Har jag blivit känslokall?

Sedan jag fick barn har jag inte lyssnat på musik nästan något alls. Nej jag räknar inte Babblarna, Bada nakna och Daddy finger – jag menar självvald musik. Jag har hela tiden tänkt att det handlar om att ljudet. Att jag längtar efter tystnad så mycket att jag inte orkar med musik när jag väl får chans till just tystnad.

Från att jag var ganska liten och fram till jag fick barn så var det inte många stunder jag var utan musik. Jag pluggade med musik, sov med musik, vaknade med musik, reste med musik… ja ni hajar. Jag pratade musik, upptäckte ny musik. Jag var helt enkelt väldigt intresserad och njöt av musik. Jag trodde aldrig att jag skulle välja tystnad före det.

Så slog det mig häromdagen att musik är en känsloförstärkare. Jag spelade för mitt inre upp alla dessa tonår med smärtsamma ballader, eller de grubblande Kent-åren under studietiden, eller åren med rock och sedan indiepopens lite vemodiga glädje. Först blev jag nostalgisk och tänkte på känslostormarna, saknade dem. Men bara en millisekund, för sedan tänkte jag: nej gud så jobbigt att behöva känna så där mycket hela tiden! Det orkar jag INTE.

Har jag blivit känslokall?? Blev då min nästa tanke. Har jag liksom gått och blivit en sådan som väljer bort känslor för det är kämpigt?!

Jag grubblade och hamnade i det tydliga svaret: nja.

Sedan jag fick barn så tappade jag ett filter. Så mycket som förr kunde rinna av eller liksom sväva förbi går nu RAKT in. Och det känns i hela kroppen. Om jag ser på nyheterna, tänker på min resa till Etiopien, lyssnar på en vän som går igenom något … det finns inget som bromsar längre. Är det barn inblandade så smackar det in i högsta fart, rakt in i hjärtat. Som när jag lyssnade på Ferrante-böckerna. Hur huvudpersonen verkligen tvingades välja mellan barnen och karriären på ett sätt som vi tack och lov slipper nu, eftersom hon var den enda som hade ansvaret för barnen. Och alternativen var liksom: lämna ifrån dig hela ansvaret eller ta på dig allt. I en scen i boken ska hon åka iväg och vara borta en längre tid. Barnen har redan lämnats av henne någon gång och de får panik att hon ska försvinna. De scenerna gav mig lätt andnöd. De var så sjukt bra beskrivna, bara sådär rakt av vad som hände, inte några direkta känslor. De lämnas till läsaren. Bara nu när jag skriver om det får jag klump i hjärtat. Detta är ju såklart för att jag tänker mig in i situationen och som småbarnsförälder så liksom ÄR jag ju huvudpersonen just där och då.
Ja kanske ett sidospår, men hur som helst, nej känslokall kan jag ju inte riktigt säga att jag blivit eftersom jag snarare inte kan låta bli att känna utan känner med extra allt.

Men att jag skrev ”nja” är för att jag inte väljer den där extra kryddan för känslan längre. Musiken. Musik får mig att känna ÄNNU mer. Och jag orkar inte riktigt det??
Är jag deppig så kan jag lyssna på musik och gråta – vilket jag inte gör för jag pallar inte känna SÅ mycket. Är jag glad och lyssnar på deppig musik så blir jag fundersam och allvarlig. Man kan väl säga att det där filtret jag hade förr aldrig funkat på musik. Och det har jag uppskattat förut eftersom det varit en väg in till känslorna som i ett tryggt rum. Här är en spellista, känn saker genom den, inom de ramarna.

Men nu blir det för mycket. Babblarna, Bada nakna och Daddy finger går an, dels för att jag inte har något val men också för att det är glatt. Men främst för att jag inte har något val. Och nej, Daddy finger går inte an, jag tar tillbaka det.

