Långsamma läggningar …

En gång gjorde jag den här illustrationen. Det slog ju nästan aldrig fel! De jobbade skift, jag svär!

En gång gjorde jag den här illustrationen. Det slog ju nästan aldrig fel! De jobbade skift, jag svär!

sova-skift

Nu är det mer vid läggning som de har en hemlig överenskommelse att den ena ska somna snabbt och den andra ska köra ”en Alfons”.

Ikväll somnade den ena så fort jag slog igen boken. Den andra däremot … där var det obekväma brallor, många glas vatten, lite för torr napp, obekväm kudde, funderingar på om det verkligen var den bästa sängen att ligga i, funderingar på om man skulle sitta i mammas knä istället, en liten berättelse från förskolan, ett gammalt sår som verkligen, verkligen behövde ett plåster trots att det blödde lite senast i söndags … Och mitt där i allt detta får jag utbrott. Inombords är det totalt break, utåt är det mellantändernaväsande och ibland smiter nåt litet gram utbrott ut genom ena näsborren eller mungipan.

Samtidigt bubblar den där ledsamheten/bitterheten upp – nej detta var ju en bra dag, en fin kväll, den skulle ju inte sluta så här! Och så lägger jag den i skålen med ”dåliga dagar”. Vilket är HELT orättvist! Varför ska den sista timmen vara den som bestämmer? Varför ska den få avgöra hur den här dagen ska klassas? Det är ju inte logiskt.
Är det grejen med ”att somna sams”? Man har ju fått höra att det sämsta någonsin är att somna som ovänner och alla som varit gifta i 300 år säger alltid att de minsann aldrig somnade osams. Det var nyckeln.
Jag sitter där och smygkollar på ögonlocken som verkar falla ihop (ÄNTLIGEN!), som med kraft hissas upp igen (VA FAN!), men som tillslut trillar ner för natten (typ). Jag lyssnar på andetagen. Tittar på de långa ögonfransarna och hör ljudet av napp. Mina fina, fina barn. Mina älskade, rosenkindade ungar.
Så värker det i hjärtat, för att jag var så irriterad. För att jag inte ens lyssnade på berättelsen från förskolan eftersom jag var så trött på att det aldrig blev tystnad och sömn. Vi somnade osams. Och det gör ont nu.
Så nu påbörjar jag nedräkningen till att jag ska få höra de där små tassande stegen i hallen. Det blir fint. Ingen är osams egentligen ju. Allt är bra! Allt är fint. Vi är bara inte helt överens när det är dags att stänga ögonen. Sista timmen avgör inte hela dagen. Och att somna osams är inte katastrof. Visst? Visst visst visst??

somndeal2

 

  1. Du är ju helt enkelt bara helt underbar!!!
    Vilken igenkänning på detta, inte klokt😂😂😂
    Ja här hemma jobbar dom också parallell-skift. Fantastiska illustrationer som alltid Louise!

  2. Stor igenkänning. Det största problemet är ju att man ofta är så jäkla trött själv när det är dags för läggning att man liksom bara vill få det överstökat (fast att det ju egentligen typ är den mysigaste stunden på hela dagen) för att också kanske hinna med en liten stund av egentid som inte är i närheten av tvättmaskinen eller diskbänken. Jag känner inte att jag jättegärna vill stanna hos mina barn tills de somnar, så vi sätter på en ljudbok när vi har läst klart. Hjälper också mot monster i garderoben och dylikt. Vår 3-åring somnar just nu bums efter läsning men vår 6-åring tycker det är mysigt att fortsätta lyssna på saga tills han somnar. Och när det gäller det där med att bli sams innan man somnar – jag känner som du, smärtsamt och fullt av dåligt samvete när det är med barnen. Men med min man går det bara inte ibland att bli sams innan vi somnar, och det det måste kanske inte vara ett mål i sig. Regeln är att vara sams innan vi skiljs åt (när på dagen det än är), för tänk om det händer den andre någonting på väg till jobbet till exempel och vi skiljdes åt osams?

  3. Vår 1,5 åring får jollra i vår säng tills hon somnar, alltid mamma eller pappa bredvid sig. Lämnar henne aldrig själv gråtandes (tror inte på det) då det ALLTID tar 30-40 min för henne att slappna av tittar man på ngt avsnitt på TV. Vi har testat släcka allt, läsa, badar henne varje kväll, allt men alltid tar det samma tid o ibland mer, så nu bråkar vi inte utan låter henne ta sin tid utan att prata m henne o till sist somnar hon! Vår 3,5 åring va likadan så nu vet vi hur vi handskar det, inga måste = inga bråk.

