Nån pratar om chihuahua och en annan om grand danois

Jag är på riktigt alldeles trött i hjärnan efter alla diskussioner och funderingar efter mitt inlägg i onsdags. Men det är bra, det är bra att tänka tankar hela vägen, om och om igen.

Min kloka ex-kollega brukade ibland när vi hade lite halvvilda diskussioner i arbetsrummet plötsligt säga ”jag hade en hund” (förlåt om jag felciterar dig Annica, minns inte meningen ordagrant). Det blev ofta lite tyst och fundersamt när hund-kommentaren dök upp. Sedan kom förklaringen: någon säger att den har en hund, alla tror att alla är med på vad det sedan pratas om – hunden – men alla sitter ju och tänker på helt olika hundar. Alltså kommer ju tankarna och åsikterna se helt olika ut. Typ så.

Jag tänker på det ofta. Väldigt ofta efter att jag började hänga mer på sociala medier. 

Man är många gånger så väldigt inne på det man själv diskuterar att man glömmer vad den man diskuterar med diskuterar.

Jag tycker kommentarsfältet häromdagen höll rätt god ton, trots allt. Endast några rätt onödiga påhopp. Jag vet ju också att när jag skriver i affekt så speglas det i kommentarerna (förstås). Sedan fick mitt inlägg väldigt mycket mer spridning än vad mina inlägg brukar få – vilket leder till att personer som vanligtvis inte följer min blogg kommenterar. Och då vet de ju såklart inte vem jag är och står för osv. Med det sagt var det inte så att alla som vanligtvis följer mig höll med, men jag tror och tycker att vi brukar ha sansade diskussioner oavsett medhåll eller inte.

Nog om det.

Jag har tänkt. Som sagt. På det som skrivs. På hundarna. På äpplen och päron.
Jag tror det är där vi är, när vi diskuterar. På ganska olika platser. Så blir det när någon skriver en artikel med tyckanden och känslor, där man blandar sitt eget liv som man vet ALLT om, med en massa andras liv som man inte vet ett dugg om, egentligen.
Och så blir det såklart när någon därefter reagerar på artikeln med nästan exakt samma medel – tyckanden och känslor. 

Någon läser artikeln och ser personalen på den superpressade förskolan framför sig, en annan ser mamman som kippar efter andan för att överleva vardagen, en tredje ser någon som missbrukar ett system.
Det är klart våra diskussioner inte alltid landar i förståelse. 

Jag tänker på flöden i mina sociala medier. Där jag alldeles för ofta ser kommentaren ”varför skaffade du/hon ens barn?”. Det kan handla om nån som blottar en jobbig period, nån som jobbar långa dagar eller någon som lämnat barn på förskola fast syskonet varit sjukt. Jag fick till och med en snarlik kommentar på mitt inlägg – att jag kanske hellre skrev korkade blogginlägg än umgicks med mina barn. Vilket såklart inte var menat som en fråga utan som en känga att jag var korkad OCH en dålig förälder. Man slår där man hoppas det känns mest.

Jag skulle vilja avskaffa den kommentaren helt. HELT! Den gör inte gott på något sätt.
Jag ser pressade mammor (främst mammor ja) som försöker få livet att gå ihop. De mammor som kommenterar på min blogg med lättnad över att det finns fler som inte lever upp till den perfekta personen som man tydligen ska vara.

”Ta inte åt dig!” eller ”Jahaaa men om du tar åt dig så kanske det var nåt som träffade minsann!”.
Ja såklart. Det är som vilket ideal som helst, klart det sipprar in och suger sig fast. Klart som sjutton att jag tycker mina barn har för långa dagar på förskolan, att jag borde vara med dem mer, att jag borde vara glad och fin och snäll 100% av min tid med dem för de är det finaste jag vet! Men det är jag inte, för jag råkar vara människa. Och jag råkar vara den människa JAG är.   

Pressade mammor. Med olika liv. Olika förutsättningar. Olika mål och olika värderingar. Vi lär våra barn att alla är olika och att man ska acceptera det. Men när det kommer till föräldraskap ska vi alla vara precis likadana. För att förtjäna våra barn.

Sedan har vi förskolorna. Jag känner ju bara en på nära håll, den mina barn går på. Och jag ser hur grupperna lite smygande växt medan en 100%-tjänst plötsligt bytts mot en 75%. Jag märker att personalen är tröttare, att det tär (även om de är fantastiska med barnen). Det verkar hända lite överallt, i mer eller mindre dos. Jag hör, jag läser, jag ser. Belastningen ökar. Man kramar ur allt man kan.
Det är inte okej! Politiker – hallå?!? Var ÄR ni? Göööör något!
Detta handlar ju självklart om politik och hur kraven förändras när samhället förändras. Det handlar ju inte om mamman som inte lyckas hämta klockan 15.

