Måste vi höja rösten för att höras? Kan folk inte bara lyssna?

Okej, här kommer lite lösa tankar. Jag brukar vilja fundera på sådana här åsikts-inlägg länge, länge, länge innan de eventuellt kommer ut på bloggen. Men idag gör jag annorlunda. Det var vissa saker jag ville få ur mig, ofärdiga kanske, men vad fasen, vi diskuterar ju, eller hur? Vi kan väl fundera tillsammans?

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg där kvinnan i fråga sa att hon tog alla hämtningar och lämningar. Om pappan skulle bidra så var hon tvungen att BE om det och motivera varför. Hon var superirriterad på situationen och undrade lite hur hon hamnat där.

Min första tanke är att det är sjukt modigt att skriva en sådan kommentar. Det är så lätt att framkalla antingen ”men du måste säga ifrån!”-kommentarer eller ”vad är det för idiot(pappan)”-kommentarer. Och jag känner själv att det skulle vara rätt jobbigt att ta den diskussionen. Därför tyckte jag att det var stort att hon skrev det. För jag tror nämligen det är rätt vanligt. Det här lasset som många kvinnor drar. Och nu då också skulden man ska känna för att man drar det. Hur orättvist?!

”Ååå tjejer, ni måste höja era röster för att höras”. Ja eller så kan MAN bara hålla klaffen och lyssna?

Ska man verkligen behöva be om ett 50/50-tänk i relationen? Ska man behöva argumentera för det? Motivera det? Ska det inte bara komma av sig själv?? ”Du hämtade och lämnade en massa förra veckan, så den här veckan gör jag det, såklart”. Så.KLART. På pappret.

Sedan hör man om de där undersökningarna som visar att alla upplever att de själva är den som gör mest. Ja då blir det såklart mer komplicerat. Om båda tycker de gör mest så finns det ju inte så mycket att bjussa på… Och problemet om man ska stolpa ner saker är allt det där som sker under ytan – det där roddandet/projektledandet. Som man dessutom ska skoja om, för att det kanske inte alltid blir helt balanserat.

Jag generaliserar, jag vet det. För att visa min poäng. Men jag tror faktiskt inte att jag överdriver. Jag vet inte hur många kvinnor som jag hört säga att de tar nätter och/eller morgnar eftersom deras män behöver mer sömn/inte pallar med sömnbrist lika bra/behöver vara pigga om de ska jobba hela dagen (när man är föräldraledig). För kvinnor pallar med sömnbrist så bra eller??
Jo då, jag har också varit där. I allra högsta grad. Jag sitter INTE på höga feministiska hästar här inte. Jag har ställt upp vad gäller sömnen så mycket och länge att jag måste djupandas för att inte gå in i bitterläge igen när jag tänker på det. Jag försöker istället för bitterläget att lära mig av mitt käcka uppoffrande – att det aldrig lönar sig. Uppoffrandet glöms bort och belöningen kommer inte utan påpekande. Och som sagt, det är klart att det är svårt att GE, när man tycker att det redan ligger på 50/50.

Men jag blir ledsen. Jag blir ledsen att det ska ligga på kvinnan så ofta. ”Men GÖR inte alla de där sakerna då!”, ”Men säg åt honom att han får ta lite nätter nu då!!”, ”Se till att du får lite tid själv nu!” och så vidare. Jo det är fint att ta makten i sina egna händer, att kräva det man har rätt till, att säga ifrån och stå upp för sig själv. Men vad fasen, kan det inte bara få komma gratis någon gång? Måste det vara en fajt? Kan man inte bara få bli erbjuden en jävla massa sovmorgnar för att man drar ett jävla lass hela veckorna? Utan att behöva be om det?

Igen, jag VET att det är jämn balans i många familjer. Jag vet att vi har kommit rätt långt, med ganska jämnt delad vab och föräldraledighet och sköta om hemmet, kvinnor som gör karriär osv. Men jag tror det finns en tystnad också. För det är liksom inte ens BRA att vara den där klippan i familjen längre, nu ska man nämligen skämmas för det, för att man inte höjer rösten och säger ifrån. Lite som när folk säger att kvinnor har sämre lön för att de är dåliga på att argumentera för högre. Jisses vad otacksamt.

Till alla er som drar det större lasset – fasen vad ni är BRA!!! Och gör ni det och svär inombords men inte orkar ta fajten – JAG FÖRSTÅR! Kom ihåg att ni inte ens borde behöva ta fajten!
Till alla er som delar lika, som känner total jämställdhet – Fasen vad BRA! Härligt! Smitta av er!!

Hur ser det ut hos er? Omkring er? Är alla härligt jämställda och allt är rättvist? Drar alla lika stora lass? Hur vet man egentligen att man gör mest? Och spelar det någon roll? Finns det sådana som gillar/på nåt sätt mår bra av att dra det större lasset? (Hjälp jag känner mig träffad av mig egen fråga –”duktig flicka-syndromet”).

Berätta allt, please!

 

  1. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte är den där roddande superkvinnan som har koll på ALLT

    barnens pappa har haft perioder där han varit frustrerad för att jag inte levt upp till hans ambitionsnivå ang städning, matlagning osv. Det var så mycket SKULD i det här. En lång period sket jag i allt, varge argsint städande i köket kändes som att min partner skrek DU ÄR VÄRDELÖS!!! då blev jag vrång och tänkte jag ska FAN inte göra det bara för att HAN vill jag måste få göra på mitt sätt.

    Han var bortrest i jobb i två månader och som jag NJÖT av att låta disken stå kvar på bordet till nästa dag. Jag struntade i att städa INNAN jag gjorde något roligt utan städade om jag fick tid. Handen på hjärtat, det ser ju ändå lika jävligt ut efter några timmar så vad är poängen?

    Jag fick också chansen att njuta av ett välstädat hem, känna hur bra det känns när det inte är 1000 prylar överallt. När bortplockandet av dom där prylarna inte gjordes i frustration av någon annan. Jag såg mina klädhögar själv, och plockade upp dom själv eftersom han inte gjorde det. Men vissa dagar lät jag dom ligga kvar och det var underbart att det inte fanns någon som blev förbannad för det.

    Matlagning är inte min bästa sport, har aldrig varit. Här blev jag helt utestängd. Han blev hungrig tidigare på dagen än jag och tolkade det som att han alltid ”måste” laga mat. Här måste jag fortfarande typ anmäla i förväg om jag vill laga något som jag tycker om.

    Men det som fick mig att lämna ”jag ska FAN inte” stadiet var när han sa att han inte var arg längre. Att han insett att vi har olika ambitionsnivå när det gäller städning/matlagning och att han gärna gör det för familjen. Sen dess städar vi ofta tillsammans, men inte alltid.

    Mitt hem är ett hem, inget museum. Ibland ser det ut som helvete, för att jag / vi hade viktigare saker för oss. Ibland är det välstädat och fint.

    Nu har jag inte dåligt samvete längre. Eftersom jag inser att allt detta hade varit en ickefråga om jag varit man. Jag har ändå huvudansvaret för många andra saker. Jag har också frågat om lov ifall jag får gå på toaletten själv, och sen ändå bett honom släppa in barnen hellre än att lyssna på hur han är elak emot dem när det vill in till mig.

    Jag har känt mig som en skurk som velat ”lämna honom ensam med barnen” trots att han varit bortrest mycket. Jag avstod från alla personalfester när jag jobbade, eftersom han ju var hemma med barnen när jag jobbade, så jag tänkte inte ens tanken att han skulle tycka det var ok att jag var borta mer än nödvändigt.

    Men detta har vänt. Vi har båda perioder när vi är ensamma med barnen. Just nu är jag ”ensamstående” helgen efter han kommer hit kommer jag att ta hunden och dra till fjälls i fyra dar. Det är lixom inte ens nåt som vi diskuterar. Jag bara meddelade honom och fick svaret Ok och en glad smiley.

    Det är svårt att leva med andra människor. Jag tror att män och kvinnor ÄR fostrade olika. Mannen i mitt liv är uppväxt i en familj med en hemmafru, två barn med fyra år emellan, på landet med massa andra barn precis utanför dörren och andra vuxna med ögon och öron. Pappan i familjen jobbade ALLTID. Klart att han har andra referensramar än jag som är uppväxt i en familj med tre barn och två heltidsarbetande föräldrar där pappan lämnade allt utom matlagningen till min mamma.

    Hade min man blivit ihop med en tjej med högre, eller lika hög ambitionsnivå som han själv vet jag inte om han hade lyft ett finger. Eller så hade dom varit VÄÄLDIGT lyckliga ;)

    Svår nöt att knäcka, familjelivet, speciellt nu när BÅDA föräldrarna förväntas arbeta.

    Familjeterapi är GULD värt. Å skulle säga att alla förhållanden där en part känner sig hackad på och en annan känner sig missnöjd skulle ha stor glädje av det. Så ni tjejer som kämpar där ute. Lägg ALL energi ni kan uppbåda på att ta med er karlsloken till familjeterapin. Då får ni ett proffs som kan hjälpa er att se om detta är ett problem som går att lösa, eller om han är en komplett idiot och du klarar dig bättre själv.

    För många män kanske det också hjälper dom att se att ni har ett problem PÅ RIKTIGT och inte bara att han har en ”gnällig fru”.

  2. Åh vilket underbart inlägg! Precis så känner jag och att döma av andra kommentarer är jag inte ensam om detta :( Just detta har jag och min man bråkat så mycket om, efter bråket blir det ok ett kort tag då han ”skärper” sig men sen får man tjata och be igen om att få sovmorgon, om att få en stund för sig själv, om att diska/städa/tvätta… allt! Så jag har kommit till en gräns där jag helt enkelt överväger vad jag ska göra. Jg vet inte om jag orkar kämpa mer. Jag orkar inte bråka mer :( Som du skriver, kan det inte bara komma gratis nån gång. Och nej, jag tycker inte om att dra störta lasset. Jag hade hellre velat dela jämlikt. Jag älskar mina barn och verkligen vill vara med dem, som någon skrev ddt är inte alltid kag har lust men jag vill ju ändå vara deras starka klippa. Men lätt är det inte.

  3. Jag tänker att jag hamnat i en ojämlik relation just för att det finns en ojämlikhet i vilja. Jag vill inte lämna barnen till någon som inte VILL ta hand om dem. När min man inte vill vara föräldraledig, inte vill natta, inte vill mata, inte vill byta blöjor och liksom surnar och mörknar i hela ansiktet så att jag nästan själv tycker det är ovehagligt, då vill jag inte utsätta barnen för det humöret.

    Det är ju inte alltid jag har LUST att göra alla de där sakerna, men jag VILL ändå, eftersom jag VILL vara en källa av trygghet och kontinuerlig omsorg för barnen.

    Min man har inte alls den viljan. Han tycker det är fantastiskt fint om någon annan tar den rollen, och jag kan inte få honom att börja vilja.

    Jag tror att jag är fast i att endera acceptera de här läget och ta till vara på det han vill erbjuda familjen eller att inte acceptera, skilja mig och förlora barnen på halvtid (vilket är en mardröm för mig)

    Det var inte så här jag drömde mitt liv, men det är så här det har blivit och jag tänker nu att livet är kanske inte så lätt som man tror när man är ung, man måste nog alltid offra något för att vinna nått annat? Eller?

    1. Och det jag vinner när jag offrar min jämställdhet är en glad, emotionellt stöttande man som städar och tvättar och handlar och fixar med bilen och som jag kan ha roligt med och mysa med och som kan ”passa” barnen ibland när jag behöver vila… låter det hemskt eller låter det ganska bra?

