Fortsatta tankar om projektledarrollen …

Jag skrev ju om stressen vid jul och min poäng var att man faktiskt kanske kunde ta paus i att lägga skulden på kvinnorna – dvs det man gör när man frågar VARFÖR de gör ”allt det där” – och istället rikta ljuset mot männen och fråga varför de inte gör mer.

Det är ruskigt svårt visar det sig. Jättemånga vill ändå diskutera det skeva i att kvinnor gör allt, alltså inte att de inte får avlastning, utan att de gör. Det ÄR en viktig diskussion, att prata om alla måsten och ”måsten”. Men tänk att vi så lätt faller in i samma snack, att det hela tiden faller tillbaka på kvinnorna och hur det ändå faktiskt är deras eget fel.

Jag tycker det är lite synd att det i många fall verkar vara valet mellan julmys eller typ uteblivet firande som gäller. Många vittnar om hur de fått nog och vägrar göra allt, hur de skippat julgardiner eller köpt färdigbakade lussebullar. Få vittnar om en man som får nog av att kvinnan stressar sönder. Tyvärr!

Jag själv fick frågan: vad kommer denna stress och press ifrån?! Och jag tänker att det kommer ifrån att kvinnor har en massa krav på sig från olika håll och att de kraven handlar om både jobb och karriär och om hem och barn. Vi ska prestera på alla håll, hela tiden. Det i kombination med ”duktig flicka” och den ständiga reklamen för sig själv via sociala medier gör pressen enorm och utan paus.

Vi måste såklart jobba med att sänka ribban för oss själva. Sänka kraven. Det är en viktig och ständigt aktuell diskussion. MEN det är viktigt att det inte blir skuld även där. Typ: skyll dig själv att du brakade, du skulle inte ha bakat lussebullar och du skulle inte ha köpt present till pedagogerna. Hade du skippat det så hade du hållit.

Men det är där vi hela tiden halkar tillbaka i dessa diskussioner. Männen som inte släpps in, som ville ”hjälpa till”, kvinnan som borde ha vägrat, kvinnan som skulle delegerat och alla dessa ”hon/jag/du tycker ju att det är kul”.

När någon tar kommando kan den andra slappna av. Så är det ju. Och jag har länge tänkt att det är svårt att vara TVÅ projektledare, kanske till och med omöjligt. På redan till Etiopien pratade vi om just detta eftersom jag då kom in på detta med svårigheten att vara två projektledare. En av de smarta kvinnorna jag reste med sa att hon inte höll med. Att hon haft flera projekt på jobbet tillsammans med andra kvinnor och att det aldrig varit problem att vara två projektledare då. Jag tänkte att jag nog har fel. Det är inte svårt att vara två projektledare, det är bara svårt om en inte sköter sin del av projekten och istället glider med …

  1. Alltså, det vore ju lite intressant att se hur många inställda jular som skulle krävas för att männen skulle komma igång själva…

  2. Min karl gör iaf det jag ber honom om. Även om han saknar hjärnceller i organiseringscentret så försöker (!) han. För mig räcker det. Men detta är en sjukt viktig fråga att ständigt diskutera och kämpa med! Bra skrivet!

  3. Det som inte synliggörs finns inte. Vår melodi är en gemensam Att göra lista i form av post-Its på en garderobsvägg. Först skriver vi ned alla ”måsten”. Typ ”skicka julkort”, ”fixa luciakläder” ”byta fläktfilter” osv. Sen delar vi upp lapparna mellan oss. I år tog jag byta filter för att jag inte visste hur man gör, och han tog ”lappa barnens byxknän” för han kan lyssna på poddar då. Så fördelning efter tycke och smak förutsatt att vi får typ lika många uppgifter var. Sen flyttar man lapparna till hörnet för ”klar” när man har slutfört uppgiften. Skön känsla att få dra loss lappen och flytta den. =) Plus att vi vet hur vi ligger till med status på uppgifterna utan att behöva tjata och fråga.

