagen. Sedan, som från ingenstans, dyker tanken upp att ”åh jag kanske tappar nåt kilo på det här” eller ”min rumpa kanske blir lite snyggare nu”. NEJ försvinn!! Jag lär mig att styra bort tankarna, tänka på loppet, på ryggen. Och inte en enda måltid tänker jag ”nej jag borde inte …”. Om jag börjar tänka så så tänker jag sluta träna tills jag skärpt till mig. Min träning ska ALDRIG handla om hur jag ser ut igen. Aldrig.

Jag tycker inte det är konstigt att folk reagerar på träningsbilder och texter. Vi har lärt oss att träning handlar om att bli snygg. Att passa idealet. Det finns såklart olika typer av träningsbilder men väldigt många är tillrättalagda och flera handlar om den fasta rumpan, den platta magen och kilona som försvunnit.
Jag vet att det ”nya” för ett tag sedan var att man aaabsolut inte brydde sig om att vara smal, utan ville bli stark. Ändå var det BARA smala personer som syntes kring det nya slagordet…

Självklart ska man få träna, alltså man bör väl det förr eller senare. Jag tycker också att man kan reflektera över vad man skriver och visar upp, varför och framför allt på vilket sätt. Ställa sig enkla frågor: Göder jag ideal här? Peppar jag?
Det finns enoooormt många sätt att peppa och inspirera. Kan vi inte försöka att skala bort lite av utseendehetsen? Så att träning kan få bli något kul och trevligt för många fler? Det ÄR ju uppenbarligen inte så att alla skiljer på träning och utseende. Eller?

jogging

33
1

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00