      1. Och nej, jag gillar inte att jag drar ”det större” lasset, men jag älskar det lass jag drar. Mina barn är galet kärt besvär för mig.

        1. ”Älskar det lass jag drar” EXAKT SÅ!! Och just det där med att man ska försöka förhandla bort något man inte ogillar, det är så svårt. Nej man kanske inte alltid har lust, som du säger, men man har ju inte heller total ovilja. Gaaah! Så svårt! Och inte heller nåt man kan förbereda sig på.

    2. Åh vad jag känner igen mig. Vet inte hur många gånger jag ”tagit över” av samma anledning. Hans irriterade och uttråkade fejs.

  4. Men ÅH vad du skriver mitt-i-prick och klokt, som alltid!! Och vad jag känner igen mig, både i dina tankegångar men tyvärr också i det att behöva djupandas när detta med fördelningen av nätter och tidiga morgnar kommer upp…jag vill f-n också sova!! När vi bara hade ett barn var det iaf skapligt, vi hjälpres åt iaf lite och min man klev ofta upp på morgonen så jag fick sova igen t ex. Nu efter barn två har ju bara allt totalt havererat och det verkar inte finnas på världskartan att erbjuda sig att ta båda barnen. Nej det måste jag minsann BE om. Jag har insett att jag varit så trött att jag fått ngt slags utmattningsdepression av alla ensamma nattvak nu ihop med dygnetruntjobbet som föräldra”ledighet” (vilket hån liksom, bara det ordet!), och nyligen fick jag världens utbrott på mannen ang att jag inte fått en j-a sovmorgon sedan snart ett år. Han fattar inte riktigt viden av det hela ändå, är min analys, men han sa åtminstone att han ska försöka skärpa sig lite och göra sin del av slitet…synd en ska behöva vara övertydlig ja. Och att mammans behov konsekvent kommer i sista rummet, efter alla familjemedlemmars (inkl jyckens)!

  5. Ta mig fan vilket underbart jävla bra inlägg! Därav svordomarna :D
    Min man gjorde slut med mig för ett tagsen och nu har jag fått egen lägenhet. FET bonus att slippa städa och tvätta efter honom. Älskar honom fortfarande, men det finns många sidor av samboskapet alltså :)

  6. Jag planerar och gör alla klädinköp till barnen. Alla byten och returer också. Har klagat lite på det och han ba ”men du har ju så mycket mer åsikter än jag”. Ska det vara så svårt att köpa kläder som matchar? Som är bäst i test, fria från plasttryck, rosa (eftersom de inte tar på sig annat) men inte SÅ rosa och utan volanger och tyll, samt från en butik som vi har en kupong 25% på barnkläder? Tillräckligt stora att de kan växa i men inte trampa på. Lika, men inte identiska tröjor till twinsen. Okej då, jag har visst lite åsikter…

  7. Tack snälla för det här inlägget, jag blir nästan tårögd för att du sätter ord på exakt det jag känner. Jag har slutat prata med andra om hur mycket jag gör hemma (har en 9 månaders bebis och jag har tagit alla nätter medans pappan sover i gästrummet) för jag könner bara att jag blir dömd. Jag får höra de där kommentarerna som du skriver, ”sluta gör allt”, ”ge honom bebisen en natt” osv men det är inte så lätt. Hur kul är det att lämna sin bebis till en person som man vet inte ”vill”, som blir sur och tvär vilket går ut över bebisen. Vi har det verkligen inte jämställt här hemma, men jag orkar faktiskt inte bråka om det mer. Vi har bråkat och bråkat och sen vi fick barn (vårt första) har jag inte velat lägga den energin jag har på att bråka, även om det såklart blir diskussioner nu och då.

    Hur som helst. Tack för ditt inlägg. Jag tycker att folk överhuvudtaget ska lära sig att LYSSNA mer, utan att komma med lösningar och åsikter. För ibland är det skönt att bara få prata. Tycker det är samma sak när en kvinna berättar att en man betett sig illa, typ ofredat en eller liknande, då ska man direkt få höra att man måste polisanmäla, säga ifrån osv. Det är inte så jävla lätt, och även där lägg det direkt skuld på kvinnan för att hon inte gör som man bör, tar sitt ansvar, istället för att bara lyssna.

  8. Oj oj oj! Jag jobbar på att mina barn ska vara förståndigare än jag men är rädd att de bara kommer lära av hur det faktiskt går till här. Jag skapar sannolikt barn som är kopior av antingen mig eller pappan….och det kommer resultera i mycket trötta människor som surar och tjafsar. Kanske pojkarna också? Fy, jag ska försöka leva som jag lär…

  9. 1. Vill vara kommentar 102 2. Vilket bra i och viktigt inlägg, som tar bort skulden och skammen från kvinnan(den utsatta). 3. Jag kan kommentera igen. 5. Jag hoppar över punkt fyra och skickar en stor kram på femman!

  10. Min sambo flyttade in till mig med två sopsäckar direkt från mamma (19år). Två år senare fick vi vårat första barn. Han jobbade och jag levde som ensamstående. Jag skötte allt, vi flyttade till hus och fick vårat andra barn. Samma lika men här började det sakta vända. Jag jobbade i samma mansdominerade bransch som han och hade urusla tider. Jag lämnade och han hämtade varje dag och fick laga mat. Vi bråkade om städning och jag bytte mina däck själv i ren protest (för han jämförde det med att städa toaletten). Vi började dela lika på vabben. Nu nio år senare är han en klippa. Jag överraskas ofta av att han tömt berget i tvättstuga eller tokstädat huset. Han håller inte koll på ungarnas urväxta kläder men jag varken klipper gräset eller skottar snö heller. Så jag vill bara dela med mig, tappa inte hoppet! För några år sedan så trodde jag aldrig att vi skulle bli så jämlika som idag! Kram på er.

  11. Underbart inlägg! Så mitt i prick! Jag som känner mig Så ensam, alla andra på mitt jobb åker på resor och har egentid medan deras män roddar med allt. Själv är jag helt totalt låst. Samt utmattad över allt ansvar hemma. När garaget var trasigt så väntade jag ett års tid på att han skulle ta tag i det men tillslut skämdes jag så mycket inför grannarna så jag ringde en hantverkare.. Jag vet inte heller vad jag ska säga på jobbet när jag inte kan gå på utbildningar etc pga en man som inte kan vara själv med barnen. Åk ändå kan man tänka men då får jag en bitter man.. Skilja sig, jag vet inte jag.. Att vara själv med småbarn känns inte helt enkelt heller.. Kram till alla er i kommentarerna! Styrkekram till oss! Och heja ni som har det mer jämställt! Mina förebilder

    1. Åh vad jag instämmer med dig. Känns som jag har det likadant, förutom att jag åkt på utbildning några gånger. Med resultatet sjukt dåligt samvete hela tiden då mannen hör av sig och gnäller/ är uppgiven/ arg / bitter minst 10 gg per dag. Vil inte heller ta hand om småbarn på egen hand…. Kram till dig!

  12. Klok som alltid! Jag blir också så provocerad av folk som lägger skulden på den som gör allt som att det är ett val en gjort. Jag gick in i exakt samma mönster som så många före mig och hade inte kunnat ana att barn skulle göra relationen så extremt ojämställd. Det är då extra tufft att få höra att det beror på att man själv gjort allt och inte lämnat över ansvaret.
    Heja dig och tack för att du återigen sätter ord på det vi så många upplevt och känner <3

  13. Jag kan inte se någon universallösning men några olika saker har hjälpt mig lite bit för bit
    1) komma på vad jag faktiskt inte har något emot att göra (kanske till och med tycker om att göra) och släppa ågren för att vi inte delar det lika (tex föräldraledigheten, nattningarna, frukoststunderna, amningen osv)
    2) säga nej till saker jag inte vill göra utan att ta på mig skuldkänslor eller ta åt mig för mycket av sura miner (han ger ju mig sura miner titt som tätt så då kan ju jag ge honom lite sura miner också ibland i jämlikhetens namn)
    3) kalla till ”familjeråd” om saker så att man kan sitta ner i lugn och ro och verkligen prata om saker strukturellt innan man hamnar i affekt och börjar pysa över
    4) formalisera lite regler för vem som ska göra vad och hur och när så att det inte är nått som ska förhandlas hela tiden allt eftersom (utan blir nått som kanske får omförhandlas på nästa familjeråd om det inte funkar för alla inblandade)
    5) släppa på mina egna krav lite och låta mig smittas av hans softare stil. Det är rätt skönt att slänga sig i soffan och låta disken stå, låta tvätten ligga ovikt och bara kolla tv-serier och äta choklad

  14. Wow, jag vet inte ens var jag ska börja men jag känner bara TACK för att du skrev det här. Sitter på jobbet och kämpar för att hålla tillbaka tårarna (väldigt känslig dag idag!).
    Har liksom slutat berätta för tjejkompisar om ojämställda dumheter min sambo gör eftersom jag inte orkar höra mer ”men du måste sätta ner foten”, tro mig det har jag gjort men det funkar inte. ”Då kanske du måste fundera över om det är värt det”, ja och det gör jag ju hela tiden men det är väl inte nån annans sak att komma och sätta såna griller i mitt huvud, det är så långt ifrån stöttande tycker jag – det hjälper inte mig i det som är krångligt.

    Jag är inte världens bästa (med duktiga flickan/husfru-mått mätt), jag gör absolut inte allt och är ganska stökig av mig – men det är alltid jag som håller ordning på tider, styr upp saker, viker all tvätt och bokar en ny tvättid innan det är akut inga underkläder-läge osv osv osv. Karln är tyvärr väldigt stressad (men verkar inte riktigt ha insett det även om jag hoppas att det är på g…) och därför extra omottaglig för kritik eller minsta lilla ”gnäll”. Tyvärr lever vi också i en sån klassisk (trist) konstellation där maktbalansen, ekonomiskt mm, är otroligt ojämn. Han äger bostaden, tjänar bra, har en stark karriär osv. Jag har inget av det så när vi (tyvärr) i ett bråk kommer till ”jag vill inte ha det så här, om xx och yy så kommer det ta slut”-fasen så är det också han som har alla trumf på hand. Jag har INGENTING att komma med, jag kan hota med att flytta ut men han vet att jag inte har nånstans att ta vägen (har inte den situationen med vänner och familj att det är möjligt – och innerst inne vill jag ju inte heller) så det blir dessutom helt tandlöst. Det jag säger spelar ingen roll och han kan blankt strunta i att jag tycker saker är jobbiga. Detta är så klart i väldigt upptrissade situationer, men när det är lugnare så är det som att det inte är ett tillräckligt stort problem för att tas på allvar (oavsett om det handlar om att plocka ur diskmaskinen eller hålla koll på HANS vänners bröllop etc..).
    Att bara skita i att göra saker har jag provat men oftast går det ju mer ut över en själv.. eller någon annan, men inte honom så det löser inga problem.
    Det här blev just en halv bok, men som sagt är det en känslig dag… Jag ville eg bara säga tack för att du skrev ungefär det enda som på riktigt känns stöttande.

