När man är inte är på samma plats verbalt

Onsdag betyder debattdag. Så vad ska vi babbla om idag?

Jag har lyssnat på två böcker senaste tiden. ”Män visar kuken för mig” och ”Med uppenbar känsla för stil”. Kan rekommendera båda! De belyser mansnormen på lite olika sätt. En sak som satte sig när jag lyssnade på den senare av dem var det här med tystnaden. Hur män tenderar att liksom hamna längre och längre bort från relationer, hur de blir mer och mer ensamma ju äldre de blir. Kanske börjar det redan när de är små? Pojkar som inte lär sig att sätta ord på saker på samma sätt som flickor och hur det sedan liksom följer med en.

Jag brukar säga det när jag känner mig som mest uppgiven över ”heterorelationen”, att hur ska någon som tränat på att sätta ord på allt som känns från att den var liten kunna kommunicera med någon som lärt sig att gömma och glömma allt som känns från att den var liten? Det är såklart att generalisera och överdriva, men det känns ändå som en liten nyckel till kommunikationsproblem.

Av flera som jag pratat med angående parterapi så är det många gånger männen som är ovilliga, en av anledningarna är just att de känner sig underlägsna verbalt och säkert oroar sig för att hamna i ett ”två mot en”-läge. Nu tror och hoppas jag att terapeuter är proffsigare än så, men jag kan ändå förstå rädslan.

Men vad händer då när en är ganska överlägsen verbalt på grund av livslång träning, just när det kommer till känslor och kärleksrelationer i alla fall? Jo då hamnar ju ansvaret där. Kvinnan blir ansvarig för relationen. Då är det upp till henne att flagga när det knakar i fogarna, när det känns lite som döläge eller när det är något som krisar. Det här med att kvinnor alltid ska bråka om saker, tjata och så vidare, har ju alldeles säkert sin grund där. Jo jag kan verkligen tjata och bråka om skitsaker som hade varit bättre att behålla i tysta rummet, men jag tror inte på att stänga in allt i det rummet. Någon gång blir rummet fullt och all skit rinner ut och vem ska då orka sortera och rangordna allt?

Min poäng… Att man har olika förutsättningar att sätta ord på det man känner. Och att det blir ett problem. För kommunicera måste man! Att det bara blir på ett sätt eller att det bara vilar på en part att initiera samtal blir inte bra.

Som sagt, generaliserande och kanske stundvis överdrivet men utifrån det kanske vi ändå kan diskutera? Vad gör kommunikationsglappet med relationen mellan man och kvinna?

(bild jag gjort till Malin Haawinds bok Dra åt helvete – en bok om gräl)

  1. rambo skriver:

    Jo men det är därför ni har väninnor och bloggar o sånt… så att ni kan tjattra med varandra om känslor o relationer.

    Istället för att tjata hål i huvudet på gubben hela tiden… så han tvingas springa ut i garaget och skruva på bilen stup i kvarten. Där får han åtminstone vara i fred från allt tjat.

    Ni glömmer att män är inte kärringar.

    Ja det finns män som skulle göra självaste Gudrun Schyman stolt… men dessa hen-figurer är inte särskilt många.

    Tänk själv om alla män helt plötsligt bara över en natt skulle börja bete sig som kvinnor… Ni skulle inte stå ut en endaste dag ens.

    Tror ni inte att män ser vad ni håller på med här.

    Ni förutsätter (felaktigt) att män har samma kvinnliga behov av att uttrycka känslor precis som kvinnor gör…

    Vad vet ni om det?

    Precis ni vet ingenting om det.

    Sen klistrar ni etiketten ”ansvar” på alla kvinnliga egenskaper… och säger att män inte tar ansvar för det ena eller det andra.

    Buhu! Män tar inte ansvar för ”känslomässigt arbete” i relationen.

    Skämt åsido!

    Är man inte på samma plats verbalt… då måste man flytta på sig. Det är så enkelt.

    Här kommer ett gratistips:

    Våga vara rak!

