Långsamma läggningar …

En gång gjorde jag den här illustrationen. Det slog ju nästan aldrig fel! De jobbade skift, jag svär!

En gång gjorde jag den här illustrationen. Det slog ju nästan aldrig fel! De jobbade skift, jag svär!

sova-skift

Nu är det mer vid läggning som de har en hemlig överenskommelse att den ena ska somna snabbt och den andra ska köra ”en Alfons”.

Ikväll somnade den ena så fort jag slog igen boken. Den andra däremot … där var det obekväma brallor, många glas vatten, lite för torr napp, obekväm kudde, funderingar på om det verkligen var den bästa sängen att ligga i, funderingar på om man skulle sitta i mammas knä istället, en liten berättelse från förskolan, ett gammalt sår som verkligen, verkligen behövde ett plåster trots att det blödde lite senast i söndags … Och mitt där i allt detta får jag utbrott. Inombords är det totalt break, utåt är det mellantändernaväsande och ibland smiter nåt litet gram utbrott ut genom ena näsborren eller mungipan.

Samtidigt bubblar den där ledsamheten/bitterheten upp – nej detta var ju en bra dag, en fin kväll, den skulle ju inte sluta så här! Och så lägger jag den i skålen med ”dåliga dagar”. Vilket är HELT orättvist! Varför ska den sista timmen vara den som bestämmer? Varför ska den få avgöra hur den här dagen ska klassas? Det är ju inte logiskt.
Är det grejen med ”att somna sams”? Man har ju fått höra att det sämsta någonsin är att somna som ovänner och alla som varit gifta i 300 år säger alltid att de minsann aldrig somnade osams. Det var nyckeln.
Jag sitter där och smygkollar på ögonlocken som verkar falla ihop (ÄNTLIGEN!), som med kraft hissas upp igen (VA FAN!), men som tillslut trillar ner för natten (typ). Jag lyssnar på andetagen. Tittar på de långa ögonfransarna och hör ljudet av napp. Mina fina, fina barn. Mina älskade, rosenkindade ungar.
Så värker det i hjärtat, för att jag var så irriterad. För att jag inte ens lyssnade på berättelsen från förskolan eftersom jag var så trött på att det aldrig blev tystnad och sömn. Vi somnade osams. Och det gör ont nu.
Så nu påbörjar jag nedräkningen till att jag ska få höra de där små tassande stegen i hallen. Det blir fint. Ingen är osams egentligen ju. Allt är bra! Allt är fint. Vi är bara inte helt överens när det är dags att stänga ögonen. Sista timmen avgör inte hela dagen. Och att somna osams är inte katastrof. Visst? Visst visst visst??

somndeal2

 

  1. Leonor skriver:

    Du är ju helt enkelt bara helt underbar!!!
    Vilken igenkänning på detta, inte klokt😂😂😂
    Ja här hemma jobbar dom också parallell-skift. Fantastiska illustrationer som alltid Louise!

  2. Lisa skriver:

    Stor igenkänning. Det största problemet är ju att man ofta är så jäkla trött själv när det är dags för läggning att man liksom bara vill få det överstökat (fast att det ju egentligen typ är den mysigaste stunden på hela dagen) för att också kanske hinna med en liten stund av egentid som inte är i närheten av tvättmaskinen eller diskbänken. Jag känner inte att jag jättegärna vill stanna hos mina barn tills de somnar, så vi sätter på en ljudbok när vi har läst klart. Hjälper också mot monster i garderoben och dylikt. Vår 3-åring somnar just nu bums efter läsning men vår 6-åring tycker det är mysigt att fortsätta lyssna på saga tills han somnar. Och när det gäller det där med att bli sams innan man somnar – jag känner som du, smärtsamt och fullt av dåligt samvete när det är med barnen. Men med min man går det bara inte ibland att bli sams innan vi somnar, och det det måste kanske inte vara ett mål i sig. Regeln är att vara sams innan vi skiljs åt (när på dagen det än är), för tänk om det händer den andre någonting på väg till jobbet till exempel och vi skiljdes åt osams?

  3. Vår 1,5 åring får jollra i vår säng tills hon somnar, alltid mamma eller pappa bredvid sig. Lämnar henne aldrig själv gråtandes (tror inte på det) då det ALLTID tar 30-40 min för henne att slappna av tittar man på ngt avsnitt på TV. Vi har testat släcka allt, läsa, badar henne varje kväll, allt men alltid tar det samma tid o ibland mer, så nu bråkar vi inte utan låter henne ta sin tid utan att prata m henne o till sist somnar hon! Vår 3,5 åring va likadan så nu vet vi hur vi handskar det, inga måste = inga bråk.

  4. Linda skriver:

    Åh precis så har jag det med, sonen är så himla icke villig att somna VARJE kväll och oftast får pappan ta läggning för mitt tålamod är liksom noll redan innan vi börjat 😂

  5. Anna skriver:

    Jag har själv alltid haft svårt att somna, ända sen jag var liten. Jag kunde helt enkelt inte komma till ro, på en gång. Länge ville jag att mamma skulle stanna hos mig, medan jag snodde runt i sängen, utan att kunna hitta en tillräckligt bekväm sovställning. Och min son (1,5 år) är precis som jag, somnar han snabbt så har det ändå tagit en halvtimme. Man skulle ju kunna tro att jag är väldigt förstående och tålmodig med det. Men, nej, jag blir galen på det. Han ligger inte stilla, han sjunger, pratar, gråter, ställer sig upp. Och vill för allt i världen inte vara ensam. Till slut vill jag bara skrika… Oftast lägger maken honom, han som själv somnar på två minuter, har oändligt med tålamod med dessa, ofta timslånga, läggningar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..