  15. Detta inlägg satte orden på så mkt av exakt det jag har försökt säga till min man! Länkade genast vidare till honom + att han skulle läsa kommentarerna. Inte den roligaste läsningen för någon av oss (jag blir så ledsen av allt slit, mitt eget och ert! Det tar ju liksom inte fram det bästa av en att alltid vara utsliten och irriterad). Jag är i alla fall i fasen där vi fortfarande kan prata om detta och att det förhoppningsvis går att få ihop en bra lösning för alla inblandade… Med en sjöman ställs mkt på ända av allt tänk, hur lätt är det att kräva att projektledningen ska vara lika när en är borta och inte hinner med förändringarna och den fullständiga infon? Ska han ta alla vaknätter när han är hemma för att jag alltid tar dem annars? Jag är så intränad i att alltid tänka sju steg framåt (typ ”när måste vi gå upp på morgonen om vi ska vara där kl 16?”) och ibland bara släpper jag det, frågar inte om maken glömt ngt när han packade väskan etc. Med blandade resultat som gör mig skitstressad (vara sen) eller glömt skötväskan två ggr i rad (drabbar lillen).

    Tack Lousie för att du låter oss pysa ut all frustration och irritation här! Och trots deppigheten så känns det så bra att få läsa om allt ni andra delar med er av <3

  16. Hej, bra skrivet.

    Delar med mig av ett tips som funkar för oss. Istället för 50/50. Gör 55/45.

    Självklart vill du vara bäst och bidra mest, så man tar automatiskt 55 delen.

    Roliga i detta är att min fru också tror hon tar 55 delen. Självklart kan vi tjafsa om de sista 5 ibland, men alla har ups n downs.

    Lycka till

    P.s. Ni som låter er partner dra större delen av jobbet, shame on you.

  17. Tack för detta inlägg!!! Precis det jag behövde. Hos oss är det snedvridet. Jag har idag väckt, klätt på, gett frukost, borstat tänder, lämnat på förskolan, jobbat en hel dag, hämtat på förskolan, fått i middag (kvar sedan gårdagen annars hade jag lagat mat också), dukat undan, diskat, dammsugit köksgolvet, plockat undan lego, målat med barnet, badat barnet (passat på att städa lite i badrummet medan han lekte), borstat tänder, nattat, plockat med egna kläder o röran, duschat… nu orkade jag knappt föna håret, kroppen värker o kag stupar i säng. Jag bråkar, jag ber, jag tajatar men mannen tycker inte han hinner. Sjukt. Ok om man vill göra allt själv – det VILLE jag ett tag för att ställa upp när han hade det tufft MEN nu är han van. Nu vill jag inte/orkar inte men han är van vid att ha tid till sitt (plugg). Man måste ha ork för att göra nån föränding.. o det har man inte när man är slutkörd. Då är det skönt att läsa dina ord. Jag kan inte beskriva hur skönt! Tack!

    1. Massor av stora, stärkande kramar till dig! Det du skriver är det jag ocksa lever i. Nagon här nere skrev att man maste se sin del i situationen och att man skulle ha sagt nej tidigare. För visso sant. Jag tog medvetet pa mig en större del av ansvaret ett tag eftersom min man da hade det tufft. Och jag var stark da. För mig är det en självklarhet att ställa upp för de man älskar och bryr sig om. Nu star jag här nagra ar senare, gör fortfarande det allra mesta och orkar inte föra ett för mig fullt liv. Länge orkade jag inte braka, det krävdes för mycket energi, precis som du skriver. Jag kan inte ge dig nagot riktigt rad. Men finn en väg som hjälper dig, med eller utan mannen. Brakar gör jag inte alls längre, men jag kompromissar inget längre. Kan han inte göra x, sa kan jag inte göra y. Jag gör bara det som är viktigt för mig och barnen. Jag tar hand om mig själv. Sa har jag börjat hitta en ny bas i livet. Ta hand om dig själv!

  18. Oj vad jag känner igen mig i alla kommentarer! Är just nu föräldraledig med våra tvillingar och är jätteorolig över hur det kommer bli när båda jobbar. Han tycker inte vi behöver diskutera det ännu…
    Det jag är mest trött på är att det är jag som tänker på allt!
    Tänker ofta att det hade varit enklare att vara själv med barnen. Blir ju ändå ingen skillnad fast jag slipper vara sur på att den andra inte gör nåt!

  19. Jag blir tokig på att vara den som har koll på allting. Vilka kläder som behöver köpas, när det är pysselkväll på förskolan, hur man behandlar löss, vilka skor som kan tänkas vara lämpliga i vinter, ta posten från förskolan, lämna schema till förskolan and so on i all evighet ungefär.

  20. Man lite ledsen av alla dessa kommentarer om orättvisor i föräldraskapet… Vi har inte 50/50 utan mer 70/30 men det är min man som står för den stora delen just nu pga jag är
    Höggravid med tillhörande komplikationer. Innan var det 50/50 inom föräldraskapet men han gjorde det mesta i hemmet och jag satsade på karriären just då. Det stack i ögonen på många kvinnor och jag fick ofta höra hur bortskämd jag var. Istället att grattis dig äntligen har någon börjat göra det som vi kvinnor har gjort för män i generationer. Jag är inte för polväxling och matriarkat men varför ska det vara självklart med 50/50? Vi kvinnor har väl också rätt att kunna få satsa på oss själva lika mycket som många kvinnor här sväljer och låter mannens behov alltid gå före? Så länge mannen är nöjd och vi är nöjda så kommer vi bestämma själva hur vi gör. Men när det kommer till det där tysta accepterandet och småsur kommentarer över orättvisan då får man nog se sin egen orsak i det att man inte sa ifrån tidigare. Jag hoppas flera av er här börjar ställa krav mot 50/50 och inte skämmas att få ta plats och kanske också vilja vara den som inte behöver ta största lasset jämt!

  21. Min svärmor sa till mig när jag och min man träffades ” glöm aldrig att om du gör något 3gånger i rad till en man så får du göra det resten av ditt liv.” Hon var då i 50 års ålder och gift för andra gången. Jag var ung och tog till mig vad hon sa och är fortfarande lyckligt gift med samme man efter 25 år. Tror inte hon uppfostrade sin son på något speciellt sätt, kanske hon bara ville dela med sig av ”livets läxa”. Provocerande tanke, men kanske väldigt sant…

    1. Haha vad bra! Precis så är det för mig! Jag råkade klippa gräset några gånger, sen var jag fast, jag råkade boka hantverkare några gånger, sen fast etc etc etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur det här :)

  22. Vilken hemsk text! Och vilka hemska kommentarer. Varför? Därför att det FORTFARANDE är likadant som när mina barn var små på 90-talet. Vad f-n! Håller med Louise: Måste vi be eller skrika eller sura sönder oss för att männen vägrar se allt som vi gör och för att de förmodligen tycker att de bidrar fullt ut? Minns t ex detta: Jag var så oerhört less på att ALLTID laga maten att vi bestämde att vi skulle laga maten varannan vecka. Det höll i en (EN!) månad, för att min man kände sig så pressad av att behöva komma hem i tid för att fixa maten till familjen….

  23. Har 2 små barn hemma, och bråkar med min sambo minst en gång i månaden.. om inte mer. Våra bråk handlar dock oftast om att JAG inte är tillräckligt kärleksfull mot honom och att JAG inte vill ha sex lika ofta som han vill etc. Problemet är bara att jag har FAN ingen som helst ork kvar till det efter att JAG måste göra allt annat hela jävla tiden……. Han är bortrest i jobbet nästan varje vecka, och då sköter jag allt vad gäller barn och hem etc. Jag passar till och med på att åka och veckohandla ensam med barnen när han är borta för om jag någon gång antyder att jag behöver åka och handla när han är hemma så är det såååå synd om honom som måste va ensam hemma med barnen ett par timmar medan jag får ”egentid” .. Jag sköter allt vad gäller planering, inhandling av mat och matlagning (han lagar mat max en gång i månaden – och då måste jag i så fall be om det), han diskar nån gång ibland men inte ofta. Jag hämtar och lämnar varje dag på dagis (han hjälper till ibland, men han hämtar/lämnar ALDRIG själv om jag inte absolut ber om det).. jag är den som går upp först varje morgon och ser till att barnen blir klara till dagis i tid, medan han ligger kvar och sover tills 5 min innan det är dags att åka.. när barnen vaknar på natten är det alltid jag som får gå upp och trösta, hämta vatten, gå på toa med dem etc etc .. och när jag tar upp det så får jag till svar ”tror du att jag sover igenom det eller – jag vaknar också när de kommer in till oss” .. Ja men vafan, GÖR nånting då istället för att bara ligg där och låt mig göra allt då !!! Samma sak med städning, han bryr sig inte om det är stökigt eller skitigt, och jag blir galen på det så då gör jag det.. har provat att låta bli några dagar, men det hjälper inte.. stöket bara växer och till slut ger jag upp. Byta sängkläder har han gjort max 3-4 gånger under de 8 år vi varit tillsammans.. jag planerar allt vad gäller semestrar och aktiviteter för familjen, han bara glider med .. jag är så jävla trött på allt, och vi har pratat om detta så många gånger men det slutar alltid med att han tycker att han redan gör mer än vad han borde göra – VAD fan är det han gör undrar jag !!?! Jag får konstant gå och plocka undan och städa upp efter honom, och det känns som att jag är hans morsa och har 3 barn istället för 2.. Det som är sjukt är också att de dagar han är bortrest och jag är ensam me barnen är SÅ mycket enklare än de dagar han är hemma .. men det värsta av allt är att han förväntar sig att jag ska va sugen på att tillfredsställa honom flera gånger i veckan och blir sur och irriterad för att jag inte kastar mig över honom, när jag redan är helt jävla slut efter allt annat som jag måste göra.. när allt annat är gjort vill jag bara få sätta mig ner och inte göra ett skit mer, då vill jag inte få ytterligare ett ”jobb” som ska göras. Det är helt otroligt hur man kan ha så extremt olika verklighetsuppfattningar.. Tyvärr har det gått så långt att jag ibland fantiserar om att jag skulle bli allvarligt sjuk eller skadad så att jag får en paus från allt, så kan han sköta allt med barn och hem i några veckor så han fattar hur jävla mycket det är .. Sorry för långt inlägg och en hel del svordomar men jag är fan helt uppgiven nu..

    1. usch jag lider med dig! Var själv i ett förhållande där jag gjort allt och han gjorde något om han kände för det. Skitkul verkligen när det var 2 barn och en hund som skulle rastas och jag fick åka buss till mataffären med hela gänget för att handla medan han som var ”så trött efter jobbet” stannade hemma själv. (han hade ju körkort och vi ägde en bil.. men jag menar. han var ju så TRÖTT efter en arbetsdag så givetvis var det ju inget konstigt i det här upplägget). Och man ska väl inte vara en sån där party pooper som säger lämna honom eller ställ högre krav. För jag vet, det är helt jävla värdelöst och man är så ledsen och trött och bråkar och inget hjälper. Och det sista man vill höra är att någon annan säger att man borde gör ännu mer än det man redan gör. Samtidigt så vet jag faktiskt ingen lösning. Hade en kollega som började ställa krav på sin man för hon var så trött på att vara hans morsa. Han tyckte att lösningen på att han aldrig tvättade, var att han istället köpte nya kläder till sig själv. Och sa till sin fru att slänga hans gamla strumpor om de nu störde henne. Helt galet! Min egen räddning efter att ha varit ihop med ett praktarsel var faktiskt att skilja mig. Jag orkade inte mer, vad som helst men inte det här. Och att vara själv med barnen var bättre än tillsammans med någon som gjorde mig ledsen och arg. Kanske kan andra lösa det med terapi eller något men vill inte ens partner och tycker att allt är tiptop, ja vad ska man göra.

