Alla andra är så normala…

Ibland hör eller läser man saker som puttar ner den berömda poletten. En sådan sak hände mig när jag hörde Annika Norlins sommarprat förra sommaren. Det handlade, som många av er kanske vet, om PMS. Jag bär med mig många klokheter från det pratet, men en sak blev sådan där rejäl polett-trillning. Jag minns inte ens ordagrant men hon pratade om personlighet, hur man ska inse sin personlighet, göra test ”vem är du?”. Och så liksom konstaterade hon det bisarra med det, att man skulle vara EN personlighet, och den hela tiden. Och jag ba: Aaaah såklart! Man är ju olika hela tiden!
Visst kan det tyckas enkelt men jag har liksom länge mer eller mindre medvetet klurat på: men vem äääär jag? Är jag social eller blyg? Sällskapssjuk eller ensamvarg? Framåt eller bakåt? Grubblande eller positiv?!
Svaret blev plötligt enkelt: ja. Det är jag. ”Och” istället för ”eller”.

När jag var yngre så var jag väldigt babblig, höll gärna låda, syntes och hördes. Alltid med en lite kluven känsla. Det var roligt, men jobbigt! Den dagen jag insåg att jag faktiskt var blyg och att detta var mitt sätt att hantera det – ta en viss roll – var en lättnad. Jag tillät mig själv att vara den tysta och blyga istället, släppte underhållningssidan och sa till mig själv att det är okej att vara ”tråkig” och kanske till och med lite skum.
Nu har det gått flera år sedan jag tillät mig vara den andra personen (av många) i min personlighet. Och att höra Annika Norlins sommarprat fick mig att inse att jag kan få vara båda. Med flera.
Humöret och magkänslan får bestämma!
Jag har mest omfamnat den diskreta och tysta personen, kanske för att hon fick stå åt sidan i så många år. Det är också enklare att hantera i efterhand. Är jag den andra personen ger ofta lite ångest; pratade jag för mycket? Varför sa jag sådär?! Gaah jag var ju jättekonstig!!!
Jag jobbar på att försöka vara snällare mot den sidan. Den är fortfarande en lite orolig själ även om den pluddrar och verkar avslappnad.
Jag vill vara snäll mot den sidan dels för att den förtjänar lite vänlighet och lite cred att den vågar, men också för att alla roligheter som den är med på annars hamnar i en ångestskugga och det är ju supertråkigt om roliga möten ska förknippas med en massa ångest istället för det vanligtvis övervägande roliga de innebar.

Varför alla dessa funderingar idag då? Jo den här veckan har jag varit på TRE stycken fika/luncher med personer jag aldrig innan träffat men liksom lärt känna via blogg eller Instagram. Så klart svettigt nervöst innan, glädje blandat med lite mengudvarförsajagsådär-ångest efteråt!
Men jag ska försöka fokusera på glädjen för alla möten var fina och härliga möten som gjorde mig glad!
Och jag försöker tänka att alla de där konstiga sakerna jag sa kanske inte uppfattades eller kanske inte var sånt någon mer än jag hakar upp sig på. Folk kan också förstå att man är nervös. Och framförallt kanske inte folk tänker att man ÄR en enda replik.

Saker som jag alltså INTE ska haka upp mig på är
1. Att jag åt upp jäääättefort
2. Att jag inte frågade tillräckligt många frågor
3. Att jag pratade för mycket
4. Att jag berättade att jag ätit svettig ost av snålhet
5. Att jag råkade skryta om sprillans ny telefon som jag dessutom fått från jobbet och eventuellt lät dissig mot gamla telefoner??!
6. Att jag var liiiiite för på
7. Och liiiiiite för hetsig
8. Och skojade om hur ute jag kände mig på Söder när jag just den dagen var superinne eller i alla fall inte ett dugg ute – typ ”den här gamla trasan!” Som var sprillans ny.

Flera år, och ibland fortfarande, undvek jag sådant här för att jag inte orkar med nojan efteråt. Så dumt! Men det är väl den där känslan av att man vill att alla ska tycka om en.
Ändå en intressant grej att reflektera över. Såklart är det kul om man är omtyckt, speciellt om man själv tycker om personerna i fråga. Men det är ju också okej att inte alla gillar en. Jag måste bara påminna mig själv om det. Ofta.

normal

De fina personerna jag träffade? Först Anna  , sedan Mia, och till sist ett helt gäng:  @sockertoppar @husethed @inkonsekvent @formofhappiness och Terezia.

Tänk ändå vilka dörrar blogg och Instagram öppnar! Fina fina dörrar! Alltså inte så att NI Instafölk och blöggfölk ser ut som dörrar, eller ÄR som dörrar, så menade jag inte!! Ni är jättefina!

 

 

  1. Mia skriver:

    Haha, vad rolig du är. Det var så trevligt att få hänga. Jag äter Jättelångsamt. Så långsamt att det fanns en regel hemma hos mig när jag var liten. ”Alla måste sitta ner så länge någon äter… om det inte är Mia. Då är det okej att gå”. Tack för den liksom…

    Vi kör nästa lunch i New York ;) Med pennorna i Frihetsgudinne-kronorna

    1. Hahah! Ååå vilken regel!
      Du kan gå på kurs hos mig!
      Och oh yeah, lunch i New York!!

  2. Anna skriver:

    Så smart, modig och sjukt rolig! Jag vill också vara din kompis!

    1. Jag vill vara DIN kompis, så himla snäll ju!

  3. BOOM! Nu slog du huvudet på spiken så det TJONGAR i mitt huvud här framför datorn. Jag har precis samma erfarenhet och känsla av att vara två (ibland fler) väääldigt olika personligheter. Precis som du försöker jag vara snäll mot den babbliga, högljudda och ibland rätt arga versionen. När jag mår som PMS-sämst vill jag helst bo i en låda så ingen ser mig och jag slipper prata med någon. Stor kram och tack för ännu ett superduperinlägg! Jag vill också träffa dig någon gång! Antingen får du träffa ”låd-Jenny” eller ”babbel-Jenny”, som att köpa en trisslott! Kram igen!

    1. Haha jaaaa vi måste ses! Oavsett vem vi är just den dagen så kan det ju inte bli annat än bra!!

  4. Annika skriver:

    Åh, word!! Har alltid haft supersvårt att fylla i personlighetstester, liksom ”det beror ju på vilken dag eller situation du frågar om”. Och undrat om jag inte känner mig själv lika bra som de där bergsäkra personerna verkar känna sig själva… Men jag tror verkligen man är olika! Vissa är ”eller”, andra (som vi tex) är mer ”och”. =)

    1. Jaa så är det nog verkligen! Jag ska bli bättre på att omfamna ”och” !! Det är ju utifrån sett en tillgång att kunna vara både ock! Inifrån lite förvirrat ibland bara ;)

      <3

  5. Men hallå du träffade ju mig också! Fast du kände kanske inte att jag var mer normal än du hehe.
    Själv har jag svårt för folk som inte är pladdriga. Då känner jag liksom ett behov att fylla tystnad med min röst och så känner man efteråt lite ångest för att man inte var så där cool och sval som man önskar man var.

    1. Hahah jaa jag vet, men jag hade skrivit blogginlägget innan! Det var sååå skönt att du ”plockade upp” mig där på eventet! Himla kul att ses! Och jaa jag känner också oftast att jag måste fylla ut tystnad hahah!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..