    Presenter fixar vi på eget initiativ till respektive sida av vänkrets och släkt, men vi ger från oss båda. Likaså hålla liv i sociala kontakter. Gör inköpslista /meny varannan gång samt kör varannan vabb. Överlag är vi jämställda och mår helt ok trots mkt jobb och tvillingar. All pepp och heder till er som kämpar med det tyngsta lasset och projektleder hela familjen. Måste vara utmattande. Är projektledare på jobbet och mitt bästa tips är att göra en tydlig ”work breakdown structure” (alltså som med post its ovan) för att visualisera allt jobb i Projekt Semester eller Projekt Jul osv. Först då kAn arbetet delas upp (dvs delegeras) och i samband med det läggS ut längs en rimlig tidslinje. Långt inlägg, blev bara så arg på de värdelösa projektmedlemnarna (läs äktA män som undviker att ta egna initiativ), i mina team på jobbet tolereras sånt tramsande INTE. God jul!

  4. Jag är ensamstående med min dotter.
    Har. Inte. Fixat. Fucking. Något. Inför. Jul. Ännu!

    Jo. Klappar.
    Huset är stökigt. Ingen gran. Inte en enda stjärna.

    Jag är inte bra på jul. Jag är tamejtusan inte bra på vinter. Hatar skiten. Allt görs med motstånd, som att kliva omkring i slime.

    Kanske ungefär därför jag är singel? Få män som accepterar kvinnor som är kassa på ordning?
    :-)

    (Eller så luktar jag illa, snarkar och är kräsen).

    God Jul alla!

  5. Ååå va detta är svårt! Överlag i hemmet – vill jag tjata och känna mig som en mamma åt min man (han har redan en utmärkt mamma så han behöver inte en till), inte tjata utan göra det själv (eh, nej tack) eller stå ut med skräpet hemma? Tredje alternativet hittills men det börjar störa mer och mer med allt stök.

    Är helt klart projektledare men kan också släppa saker – julkorten i år blev sena men maken tog tag i det, annars hade det inte skickats några. Inför förskolestart sa jag bara att han fick vara ansvarig för allt som behövde införskaffas. Och ja, det är kanske inte som jag hade gjort det men det löser sig oftast. Men samtidigt är det så lätt att börja styra med det själv eftersom jag vill vara ute i bättre tid och har tänkt på saker i flera veckor innan samma sak slår maken. Blir det mer nervpåfrestande att göra det själv el vänta ut? Har strukit att ta ansvar för sociala sammankomster på hans sida och med hans vänner, jag hinner knappt med mina egna. Vardagen funkar helt ok då men större projekt – semestrar, röjning av källare, allt extrafix, utöver laga mat och diska liksom – blir inte av.

  6. Varför finns inte gilla-knapp på kommentarer! Så roliga. Här har jag börjat följa min jultradition, mamma som får psykbryt 10 dagar innan jul och sedan dödsförkyld på lillejulafton. Vi hade alltid mat ur burkar så jag fattade under min uppväxt inte vad min dramaqueen till mor höll på med.

    Nu vet jag.

    Vi vände bilen två (2) gånger i lördags på väg till öveds marknad. Jag satt och fick ångest över hur vi kunde lämna huset på vår enda lediga lördag när vi hade så mycket att göra. Jag kunde dock inte redogöra vad allt detta var i den aggressiva stämningen som uppstod. Jag vägrar nämligen att ta initiativ till att planera, jag vägrar ta upp ämnet först! Är som ett slags avancerat chicken-race där bara ena deltagaren vet om vad som händer.

    Våra stackars barn. Det blev en rolig julmarknad men vi har redan börjat ärra dom för livet. Kommer ta 30 år innan de förstår varför vi vände på väg 11. Två gånger.

    Hur sjutton kommer man ur detta, spelar ingen roll om jag planerar eller inte planerar, ansvaret är på mig ändå för att jag ser…

  7. Kopierar in ett inlägg jag gjorde på mitt instagram förra året när jag fick spunk på att en nyhet om att kvinnor var mest stressade innan jul och att de måste bli bättre på att säga nej:

    ”Blev så sjukt provocerad av det här. Vadå våga säga nej? Om kvinnor började säga nej; hur många barn skulle ha luciakläder (strukna och i rätt storlek) på sig på tisdag? Hur julmysiga skulle deras hem vara? Hur många julbord skulle serveras på julafton? Hur många julkort skulle skickas? Hur många julklappar skulle ligga under granen? Skulle barnen ha fått baka pepparkakor eller lussekatter? Det framställs alltid som det är ett individuellt problem hos kvinnor att de är stressade, när uppmaningen istället borde vara: Män, kliv fram och ta ansvar så att era respektive kan tagga ner. (Och det handlar inte heller om att kvinnor ska tagga ner förväntningarna på jul – ska vi ha den traditionen är det vissa basgrejer som ska till för att den ska komma till och kvinnor tar av tradition störst ansvar för detta. Sedan får de dessutom höra att det är onödigt och att de borde slappna av). Jag skulle också vilja fråga herr 60+ stressforskare som citeras hur mycket julmys han bidragit till hemma!”

    Jag är så evinnerligt trött på det här skuldbeläggandet av kvinnor. Jag är också trött på att höra ”men skaffa dig en jämställd man då” eller ”det där skulle jag aldrig acceptera” – den som kan peka på drivorna av jämställda män som automatiskt tar eget ansvar och projektleder och råddar på samma sätt som kvinnor som man kan välja mellan får gärna göra det, för i mina jämställda, medvetna kretsar med killar som strävar efter att vara närvarande pappor finns de INTE.

    Jag har egentligen inga större problem med projektledandet så länge det är lustdrivet – jag är en som funderar, gör research och gillar att planera av naturen, så när vi börjar prata om att göra semesterresa till sommaren är det mycket troligt att min man presenteras med ”varsegod, det här hotellet uppfyller våra önskemål till 99% av de här och de här skälen, Det här är nackdelarna, mellan de här och de här datumen är det billigast att åka dit och vi bör boka snart för de bra hotellrummen börjar gå åt” för att jag redan tänkt och funderat på det här ett tag.
    Det jag har problem med är:

    1. Att inte får kredd för det jag gör – att det bara är osynligt för honom. Han reflekterar inte ens över att det dyker upp luciakläder magiskt i början av december för att jag passar på när jag ändå är på klädaffär.
    2. När min man kräver millimeterrättvisa för det arbete som vi båda utför och att den tid jag lägger på planering och fix inte räknas i ekvationen.
    3. När han tar kredd för sådant jag gör – ”vi” tar med sill till julafton etc.
    4. Att han är en sådan urusel och inkompetent projektmedlem. Skulle en projektdeltagare på mitt jobb vara så glömsk, urusel på att förstå och ta instruktioner och ovillig att utföra sina arbetsuppgifter som han är hemma så skulle hen få sparken (eller ett antal allvarliga samtal med sina chefer)

    Och det är här skuldbeläggandet kommer in för jag vill direkt börja med ett försvarstal om hur han är bättre än genomsnittet, allt jag inte gör hemma (letar upp saker åt honom, sköta relationer på hans sida av släkten etc) och att vi har ett pågående ”samtal” om de här frågorna, men nu gör jag inte det utan säger istället att vill man leva tillsammans i en heterorelation så måste man förhålla sig till sådant här för könsrollerna sitter så hårt fast i oss att vi glider in i det hela tiden trots att vi inte vill.

    Och så vill jag rekommendera boken ”Familjens projektledare säger upp sig”

    1. Baka lussebullar? Hur viktigt är det på en skala 1-10 (bara sötsliskigt)? Luciakläder, visst, strukna(?). Usel och inkompetent projektmedlem? Är det så illa får man väl säga upp sig och bli arbetslös och singel? Arbetsuppgifterna finns i befattningsbeskrivningen, om det är så man ser sin relation, så tråkigt det vore! Själv(klart) hetero älskar jag att mysa med min man, har konflikter med rabiatfeminister på jobbet så det räcker och blir över.

      1. Vet du vad Ewa, då gratulerar jag dig till att du har träffat rätt, hoppas att du får en riktig mysig jul och går och skriver ut skilsmässopapperna.

        1. Go Anna! Jag är sååå trött på kvinnor som lever i en relation där mannen faktiskt är projektledare som ställer sig helt oförstående till patriarkatet, som att det inte existerar. Är de både blinda och döva?! Jag har själv haft en relation med en extremt jämställd man tidigare – de finns- men det innebär inte att jag inte ser hur det fungerar på generell nivå, för de allra flesta.