    2. Usch, det är helt sjukt att du förväntas göra allt det där! :(
      Jag har inte heller några bra råd till dig, men skulle vilja få dig att känna dig som den superkvinna du är.
      Ta kontrollen över ditt liv på ett sätt som ger dig det övertaget du inte ens vet att du har!
      Få honom att tillfredsställa dig, om det nu bara är genom att ta med barnen ut och äta så du får ta det lugnt med varmt bad och lite vin en kväll i veckan. Till att börja med!
      Du ska inte behöva ha det som du har nu!
      Du ska kunna ha det så mycket bättre!
      Kämpa på och fixa det liv du förtjänar som kvinna!

      Ledsen att jag svamlade på, men utan dig så skulle han inte bara vara en idiot, utan en ensam sådan också, utan kunskap om hur livet egentligen fungerar.

      Jag hoppas du orkar kämpa för dig själv mer!

      Kram!

      PS. Vi de tillfällen du önskar att du vore sjuk, så fundera i stället på hur bra en separation skulle vara. INGEN förtjänar att slita som du gör. Och om du verkligen skulle bli sjuk så tvivlar jag starkt på att han skulle orka det du gör nu!

  24. Så viktigt inlägg, och det verkar som att många vill och behöver ventilera sig om det här! Vi har delat lika på föräldraledighet och vab. Jag tror att det mest beror på att jag tog det som en självklarhet. Men, jag har helt klart projektledarrollen i vår familj, och länge länge tyckte jag att det var enklast och gick fortast om jag gjorde/tog ansvar för allt. Då blev det på mitt sätt. Det förändrades ganska mycket när han gick hem på föräldraledighet med det första barnet, jag märkte hur mycket jag hade kämpat och stått i under min föräldraledighet och fick ett utbrott på honom när jag förväntade mig samma av honom. Att komma hem till städat hem, dukat bord, få sova ut någon gång då och då, slippa handla efter jobbet mm, men när jag började jobba upptäckte jag att dessa uppgifter fortfarande låg på mitt bord! Efter att tagit upp det med honom har det blivit så mycket bättre. Har även fått honom att inse att meka med bilen 2-3 gånger om året och att klippa gräset 2 timmar i veckan 10 veckor om året inte kan jämställas med att städa, tvätta och diska varje dag året om. Så nu skulle jag vilja påstå att vi lever ganska jämställt, dock har jag svårt att släppa projektledarrollen. Men det vet jag ligger på mig, för saker skulle bli gjorda även om jag inte gör dem. Det blir bara inte på mitt sätt.

  25. Jag är hemma med min 3,5månad gamla dotter. Har en son också på 2,5år. Inlägget var mitt i prick! Senast igårkväll grät jag och försökte förklara för min man att jag håller på att bli tokig. Och sjunker jag, ja då sjunker tamejfan hela skeppet..
    Här hemma är det jag som fixar och donar med iprincip allt. Mannen handlar men då har jag redan gjort veckans matsedel och skrivit inlöpslista, iordning dessutom så det ska gå snabbare för mannen att handla.. jag erkänner att jag har ett visst kontrollbehov men det har inte alltid varit så utan den rollen har jag fått med åren och nu är det så svårt att bryta.. har försökt i periodvis att låta bli saker och ting men då slutar det med att barnen inte har rena kläder, hemmet är stökigt och maten är slut etc. Jag har tillochmed hand om vår ekonomi! Gör budget och betalar alla räkningar osv. Och egentligen är jag helt okej med detta, iallafall nu när jag är hemma med barnen MEN något som stör mig och som gör mig galen är att han inte kan ta hand om sitt eget ”skit”. Ställ för fan inte skorna mitt i dörrhålet så barnen snubblar över dom. Lägg dina räkningarna du vill ha betalt i pärmen så fixar jag det sen. Lägg skitiga kläder i tvättkorgen och se till att sluta sprida alla dina saker hejvilt, räcker att jag plockar efter barnen.
    Han hjälper gärna till, han städar och lagar mat osv men alltid EFTER att jag bett honom??
    Inser att jag kan skriva en hel roman om detta så jag slutar här. Inser att det både är han och jag som måste förändras men det är svårt när ”rollen” redan är tagen :/

  26. För min del blev det lättare när jag hittade skillnaden i hur min sambo och jag vill göra saker. Exempelvis, när jag kommer hem från jobbet börjar jag direkt plocka ur disk, dra igång en tvättmaskin, plocka grejor för att sedan, när det är klart, sätta mig i soffan och bara andas ut. Jobbet på jobbet gjort, jobbet hemma gjort, då kan jag slappna av. Min sambo kommer hem och sätter sig först i soffan och vill slappa en stund innan han drar igång med stöket. Han kan alltså registrera det som behöver göras och tänka ”det gör jag om en stund”. Problemet som uppstår här är att när ajg då kommer hem tio minuter senare så drar jag igång direkt och gör allting! Så han slappar och sen när han är redo att dra igång, då är ju allt redan gjort. Vi har pratat en del om detta och han känner ofta ett otroligt dåligt samvete för att jag gör allting. Här behöver ju vi båda kanske justera oss lite. Han behöver då och då dra igång direkt, jag behöver då och då komma hem och INTE sätta igång och jobba..utan ta det senare. Det är ju OK det också. Det är så lätt att komma hem och direkt börja störa sig på att han inte gör saker när det uppenbart behöver ex. tvättas eller så men jag försöker också tänka mig in i hur han tänker. För vad är det som säger att mitt sätt är rätt? Vi är ju två som lever ihop och jag kan ju inte tvinga honom att direkt börja städa när han kommer innanför dörren bara för att det är så jag vill göra saker. Likaväl behöver ju han förstå mig och kanske ibland då dra igång dammsugaren för att han vet att annars kommer jag att göra det. Det är ju en kompromiss att leva med en annan person, det viktiga är väl att han någorlunda koll att det blir lika många kompromisser för båda parter.

    1. Superintressant! Och fantastiskt av er att reda ut och komma till botten med era skillnader istället för att bara gå störa sig! Heja er!

  27. Det viktiga är inställningen, d.v.s. att båda tycker att det är viktigt att ta ansvar och hjälpas åt. Att man känner en omsorg om varandra i vardagen. Att vara fixerad vid att allt ska delas exakt 50/50, tror jag inte på.

  28. Jag håller dock med nån annan som skrev att hen skäms lite över sitt jämställda förhållande. Det verkar som att man ständigt SKA ha nåt att gnälla över, så det är sällsynt att jag pratar om hur vi har det. Tyvärr.

    1. Nej snälla du, skäms inte! Berätta och var stolt! Jag hör, i den här fragan, till de som ”gnäller”. Ibland undrar jag om jag har nagon orealistisk fantasidröm när jag kämpar/tjatar/brakar för att försöka fa min relation att bli mer jämnställd när det gäller vardagsslitet. Ibland undrar jag om jag helt enkelt bara ska ge upp. Men att läsa om och se par som faktiskt har hittat en balans som bada tycker är bra sporrar mig att sta pa mig. Sa berätta, berätta, berätta och smitta av dig/er!

  29. Nu har vi bara en ettåring, men vår uppdelning är fantastisk (om jag får säga det själv)! Vi har samma jobb så vi har löst det så att vi jobbar varannan månad och är föräldralediga varannan månad. Den som är föräldraledig har i princip fullt ansvar över barnet och över att se till att disk och plockstädning blir gjort varje dag. Perfekt, enligt oss! Hämtningar och lämningar är ett senare problem, men då vi jobbar skift så kommer det helt enkelt bli den som har tid (=är hemma) som får ta den biten.

    När det kommer till resterande hushållssysslor så blir det den som har tid och ork som tvättar. Städningen delar vi upp på så sätt att sambon plockar iordning allt och jag rengör, eftersom det visade sig att han ogillar rengörandet och jag ogillar plockandet, på så sätt får båda göra den städning de tycker är kul/viktig.

    Vi är väldigt nöjda med vårt upplägg och bråkar i princip aldrig. Möjligtvis efter en jobbig natt då det är extreeeeemt synd om båda två :P

  30. Dina ord går rakt in i hjärtat. Jag blir så ledsen. Men det känns skönt att jag inte är ensam, på något sätt. Kram!

  31. Vi delar inte alls mycket men min man tror/tycker det. Han gör en hel del men nästan bara saker som inte är tidsbundna (städar när det passar, bäddar, stryker). vilket också gör det svårt att klaga. För han har alltid gjort något men inte alls lika mycket och helt stressbefriat. Jag är rätt trött på honom faktiskt. Kanon bra inlägg! Du är bäst!

  32. Jag tänker att i relationen (hos oss iaf) är det inte jämna lämningar/hämtningar, antal diskmaskiner tömda och mål lagade som avgör balansen. Jag kanske tar majoriteten av en syssla, men det betyder ju inte att han inte gör någonting alls.
    Kan vi avlasta varandra så att vi båda får behövd del av kakan, så att vi båda orkar göra ”våra sysslor” så slipper vi ju också diskussioner om vem som gjort mest.
    :)

  33. Bra inlägg!

    Jag har turen att ha en fantastisk sambo. Vi försökte dela så mycket lika det gick i och med amning och sånt i början men eftersom det var jag som var hemma så blev det naturligt att det var jag som hade bäst koll på allt som skulle med, vad som funkade osv. Däremot skötte han då mer av hushållsysslorna.
    Det absolut bästa vi gjort är att jag började jobba heltid när barnet var 8 månader och pappan gick på 100% föräldraledighet. Dessutom jobbar jag skift och började med en väldigt tuff nattvecka så han fick lära sig omgående. Det har gjort att vi verkligen är 50/50 och det är en fantastisk känsla!
    Sen är vi överens om att det inte är givet att den som jobbar är den som behöve mest sömn då nåda tycker att det sliter mest att gå hemma.

    Vi har flera par i vår närhet som är småbarnsföräldrar och jag skäms nästan när vi pratar om hur vi har det hemma. De andra är inte ens i närheten av att dela på något. Männen jobbar mer än 100%, bokar upp sin lediga tid på annat håll, sköter noll hushållsysslor, avlastar knappt med barnet när de är hemma m.m

    1. Delad föräldraledighet for the win! Vi var hemma 9 månader var och det gjorde SÅ stor skillnad. Allt som var på väg att gå fel i vår relation, som var jämställd innan barnet kom, rättade till sig igen. Att jag reser mycket i mitt jobb, och därför inte kunde curla min man när han var hemma, bidrog säkert.

  34. Om båda två tror att dom gör mest kan man ju göra så att man ger poäng för varje sak som utförs, t ex att man får 10 poäng för att laga mat,. 5 poäng om man dukar av etc. I slutet av veckan ser man hur man ligger till poängmässigt, den som fått lägst poäng får göra lite mer nästa vecka. Män brukar ju ofta ta upp att dom fixar med bilen tvättar den osv, då får det väl också poängsättas.

    1. Vi hade en jämstäldhetslista där man satte ett sträck för varje gång man tagit tvätt, handling, städning osv. Men det är svårt att få ett sträck för varje gång en ser till att något blir av, tex semesterplaner, prata med förskolelärare om det är problem på förskolan, kontakt med släkt, dra igång garderobsröjning osv i all oändlighet.. Själva projektledningen, ansvaret, är osynligt och svårdefinierat och inte så lätt att få poäng för…

    2. Håller med Dinak. Min sambo gör mycket som går att bocka av… men det är jag som ”binder ihop det”.
      Ser till att semestern bokas, att släkt/vänner bjuds in, att matlistor skrivs/näthandlas, tar mig tid att prata med förskolelärarna, ställer i kö till simskola etc etc.

