Att behöva VÄLJA fel

Jag fortsätter lite på samma tema som flera andra inlägg just nu, mest för att det är vad som snurrar runt i mitt huvud. Krav och föreställningar om hur saker ska vara.

Jag tänker på frågor som exempelvis smink och feminism, sockerfritt, miljöfrågor med mera. Hur det lite blir som en religion och man måste följa det helt och hållet annars är man inte troende. Förstår ni hur jag menar?

Jag minns känslan jag fick första gången jag läste meningen: du kan vara feminist, men allt du gör behöver inte vara feministiskt. Tror det var kring någon diskussion om smink och feminism. Och vilken lättnad jag kände eftersom jag ÄR feminist men hela tiden kände mig som en dålig sådan eftersom jag gjorde en massa saker som inte kändes feministiska. Men så blir det ju när man växt upp och fortfarande lever i ett patriarkat.
Samma sak gäller ju alla sådana här viktiga frågor, samhället har ju inte hängt med helt och då blir det ofta övermäktigt att göra ”alla rätt”.
Jag tänker att en skillnaden från förr – innan vi överöstes av sådana enorma mängder information – när man ”lyckligt” ovetande gjorde en massa fel är ju att du nu VET att det är fel, men du gör det ändå. Då blir det ju som att man väljer att göra fel, trots att man vet bättre. Och det är jobbigt. Att känna att man gör en massa val som inte är rätt, men som kanske också är helt nödvändiga, om man ska orka.

Jag VET till exempel att man ska återvinna. Och oftast gör jag det med det mesta, noggrant och ordentligt (fast Mattias får åka och slänga allt i 99% av fallen…). Men ibland orkar jag inte. Jag är för lat, för trött, för stressad. Jag känner mig alltid sämst då och läser någon väldigt miljöinsatt person detta så anses jag nog vara värdelös. Men då får det nog vara så.

Eftersom jag är väldigt mycket av en ”antingen/eller”-människa så är mitt alternativ till att ibland fuska med återvinningen att inte återvinna alls. Typ. Jag har liksom påbörjat det nitiska i perioder men inte pallat. Så nu försöker jag hitta en nivå som är hög men som ibland rasar ihop. Det är ju givetvis bättre än att jag ska avsäga mig denna ”tro” helt.

Nu fick återvinningen vara ett exempel här, men detsamma gäller så många områden för mig.

I dagens kommentarsfält och diskussioner så blir det så lätt svart eller vitt. Någon skriver ett blogginlägg om en mamma som kollade på mobiltelefonen typ hela besöket i lekparken – KATASTROF! Dagens föräldrar är besatta av sina telefoner! Ingen ska någonsin titta på sin telefon när ett barn är nära!

Återigen – nyanser!!

Det betyder inte att jag INTE tänker på mitt mobilanvändande. Jag gör ständigt nya planer på hur jag vill använda och inte använda skärm. För ett tag sedan skulle barnen placera ut var vi skulle sitta vid bordet: Där sitter Maja, där sitter Märta och här sitter mamma och telefonen. Alltså nu kanske vissa tycker att detta är FRUKTANSVÄRT, men jag skrattade sjukt länge. Och påminde mig själv om att lägga undan telefonen lååååångt bort och länge när det kom till matsammanhang.

Min poäng: man måste inte göra saker 100%. Om man pallar göra någon 60% är det ju bättre än 0%. (sådant mattesnille jag ÄR!).

  1. Peppe skriver:

    Så jäkla bra sagt! jag lärde mig motsvarande nyligen på ridlektionen. Det behöver inte vara perfekt hela tiden.

    1. Men alltså det där! Varför har man så svårt att tillåta sig själv nyanser? Sjukt svårt vad gäller prestation tycker jag! Tror det är därför jag är sådan periodare när det kommer till träning, för vid minsta dipp tappar jag lusten och tar paus. När jag sedan sätter igång igen är det ju som att börja om från noll = blir bara bättre o bättre haha…

  2. Doris skriver:

    Det där med mobiler.
    Jag räknas som ung i de flesta sammanhang. Jag använder sällan mobilen när jag är i tex. personalrum. Och aldrig vid en middag med vänner (annat är ju när man är hemma) men så fort man någon enstaka gång tar fram mobilen så hör man ”ja här sitter undomarna med mobilen”. Suck, nyanser behövs! / 30-åring

    1. Jag tror faktiskt unga har bättre mobilvett än många äldre, om jag får lov att döma lite ;) Det är ju liksom en del av ens vardag (haha jag räknar in mig själv som ung!) på ett annat sätt.
      Och när jag upplever sådana där blickar/kommentarer så är det ofta på en buss eller liknande och då känner jag: men seriöst, HUR kan detta vara ett dåligt tillfälle för scroll?!

