Fortsatta tankar om projektledarrollen …

Jag skrev ju om stressen vid jul och min poäng var att man faktiskt kanske kunde ta paus i att lägga skulden på kvinnorna – dvs det man gör när man frågar VARFÖR de gör ”allt det där” – och istället rikta ljuset mot männen och fråga varför de inte gör mer.

Det är ruskigt svårt visar det sig. Jättemånga vill ändå diskutera det skeva i att kvinnor gör allt, alltså inte att de inte får avlastning, utan att de gör. Det ÄR en viktig diskussion, att prata om alla måsten och ”måsten”. Men tänk att vi så lätt faller in i samma snack, att det hela tiden faller tillbaka på kvinnorna och hur det ändå faktiskt är deras eget fel.

Jag tycker det är lite synd att det i många fall verkar vara valet mellan julmys eller typ uteblivet firande som gäller. Många vittnar om hur de fått nog och vägrar göra allt, hur de skippat julgardiner eller köpt färdigbakade lussebullar. Få vittnar om en man som får nog av att kvinnan stressar sönder. Tyvärr!

Jag själv fick frågan: vad kommer denna stress och press ifrån?! Och jag tänker att det kommer ifrån att kvinnor har en massa krav på sig från olika håll och att de kraven handlar om både jobb och karriär och om hem och barn. Vi ska prestera på alla håll, hela tiden. Det i kombination med ”duktig flicka” och den ständiga reklamen för sig själv via sociala medier gör pressen enorm och utan paus.

Vi måste såklart jobba med att sänka ribban för oss själva. Sänka kraven. Det är en viktig och ständigt aktuell diskussion. MEN det är viktigt att det inte blir skuld även där. Typ: skyll dig själv att du brakade, du skulle inte ha bakat lussebullar och du skulle inte ha köpt present till pedagogerna. Hade du skippat det så hade du hållit.

Men det är där vi hela tiden halkar tillbaka i dessa diskussioner. Männen som inte släpps in, som ville ”hjälpa till”, kvinnan som borde ha vägrat, kvinnan som skulle delegerat och alla dessa ”hon/jag/du tycker ju att det är kul”.

När någon tar kommando kan den andra slappna av. Så är det ju. Och jag har länge tänkt att det är svårt att vara TVÅ projektledare, kanske till och med omöjligt. På redan till Etiopien pratade vi om just detta eftersom jag då kom in på detta med svårigheten att vara två projektledare. En av de smarta kvinnorna jag reste med sa att hon inte höll med. Att hon haft flera projekt på jobbet tillsammans med andra kvinnor och att det aldrig varit problem att vara två projektledare då. Jag tänkte att jag nog har fel. Det är inte svårt att vara två projektledare, det är bara svårt om en inte sköter sin del av projekten och istället glider med …

  1. Ida skriver:

    Alltså, det vore ju lite intressant att se hur många inställda jular som skulle krävas för att männen skulle komma igång själva…

  2. Chica skriver:

    Min karl gör iaf det jag ber honom om. Även om han saknar hjärnceller i organiseringscentret så försöker (!) han. För mig räcker det. Men detta är en sjukt viktig fråga att ständigt diskutera och kämpa med! Bra skrivet!

  3. Sandra skriver:

    Det som inte synliggörs finns inte. Vår melodi är en gemensam Att göra lista i form av post-Its på en garderobsvägg. Först skriver vi ned alla ”måsten”. Typ ”skicka julkort”, ”fixa luciakläder” ”byta fläktfilter” osv. Sen delar vi upp lapparna mellan oss. I år tog jag byta filter för att jag inte visste hur man gör, och han tog ”lappa barnens byxknän” för han kan lyssna på poddar då. Så fördelning efter tycke och smak förutsatt att vi får typ lika många uppgifter var. Sen flyttar man lapparna till hörnet för ”klar” när man har slutfört uppgiften. Skön känsla att få dra loss lappen och flytta den. =) Plus att vi vet hur vi ligger till med status på uppgifterna utan att behöva tjata och fråga.

    Presenter fixar vi på eget initiativ till respektive sida av vänkrets och släkt, men vi ger från oss båda. Likaså hålla liv i sociala kontakter. Gör inköpslista /meny varannan gång samt kör varannan vabb. Överlag är vi jämställda och mår helt ok trots mkt jobb och tvillingar. All pepp och heder till er som kämpar med det tyngsta lasset och projektleder hela familjen. Måste vara utmattande. Är projektledare på jobbet och mitt bästa tips är att göra en tydlig ”work breakdown structure” (alltså som med post its ovan) för att visualisera allt jobb i Projekt Semester eller Projekt Jul osv. Först då kAn arbetet delas upp (dvs delegeras) och i samband med det läggS ut längs en rimlig tidslinje. Långt inlägg, blev bara så arg på de värdelösa projektmedlemnarna (läs äktA män som undviker att ta egna initiativ), i mina team på jobbet tolereras sånt tramsande INTE. God jul!

    1. Nina skriver:

      Bästa kommentaren i världen. Ska copy paste skiten ur denna! Tack! :)

      1. Sandra skriver:

        Nina ❤️, kör hårt!!

  4. Anna skriver:

    Jag är ensamstående med min dotter.
    Har. Inte. Fixat. Fucking. Något. Inför. Jul. Ännu!

    Jo. Klappar.
    Huset är stökigt. Ingen gran. Inte en enda stjärna.

    Jag är inte bra på jul. Jag är tamejtusan inte bra på vinter. Hatar skiten. Allt görs med motstånd, som att kliva omkring i slime.

    Kanske ungefär därför jag är singel? Få män som accepterar kvinnor som är kassa på ordning?
    :-)

    (Eller så luktar jag illa, snarkar och är kräsen).

    God Jul alla!

  5. Filippa skriver:

    Ååå va detta är svårt! Överlag i hemmet – vill jag tjata och känna mig som en mamma åt min man (han har redan en utmärkt mamma så han behöver inte en till), inte tjata utan göra det själv (eh, nej tack) eller stå ut med skräpet hemma? Tredje alternativet hittills men det börjar störa mer och mer med allt stök.

    Är helt klart projektledare men kan också släppa saker – julkorten i år blev sena men maken tog tag i det, annars hade det inte skickats några. Inför förskolestart sa jag bara att han fick vara ansvarig för allt som behövde införskaffas. Och ja, det är kanske inte som jag hade gjort det men det löser sig oftast. Men samtidigt är det så lätt att börja styra med det själv eftersom jag vill vara ute i bättre tid och har tänkt på saker i flera veckor innan samma sak slår maken. Blir det mer nervpåfrestande att göra det själv el vänta ut? Har strukit att ta ansvar för sociala sammankomster på hans sida och med hans vänner, jag hinner knappt med mina egna. Vardagen funkar helt ok då men större projekt – semestrar, röjning av källare, allt extrafix, utöver laga mat och diska liksom – blir inte av.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..