Vänd på det!

Sååå… nu i juletider är det ju rätt många kvinnor som stressar häcken av sig. De ska nämligen planera och köpa alla julklappar, gå på lussefiranden och julavslutningar , baka lussebullar, pepparkakor, handla julmat, laga julmat, slå in paket, skriva julkort, posta julkort, se till att pedagoger och lärare får presenter, julstäda och så vidare.
Det är liksom bränna-ut-sig-tema dessa tider. Och det är extremt ojämställt.

Men VARFÖR GÖR ALLA KVINNOR DETTA?! Frågar sig en del. De borde bara sluta så att männen kan vakna till och bidra!

Jag känner ofta att det här med att avstå, avbryta eller förändra kräver sådan enorm kraft. Du måste först och främst erkänna situationen, vilken faktiskt kan vara rätt knäckande. Sedan ska du kanske försöka kommunicera den. Eller så ska du bygga upp så mycket ilska att du känner att det är värt att skita i saker för att din poäng ska nå fram. Det är INTE lätt att ”bara sluta”.
Dessutom blir det YTTERLIGARE en grej som kvinnan ska göra. Förutom att gör allt så ska hon också säga ifrån.

Jag tycker istället att man ska fråga: Varför gör inte männen något när deras partners går itu?! Varför står man bredvid och blundar?

Varför mannen inte bidrar tycker jag är viktigare fråga än varför kvinnan gör typ allt.

Vänd på frågan! Alltid. Prova! Det blir mer intressant då. Och kanske hamnar skulden där den ska?

PS: Jag fick en intressant kommentar på ett tidigare inlägg, skriven av Anna Voltaire (som gjort boken Innan väggen som jag illustrerat):

Inga värderingar bara statistik. 80% av det totala ”hemarbetet” görs av kvinnor. När barn nr 2 föds i en familj med en kvinna och en man ökar mammans antal sjukdagar. Dubbelarbete drabbar således kvinnor hårdare än män på gruppnivå.
Senaste halvåret har jag har mött 11 utmattade kvinnor och två män. De finns. Skillnaden i min mkt begränsade empiriska studie är att männens arbetssituation var knäckpunkten, de klagade INTE på att de behövde handla, städa osv. De blev också mycket snabbare friska…sannolikt pga att de just kunde vila på ett annat sätt….

  1. Alltså… så hög igenkänning!! I din text och i kommentarerna. Sen händer det ju ljusglimtar med jämna mellanrum faktiskt. Ljusslinga ute köps och monteras osv.

    Men lussanering, springmasksamering och annat kul: alltid min lott!

  2. Hemma hos oss så lagar min storebror all julmat, trotts att vi firar hemma hos mig, med min man och son. Men allt runt omkring… Jag delegerar, skriver upp allt som måste göras i Trello( en app med listor man kan dela med andra). Men sen slår kontrollbehovet in, att maken inte gör det i min takt, att hans föräldrar får nått för tråkigt i julklapp, att sonens julklappar inte inhandlas i tid (som är i november för min del..). M.m.. Så det är svårt släppa allt. Men man borde kanske prova, det blir ju jul ändå.

  3. Alltså standard! Och standard mans svaret på varför dom inte hjälper till. ”Men JAG bryr mig väl inte om julgardinerna är uppe/det är välstädat/ eller vad som det än handlar om.” Tycker det är en så tröttsam inställning! Även om det faktiskt stämmer så kanske man kan se att det betyder något för ens prrmer och så kan man göra något för att man förhoppningsvis gillar sig partner!

  4. För att män egentligen inte är speciellt intresserade av oss kvinnor.

    De vill ha en kvinna. Det är skönt med en famn att komma hem till och slippa ensamheten. Någon att ligga med och skaffa familj med. Men hur många ör egentligen intresserade av sin kvinnas mående, sin kvinnas intressen, tankar och funderingar? Sug på den lite…

    Jag ser min man som min bästa vän.. han var dock förvånad över det. Förmodligen för att han inte ser mig på det viset…

  5. Papporna kanske inser att det inte är världsviktigt med hembakade lussebullar (usch), handrullade köttbullar och tomtar i varteviga hörn. Som ett exempel kan nämnas att jag tycker att diskbänken skall vara noga avtorkad och blank. Min man tycker att det räcker att den är avtorkad, nå, jag får väl fortsätta att putsa, men jag kan inte överföra mina nojor på andra. Jag menar inte att alla inte skall hjälpa till, men har man orimliga krav på saker och ting så får det stå för en själv.

  6. När mannen färgat alla vita handdukar gröna för att han tvättade dem med dotterns nya gröna pyjamas. Man inser att han inte tagit ur dem ur torktumlaren när man ska använda den några dagar senare. Konfronterar honom o frågar varför han inte gjort det. ”Men du har ju inte sagt att jag ska göra det”. Ridå.

  7. Jag tar åt mig och skulle vilja vända på det. Skita i att vara så pragmatisk hela tiden. Om vi gick efter devisen ”den som gör jobbet lättast och snabbast får gör det” så skulle jag få göra så mycket att jag kraschar. För att jag är så j-a snabb. Men jag har saktat ned. Och anstränger mig numera att göra saker långsamt.