  4. Åh precis så har jag det med, sonen är så himla icke villig att somna VARJE kväll och oftast får pappan ta läggning för mitt tålamod är liksom noll redan innan vi börjat 😂

  5. Jag har själv alltid haft svårt att somna, ända sen jag var liten. Jag kunde helt enkelt inte komma till ro, på en gång. Länge ville jag att mamma skulle stanna hos mig, medan jag snodde runt i sängen, utan att kunna hitta en tillräckligt bekväm sovställning. Och min son (1,5 år) är precis som jag, somnar han snabbt så har det ändå tagit en halvtimme. Man skulle ju kunna tro att jag är väldigt förstående och tålmodig med det. Men, nej, jag blir galen på det. Han ligger inte stilla, han sjunger, pratar, gråter, ställer sig upp. Och vill för allt i världen inte vara ensam. Till slut vill jag bara skrika… Oftast lägger maken honom, han som själv somnar på två minuter, har oändligt med tålamod med dessa, ofta timslånga, läggningar.

  6. I hear you! Har varit i samma sits själv. Nu somnar båda barnen som små ljus vid 19-19:30 (obs ej för att rubba i någons face utan för att säga att DET GÅR att få ordning på läggandet!). Okej, några oombedda tips:
    1. Se till att det är riktigt mörkt i rummet. Jag kör med svart mörkläggningstyg (köps i typ alla tygaffärer) som sträcker sig en bra bit utanför själva fönsterramen. Man får sätta små krokar i väggen. Så värt.
    2. Kör samma läggningsrutin varje kväll, oavsett vem som lägger. Vi kör: middag, bada, pyjamas, saga + kvällssnacks (banan, välling etc.), tandborstning och bums i säng. Varje dag, helg som vardag.
    3. Ha saga och kvällsmys i soffan, inte sängen. Där gosar man loss och barnen får en sista kvällsmat (välling, macka eller vad som passar).
    4. Sista viktig grej: busa och skratta rejält direkt innan barnet lägger sig. Det sitter djupt inne när man varit trött, stressad och allmänt slutkörd, jag vet, men det är så viktigt. Det är inte svårt att få små barn att skratta – låtsas snubbla, ta upp en väckarklocka och låtsas att det är en telefon, alla skämt som har med bajs och/eller rumpor är ju också ett säkert kort.
    5. Lägg det glada barnet själv i sin säng (skrattet ska alltså ske på väg till sängen eller när barnet precis lagt sig), stor puss och kram och sen är det god natt. Dörren på glänt och livet pågår som vanligt utanför, inget tassande alltså.
    5. Alla rop, krav eller frågor besvaras med att ”vi pratar om det i morgon, nu ska vi sova, sov så gott!” tex. viktiga plåster som ska sättas på, teckningar som ska visas, historier som ska berättas. Eventuell akut törst som plötsligt drabbar barnet löser man genom att ställa en vattenflaska vid sängen så kan de dricka själva. Måste man gå på toa hjälper man till med det och sen är det tillbaks till sängen, godnatt igen och dörr på glänt. I början undrar barnet säkert vad som nu gäller och försöker testa tålamodet en miljard gånger men om man konsekvent och tryggt visar att på natten sover man, inget annat lär sig barnet vad som gäller. De flesta barn behöver ca. 12 h sömn per natt rätt långt upp i åldrarna så tänk på att lägga i tid. Ett övertrött barn är svårare att lägga, dvs. när de börjar bli speedade och plötsligt verkar vara superpigg. Hoppas det kan vara till inspiration för någon. :)

  7. Alltså jag är så glad att jag hittat in hit! Jag känner igen mig i så mycket, mycket man trodde att man var ensam om! Så himla skönt att läsa, både dina inlägg och alla andras kommentarer! TACK för att ni delar med er. Kram på er alla <3

  8. Igenkänningen på den! När man blir tokig på att ungen ALDRIG somnar, och klockan närmar sig midnatt, och man måste göra klart jobb, disk, hänga tvätt så det finns rena, torra kläder till dagis nästa morgon, och försöker mota den farliga tröttheten… Och hur man ångrar att man blev så arg när hon ligger där, liten och varm och sovandes, den finaste som finns.

  9. Känner också igen mig, igår hann jag dock pussa och säga jag älskar dig innan dottern somnade. Trodde nästan bara det var jag som känner så. I morse fick jag höra den längsta redogörelsen av en LEGO-dröm jag någonsin hört.

  10. Som vanligt ”spot on”! 5åringen somnar snabbt medan 4åringen har ca 60min extra med ”alfons”-fasoner..
    Men jag var på bvc o fick ett litet info-häfte och där stod det att precis vid insomning kan 4åringar ha mkt tankar, och göromål, no shit?
    Skönt att läsa att vi är fler, för när de väl somnat (efter skäll, vässande osv) så värker hjärtat här hemma med, men jobbar på nån slags förbättring för både samvete o läggningar!

  11. Det är som att du sätter ord på hela mitt liv! Tack för alla påminnelser om att vi är fler som har det/känner såhär ibland! ❤

  12. Så spot on! Mina jobbar fortfarande så och är 9 och 11 🙈 De lägger sig lite argare nu än dörr såklart, 20 drar tandborstning och sagoläsning igång men någon av dem är fortfarande vaken vid 21:30 & då är dwt ingen idé att vänta, hoppas att denne ska klubba av så att man kan få se en film eller äta ngt ytterst onyttigt, så det är lika bra att lägga sig med denne och somna för natten.