        2. Sååå bra skrivet ”Anna mn”!! Precis så!

          Och alltså Ewa, du MÅSTE försöka se lite utanför dina egna väggar. Vet du, jag är inte heller superstressad denna jul, av en massa olika anledningar, men det har ju NOLL med allt detta att göra, hur JAG känner mig precis just nu. Vi lever i ett samhälle där kraven ligger på kvinnan i dessa fall och istället för att ifrågasätta männens frånvaro så gör man exakt det du gör här: undrar varför kvinnan bakar lussebullar?
          SE HELHETEN EWA! Kvinnor brakar, männen vilar upp sig.

  8. Det här är så viktigt, superbra inlägg! Det bästa vi gjort för jämnställdheten och delandet av projektledarrollen här hemma är att dela lika på föräldraledigheten. Det kan tyckas banalt och ”som en politisk korrekt klyscha”, men det är verkligen så sant. Vi har efter två föräldraledigheter ännu saker att jobba på, men jag tänker att det nu är på en okej nivå, där vi drar några lass var för sig (utefter intresse och ork för tillfället) och delar på det mesta. Men som sagt. Det har tagit två föräldraledigheter för min sambo att självmant ta fram dammsugaren, vika tvätten, packa väskan, skriva inköpslistan mm. Och detta har krävt en hel del av oss båda. Jag har varit tvungen att släppa på att saker ska bli gjorda på ”mitt sätt för annars är det inte rätt” och han har insett att saker inte blir gjorda av sig själva utan att någon faktiskt måste göra dem. ”Varje gång du inte gör en sak så innebär det att jag måste göra den” sa jag till honom för några år sedan, och det har liksom sakta men säkert arbetats in i vår vardag. Dela lika på både det roliga och det tråkiga. Jag hoppas att det kommer att leda till att våra söner automatiskt kommer agera för en jämställd fördelning av sysslorna med sina eventuella framtida partners!

  9. Så mycket igenkänning från förr – var kontrollfreaket som fixade allt. Sen brakade jag ihop och kan nu ärligt släppa kontrollen/inse att inte livet går under för att man struntar i vissa saker (framförallt inte när vissa uppgifter känns som en pina).
    Jag har en underbar man, men vi hade liksom halkat in i tydliga roller där det var underförstått vem som gjorde vad. Gissa om de flesta ”projektledaruppgifter” som kräver lite planering/tankeverksamhet låg hos mig… medan han gärna diskade etc (i mitt tycke ren avkoppling om man får göra det i lugn och ro).
    I år hittade jag en kväll min man sittandes framför datorn, sökandes efter alla släktingar och vänners adresser för att skicka julkort. Har alltid varit jag, men utan att jag behövde ”be” om det fixade han! Tror jag ska testa att ”strunta” i fler saker framöver :-)

  10. Men det handlar bara om ”måsten”, vad är ett ”måste”? Det bästa är att bestämma en gemensam nivå inom familjen. Precis som föräldraledigheten skall bestämmas inom familjen. Jag lagar skinkan och gravar laxen för att jag vill det, skinkan sprider så god doft när den lagas från grunden. Ingen bakar, ingen är något sockertroll, godis och nötter finns självklart. Så, jag känner mig ganska ostressad.

  11. Jag håller med! Men, med ett förbehåll. När männen faktiskt tar tag och gör dessa saker, då kan vi inte låta vår egen bild av vad som är ”rätt sätt” styra. Då menar jag inte att granen inte ska bli köpt, eller att barnen inte ska bli klädda. Men att det är lika ok med en gran med pynt som vi själva inte kanske hade valt, eller kläder vi inte anser matchar. För om reaktionen varje gång man faktiskt tar tag i något är att det inte blev bra nog, inte ”rätt”, då tar det nog ännu längre tid att få en jämnfördelad projektledarroll tror jag?

