Alltid redo!

Som en mammascout liksom. Alltid redo, ifall någon skulle ropa eller vakna eller behöva något!

Jag  minns när jag var liten, eller tonåring, eller ja, till och med nu när jag är vuxen, och ville/vill mamma något på natten.

– Mamma?

– Ja!

Direkt svar. Som om hon legat vaken och väntat.

Nu är jag likadan. Jag hör när barnen kliver ur sängen på natten för att komma in till oss. Och kanske är det så att man då räknar med mamma-scouten liksom hela tiden. Direkt respons!

Det känns okej, till och med bra, eftersom jag vet att det är tryggt. Men ibland blir det liiiiiite påfrestande. Ni vet: mammamammammammamaaaa mamamammamaaaaaaaa!!!! Och ibland försöker jag dröja med svar eller ducka. Det funkar sällan, men då och då.

Idag tog jag en 20-minuters toalettpaus. Hela familjen var i chock: VAR HAR DU VARIT?! 20 minuter…

 

  1. Simon skriver:

    Jag har tagit nätterna (med undantag för amning) sen dag 1. Brukar vakna när ungarna sätter foten i marken och smita ut och möta dem i hallen för att hålla nere ljudet. (For the records, #inteallapappor osv ;) ). Barnen vet inte om att deras mamma finns nattetid utan öppnar i regel med ”pappa bajs!” etc.

    Det väger dock inte på något sätt upp det oändliga ”mamma”:ndet dagtid som känns hopplöst att bemöta. Varför blir det så trots att man gjort allt för att dela jämnt på föräldraskapet??

    1. Å vad intressant att det är mammande dagtid ändå! Jag har liksom bara satt likhetstecken mellan mammandet dagtid och min scoutanda nattetid. Har det alltid varit mammande dagtid eller är det perioder? Jag hade en vän som tog all föräldraledighet med första barnet och barnet var jääääätte-pappig, så det där med närvaro=förstaval stämmer ju inte alltid.

  2. Elinen skriver:

    Min dotter brukar på morgonarna kliva upp och ”väcka” mig genom att stå i dörröppningen och titta på mig. Men en morgon sov jag tydligen lite tyngre än vanligt för när jag öppnade ögonen och sa god morgon blängde hon argt på mig och meddelade ”Mamma jag har faktiskt stått här JÄÄÄTTE länge!”. Men att säga något eller kliva in och puffa lite på mig hade hon inte ens tänkt på. *skrattar*

    Samma sak nån gång när hon ropat på natten och jag kom in till henne. ”Men mamma jag har faktiskt ropat FLERA gånger!”

    Undrar ibland om hon tror att jag är vaken hela nätterna och bara väntar på att hon ska ropa. :)

    1. Hahahah! Så kränkta de blir när man inte är där på tre röda…

  3. Hanna skriver:

    Jag började vänta ut min mans reaktion när barnen vaknade på natten, ropade från toan, skulle tvätta händerna före maten, skulle ”vaktas” vid badstranden etc etc. Svårt i början att jobba emot sin naturliga instinkt att flyga upp men trägen vinner. Att sova räv och låtsas disträ/inte höra gav effekt och nu rycker vi ut i samma utsträckning.

  4. Ida skriver:

    Man kan träna sig att inte vakna. När amning tog slut blev nattvakna barn makens problem (enligt överenskommelse utifrån sömnbehov). I början vaknade jag ändå och somnade om. Numera sover jag igenom och kan hitta man och barn sovandes på soffan och tänker ”har de varit vakna inatt? Det märkte jag inte.”

    Superskönt. Rekommenderas. ;-)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..