ANNONS

Långsamma läggningar …

/

En gång gjorde jag den här illustrationen. Det slog ju nästan aldrig fel! De jobbade skift, jag svär!

sova-skift

Nu är det mer vid läggning som de har en hemlig överenskommelse att den ena ska somna snabbt och den andra ska köra ”en Alfons”.

Ikväll somnade den ena så fort jag slog igen boken. Den andra däremot … där var det obekväma brallor, många glas vatten, lite för torr napp, obekväm kudde, funderingar på om det verkligen var den bästa sängen att ligga i, funderingar på om man skulle sitta i mammas knä istället, en liten berättelse från förskolan, ett gammalt sår som verkligen, verkligen behövde ett plåster trots att det blödde lite senast i söndags … Och mitt där i allt detta får jag utbrott. Inombords är det totalt break, utåt är det mellantändernaväsande och ibland smiter nåt litet gram utbrott ut genom ena näsborren eller mungipan.

Samtidigt bubblar den där ledsamheten/bitterheten upp – nej detta var ju en bra dag, en fin kväll, den skulle ju inte sluta så här! Och så lägger jag den i skålen med ”dåliga dagar”. Vilket är HELT orättvist! Varför ska den sista timmen vara den som bestämmer? Varför ska den få avgöra hur den här dagen ska klassas? Det är ju inte logiskt.
Är det grejen med ”att somna sams”? Man har ju fått höra att det sämsta någonsin är att somna som ovänner och alla som varit gifta i 300 år säger alltid att de minsann aldrig somnade osams. Det var nyckeln.
Jag sitter där och smygkollar på ögonlocken som verkar falla ihop (ÄNTLIGEN!), som med kraft hissas upp igen (VA FAN!), men som tillslut trillar ner för natten (typ). Jag lyssnar på andetagen. Tittar på de långa ögonfransarna och hör ljudet av napp. Mina fina, fina barn. Mina älskade, rosenkindade ungar.
Så värker det i hjärtat, för att jag var så irriterad. För att jag inte ens lyssnade på berättelsen från förskolan eftersom jag var så trött på att det aldrig blev tystnad och sömn. Vi somnade osams. Och det gör ont nu.
Så nu påbörjar jag nedräkningen till att jag ska få höra de där små tassande stegen i hallen. Det blir fint. Ingen är osams egentligen ju. Allt är bra! Allt är fint. Vi är bara inte helt överens när det är dags att stänga ögonen. Sista timmen avgör inte hela dagen. Och att somna osams är inte katastrof. Visst? Visst visst visst??

somndeal2

22
87

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00