Kanske kommer musiken tillbaka när jag blir mindre skör? Blir jag mindre skör? Jag har ju fått barn nu, det är ju liksom så det är och det förändras ju inte. Bygger man upp filtret igen eller är det här som jag är nu?

Det är inte så att jag önskar mig filtret tillbaka, jag vill känna, även om jag ibland instinktivt hellre vill vända och springa åt ett annat håll när känslovågorna kommer farande. Men jag undrar ändå om jag kommer att hitta tillbaka till musiken eller om den nu alltid kommer att vara ett för känslomässigt kapitel?

Oookej… Detta blev lite flummigare än jag tänkt och imorgon kanske jag inte alls tänker såhär om musik och känslor. Jag har en vecka som jag, om jag inte visste bättre, skulle säga: JAG HAR PMS! Så svajig och skör. Fast det ÄR inte PMS. Det är väl stress då. Eller bara personlighet.
Men detta inlägg utgår väl från den jag är just denna vecka och det var ändå något som slog mig. Det vore kul om ni delade med er av era tankar kring känslor före och efter barn.

  1. Ida skriver:

    Har en dotter på 5 månader. Här om dagen grät jag en tår då jag kom på att ett nytt avsnitt av min favorit-slöserie hade kommit ut, OCH att det var sol ute. Så reagerade jag inte innan jag fick barn kan jag säga 😊

  2. Lisa skriver:

    Känner igen mig! Jag är musiklärare och har två barn (6 & 3 år) och förut lyssnade jag jämt jämt på musik, upptäckte ny och gammal musik och lyssnade på väldigt många olika genrer i olika syften. Nuförtiden lyssnar jag mkt mindre, dels pga att jobbet tröttar ut öronen men också pga barnen. Tystnad är fantastiskt. Och när jag lyssnar så lyssnar jag på ”gammal” musik- alltså musik jag känner och älskar sen tidigare oftast i syftet att slappna av. Att utforska ny musik (för min egen del, jobbet kräver sin Ed Sheeran mfl 😉) gör mig helt utmattad! Sen hudlösheten- ja herregud! Jag tål ingenting! Jag har alltid retat mig på min mamma som är superkänslig inför film, nyheter mm och hon har alltid sagt ”vänta du tills du får egna barn!” Och ja… hon hade rätt! Jag älskar även att läsa men blir så känslomässigt engagerad att det i stort sett drabbar hela familjen, haha! Känslor är fantastiska men ibland utmattande… ❤️

  3. Sanna skriver:

    Hög igenkänning!
    Orkar inte lyssna på någon musik sedan jag fick barn. både för känslornas skull men mest för att mina öron och min hjärna orkar inte med fler (ljud)intryck efter att ha varit med barnen. Dom är rätt så högljudda och intensiva våra älskade ungar.

  4. Simon skriver:

    Det är så sjukt att man hamnade här, trots att det kändes så oändligt orimligt för bara några år sen. Jag lyssnade på musik dygnet runt i 20 år, gick på konserter jämt, gjorde egen musik, drev ett skivbolag etc. Efter barn ba: enjoy the silence.

    Gillar dock att ha på jazz eller klassiskt/filmmusik vilket fungerar mer som en mjuk ljudmatta. Allt som är upptempo eller på något sätt engagerande ger dock stressutslag direkt.

  5. Vilket intressant inlägg, å vad många som kände igen sig i att inte längre lyssna som föräldrar. Hmm, undrar vad det beror på. Jag skriver å producerar egen musik, för mig blir det en ventil å en plats där allt är ok å jag får utlopp för tankar å känslor. Skriver av mig om livet ungefär, men för mig lättare genom låttexter å musik än genom text enbart. Kanske bloggskrivandet å illusar fungerar liknande för dig. :) Men klarar inte längre de mildaste deckare haha. Sådana serier uppskattade jag innan men der GÅR bara inte. Å går absolut inte om det handlar om barn.

    Tack för att du delar med dig så tankeväckande, träffsäkert å roligt av småbarnslivet. 😊

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..