  12. Jag har nu slutat fråga min man om hur hand sida familjen tänker kring julen mm. Jag bollade över svärmors fråga om bra klappar till honom, har inte köpt mer än den nödvändiga ”går-borts-presenten” känns som jag skrivit detta tidigare. Han är helt oberörd av allt som rör julen och det faktum att vi har två barn som fyller 22 och 24/12…..gran….? Ja, det säljs 50m från vårt hus, vi ser dem från fönstret men jag tänker INTE fråga en gång till. Jag har en plan B till när barnen börjar gråta och det är en IKEAgardin i form av en gran som hänger hoptryckt i ett hörn. Den kommer dras fram på julafton och så nålar jag fast julejusen i den. JAG SKÄMS inte. OM partnern sliter ut sin motpart försvinner sexlusten…knasigt va? DET skulle man kanske trycka på i kvällspressen? Go kväll!

    1. Åååå vad jag skulle vilja trycka upp din kommentar och ge till min fd!! Där det enda han tjafsade om var sex. Jag gjorde allt annat. Vem orkar leva så?

  13. Satt i bilen med maken samma dag som jag hade läst ditt tidigare inlägg. ”Det vore ju fint om vi kunde ge något till pedagogerna på dagis till jul” säger han. ”Ja verkligen” säger jag. ”Chokladask?” ”Nej jag menar till var och en” säger han. Jag räknar i huvudet… ”Ska vi köpa åtta presenter?!” Tystnad. ”Kan du Inte koka kola eller något, som vi kan ge bort”?” föreslår han.
    Jag: ”Kan väl du göra?”
    Han: ”Det är inte riktigt min grej.”
    HAHAHA!

    1. Jag vill också veta!

      Min man tyckte att nästa jul ska inte barnen ha godiskalendrar, ”det blir ju så onödigt mkt godis” istället tyckte min man att de skulle ha sådana där upplevlsekalender som de hade förut… som JAG fixade under några år men i år orkade JAG inte det så ddt blev godis. Kommer min man att fixa upplevelsekalender nästa år? Nej troligen inte. Kommer jag att göra det? Nej, högst allra troligaste INTE!

    2. I vår familj gör ”vi” alltid fotokalendrar för att det är mysigt, det är viktigt att ”vi” upprätthåller traditionen att skicka julkort med gulliga foton på barnen och ”vi” gör alltid vår specialsill och tar med till julbordet…

      (se egen kommentar längre ner för perspektiv)

  14. Om min sambo sa ”Jag pallar inte göra X i år, men jag vill hemskt gärna att X blir gjort före jul, har du möjlighet?” så skulle jag så klart göra det. Om en kompis sa det skulle jag också hjälpa henne. Så många kvinnor är bra på att välja vänner som ställer upp men suger på att välja män. Viktigaste rådet att förmedla till min dotter: Välj en livspartner som skulle göra det du tycker är viktigt för dig när du inte pallar. Om hen inte gör det, helt ärligt, vad är förhållandet värt då?

  15. Jag separerade från barnens pappa för snart tre år sedan och si, nu är han snart uppe i hälften av planering & förberedelser. Men det satt hårt åt och jag fick stålsätta mig att inte gå in & curla honom första året.
    Det som skrämde mig var att när han innan dess i ett försök att rädda förhållandet började veckohandla och hänga tvätt, sa han glatt att ”det här är ju faktiskt roligt att hålla på med”.
    Alltså underförstått att han låtit mig ta hand om allt tidigare TROTS att han trodde det var tråkigt??? Och att om han fattat hur kul det var, skulle han ha gjort det själv?
    Detta skyndade på mitt beslut, kan jag säga.

  16. Men jag fattar helt ärligt inte hur en massa kvinnor står ut med det här. Att de inte får psykbryt och kastar ut mannen eller faller döda ner. Att de inte bara ger upp och skiter i julen…
    Hur pallar de?!
    Jag skulle inte orka! Jag skulle bli sjuk om det skulle vara mer att göra än vad det redan är i december. Och det är ändå min man som projektleder det mesta i vår familj just nu.

  17. Jättebra inlägg!! Det blir ju ytterligare en press det där ”varför gör du allt då?” Kanske för att man vill ha doften av saffran, glädjen med nya julgardiner och pyntat? Men man vill inte behöva göra allt själv. Här hemma hjälps min man och son åt att sätta granen i foten samt sätta upp ljusen i den. Resten gör jag….

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..