      Ofta märker jag att min sambo frågar om vad som ska packas med, om det ska handlas något, vad vi ska göra i helgen etc. Lite som att han vill ha mitt godkännande eller att han vill kolla så att det inte blir fel.

      Har säkert satt mig lite i den situationen själv och tagit på mig detta lite extra… att jag gärna vill ha sista ordet och att jag vill ha koll. Men jag vill ha gemensam koll. Och gemensam projektledning av hemmet.

    3. Håller med om tyngden av det osynliga jobbet, men det är ändå relevant att synliggöra fördelningen av konkreta sysslor. Vi har använt det här fiffiga ”spelet” som gör att man ser varje dag på kyskåpet hur vi ligger till: http://kommalika.se

    4. Apropå det osynliga projektlederiet:
      Jag tänker att det går att göra synligt och dela upp även det.

      Jag var så himla trött på att göra allt planerande. Så nu har vi delat upp det. Om vi ska träffa hans släkt/vänner (från början hans) så bokar han, tar reda på när och hur vi ska åka och fixar present. Samma sak för mig på min sida. Semestern sätter vi upp ett gemensamt mål, typ ”vi vill hyra hus i Sverige” och sedan tar den ena och letar hus och den andra kollar på transport och aktiviteter tex. Så mkt bättre!

  35. Enda gången på fyra år som jag haft en barnfri natt var när jag opererade bort halva min sköldkörtel och låg inlagd på sjukhus. Jag har ständigt för dåligt samvete gentemot min sambo för att orka kräva sömn eller egentid. För jag har ju varit sjuk och behandlats för cancer och inte orkat lika mycket fysiskt i hemmet och därför känner jag att jag liksom måste betala igen det han gjort. Trots att jag jobbar har jag bebisnätterna etc. För vem är jag att kräva sömn? Sjukt va?

    1. Ja, otroligt egentligen!
      Hur hade du tänkt om han hade haft cancer? Hade du tänkt att han nu måste ”betala tillbaka” för tiden då han var sjuk? Troligtvis inte, eller hur? :)

      Kram till dig och hoppas du kan hitta ett sätt att ta emot utan att bygga upp en skuld!

  36. Bra inlägg! Min man läser dina Insta och skickar till mig ibland när det är något extra träffande. Ändå delar vi inte 50/50 och jag måste be om sovmorgon när jag inte orkar längre (han jobbar och måste vara pigg på jobbet). Snälla rara gör en seriestrip om detta för det är så sjukt mkt lättare att skicka en bild som säger allt än att själv ta diskussionen (som jag förmodligen borde ta själv men bara inte orkar…). Du är grym!!

  37. Så bra tankar, och jag gillar nog det bäst när du inte skriver ”färdigkokt” ut med det bara! Det du belyser, och alla fina svar om svåra situationer, det blir så tydligt! Det är inte individproblem, vi kan inte ha ansvaret för att lösa hela sveriges brist på jämlikhet i våra egna hem! Såklart att vi gör så gott vi kan, men lägg ansvaret på misslyckande där det hör hemma! På den abstrakta strukturen! VI ser förtrycket för att vi utsätts för det, vi drar det korta strået. Våra mer eller mindre älskade män gör det inte. Vi behöver väl strategier för att lösa problemen (för vi kan ju inte bara ta all skit utan att försöka göra det bättre för oss men ta inte skulden!!! Det är jättejobbigt att ha tilldelats allt ansvar, så himla orättvist! Oavsett hur man väljer att hantera det, skilsmässa, ultrapedagogiska seminarier över köksbordet, eller ständigt tjat och frustration, så det var inte vi som bestämde att världen skulle se ut såhär. Och vi kommer heller inte undan att det bara är vi som kommer försöka lösa det, för det är inte ett problem för någon annan. Det verkar inte direkt bekymra de flesta män förrän skilsmässan kommer, och inte ens då verkar de flesta fatta. Tips på Ultrapedagogiska seminarier efterlyses!

  38. Hahaha, jag känner igen mig på pricken. Tar jag upp det med min man anser han att det är han som gör allt. Brinner i huvudet på mig och vet inte hur jag ska lösa det. Vill ha 50/50.

  39. Väldigt intressant ämne. Jag har aldrig tänkt på att projektledarrollen är ett jobb/tid också som jag gör absolut största delen av. Jag tänker jämnt att jag gör minst då han tar de flesta nätter och jag får ofta sovmorgon på helgen (behöver mkt sömn). Han sköter alltid disken och städning även om jag naturligtvis plockar en del. Tvätt och handling ganska lika. Mat mest han. Jag är föräldraledig med första barnet och snart byter vi. Pratade mycket innan om att vara hemma är också ett jobb. Däremot all tankeverksamhet ang dop, kalas, jul gör jag och känner mig ändå ensam ibland. Trots att min man aldrig klagar och gör i princip allt jag ber honom om. Jag känner en del tacksamhet när jag läser många andras kommentarer. Sammanfattningsvis: jag känner mig kluven

  40. Jag tänker att det här är något vi måste fundera på när vi uppfostrar våra barn. Behandlar vi pojkar och flickor på samma sätt, och ställer vi samma krav på dem? Min upplevelse är att våra mammor inte gjorde det (jag är sen 70-talist). Många söner (inte alla) har kommit mer lindrigt undan på ett sätt som döttrar aldrig skulle göra. Till exempel som tvättade min förra pojkväns mamma hans kläder fast han var 25 år gammal och det tror jag att hon aldrig hade gjort åt sin dotter.

  41. Min tanke kring detta som lever i ett hyggligt jämnställt förhållande är att de kvinnor som har högre lön än dina män har lättare att leva jämställt. I vår familj är det självklart att dela vab hämtning/lämning lika annars förlorar hushållet för mkt rent ekonomiskt.
    Tror att det allra viktigaste dock är att göra upp om allt sånt Innan bebisen är född.
    Stå på er alla blivanade och nyblivna mammor!

  42. Word! Mina kvinnliga vänner som som är ihop med kvinnor har ju det. De delar ansvaret för ansvaret på riktigt. Det är tydligen hur skönt som helst och enorm skillnad på stress i livet.

  43. Mitt ”svar” blir att jag till slut tog ut skilsmässa. Som flera andra i kommentarsfältet har vittnat om. Det är den enda feedback som funkar tyvärr. Men man har bara ett liv och att leva det med en man som inte är schysst är bortkastat. Just sömnbristen (jag tog alla nätter med två barn pga han hade ”sömnproblem”) gjorde mig deprimerad och utmattad och det hjälpte inte att vi hade det ”jämställt” i övrigt. Nu är jag glad och fri och får sova bra i alla fall varannan vecka :-) Jag är som en ny människa och känner att jag lever, för första gången på nio år (sedan jag blev gravid med första barnet, alltså). Kram till alla kämpande föräldrar!

  44. I mitt förhållande med barnens far förväntade han sig att jag skulle sköta allt kring barn och hem, trots heltid borta, eftersom hans jobb och fritids-sysselsättning var viktigare (jordbruk). Jag tog nästan allt och det lilla han tog ägnade han sedan massor av tid till att klaga över att han inte klarade av. Koliknätterna tog jag alla, inklusive hans sura missnöje och hårda ord när han blev väckt av liten som vakna till igen när jag försiktigt försökte lägga oss i sängen efter flera timmars vankande i vardagsrummet. Innan jag tillslut lämnade honom när äldsta var 7 försökte jag ta konflikten om fördelningen hemma ungefär en gång i månaden i 3 år, han kunde göra nåt halvhjärtat försök att bättra sig nån dag men sen var det lika igen, och ändå kunde han absolut inte förstå varför jag lämna och tyckte att jag inte givit honom en chans…. inte lätt att få någon att lyssna och förstå när man inte har samma grundsyn på tillvaron.
    Han har tyvärr inte tid till barnen idag heller och träffar dem mycket sällan och sporadiskt, det hinner oftast gå flera månader mellan tillfällena. Tyvärr går det ut över barnen som saknar honom och undrar över varför han så sällan har tid…

    1. Jag kan bara tala för mig själv …och jag har själv grubblat mycket på dessa spörsmål, jag och min sambo har också diskuterat detta mycket om vår egen specifika situation och dess konsekvenser… att kommentera alla dessa viktiga och intressanta tankegångar i bloggen på ett vettigt sätt i ett kommentarsfält anser jag vara omöjligt… men jag kan säga att jag , redan före vi flyttade ihop , ville ha ett samtal om förväntningar angående vardagssysslor etc…(eftersom jag visste att det här fanns meningskiljaktigheter) det blev inget eftersom min sambo då trodde att det inte fanns så mycket att explorera… hon trodde att det bara fanns ett sätt att göra på… och att det var helt naturligt…någonstans där tror jag många felsteg börjar…

    2. Ja, som Rickard säger så är det svårt att sammanfatta alla tankar och funderingar kring detta ämne; det skulle bli en bok. Jag har nu läst igenom samtliga kommentarer till posten och det är ju riktigt riktigt deprimernade läsning. :( Och folk säger att feminismen inte behövs längre…

      En liten grej är att jag skulle vilja slå ett litet slag för den så hånade millimeterrättvisan. Dela upp matlagning, lämning och hämtning etc. jämnt och måste man missa en så får man helt enkelt byta mot en annan. Kanske låter löjligt, men jag tycker det är ett kraftfullt och konkret verktyg för att inte glida iväg med slagsida åt ngt håll.

      Vad gäller projektledandet så är ju det mycket svårare att lösa. Speciellt om det redan satt sig. Dessutom är det så många faktorer som spelar in, personlighet, ambitionsnivå och etablerade roller. Vi diskuterar detta massor men har ändå svårt att komma till bukt med problemet.

  45. Jag tog alla nätter med min son. Hans pappa vaknade inte ens på natten. På morgonen skulle han till arbetet så det var bara för mig att gråtande av sömnbrist ta den också. Fem år senare separerade vi.
    Min dotter har jag haft ensam vårdnad om sen början av graviditeten. Efter några års relation lämnade fadern bilden, då han inte ville ”börja om igen vid sin ålder”. Det var väldigt skönt att slippa argumentera och lägga energi på en omogen man igen (min erfarenhet), men samtidigt utmattande att ta fullt ansvar för en bebis och liten med allt vad det innebär.
    Vi har det bra. Min son är världens finaste tonåring. Han bor hos oss båda föräldrar, utifrån närhet till bästa skola, kompisar och fritid.
    Min dotter är en sann prinsessa och vi träffar hennes pappa ibland.
    Men hur får man livet att fungera när man behöver jobba heltid, städa, laga mat, tvätta, hämta och lämna och dessutom hinna återhämta sig?
    Tillbaka till arbetet som lärare tog det inte lång tid att springa i väggen. För andra gången.
    Jag hade gärna haft någon att dela hyra och vardagens måsten och orosmoment med. Jag önskar verkligen att få ge och ta emot kärlek, men är trots allt hellre själv än blandar in ännu en omogen och egoistisk man i mitt och barnens liv.
    Varför är det så svårt att hitta en mogen, självreflekterande och ödmjuk man som kan ha fokus utanför sig själv och energi nog att på ett självklart sätt ta sin del av ansvaret för det gemensamma livet?

