Terapi?

Jag har gått i terapi vid flera olika tillfällen. Det har varit SÅ bra. Första omgången kanske inte var en match made in heaven mellan mig och terapeuten men de andra.
Jag tänker att det borde vara en sådan grej som folk gör. Så som man pratar om vardagsmotion eller fredagsmys. Man terapeutar sig.

Sedan är det sorgligt att det fortfarande är lite skamlig att prata om det. Att satsa på sin fysik flera timmar i veckan är inte nåt konstigt, men att lägga tid på det psykiska… nej det skulle ju betyda att man inte var HELT stabil! Hur skulle det se ut?!

Jag tycker att jag genom terapi förstått mig själv mer. Förstått varför jag agerar och reagerar som jag gör, och fått chansen att tycka om mig själv. Vilken grej! Att få hjälp att sluta fred med sig själv!

Trots allt detta så tar det emot, när det väl kommer till kritan. Jag har inte gått i terapi på över 5 år. Jag har inte direkt känt behovet. Inte heller tiden… Men sedan nåt år har det börjat kännas lite som att jag kanske borde. Som att jag har en massa funderingar/känslor/muller jag skulle vilja/behöva prata om. Även om jag inte alls kan sätta fingret på det. Men jag drar mig för det. Varför? Jag VET INTE!

Jag har tyckt att vi som par ska gå i terapi för jag tror man bara har bra saker att hämta ur det. Men jag är lite ensam om att vilja det av alla i vår relation… he he. Jag har inte kunnat förstå VARFÖR. Vad är det som tar emot?!
Tills nyligen. Då kom jag på varför jag själv inte bara sätter igång o kollar efter terapeut. Jag vet att terapi innebär förändring. Bara sett till min egen erfarenhet så är det enbart positiv förändring. Men förändring kan skrämmas även om den till slut innebär något bra.
Det är på nåt sätt en trygghet, allt med en själv, eller ens partner för den delen. Man känner sina reaktioner, man blir trygg i sina beteenden. Bra eller dåliga, de är bekanta. Och bekant är tryggt.
Om jag går i terapi kanske jag inser att vissa saker måste förändras. Om VI går i terapi kanske vissa saker måste förändras. Man kanske måste släppa vissa saker, acceptera, ändra på, göra om, gå på djupet med …
Det tar energi. För att sedan ge energi. Och det är svårt att betala så mycket (bildligt menat just här) utan att egentligen veta vad man får för det. Jag menar, verkligen VETA.

Så plötsligt insåg jag att jag inte var så cool, avslappnad och allmänt ball (okej allmänt ball kanske jag visst är) utan att jag är en fegis jag med. När det kommer till kritan. När det kommer till att lufta luren och boka tid. Så om jag, med den positiva bild av terapi som jag har, tycker det känns motigt, hur är det inte då för en som redan innan är tveksam?
Hur kommer man runt rädslan? Eller gör man inte det, kliver man igenom den bara?

  1. Helena skriver:

    Bra inlägg. Tror som du att parterapi vore det bästa. Så man förändras ihop åt samma riktning, visar att man är så viktiga för varann att man tom kan gå i terapi ihop 😉 Vad är giftemål mot den uppoffringen. Har gått både indv. och parterapi. Den senare var otroligt effektiv, tror vi hick 4-5gånger och vi löste saker som jag trodde var cementerat evigt problem. Gick första gången när barn nr 1 var ett år och sen igen när nr 2 var några månader. Denna sista gång behövde vi bara 1-2gånger sen var vi på banan igen och kände kärlek och lust igen istället för ilska och missmod. Känns som om varje stor livsomställning innebär en liten kris, utbildning,nytt jobb, nytt barn mm mm.
    Vi kommer nog köra någon gång i vår igen då mkt hänt och vi har lite svårt att förstå varandra. Kolla in inriktningen ICBT, rekommenderas varmt
    Happy therapy!

  2. Sara skriver:

    Tycker det är hopplöst att veta vars man hittar någon bra. Måste ju ändå finnas någon slags kemi. Har gått och pratat vid 2-3 tillfällen men tycker det mest bara blir att jag pratar och ältar och de lyssnar. Jag behöver någon som ifrågasätter, ger sin syn på det hela och vänder och vrider på saker. Lyssna på mig det gör jag ju själv hela tiden. Förstår inte skillnaden på alla olika psykolog, terapeut, coach, psykiatiker osv.. Hur hur får man kontakt och tid och måste man betala tusentals kronor…? . Därför drar jag mig…

  3. Ina skriver:

    Åh jag är alldeles för trött för att kommentera mera nu. Men jag älskar dina inlägg. Du är så klok. Jag vill vara din bästis. På ett inte-creepy kind of way. Typ äta bullar tillsammans eller titta på Gilmore Girls ihop när barnen har somnat och bara prata om livet. Eller lät det för creepy- och stalkeraktigt ändå?

    Alltså så tur att jag har/du skriver i din blogg, nära nog ;) :) Så jäkla bra.

  4. Har fått förmånen att gå i landstingsfinansierad terapi i flera år, hos en superproffsig teurapeut. Har fått uppfattningen att man tyvärr måste krascha ihop rejält för att få lite längre terapi inom den offentliga vården. Det är i alla fall något av det bästa som hänt mig. Min terapeut har hjälp mig förändra mitt sätt att se på mig själv och mina relationer och hjälpt mig förändra hela mitt liv till det bättre på så många punkter. Tycker det varit väldigt bra att ha någon utomstående att bolla saker med. Synd att många verkar tycka det är pinsamt att gå i terapi.

  5. Anka skriver:

    Jag har gått hos terapeuter några gånger både själv och tillsammans med min man av olika anledningar. Men jag tycker att känslan och resultatet är helt avgörande av vilken terapeut man träffar. En terapeut vi träffade rådde oss att springa runt huset och ta en tidning och rulla ihop och slå på träden i skogen när det kändes som värst. Det var alltså en landstingfinansierad människa dessutom. 👀
    Nu går vi istället hos en livscoach som vi visste innan är riktigt bra.
    Det känns inte lika svårt att boka in sig där.

    Kanske är det känslan av misslyckande av att inte klara av sina ”problem” på egen hand som gör att det tar emot att boka in sig hos terapeuten?! Fast det man gör är ju faktiskt att ta hand om sig själv och ta hjälp av en expert. Precis som att man tar hjälp av en hantverkare när man inte fixar det själv. Nej, vi borde klappa oss själva på axeln och säga: vad bra att du tar hand om dig själv, ingen annan gör det! 😊

    1. Anna skriver:

      Nja… Jag tycker nog att jämförelsen med en hantverkare haltar. Var och en är expert på att vara sig själv från födseln! Men nu för tiden är alla så ängsliga. Folk kan inte bara börja promenera, nu finns det promenadscheman att följa , eller äta efter 5:2-dieten utan att köpa en bok, eller gå ner i vikt på egen hand utan ett Biggest loser team som stöttar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..