Kortsiktigt kan man tänka så, för det vore ju lättare om grupperna var mindre i alla fall några fler timmar per dag. Men det är inte där fajten ska tas, det är inte där skulden ska läggas. Men det är enklare så, för där vet man att någon troligtvis lyssnar.
Inte ens diskussionen om barns långa dagar ska vara här, för den hamnar fel där också. Det är en annan diskussion, den har inte med förskolans överbelastning att göra.

Sedan har vi ju de fall där det faktiskt fuskas. Jag har inte sett undersökningar och jag ser inte fuskandet själv, men ja det förekommer såklart. Folk som utnyttjar systemet finns ju alltid!
Här får jag känslan av att man klumpar ihop… den där som går till frisören var fjärde månad, den som någon enstaka gång tar ett träningspass som ligger efter arbetstid och den som svänger in på Konsum och köper kvällsmaten innan man kommit fram till förskolan. De klumpas ihop någon som lämnar sjuka barn, som inte hämtar fast personalen ringer och ber dem, som lämnar barn långa dagar men sedan inte har något heltidsjobb …

Men är det så enkelt att de sistnämnda är de vi kan kalla ”evil” då? Vad vet vi om deras liv? Kanske finns det en anledning till att det ser ut som det gör? Kanske vet vi ingenting om vad som händer där.
Men låt oss säga, att av dessa som ser ut som totala utnyttjare av systemet, så finns där några som verkligen är det, utan anledning, utan egentligt behov. Hur många är då de?
Jag vet inte. Men jag tänker mig att de inte är så många så att man behöver skicka informationsbrev till en hel förskolas föräldrar.
Kommer den personen (personerna?) att bry sig ens? Troligtvis inte va? Finns det där andra sätt att nå fram? 

Och så barnen då. Vars bästa alla gärna påpekar att de tänker på samtidigt som de slår sig på bröstet. Är det inte så att de allra flesta av oss tänker på barnens bästa? Eller är jag en godtrogen innerstadsstockholmare nu? Barnets bästa blir såklart också ofta en kompromiss (pytteliten eller större) eftersom man är en familj. Och de allra flesta familjer har sina utmaningar, sina pusslanden och sina hjärtan. Det är inte helt lätt att landa in en lösning där ekonomin är okej, barnens förskoledagar är korta och lagom många, jobbet funkar fint för förälder/föräldrar och ekorrhjulet snurrar alldeles lagom fort. 

Jag vill fortsätta tro att de allra, allra flesta kämpar på så gott de kan. Utifrån sett så kanske man kan tycka att föräldrarna skulle jobba mindre, köpa mer grönsaker, vara mer aktiva och inte konsumera så mycket skit. Men inifrån är det kanske inte så svart eller vitt. Där inne i det ganska ombonade men stökiga ekorrhjulet kanske det är mer av en gråskalighet. Och den gråskalan är det ju bara familjen som lever där som faktiskt helt känner till.

Jag tycker det är sorgligt att förskola och föräldrar ofta (inte alltid, inte alla) sätts mot varandra i dessa debatter. Vi är ju MED varandra!

karlek

Tips på två bra inlägg på detta tema:

Sockertoppen som skriver i guld.

Och Hanna som formulerar sig så klockrent.

  1. Ja. Alltså. Jag vill ju gärna tänka som du och tro att alla gör sitt bästa och innersta. Självklart gör de flesta det!
    Vi går inte ut med hätska massmejl från vår förskola. Vi älskar barnen! Vi tycker också oftast att kommunikationen med föräldrar är mycket bra. Vi är proffesionella och håller god ton. Det är vårt yrke.

    Men det finns rövhål överallt. Faktiskt.

    Jag är mamma själv och också drabbad av det berömda dåliga samvetet. Jag kommer också och hämtar senare för att jag var tvungen att springs in på Ica -ensam-, glömmer friskanmäla och har nog skickat barnen till förskolan lite för snoriga.
    Jag är människa precis som alla andra.

    Jag önskar att alla tänkte som du. Men det gör inte alla.

  2. Tack för att du alltid skriver så tänkvärt! Och ofta ger mig en välbehövlig påminnelse om att andas och försöka se andras perspektiv även i hjärtefrågor.