  46. Hos oss hände utmattningssyndrom. Ett halvår efter tredje barnet föddes. Inte för att min man inte gjorde tillräckligt, men för att jag gjorde alldeles för mycket. Nu är det ett år sedan min krasch och vi ska hitta en balans som är hållbar i förlängningen. Han jobbar 75%, jag är sjukskriven 75%. Han lämnar och hämtar på förskola /skola. Tar ansvar för morgonrejset. Jag lagar för det mesta mat. Han diskar undan och tar soporna. Vi hjälps åt med att handla. Vi hjälps åt med tvätten, möjligen gör han mer. Jag städar mer, han plockar mer. Jag har ansvar för barnens kläder och organiserar praktiska saker i hemmet. Han sköter bilen. Vi hjälps åt med julklappar och presenter numer. Han har fått ta allt ansvar länge, men nu börjar jag komma igen och ta del av vårt liv igen. Det går rätt bra ändå. Vi har mycket större respekt för varandra och är bättre på att kolla av dagens mående, och även mer respekt för varandras prioriteringar. Det mesta löser sig.

  47. Bra skrivet och håller med att det var modigt av henne att ta upp. Det här är ett evigt problem även hos oss. Jag testade att förhålla mig vetenskapligt, att undersöka och analysera och förändra ;-). Vi använde appen Travaj om hur mycket tid som läggs på respektive hushållsbestyr under tre månader. Visade sig att hämtning/lämning, handla, laga mat och diska var jämnt. Tvätt och sociala kontakter var helt mina poster som gav många timmar per månad. Vab:andet var spännande för även om vi lade samma timmar på att vabba så innehöll mina timmar också tvätt, städning, klädsortering och planering av matlistor, handling och annat. Sambons vab var vab helt enkelt. Säger inte att det ena är bättre eller sämre men det blev tydligt hur olika vi ser på tid i hemmet. Men knäckfrågan kom när vi skulle hitta ett sätt att förändra för då kom kommentaren: ”Du vet att jag gärna hjälper till men då måste du säga åt mig vad jag ska göra”. Jag måste be honom att tvätta trots att tvättkorgen bågnar av tvätt (förutom när det är något av hans egna plagg som behöver tvättas och då får jag vara glad om något av den övriga tvätten kommer med) och jag måste be honom att ringa till sin familj för att planera helger, osa och köpa presenter till kalas, ordna med barnens lek med kompisar. Jag försöker förklara att med den metoden blir det inte så mycket jämnare för det tar bara bort slutmomentet och längre än så har vi inte kommit med just det. Så vetenskapen var inte hela lösningen ändå. Jag ser det hos många i min omgivning, i min närmaste familj. Det produceras och reproduceras mer eller mindre subtilt hela tiden – som kvinna förväntas man ta ansvar och serva männen. Det är en enträgen kamp mot hushållsångesten som måste föras!

    1. ”Hjälpa till” säger min man ocksa att han gärna gör. Att han tar en del av sitt ansvar har han haft lite svart att ta till sig. Jag ger alltid exemplet att om han bodde själv hade han ju tvättat/städat/handlat mat/lagat mat/ringt elektrikern osv. Det är ju inget som maste göras bara för att han bor med mig! Inget av det ovanstaende är ju nagot som jag passionerat känner att jag alltid vill göra. Det hör till det dagliga livet och görs vare sig man vill eller inte. För att allt ska funka mer eller mindre smärtfritt.

    2. Får spatt på uttrycket ”hjälpa till”. Som att det var kvinnans huvuduppgift men att mannen på nåder om arbetsbördan blir henne för stor kan ”hjälpa till”. Man hjälps åt i ett hushåll, punkt.

  48. Jag vet inte om man får tipsa om ”produkter” här, men något som verkligen hjälpte mig att förändra hela dynamiken hemma och dra mig loss ur bitterhetsträsket var boken The Dance of Anger: A Woman’s Guide to Changing the Patterns of Intimate Relationships. (Den finns på amzon, både att beställa hem i pappersform och att ladda ner med ett klick.)

  49. Just nu är jag gravid o sjukskriven sen v 24 pga foglossning. Det jag gör hemma är att vika tvätten (som han har tvättat, torkat o sen lagt i hög), diska frukostdisken så att det är fint i köket när han kommer hem och (oftast) nattar vår son. I övrigt gör min man rubbet!
    Jag tänker ofta på alla de kvinnor som jobbar heltid o samtidigt ständigt bär hela ansvaret för hemmet!
    I övrigt tror jag att vårt förhållande blev jämställt först när min man blev föräldraledig och var den som hade koll på allt.

  50. Känner också igen mig, det är jag som ser ”the nog picture”. Jag som håller reda på scheman och planerar. Tror att männen inte fått den här typen av ansvar som barn och inte vet hur de ska göra faktiskt.

  51. Jag lämnade. Kärleken och lusten tog slut. Jag kunde inte förhålla mig längre eller ”ta fajten” (så absurt att man ens ska behöva ta en fajt om det?!). Kunde inte vara en förbild för mina barn och jag ville inte att de skulle växa upp och tro att det är så det fungerar i ett förhållande. De är dessutom två pojkar så extra viktigt kände jag. Det var verkligen ett av mina svåraste beslut. Lämnade all trygghet. Jag fick bära skulden att jag var dem som splittrade en ”lycklig” kärnfamilj. Nu träffar jag mina barn varannan vecka bara. Men vet ni, jag är lycklig igen! När killarna kommer är jag närvarande till 100% inte längre sur, trött och bitter. Separationen var tuff, mycket vånda och ångest vad jag gör mot mina barn. Men stärktes även i beslutet när pappan på samma sätt som alltid klev tillbaka och jag drog i hela processen med att sälja hus, bodelning hitta nya boenden osv. Vid Separationen fick jag ofta frågan: ”Hur ska du klara dig?” Frågan hade varit bättre att ställa till mannen som under tio år inte varit särskilt delaktig i projektet Familjen och vad som krävs för att driva runt den.

    Allt blev bra! Två välmående barn med många kärleksfulla vuxna omkring sig som bryr sig om dem.

  52. Ett stort problem med ”bara låt bli att göra det då”-argumentet är ju att, jag i alla fall och säkert de flesta med mig, känner att den som kommer i kläm är barnet/barnen. Om jag väljer att inte svara när mitt barn ropar, då är det kanske ingen som gör det för att min sambo verkar ha något slags barnröst-filter. Det är möjligt att alla de där småsakerna som han missar nu kickar igång så småningom om jag ”låter bli” att göra dom, men till dess är det ett barn som inte blir uppmärksammat som drabbas. Och hur länge är det då värt att vänta ut det?

  53. Tack för ett jätteviktigt inlägg! Jag vet inte var jag ska börja… Kort sagt sa lever vi inte särskilt jämnlikt. Jag sköter det allra allra mesta. Det finns miiiiljoner förklaringar, anledningar, omständigheter osv till att det är som det är. Bade för att jag är som jag är, och för att han är som han är, plus yttre omständigheter. Vi jobbar pa att fa det att bli bättre. Fast ibland sa vet jag inte… Min man är en fantastisk person. Men samtidigt sa saknar han en viss hrrm ”känsla”, milt sagt, för vissa delar av vart vardagsliv. Han tycker jag ska tala om för honom vad han maste göra, för hur ska han annars veta! ”Alltsa dööööh!? Bor du ocksa här eller?!” brukar jag säga da. ”I ain’t your momma” -tack Jlo för den sangen! Jag har ibland känslan av att han typ använder all sin intelligens pa jobbet, och för resten av dagen finns inget kvar. Har sa manga kompisar som ocksa har det sa… Varför är det sa lätt för manga män att bara ta för givet att den andra vuxna i familjen tycker att det är ok att behöva axla allt? I vart fall är det för att det har skett en gradvis skiftning, där jag gett efter lite, lite hela tiden. Min man är inte en ond skitstövel. Jag är däremot en stor ”duktig, snäll flicka” som alltid ställer upp, fixar och ser till att saker sköts rätt och riktigt. Rätt naiv som tror att jag far tillbaka samma utan krav. Ja, jag hör det, jag ger mig själv skulden här… Men varför ska jag behöva skrika och grata för att fa nagot? Varför är det inte en självklarhet att dela lite mer lika? Varför är sa manga sa ego? I perioder har jag bara kört pa och roddat allt, jag har varit sa trött, det har krävts för mycket energi att braka om det. Det som gör mig allra, allra mest ledsen är att sa manga ser mig som den perfekta kvinnan/mamman/frun. Det är ju tur för min man som, stackarn som maste jobba sa mycket, har mig som tar hand om allt det andra. De har inte sett mitt slit! De ger mig inget värde. Sa numera säger jag som det är. Att jag har det skittufft. Jag tycker inte om att känna att allt hänger pa mig! Det är inte alls synd om min man, han jobbar ju nästan bara. Jag har ocksa börjat att bara göra de saker som är mest viktiga för mig. Sa vissa saker blir helt enkelt liggande. Ibland kan jag fa en naiv undran fran nagon utomstaende varför x,y,z inte är gjort. ”Därför att jag inte har lust och tid” blir mitt svar numera. Behövde t.ex. hjälp av en professionell hantverkare för att fixa en grej med huset. Det tog nagra manader sedan ringde han faktiskt själv hantverkaren och sag till att det fixades. Se där!!!

    1. Har ju redan skrivit en hel uppsats här ovan. Men maste bara tillägga att det är ju helt otroligt hur lätt det är för de allra flesta att gömma sig bakom jobbet. Min man blir ocksa ofta försvarad av andra med att han har ju ett sa viktigt jobb, som han gör sa bra! Det är sant att min man har ett utmanande arbete med mycket ansvar och att han maste rodda mycket där. Han gör det bra ingen snack om den saken. Men han lägger ju all sin energi där ocksa. Sedan bara för att jag inte jobbar pa samma niva som han betyder ju inte det att mitt jobb är mindre viktigt, iaf för mig! Därför vore det ju naturligt att jag inte alltid maste vabba. Min man hävdar bestämt att om rollerna var omvända sa skulle han inte klaga utan med glädje göra allt det jag gör! Yeah you wish! Grejen är bara den att jag inte vill att han ska behöva sköta vart gemensamma liv helt och hallet. Vi lever ju tillsammans da delar man i min livssyn pa det gemensamma. Jag vill heller inte spendera mitt liv pa jobbet. Jag skulle aldrig vilja bara se barnen minimalt. Jag städar helst efter mig själv och jag vill gärna vara med att bestämma och förbereda var mat. Livet är inte bara jobb!

    2. Det du kanske borde svara på varför det inte är gjort är istället ”för att min man inte gjort det”, för att liksom påvisa att det minsann inte är bara ditt ansvar. Bara en tanke.

  54. Jag drar fortfarande en stor del av lasset trots terapi och oändliga diskussioner – men förväntas ändå vara ”kåt, glad och tacksam”. Har haft tre tonåringar och en liten hemma under ett antal år, nu är det bara en tonåring och en liten kvar hemma. Trots det är det ofta tungt, roddare det mesta, pendlar och jobbat heltid. Och mannen är mest bitter över att inte bli prioriterad. Så. Trött!!!!

