ANNONS

Att behöva VÄLJA fel

/

Jag fortsätter lite på samma tema som flera andra inlägg just nu, mest för att det är vad som snurrar runt i mitt huvud. Krav och föreställningar om hur saker ska vara.

Jag tänker på frågor som exempelvis smink och feminism, sockerfritt, miljöfrågor med mera. Hur det lite blir som en religion och man måste följa det helt och hållet annars är man inte troende. Förstår ni hur jag menar?

Jag minns känslan jag fick första gången jag läste meningen: du kan vara feminist, men allt du gör behöver inte vara feministiskt. Tror det var kring någon diskussion om smink och feminism. Och vilken lättnad jag kände eftersom jag ÄR feminist men hela tiden kände mig som en dålig sådan eftersom jag gjorde en massa saker som inte kändes feministiska. Men så blir det ju när man växt upp och fortfarande lever i ett patriarkat.
Samma sak gäller ju alla sådana här viktiga frågor, samhället har ju inte hängt med helt och då blir det ofta övermäktigt att göra ”alla rätt”.
Jag tänker att en skillnaden från förr – innan vi överöstes av sådana enorma mängder information – när man ”lyckligt” ovetande gjorde en massa fel är ju att du nu VET att det är fel, men du gör det ändå. Då blir det ju som att man väljer att göra fel, trots att man vet bättre. Och det är jobbigt. Att känna att man gör en massa val som inte är rätt, men som kanske också är helt nödvändiga, om man ska orka.

Jag VET till exempel att man ska återvinna. Och oftast gör jag det med det mesta, noggrant och ordentligt (fast Mattias får åka och slänga allt i 99% av fallen…). Men ibland orkar jag inte. Jag är för lat, för trött, för stressad. Jag känner mig alltid sämst då och läser någon väldigt miljöinsatt person detta så anses jag nog vara värdelös. Men då får det nog vara så.

Eftersom jag är väldigt mycket av en ”antingen/eller”-människa så är mitt alternativ till att ibland fuska med återvinningen att inte återvinna alls. Typ. Jag har liksom påbörjat det nitiska i perioder men inte pallat. Så nu försöker jag hitta en nivå som är hög men som ibland rasar ihop. Det är ju givetvis bättre än att jag ska avsäga mig denna ”tro” helt.

Nu fick återvinningen vara ett exempel här, men detsamma gäller så många områden för mig.

I dagens kommentarsfält och diskussioner så blir det så lätt svart eller vitt. Någon skriver ett blogginlägg om en mamma som kollade på mobiltelefonen typ hela besöket i lekparken – KATASTROF! Dagens föräldrar är besatta av sina telefoner! Ingen ska någonsin titta på sin telefon när ett barn är nära!

Återigen – nyanser!!

Det betyder inte att jag INTE tänker på mitt mobilanvändande. Jag gör ständigt nya planer på hur jag vill använda och inte använda skärm. För ett tag sedan skulle barnen placera ut var vi skulle sitta vid bordet: Där sitter Maja, där sitter Märta och här sitter mamma och telefonen. Alltså nu kanske vissa tycker att detta är FRUKTANSVÄRT, men jag skrattade sjukt länge. Och påminde mig själv om att lägga undan telefonen lååååångt bort och länge när det kom till matsammanhang.

Min poäng: man måste inte göra saker 100%. Om man pallar göra någon 60% är det ju bättre än 0%. (sådant mattesnille jag ÄR!).

13
71

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00