  3. Sofia skriver:

    Återigen, tack Louise för välformulerade tankar som känns som hämtade ur mitt eget huvud!

  4. Eva skriver:

    Amen! F ö mycket inspirerad av din inställning till träning!
    Men en sak jag funderat lite på är det där med feminism. Jag är ABSOLUT feminist. Men jag gillar mode, sminkar mig nästan varje dag, är mer intresserad av hur vi har det hemma än min man och tar definitivt mer ansvar för våra gemensamma relationer än vad han gör tex. Det finns annat också, men jag kommer inte på något bättre just nu. :-) Men jag vill ändå leva i en jämställd relation (det tycker jag nog att jag oftast gör också) och blir GALEN på patriarkala strukturer på jobbet. För mig handlar det om att ha samma rättigheter och möjligheter att leva och jobba som man vill, och att dela LIKA på jobbet, oavsett typ av relation. Att bådas karriärer är lika viktiga och på jobbet att man får samma möjligheter och har samma förväntningar på ens prestation. Jag vill gärna få kalla mig feminist även om jag inte gör allt ”rätt”. Och har nog inte ens vett att ha dåligt samvete :-) . Kan vara dåligt påläst också…

    1. Eva skriver:

      Förlåt, det var ju ungefär precis det du skrev, läste lite slarvigt. Men vad jag menar är att jag vill inte ens riktigt skylla tex mitt modeintresse på det patriarkala samhället, som att det är något dåligt som jag borde sluta med, jag gillar ju mode.

      1. Vet du, jag förstår PRECIS vad du menar! Det blir ju onyanserat att skriva så som jag gör när jag vill pusha för nyanser ;) Jag hade först lagt till en mening om ”egen fri vilja” men kände att det behövde så mycket utvecklande, typ vad ÄR vilja och vad är det man TROR är vilja osv. Enklast exemplet: ”jag rakar mig för att det känns fräscht” – någon har ju bestämt att motsatsen är ofräsch.
        Men även där finns ju massa nyanser, så igen, jag fattar precis! Kanske kan bli ett helt eget inlägg det där!

        1. Eva skriver:

          Men det ÄR svårt ändå :-) . Att veta vad man gör för att man verkligen gillar det, eller för att man tror att man gillar det, för att man ”ska” gilla det…
          Ja, ja, jag försöker nu jobba mycket enligt good enough… :-)

          1. Ja verkligen!! Och ibland kan jag känna: hur mycket ska jag ORKA streta emot, kämpa framåt? Så ibland pausar jag även där. Och good enough är bra! När man orkar så kan man ösa på, när man inte orkar kan man låta sig själv vila.

  5. Linda skriver:

    Jaaaaaa, jag tycker allmänt att alla sociala medier behöver mer gråskala! Då kanske vi kan bli mer toleranta med, för skriker man inte högljutt att ”JAG ÄR SÅ SJUKT MILJÖMEDVETEN MED ALLA MINA VAL” utan mer ”jag försöker vara rädd om miljön när jag kan och orkar” så blir det också svårare att kritisera rakt av? Jag menar, testa att kritisera den första meningen ”MEN GUD DU MÅSTE TÄNKA PÅ DINA BARNS FRAMTID” och att kritisera den andra ”ja men tänk på att åtminstone återvinna metall”.

    Så, genom att själva vara mer gråa i det vi skriver (kritiserar mig själv lika mycket i detta känner jag nu) så kanske vi kan bidra till att man blir lite mer förstående över lag? Så man inte ALLTID måste avsluta med ”men mina barn är det bästa jag har” så fort man skriver något som kan tolkas som negativt… (återigen kritik till mig själv, men du fattar hur jag menar tror jag).

    1. Ja men veeeerkligen så! Det känns som att det ena ger det andra så att säga!

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..