  3. Håller med om mycket och kommentaren ”varför skaffade du ens barn…” är ju bara så dum! Men alla är olika och jag måste säga att jag för mitt liv inte förstår är hur man kan vilja ha sina barn på förskola långa dar när man inte behöver. Jag sörjer litegrann varje dyrbar sekund jag missar med mitt barn och kan bara tänka på hur fort tiden går och hur lite lite tid av mitt liv som hon kommer vara såhär liten. Vill absolut inte försöka framstå som nån slags supermorsa som aldrig tycker att det är jobbigt. För det tycker jag såklart. Men så fort jag tänker på hur jobbigt det är så kommer automatiskt nästa tanke på vilken oerhörd jäkla vinstlott jag har dragit, att jag har fått henne, att vi bor i Europa och inte behöver fly torka eller krig och dessutom hur extremt himla kort den här tiden vi har tillsammans är. Och jag undrar alltså genuint hur man kan välja att inte skynda sig från jobbet och försöka spara på föräldradagar och snåla och gneta och gärna hoppa över lite utlandssemestrar och restaurangbesök mot att få mer tid ihop med barnen under de här åren. Men jag får definitivt lite höjda ögonbryn typ ”jaha jobbar du fortfarande deltid, hur länge ska du göra det egentligen?” Min sambo är dessutom student så vi har inte direkt massvis med pengar, men vi ser till att klara oss.

    Om allt går vägen får vi ett lillasyskon i höst. Och som det känns nu vill jag inte als lämna stora på förskola så mycket då när jag ändå ska vara hemma. Bävar redan för hur jag ska få förklara det för alla andra. Har en kompis som valt att ha första barnet hemma när det andra kom, istället för att lämna på förskola. Och hon får förklara sig för alla precis hela tiden.

    Jag tycker iaf det är toppen att den här typen av debatter kommer upp. Jobba heltid och lämna på dagis är inte alltid det bästa för alla.

    1. Känner att jag kommenterade lite för snabbt här efter att slarvläst det här inlägget, inte det andra, inte kommentarerna och inte det ursprungliga debattinlägget. Håller helt med i din analys om äpplen och päron. Ändå bra att saken får diskuteras. Och nej, det ska absolut inte blandas ihop med förskolornas pressade situation (även om den för egen del kanske inte direkt lockar till ökad vistelsetid för knodden). Var bara det jag ville säga. Over and out.

  4. Ja visst håller jag med dig om mycket.
    Svårt att få politiker att lyssna på Skolverkets expertråd om 6-12 barn i förskolegruppen för 1-3 åringar. Och 9-15 barn för 4-5 åringar. Det vet det så väl. Men de prioriterar inte hälsan för våra barn i förskola och skola. Samma problem i sjukvården och i äldreomsorgen. Bemötande och omsorg om barn och inga kan inte effektiviseras bort. På 70-talet och början av 80-talet så var det 10 ungar i en förskolegrupp på 3-4 personal. Högst 14 barn bland de ”stora” barnen. Och jag kom ihåg att vi var 13-15 st i lågstadieklassen.
    Kapitalistiska samhället vill bara tjäna mer pengar. Trots att industrin och servicen i samhället effektiviserats 10 ggr om sen 70-talet och vi har en massa människor ”över” som borde kunna jobba med omsorgen så blir det inte så. En massa onödiga jobb hittas på och prylar blir billigare att köpa istället. Varför inte lägga människor och pengar på att ta hand om varann istället. Kunna få gå ner i arbetstid och behålla lönen när du har små barn. Så att det inte blev så dyrt att jobba deltid. När pengarna behövs som mest.
    Ja nu jobbar både jag som mamma och pappan deltid och är ändå tvungen att lämna barnen 3 dagar i veckan kl.8-15. Den tiden det är som mest barn där och personalen har raster. Jag hade önskat att samhället kunde ha gett mig den pengen det kostar att ha mina barn på förskolan till mig, så hade jag kunnat få vara ta hand om dom tills de började skolan. Varför inte ha en valfrihet?
    Känns olyckligt att det blev så här trångt och ensidigt. Vad tjänar vi på detta? Moderna människor som skulle kunna få så mycket mer ut av livets goda och hälsa?

  5. Du resonerar klokt. Jag läser massor om förskolans belastningar, om hur jobbigt allt är, stora grupper, föräldrar som fuskar osv osv. Det finns säkert en massa sanningar i det. Men jag känner inte alls igen mig. Vi har vår son på en liten privat förskola. 13 barn och 3 vuxna. Fin miljö, underbar personal och barnen stortrivs.

    Jag är egen företagare och kämpar på som fasen för att få livet att gå ihop, ekonomin att vara i balans och familjen som ska må bra. Jag vill inte att sonen ska ha för långa dagar på förskolan, trots att den är underbar. Så ja, jag pusslar som alla andra mammor. Det är inte alltid lätt, men det går.

    Jag tar faktiskt tid från mitt arbete till att träna tex. Och japp, då är såklart sonen på förskolan. Jag har inget dåligt samvete över det alls, och ingen annan har problem med det heller. Det är den enda möjligheten som finns, och jag måste ha träningen för att klara mitt jobb.