  55. Åh, vad svårt detta är. Jag lever med en man och har två små barn och vi har haft diskussionen ”vem gör mest” så många gånger. Vi tycker båda att vi gör mest, men alltså nä… Det tuffaste är projekledarrollen tycker jag. Jag upplever att jag är den som har längst ”att göra-lista”. Som ett experiment föreslog jag att vi skulle skriva var sin lista över de sakerna vi kände låg på vårt bord. Så kommer vi någon vart i ”vem gör mest-bråken” liksom. Kanske har jag fel, kanske han känner ansvar över samma saker som jag upplever är mitt ansvar. Jag skrev en lista över vad jag upplever som mina ansvarsområden. Och väntade på att han skulle skriva sin. Och väntade. Och väntade. Och påminde. Och väntade. Har fortfarande inte sett min mans lista. Jag drar slutsatsen att jämställdhetsfrågan uppenbarligen är mitt ansvar…

    1. Haha – det är ju underbart =). Jag känner igen mig så väldigt mycket. Har inte heller sett röken av min sambos lista. Han tyckte det var löjligt. ….. Jotack,tjena….

  56. Här jobbar vi båda 75% och delar på föräldraledighet, hämtning/lämning, matlagning, städning, disk, tvätt mm. MEN det mesta går inte av sig själv. Jag måste liksom BE honom att handla, dammsuga eller sätta på tvättmaskinen. Måste påminna honom att torka av diskbänken också och lägga kläderna i tvättkorgen. Som om jag måste ta vid där hans föräldrar misslyckades i sin fostran. Han blir nog lite stött ibland men va f-n!
    Vi har lite olika standard också. Jag vet inte om det är personlighet eller vad som förväntas av oss som man och kvinna. Stök gör honom ingenting. När jag säger att han är en dåligt förebild för våra barn tar han åt sig, han vill att vi ska vara jämställda och han kallar sig själv feminist.
    Jag har tom ansvar för bilen för han har inget körkort. Vet inte om det skulle bli nån jul eller julklappar om jag lämnade över ansvaret till honom. Och om det inte blev det skulle alla förstås skylla på mig, eftersom det är vad som förväntas av kvinnan.
    Han säger att han gärna städar varannan gång och att jag måste släppa kontroll till honom. Fint. MEN jag vågar inte alltid. Inte om det gäller barnens kläder tex (då skulle de väl aldrig ha något rent eller i rätt storlek) eller om nån ska komma på besök. Om det är något som inte anses som tillräckligt bra är det ju ändå jag som får skulden. Vi kan inte lösa detta helt inom relationen, det är samhällsklimatet!
    Dessutom… det här med att han jobbar 75%… vet inte om det har så mycket med barnen att göra utan det är fördelaktigt för honom, för jobbets skull.

  57. Jag och min man jobbar båda 75%. Jag lämnar på skolan och han hämtar. Vi är lite äldre föräldrar och har gått igenom en del så jag tror kanske att det kan vara så att vi prioriterar annorlunda. Vi delar nog upp det mesta och när jag tänker efter har vi nog alltid gjort så, även när vi var yngre. Min man gillar uttrycket ”en för alla, alla för en”.

    1. Just det, vi har det mesta uppdelat. Mannen sköter t ex disken. Det har stått fullt med disk på diskbänken i ett par dagar p g a att han var ute med jobbet häromdagen. Jag struntar i det och så får han ta det när han kan. Tråkigt att se men jag står ut med det.

  58. Vi har det bra hemma, 50/50 på ansvaret för dottern (jag är en av dem som tex får sovmorgon på helgerna). MEN vad hände med det gemensamma ansvaret för vårt gemensamma hem när vi fick barn? Han tror att det är en hustomte som städar, tvättar (vi har tvättstuga o jag kånkar både barn o tvätt minst en gång i veckan), handlar, lagar mat o slänger sopor. Det är precis som om ansvaret slutar där vid dottern (lek, bus, sagoläsning, matning, nattning) att hon börjar få dåligt med kläder eller att blöjorna/gröten börjar ta slut ser han inte. Det värsta är nog att sambon inte ens plockar efter sig själv. Kläder, disk o prylar ligger överallt… Sen att dottern står upp o är så fasligt nyfiken att hon drar/pillar o äter på allt gör ju inte saken lättare. Det är ju en säkerhetsrisk. Hade gärna sluppit plocka efter honom men det går ju inte! O när jag tar upp det med honom så blir det bra (nästan för bra) i ca en vecka tills han ”glömmer(?)/inte ser(?)” igen!?

    1. Av precis denna anledning skiljde jag mig till slut.
      Vi delade lika på föräldraledigheten; jag första tiden med amning, han andra. Jag hade helansvar för hem och bebis – han ville inte ens hålla i henne när hon var ledsen. Hon hade förstoppning i ca 5 månader så hon var mest BARA ledsen. Jag fick sedemera tigga om en dusch en gång i veckan, aldrig åka hemifrån utan barnet eller ens gå på toaletten utan att ta med henne trots att pappan var hemma.

      När han var hemma ”hann” han plötsligt inte göra något alls trots att dealen var sådan. Jag skötte A L L T förutom barnet dagtid och läggningar. Jag fick träna en dag i veckan, han tränade 7. Jag fick ta alla nätter och tvingades därför lägga mig 20 och gå upp 05; så jag hann med att ta dottern även på morgonen så att pappan fick sin ack så viktiga sömn. Han la sig oftast runt 00.
      När han började jobba förändrades inget. Han lämnade, jag hämtade. Jag städade, lagade all mat (han vägrade äta mjölkfritt som jag och barnet), tog allt ansvar.

      Till slut sprack jag. Efter 4 år av sopande framför honom utan ett endaste jävla tack tillbaka orkade jag inte mer.

    2. Tråkigt att läsa Lisa! Men min sambo ÄR en superbra pappa. När han är hemma från jobbet tar han nästan allt ansvar o jag behöver inte ens be om egentid till dusch/toalettbesök eller sovmorgon. Han förstår att det är min rättighet. När tösen hade kolik första månaden (det var bara en månad) så tog han ofta dottern i vagn o gick en runda mellan amningstillfällena för att jag skulle få sova (o det utan att jag sagt något). Det är hushållssysslorna han inte förstår ska göras. Tvätta, städa o laga mat är inte med i hans dag på något sätt.
      Men i januari är det hans tur att ta föräldradagar (det är precis bestämt), då hoppas jag att han ser o förstår hur mycket jag sköter i hemmet o hur krångligt vissa sysslor är att utföra med ett barn hemma som är runt benen på en hela tiden…!

  59. Vilket viktigt inlägg!
    Jag vill gärna tro att vi är jämställda, och jämfört med många andra är vi väl hyfsat så…

    Men jag tar alla nätter, trots att vårt barn är ett ersättningsbarn. Inte för att hans jobb är viktigare, eller hans sömn är viktigare, utan för att han sover som en klubbad säl. Han vaknar inte förrän ungen skriker för full hals och sen tar en evighet att söva. Jag däremot vaknar vid varje pip. Vi testade att han skulle ta nätter innan, men det slutade med att jag fick väcka honom varje gång och sådeles var lika vaken, om inte mer, än nätterna jag tig själv. Så det blev mer sömn och en nöjdare unge om jag fortsatte…

    Däremot tänkte jag mycket på det här igår när vi var på föräldragruppen på BVC, min karl är den enda av papporna som prioriterar att komma. Än så länge har han varit där varje gång, de andra papporna max 1 gång var. Igår pratade vi relationer med en från familjerådgivningen, och min karl satt som enda representant för det manliga släktet. Han har varit med på varenda kontroll sedan barnet föddes. Visst, alla har kanske inte möjlighet, men det har egentligen inte han heller, men han löser det.

    Han har fått ta mycket ansvar sedan barnet föddes då jag drabbades av förlossningsskada och blev sjuk efter förlossningen, så redan på BB fick han ta alla blöjor och sånt, för jag satt bokstavligt talat fast i sängen.

    Jag åkte också iväg på en resa på 10 dagar när mitt barn var 6 månader, vilket var väldigt nyttigt för oss båda. Jag behövde sova, läka och hämta nya krafter efter skada och förlossningsdepression, och han behövde se vad det innebär att vara hemma med liten hela dagarna. Efter det upplever jag att jag får mer sovmornar och hjälp utan att be om det.

    Jag är faktiskt relativt nöjd med hur vi delar på ansvaret. Och när vi inte är nöjda (försöker vi alla fall) prata om det direkt så det inte blir en irritation som ligger och gror. Men vi var äldre när vi träffades och visste redan hur vi ville ha det. Sedan som någon skrev här ovanför kan det säkert ändras när vi får fler barn, men jag hoppas vi kan behålla vår öppna dialog!

  60. Jag är den som drar det tyngsta lasset hemma då mannen jobbar borta i veckorna och även är borta i långa perioder emellanåt. Vi har satt oss ner tillsammans och gjort upp hur vi ska ha det när vi båda är hemma och vi har hittat ett sätt som fungerar för oss. Det ska tilläggas att jag jobbar heltid inom vården så varannan helg så är ansvaret helt makens. Jag tror att det viktigaste är att våga släppa kontrollen, går det åt skogen så gör det men jag som har huvudansvaret mestadels av tiden måste kunna släppa ansvaret. Jag tror att många som är vana med att göra det mesta själva inte heller släpper kontrolleren vilket gör att man snabbt hamnar i en dålig spiral ( har gjort det misstaget själv och kämpar fortfarande med det ).
    Våra barn är ganska stora nu vilket är skönt men det innebär en massa körande till aktiviteter så när mannen är hemma lämnar gladeligen över precis körandet.
    Bra inlägg som lyfter ett problem som.jag tror att de allra flesta kan relatera till.

  61. Tack för en underbar blogg ❤.
    Jag fick förmaksflimmer av all stress, vilket ledde till att han tvingades ta ansvar. Nu känner jag dåligt samvete för att han gör mer än mig men det kände aldrig han innan hmm. Var rädda om er.

  62. Jag måste lägga till en sak känner jag.
    Jag är urless på alla (framför allt) män som inte ”kan” gå ner i tid/vara föräldralediga/sluta tidigt för att hämta pga av att de har så ”viktiga” jobb.
    I min värld handlar det bara om prioritering och dessa personer prioriterar sin karriär framför sina barn.
    ALLA (i Sverige) har rätt att vara föräldralediga och att jobba 75% när barnen är små!

    1. Word.
      Jag fick ta all vab eftersom pappan var så jääääävla viktig på sitt jobb. Han var bilmekaniker, jag lagerarbetare.
      Jag å andra sidan, tvingades säga upp mig när barnet kom. Jag hann inte ha ett jobb med mycket ansvar och samtidigt vara mamma. Det var inget konstigt för honom…….

  63. Mycket bra skrivet!!

    I de positiva stunderna känner jag att vi har ett rätt ”jämn” fördelning hemma, men sen funderar jag och undrar om det verkligen är så…. Jag jobbar 85 % för att vi ska få ihop vardagen, min man jobbar 100-110%. Min man reser en massa i sitt jobb och därför går hans jobb alltid ”först” och jag står där hemma med ”allt” flera dagar i veckan. Och trots detta så får jag dåligt samvete när jag måste jobba sent (för att få ihop mina timmar), när jag ska bort på nån aktivitet en kväll eller helgdag eller när jag bara känner att jag måste få lämna huset och gå en promenad med hunden en timme. Det sjukaste i det hela är att min man inte gnäller eller nått när jag ska göra saker, det är JAG SJÄLV som känner denna skuld. Hur f*n ska man göra för att det verkligen ska bli jämställt på riktigt och för att man som ”duktig flicka” inte hela tiden ska känna en sån j*vla skuld!!! *gahhh*

    1. Sådär är det för mig också!
      Min man och jag delar hyfsat lika på det mesta, bland annat jobbar båda deltid och det är alltid min man som går upp på nätterna nu för tiden (när det behövs, vilket är max någon gång i veckan i snitt) för att jag klarar sömnbrist så dåligt och nu sover bra för första gången på 2 år.
      MEN jag måste kämpa med mitt dåliga samvete över att jag inte gör mer. Men de gånger jag får dåligt samvete över att det känns som att han gör mest försöker jag tänka att vi är någon slags motvikt till alla par där kvinnan gör mest och mannen inte verkar ha dåligt samvete över det. Så då behöver ju inte jag ha det heller!