  13. Min farmor och farfar har varit gifta i 300 år (65 i alla fall) och deras valspråk är att om man är osams så SKA man somna! Istället för att grotta ner sig i bråket när man är trött och allt bara kommer att bli fel, så somnar man och tar tag i problemet när morgonen kommer. För det mesta har man glömt vad det var som var så stor grej.

  14. Å vad jag känner igen allt! Ikväll va det även en nypa bitterhet och tycka synd om mig själv för att jag va tvungen att natta dom en kväll som inte va min för att maken ä sjuk. N slocknade när bokning va slut och den andra 70minuter senare efter 52 vattenpauser (så fort ögonlocken vart obekvämt tunga på lillfisen). Å när han väl somnade så var det så mysigt att ligga å snegla på hur rofyllda dom är och det dåliga samvetet gnager för ytterligare en ”dålig” läggning.
    En del av mig tror att det kan bara va vi som har sånt kaos! Jag är så glad att det finns andra som inte hymlar med sina ”problem” och hjälper andra att inse att man inte är den enda ovanligt kaosartade familjen utan det finns många att prata med bara man vågar.
    Tack för hjälpen att öppna en dialog och slå hål på det rosaskimrande familjeillusionen 😉

  15. Klart man får somna osams med både make o barn (våra är 4 resp 6 år) – inte för att det är kul eller bra. Men ibland blir det så. För mig är det vad man gör sen (ofta dagen efter) som blivit viktigt – jag säger förlåt det var dumt av mig att bli arg på dig igår, det var jag som var dum o trött (till barnen framför allt, inte lika enkelt att säga till maken av någon oklar anledning… ). Och när jag får sån ångest och ledsamhet som du så bra beskriver så anstränger jag mig för att inte hacka ned på mig själv, vilket inte riktigt funkar än, men skam den som ger sig. Det som funkar gentemot barnen är att jag lärt mig att faktiskt samla mig, andas och efter en stund kunna säga förlåt (jag är trött och dum nu) innan de somnar, ibland med kram ibland inte. Om det gör skillnad för dem vet jag inte, men för mig. Så klart man får somna osams, så klart att ett ”nattningstjafs” inte förstör hela dagen, att bli arg/frustrerad/less och våga visa det och sätta namn på det är att vara stark och definitivt ingen katastrof. Det är att vara mänsklig, normal och emotionellt fungerande! Kram till dig och alla andra som liksom jag har återkommande läggnings”tjafs/bråk/strul/katastrofer” 😊

  16. Dessa läggningar… Vi har i perioder suttit hos vår dotter, i perioder gått ut. Just nu är det som att hon blir upplivad av vår närvaro och bättre kommer till ro själv. Förra perioden när hon somnade själv spårade ur efter ett år. Då tog det cirka 1,5-2 timmar varje kväll. Hon ropade om olika saker konstant. I slutet tog jag till strategin att jag fick ta en kaka efter att jag varit inne hos henne. Det gjorde det hela trevligare.

  17. Åh, känner så igen mig. Blir lika besviken på mig själv varje gång frustrationen läcker igenom. Och lovar mig själv att ”imorgon, då…”. Det är en tröst att man inte är ensam och på senare tid har det blivit betydligt bättre här hemma (3- och 5-åring, där 5-åringen alltsom oftast somnar lätt som en plätt efter läsning), men krånglar det minsta lilla så väcks många av de känslor som uppstod vid timslånga läggningar med respektive barn tidigare. Och när de ändtligen sover så vill jag nästan väcka dem för att tala om hur underbara de är och hur mycket jag älskar dem. Vilket ju vore väldigt kontraproduktivt så jag låter bli. Men ändå…

  18. Nailed it! Ligger ofta där med tårarna brännande bakom ögonlocken när de ÄÄÄÄNTLIGEN somnat och jag skällt, skrikit eller hotat de senaste 30 av 90 minuters läggning. Kryper tätt intill och luktar på dem, (försiktigt så de inte ska vakna igen) och hoppas att de förlåter mig den här gången också.

  19. Ta det lugnt – ni somnar inte osams. Barnet är det ju inte, det är du som är irriterad bara. Det är ju knappast så att de kommer upp och muttrar av detta på morgonen… Gissa vad jag har fått upprepa detta för mig själv, många gånger. Blir ofta tjafs och bråk vid läggning här, men lika mycket mys som vanligt dagen efter. Man FÅR bli arg på dem, även vid läggning. Superpromis!

  20. Fina du, här låg jag o grinade för skuld o skam över att bli galen på mitt fina älskade sömnvägrande barn som somnade 22.15 ikv (???!!!!!), snubblade över det här inlägget och så släppte allt. Grinar fortf men iaf i samklang med nån
    Tack ❤

    Ps. Jag och sambon somnar ofta osams men vaknar och är hyfsat sams och så har det vart i drygt 10 väldigt fina år tsm. Tror bara det där tipset funkar för vissa.
    Ps.2 jag hoppas att om jag sover bredvid dottern så vet hon att jag finns kvar och vull vara nära henne även när vi är arga och då kanske kanske det är lite ok?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..