    Äsch, jag vet inte heller vart jag ville komma med min kommentar…. =) Mer än att jag är så oändligt trött på den där svart/vita världen som målas upp där mammor (ja, mest mammor) ska ha dåligt samvete för ta mig fan allting. Jag vet hur mycket jag kämpar, hur mycket jag älskar min son och vill honom det bästa. Hur mycket jag pusslar för att få allt att gå ihop. Så jag bara antar att de flesta andra mammor också kämpar på så gott de kan. Skulle aldrig drömma om att peka finger åt dem, när jag har ytterst bristfälliga kunskaper om hela deras liv. Vi gör så gott vi kan, och tänk – de flesta barnen blir alldeles underbart förnuftiga och kloka människor till sist ändå. =)

  6. Jag stötte på debattartikeln som du sen skrev om då en kompis, som är förskolelärare, delade den på Facebook. Det var en av många delningar hon gjort av artiklar på samma tema (små barn har inte på förskolan att göra, föräldrar är egoistiska och rätt odugliga, förskolepersonalen går på knäna etc) och jag blev så jävla arg och ledsen. Ska skola in vår då 2-åring i augusti och jag tycker det känns skitjobbigt. Men samtidigt så vet jag ju att vi gör det för att det är bästa lösningen för vår familj. Visst ska barnets bästa sättas först men att tänka på HELA familjens välmående, att tänka på ekonomisk trygghet etc kan också vara ett sätt att sätta barnets bästa först. Det behöver inte vara så svart eller vitt, det bästa för barnet måste inte betyda att hålla mamma i handen 24h/dag upp i minst 3-årsåldern. Jag svarade min kompis nåt i stil med att det vore mer konstruktivt att engagera sig i ex 6-timmars arbetsdagar och att öka personaltätheten på förskolan än att utgå från att föräldrar inte vill vara med sina barn. Fick sen förklarat att hon minsann träffar på föräldrar ibland som handlar INNAN hämtning på förskolan och att förskolan ALDRIG kan ersätta föräldrarna. Varför hon inte bara pratar med berörda föräldrar istället för att mata ut skuldbeläggande till höger och vänster framgick inte riktigt. Vet inte vart jag vill komma med detta riktigt, men jag håller så med dig om att vi borde vara i detta tillsammans, föräldrarna och förskolan, jobba för en välmående förskola OCH välmående familjer.

  7. Jag tycker du formulerar dig och resonerar så bra kring det här ämnet som lätt blir snårigt. Jättebra inlägg 👍😊

  8. Jag satt och tänkte på det, många kommentarer som inte alls var med på det sammanhang ditt inlägg skrevs i. Personligen försöker jag tänka hur du tänker när jag läser dina texter, sen kan din text trigga en svag punkt i min vardag just nu (trigga låter egentligen aggressivt, känslomässigt berör kanske är bättre ordval) och om jag kommenterar blir det ju så klart fokus på det. Till exempel… Äh, jag kommer inte på något exempel men jag tror du förstår.

  9. Så härligt att läsa din blogg, du sätter så ofta ord på många tankar man har och på ett träffsäkert sätt.

    Tack för många bra texter!

  10. Ja, så är det ju, livet. Bara massa gråzoner och olika perspektiv. Därför är dialogen så viktig! Att hon som skrev ursprungstexten fick lämna sina tankar, att du fick lämna dina och att vi får lämna våra. Och vid varje lämnat perspektiv finns det några andra som känner sig påhoppade/kritiserade/blir irriterade. Rena troll-kommentarer utan nåt som helst konstruktivt är ju överflödiga, men i övrigt är det så himla viktigt att olika perspektiv får komma till tals.

    Jag ser fram emot den dagen då föräldrarna börjar agera gentemot politikerna för bättre förutsättningar i förskolan – då kommer jag känna att vi är med varandra på riktigt.

    Tack för alla dina viktiga inlägg!

  11. Alltså, DU <3
    Du lyckas alltid sätta ord på det jag känner. Varför är det 100% det ena eller det andra?!? Mitt barn kommer börja förskola vid 1,5, inte för att vi inte älskar hen, utan för att annars får vi inte ekonomi och psyke att gå ihop. Jag är inte en sämre mamma som inte älskar mitt barn för att jag väljer att placera mitt barn på förskola istället för att leva på marginalen varje månad, kämpa och gneta och oroa mig för pengar för att ha hen hemma i tre-fyra år.
    Det är så mycket dömande, folk har en åsikt om allt! Amning, förskola, socker och lämna sitt barn för egentid är väl de jag hittills har hört mest. Alltid med en "jag vet minsann och du är helt jävla värdelös som ens tänker annorlunda än mig"-ton. Jag blir så trött att jag vill skrika högt! Vad händer med stöttande och peppande? Vad skapar vi för samhälle för våra barn med det tänket och den attityden? Jag vill att mitt barn ska växa upp empatisk, inte som någon som hittar fel hos andra att slå ner på!
    Kram på dig modiga kvinna som vågar lyfta jobbiga frågor!

Lämna ett svar till Annelie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..