Räcker ett nej, eller krävs fem? Sju? Tio?

En tidig måndagskväll för inte så längesedan var Knivis och jag på Riche för att ta ett glas och spela in ett filmklipp.
Jag gick till baren för att köpa en öl och en Ginger Beer. Den senare tog lite längre tid än ölen så jag fick vänta.
Bredvid mig stod en man. Han pekade på ölen framför mig och sa:

– Jag vill gärna betala den där.

Jag tittade på honom kort och sa tydligt och artigt:

– Nej tack.

– Jo men jag vill alltså!

– Nej tack.

– Jag gör det gärna.

– Den är inte ens till mig utan till en kompis.

– Ja men jag betalar gärna hennes också!

– Nej tack.

– Vill du ha en räkmacka då?

– Va? Nej tack.

– Du kan ju ta bort brödet.

– Va?

– Ja räkorna är ju godast.

– Nej tack.

Nu får jag äntligen min Ginger Beer och kan betala och gå.

– Blev jag just nobbad? frågar mannen.

– Eh ja?

Hur många gånger ska man behöva säga nej? Jag var rätt artig och väldigt tydlig. Jag var inte trevlig och inte otrevlig. Jag tittade inte på mannen i princip någon gång. Jag sa nej minst FEM gånger. Vad är det man inte förstår?!
Här kan man ju också undra varför jag inte var mer otrevlig. Antingen sa någon drygt eller bara inte svarade.
Det är inte helt lätt, det är obehagligt att vara otrevlig. Eftersom man vet aldrig vad som dyker upp. En person som pratat med len stämma kan plötligt vräka ur sig både det ena och det andra. Och det är obehagligt.
Det är en balansgång. Att vara artig men inte trevlig. Att vara tydlig men inte prata för mycket. Att inte vara otrevlig men ändå avvisande.
För det räcker inte med ett nej. Tydligen. Ett nej kan tydligen betyda: “fråga flera gånger”. Ett nej kan tydligen betyda “kanske ja”.

Jag ångrar lite att jag inte frågade om han var helt trög i huvudet. Fast jag visste ju redan svaret på det.
Och i det stora hela så handlar detta inte ett dugg om mig. Det handlar om dessa män, som inte fattar att ett nej är ett nej. Som inte verkar höra. Som inte lyssnar. Som inte har någon som helst respekt. Som tror att tjat är snällt? Gulligt? Charmigt? Tjat är respektlöst och obehagligt!

Den här händelsen är liksom inte något unikt, något som sällan händer. Nej, det händer ofta. Räcker ett nej, eller krävs fem? Sju? Tio? När blir ett nej ett nej i dessa personers öron? Varför tror man att en kvinnas nej inte är ett nej?

nej

  1. Lina skriver:

    Har haft män som flera ggr betalat för både mig och min fd pojkvän.
    ”Ska jag betala den för dig?”
    ”Nej tack, jag har egna pengar”
    ”Men jag betalar, inga problem”
    ”Verkligen? De är till mig och min pojkvän”
    ”He he, jag kan betala även din ‘pojkväns’.”

    Sen gick jag och satte mig vid bordet där min rätt stora, håriga, svartmuskige pojkvän satt och snubben såg ut som en fågelholk.

    Idioter…

  2. Åh jag blir så ledsen för att jag känner igen mig så väl i det där scenariot :(
    Efter 2-3 nejförsök så brukar jag växla till engelska vilket väldigt ofta får mannen i fråga att (med en oerhört hoppfull röst) fråga om jag inte pratar svenska varpå jag, återigen på svenska, svarar ”jo, men du verkar inte göra det”.

    ..Nu blir jag ännu mer ledsen för att jag faktiskt har en plan (som ofta används) för hur jag ska agera vid dessa tillfällen..

  3. j skriver:

    Vilken jävla tur att man är så alldagligt ful lika med oknullningsbar tillika för gammal för nu finns tant inte längre i mäns ögon. Osynlig, jäpp 50+ sista resterna av ångande sexutstrålning försvann i år förstod jag när den hemlige älskaren övergav sitt uttryck flickan min till förmån för kort och gott till ett svalt tant. Värderad,graderad, men vid gott mod för gubbfan är 76 år och saker och ting STÅR inte som förut. Han är schleten.
    Minns när jag liten,känns nu som fortlöpande övergrepp genom hela barnaåren av olika män i olika åldrar som helt enkelt tog för sig alltifrån den där distriktsläkare hemma i byn som gärna la sin hand mellan mina ben vid olika läkarbesök och sa hosta till tvångskyssar av finnen som hyrde ett litet hus av oss när tuttjävlarna kom fram vid 11 år eller den där snickaren som alla vi tjejer viskade om att han gärna tafsade på småtjejer vi gick då i årskurs 3:an 4:an. Han jobbade gärna på vårt fritids. Nåja på sommarlovet innan sexan försökte han våldta mig tur jag var stark som en oxe och morsan var ute nere på gården men det blev en brottningsmatch där hans händer var all over the Place och hans äckliga mun fy fan jag kämpade för mitt liv tror ni någon av dem brydde sig om mig? Frågade? Nä det var bara att ta för sig är du 11 år och har stora bröst pga jävla släktförbannelse på modersidan så läser karljävlarna det som om det är en uppmaning till sexvåld. Sen om man skriker nej och inte vill det får ju baguetten att stå och läcka. Liten unge utan bröst får igång karljävlarna och de är fler än ni tror. Nä tror gör man i kyrkan.
    Varför det är så här? tja kuken ska ha sitt.

  4. C skriver:

    Jag blir alltid så rädd för att göra någon arg på mig. Det är ju väldigt dumt egentligen. Men en gång blev det för mycket, en kille tjatade om att få betala min öl och jag sa nej och han fortsatte att tjata och la sedan sin arm runt mina axlar (!) så att hans vigselringsklädda hand blev fullt synlig på min axel. Då sa jag faktiskt med väldigt otrevlig ton att han kanske skulle köpa med sig en öl hem till sin fru istället. Fick givetvis en lång snyfthistoria om hur han blivit lämnad och inte fick av sig ringen. Då gick jag. Såg honom en vecka senare gåendes med barnvagn och en kvinna som han höll i handen. Var bra sugen på att gå fram och fråga om de hittat tillbaka till varandra, men lät det vara.

  5. Ida skriver:

    När jag var ute mycket, före man och barn och när jag bodde i min etta så hade jag ett stort vykort av Jan Stenmarks ”Hej” på kylskåpet (googla). Kände mig så stärkt av det ute bland sluskiga karlar på krogen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..