  64. Tusen tack för detta inlägget!
    …att man förutom att man gör ‘det mesta’ ska behöva strida för ‘avlastning’…
    Min sambo är bonde och då arbetar man 6-19…sju dagar i veckan…under den här lugna perioden på året…
    Jag förväntas av alla runt omkring, trots att det är jag som har ett välavlönat arbete, ta all föräldraledighet, alla hämtningar och lämningar, all handling/tvättning/packning/plockning/VAB och gärna ge honom en hjälpande hand också.
    Glad över att jag har fått tillbringa mycket tid med våra barn men ledsen över att de inte får vara med sin pappa. Pappans och barnens relation är hans ansvar men många/alla anser att det är mitt ansvar… Om bara jag krävde/slutade/anpassade mig ännu mer så…
    Det är ett det större sammanhanget som alltid pekar på att mannen är viktigare. Det kan inte vara endast enskilda personers ansvar att ändra på det.

  65. Vi är jämställda eller…
    Mannen tar alla nätter, dels för att jag jobbar natt o ej är hemma o dels för att jag har så svårt att somna om medan han slocknar direkt efter uppvak..
    Jag jobbar 64% medan han har 100%, (tidigare jobbade jag 75%) han lämnar på förskolan varje morgon och jag hämtar.
    Så han fixar frukostar och jag middagar. Men själva ”projektledarrollen” har jag, löser matlistor, kalendrar osv, men inhandling av mat/julklappar osv delar vi på. Dock har jag tagit allt ansvar för barnens kläder då jag ääälskar secondhand och är intresserad mer än min man (som dock sagt att han vill handla..) städningen har vi också delat upp, samt tagit städhjälp då ingen av oss är bra på att städa (vet hur det låter men..)

    Det konstiga med detta är att vi båda ”tar på oss offerkoftan” ibland, att det är så himla synd om mig för att jag tar alla nätter/alla duschningar/all städning.. när jag läser igenom detta inser jag att vi nog balanserar vardagen ganska bra!
    Har dock fastnat i att mannen roddar allt runt bilarna (typiskt manligt) men då han jobbar på bilfirma är det ju logiskt.. det iof han som syr gardinerna till hemmet också ;)

    Bra o viktigt inlägg! Jag faller lätt in i de fraserna du skriver att andra ska säga ifrån osv, sen inser jag att det är inte så det funkar för alla människor är olika!!

  66. Det är helt ok att ha olika syn på hur saker ska göras eller skötas, men det som stör mig i min relation är att min man får åka så mycket gratis räkmacka, på ett vad jag tror rätt omedvetet plan, när det gäller hur vår familj lever. Jag vill att presenterna vi ger bort vid olika tillställningar ska kännas fina och genomtänkta. Jag vill att barnen ska ha rätt storlek och alla tillbehör till luciaoutfiten ordnat i god tid. Jag vill att maten vi äter är ringsriktig, varierad och vällagad. Jag vill att vårt hem ska vara rent och fint och präglas av hemtrevnad med väl valda säsongsdetaljer så som hyacinter eller påskris. Jag vill att våra släkt- och familjerelationer underhålls på ett rimligt och regelbundet vis där man tar ansvar att höra av sig och bjuda in. Jag vill att jag och min man uppdaterar oss på vår relation, hur vi mår, vad vi saknar och vad vi känner. Jag vill att barnen ska bli hämtade i hyfsad tid på eftermiddagarna pga känner att dom behöver det. Jag vill att våra barn har roliga och lockande alternativ till skärmtittande, så jag ser till att planera in och inventera roliga lekar, aktiviter mm. Jag vill att barnen ska få trygghet, närhet och tröst när dom inte vill sova i eget rum, så jag sover med dom på nätterna.
    Min man vill på sitt sätt allt det här också men hans ambitionsnivå och vilja att prioritera allt sånt här är mycket lägre än min.
    Så vad blir slutsatsen, att jag gör så himla mycket mer än honom utan att kunna kräva någonting eftersom han anser att hans sätt att förhålla sig går jättebra och då finns inget rätt eller fel? Jag tänker ofta att det måste vara underbart att ha en egen projektledare i sitt liv, en kvinna som man lugnt och tryggt vet kommer ha tänkt på allt när det ev blir skarpt läge någon gång.

    1. Word! Mina kvinnliga vänner som som är ihop med kvinnor har ju det. De delar ansvaret för ansvaret på riktigt. Det är tydligen hur skönt som helst och enorm skillnad på stress i livet.

    2. Hög igenkänningsfaktor. Har dock accepterat ”hans nivå” på det mesta för att inte bli ett absolut stressmonster. Försöker vara tacksam för att jag lever med någon som åtminstone har någon slags ambition av att vara en bra pappa och ”husfar”. Känner dock självklart den tysta kritiken (från familj/omgivning) som tycker att det är lite synd om min stackars man. Jag kanske bara inbillar mig, egna hjärnspöken/skuldkänslor. När det gäller arbete så har han ett jobb där han inte ”kan” gå ner i tid till sjöss. Kanske därför jag har lättare att släppa på allt vad gäller nivå när han väl är hemma, av ren utmattning. Tror dock precis som du skrev att vi själva lägger ribban på en viss nivå och det är svårt att kräva den av någon annan.

    3. Ja! Precis så! Jag har egentligen rätt höga ambitioner om mat, skärmtid, ”bortskämdhetsnivå”, etc, men jobbar jeltid o pendlar medan min man jobbar hemifrån. Han tar alltså nästan alla hämtningar o lämningar samt allt hushållsarbete utom matlagning, och har alltså ALLTID ett visst överläge. När jag har några åsikter om hans sätt att t ex skömma bort vårt barn får jag höra atg det är lätt för nig att säga som aldrig är hemma på em efter fsk… Samtidigt är jag definitivt projektledaren med ansvar för lån, försäkringar, bvc, kläder, presenter, socialt umgänge, stora helger, etc… Detta är dock inte ett lika synligt jobb som att se till att tvättkorgen aldrig svämmar över. Det är iofs alltid kolossalt prydligt hemma hos oss, och jag är glad att han gör så mycket för jag har bott med män som inte gjorde det, men man behlver liksom inte ägna så mycket tanke åt den typen av praktiskt arbete. Det som dränerar mig är ansvaret och den lolande känslan av att vara den enda som har koll.
      Är jag gnällig då?

    4. Precis. Lever (utan barn) med en underbar man, som verkligen har ambition att vara jämställd och verkligen gör en jäkla massa hemma (helt av sig själv), men vi har olika ambitioner (han kallar det att jag har förväntningar och han inte har det), projektledning från min sida och det där ansvaret (t.ex. för jämställdhet) … Jag blir så ledsen och trött (och skäms lite – jag trodde ju jag/vi var så bra på detta). Och det spelar ingen roll hur manga ganger vi diskuterar det, ingenting förändras.

  67. Problemet är inte aktuellt för mig längre då mina barn är vuxna. Jag läste dock om ett par som hade planerat att skilja sig men som vanligt var det svårt att hitta ny bostad till den som skulle flytta. Men så länge för att öva sig på att vara skilda gjorde dom så att dom började leva varannan vecka liv dvs ena veckan var det den ena som hämtade, fixade mat osv och sedan veckan därpå bytte dom. Precis som om dom redan bodde på var sitt håll och det resulterade i mindre bråk och tjafs osv och det blev så att dom inte skilde sig utan fortsatte med det där varannan vecka fast dom bodde under samma tak och plötsligt kände de sig förälskade igen pga att nästan allt bråk var borta, så som sagt kör varannan vecka fast ni bor tillsammans och kanske diverse tjafs försvinner typ vem som ska hämta, lämna, vabba osv.

  68. Alltså, TACK för att du tar upp det här, detta inlägg träffade mig rakt i hjärtat. Jag fick tårar i ögonen av det där med sovmorgonen.. HUR svårt kan det vara att bara erbjuda sig?!?!
    Här hemma råder ingen 50/50-delning direkt, det är jag som gör absolut mest. Kan också undra ibland hur det blev såhär?
    Mvh Trött mamma till ett-och tvååring
    PS. Tack för denna underbara blogg! ❤️

  69. Jag tror att många glömmer bort att prata om förväntningar innan barnen kommer om hur önskad framtid ser ut. För det som är självklart är just bara det klart för en själv.
    Jag tjatade hål i huvudet på min man innan vårt första barn om mina förväntningar om hur vi skulle ta oss igenom detta tillsamman. Om att mitt jobb hemma är lika viktigt som hans jobb, att jag är på mitt jobb så gott som 24/7. Och allt gick jättebra, med första barnet. Med andra sket sig allt. Jag tjatade och tjatade om att jag behövde sova, få va ensam, få slippa… Vi har inte kommit så långt som hämtning, lämning och VAB än så det återstår att se. Men jag har lärt mig att vad som tycks vara självklart vid ett visst tillfälle och period i livet inte automatiskt förblir det utan kräver kommunikation och kanske förhandling tills förhoppningsvis alla parter är nöjda (man kan väl få drömma)

  70. TACK för det här inlägget! Precis det jag suttit och beklagat mig för till min syster ikväll och det jag skällde ut min man för senast imorse. Varför ska lasset alltid ligga på oss mammor, så till den grad att vi måste BE om hjälp från papporna till våra barn? Gud förbjude att de själva skulle föreslå att de exempelvis kan lämna barnen? Jag jobbar hemifrån endel och får alltid höra att jag har mer tid, men jag jobbar 100% precis som han. Till viss del handlar det säkert om att vi ”skämmer bort” dem och tar för mycket ansvar, men samtidigt skulle man ju önska att vi kommit längre än så! Jag jobbar på det hela tiden, att kräva mer jämlikhet! Och då är det skönt att höra att man inte är ensam. Tack❤️

  71. Å, jag tycker detta är så svårt!! Det ligger så mycket i det du skriver. Varför måste det vara så svårt att nå den jämställdhet man vill i familjen, trots att båda vill det? I vårt fall har vi delvis våra personligheter emot oss. Kontrollbehov med god förmåga till planering, strukturering och andra projektledarskills vs. Avspänd det ordnar sig-attityd som inte riktigt ser allt det där som behöver göras. Kring barnen lyckas vi i alla fall bra, när det gäller föräldraledighet, vab mm men även kring barnen märks ju det där med vilken fallenhet man har för projektledning… I diskussioner har jag märkt att det som funkar bäst är att ha fokus på vilka förebilder vi vill vara för våra barn. Inte på beskyllningar om det som inte blir gjort (supersvårt är låta bli ibland dock…).

  72. När det gäller att ta hand om barnen delar vi lika, men jag roddar mycket av det där andra. Ändå är det min sambo som är så himla bra,, han är ju en fantastisk pappa. Bara för att han gör något så självklart som att, hör och häpna: tar hand om sina barn och delar lika på föräldraledigheten. Ja jag blir bitter. På att jag själv och andra inte bara slutar. Slutar tycka att pappor är duktiga för att de tar hand om sina barn. Slutar agera projektledare.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..