    Men jag ska ta till mig detta. Vi firar vår första jul i vårt nya hus så förutom mat, gäster, julklappar så är det även gran och julpynt över min önskelista att göra. Men jag har försökt att tagga ner och inte börja lipa när vår unge pajade vår enda(!) adventsljusstake. Faktiskt inte köpt nån ny, för det var väl automatiskt inte mitt jobb???

  8. Har sedan vi började förskolan nojat över vad vi ska köpa till pedagogerna vid terminslutet, utan att sagt något, tar på mig den. Döm om min förvåning när jag ser att pedagogerna i sitt brev tackar för presenten från alla. Vilken present? Jo då hade vi fått någon lapp av någon förälder med swishnummer i vår låda på förskolan. Min man tappar bort lappen och säger ingenting förrän jag då tar upp vad det stod. ”Jo vi fick en lapp med en random förälders swishnummer men jag tappade bort lappen.” För hade man tappat bort lappen var det kört… Så nu kan fröknarna fått en present från alla utom oss (om de skrev ut namnen) plus att vi då inte betalade denna random person som kanske tycker vi är sådär trevliga. Det hade ju inte gått att fråga någon förälder om vem det stod om på lappen eller om de hade swishnummret. Dessutom känner vi en av föräldrarna sedan tidigare, men att fråga det kunde min man inte komma på.

    1. Åh, har varit i exakt samma situation. Satt på avslutningsfika för sommaren och ser föräldrar komma fram med världens bästa och finaste present och kände bara va?!?. Senare hittade jag en gul lapp liggande på barnets hylla, väl synligt, med uppmaning att swisha pengar. När jag konfronterade min man, som var föräldraledig vid tillfället och därför skötte alla hämtningar och lämningar om detta var svaret att han aldrig sett någon lapp på hyllan och det var väl inte så viktigt.

  9. Jag har i tre veckor försökt förmå maken att stämma av med hans sida släkten hur ”vi” dvs DE tänker kring julklappar….noll respons. Men jag skäms INTE i år, jag kommer med en middagspresent, sen får Han sitta där och ta emot eventuella presenter och förklara varför vi inte har några att ge….ska ta mig en funderare på om inte den dagen kanske kan sammanfalla med….ett migränanfall eller något. Våga vägra skämmas för andra!
    A

  10. Ush vilken träffande text. Just idag snedslog det i hjärtat på mig, den här familjens projektledare, när jag läste detta. Oftast när jag läser dina texter får jag känslan att ”Ja! Du har ju rätt, det här måste vi göra något åt för att få mer jämnvikt hemma!” Men idag slog det mig med enorm trötthet som resultat. Och ilska. JAG ORKAR INTE PLANERA EN JÄVLA SKITSAK TILL! Imorgon dock (eller iaf till nästa år) ska jag orka att göra något åt detta. Fan vad fast jag är i den här rollen. Maken gör mycket, bara inte allt sånt här. Men tänk om det vore så fantastiskt att han på eget initiativ tog några bollar, det är ju dock inte helt enkelt för honom att veta när han ska göra det. Oftast tycker jag att all planering (och bak! Älskar att baka) är kul så jag har roddat allt i tio år. Men nu har vi två barn och hund och hus och syskonbarn och syskon och föräldrar och vänner och deras barn och alla ska uppvaktas. Maj gadd.

    1. Det är ju oftast det som ställer till det, att man tycker att det är kul. Jag tycker om att planera, fixa, pyssla o sånt. Mannen är lagd åt annat. Men plötsligt står man där med tusen bollar igång samtidigt och axlar uppe vid öronen.

  11. Funderar på att skriva en lista (jag gillar listor) till nästa år på allt som ska göras, stort som smått, i december. Och sen plocka fram den i november och göra en arbetsfördelning.

    1. Vi har den listan! Bästa vi gjort för permanent julefrid att ta de två timmarna tillsammans 2010! ”Vad tycker du är viktigt på riktigt?” Där började vi. Och så sätter vi datum. 9/12 tex står det ”kolla luciakläder”, 16/12 ”bestäm med svärmor vem som tar med vad till julbordet”
      … ja, ni fattar! Den listan har blåst bort julstress och helt plötsligt finns det tid för spontankok av kola eller vad man nu kommer på

      1. Vilken bra lista. Den ska vi sno! Och jag menar vi, för min man är projektledare och planerar stenhårt. Vår julmatslista och införjulaftonplanering går under namnet fascistlistan hos mina bröder 😁. Jag känner som tur är inte igen mig i dagens inlägg, vi jobbar nog på lika hårt inför julen, men mycket av initiativ och planering kommer från min man. Resten av året kör han också mycket av den sociala planeringen medan jag är den som har koll på barnens kläder mm. Och iofs, det mesta av aktiviteter, hämta-lämna, handla-laga-mat, eftersom jag pluggar på distans. Vi får se hur det blir när jag börjar jobba i februari.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..