    Säg inte så här: ”Vi måste prata. Blablablablablablablablablablablabla…”

    Gubben kommer inte förstå ett endaste ord vad ni försöker säga… eftersom det är en aldrig sinande oändlig sörja med meningar och bokstäver som blandas till en obegriplig gröt.

    Prova säg så här istället: ”Jag vill … och … och … Punkt.”

    Ja förutsatt att ni vill gubben ska fatta vad ni vill förstås…

    Tjatet är ofta ett självändamål i sig självt… i stil med att ”Nu ska gubben få verbal smisk” eller ”Nu ska vi testa gubbens nerver och se hur långt vi kan gå”. Det är lite oklart om damen vill kommunicera eller inte.

    Nej men det är lite roligt för flera kvinnor som jag jobbat med genom åren börjar ofta prata med mig om sina privata relationsproblem på jobbet. Jag ger väl blanka fan i vad dom gör på fritiden, men uppenbarligen har dom behovet att prata om sånt tydligen.

    I alla fall så brukar dessa kvinnor säga ungefär så här att: ”Jag är så trött på min kille, för min kille förstår mig inte”. Sen tillägger de något i stil med ”Alltså vi har gjort slut, men han har bara inte förstått det ännu”. Därefter kommer det fram att dom fortfarande bor i hop och att ”han vägrar att flytta ut”.

    Jag har alltså hört liknande från flertalet kvinnor och då börjar man undra om det inte är något fel på kommunikationsradion. De sparkar inte ut gubben… de låter honom till och med bo kvar i deras hem och ha sex med dem… och verkar förvånade att han inte läser deras tankar och flyttar ut.

    Det är nästan så man undrar om dom ens har berättat för killen att det är slut och att han ska flytta ut? Det verkar snarare som att kvinnorna förväntar sig att killen är tankeläsare. För uppenbarligen har budskapet inte gått fram riktigt. Inte flyttade kvinnorna ut själva heller… som att dom inte vet själva vad dom vill.

    Ok det kan vara så att kvinnorna inte har sagt ett pip där hemma och bara fabulerar och fantiserar… som ett spontant uttryck och utlopp för hennes känslor i stunden… som att hon bara försöker sätta ord på vad hon känner… Men något säger mig att hon har tjatat och insinuerat något där hemma också men oklart vad.

    Det är den bistra sanningen… med glimten i ögat ;-)

    1. Jag undrar hur man kan leva med någon som inte vill leva med en utan att märka det. Att läsa tankar är ju ganska långt ifrån att märka saker ändå, det finns ju några grader emellan… Blir man inte nyfiken om någon insinuerar och ”tjatar” vad det hela handlar om? Om män nu gillar mer ”rakt på sak” så kan ju han fråga rakt ut då istället för att fortsätta som om inget hänt? eller? Tänker mer ”kommunikation” än ”information”?

      Jag förstår att du inte anser att män har ett behov att att sätta ord på känslor, men där tänker vi olika. Jag tror att män överlag skulle må bättre av att kunna sätta ord på det de känner – om det nu är ointresse för kollegors privatliv eller att man inte förstår när det blir för många ord. Det är ju inte så att män är känslokalla, de känner ju lika mycket som alla, men de får lära sig att det är ”fult”. För längesedan var det inte så, då SKULLE män vara ”känsliga”, så det är inget i mäns DNA utan en mansroll vi snackar om.
      Så många män som mår dåligt och så är det så tabu för män att känna! Så sorgligt!

      1. rambo skriver:

        Jo fast män är mer mottagliga för ”information” eller rättare sagt rak kommunikation.

        Ge honom ett problem att lösa så fixar han det. Män är mer lösningsorienterade än ”kommunicerande”. Det kan till och med vara en fördel om man har ”problem” som man vill lösa, vilket antyds, att vara rak i sin kommunikation.

        Kvinnor tycks mer benägna att bolla känslor fram och tillbaka… få känslor bekräftade och uppnå någon slags samförstånd och konsensus eller något sådant… vem vet inte jag.

        Det kan aldrig vara det effektivaste sättet att kommunicera med en man… om det nu föreligger problem som behöver lösas… att gå som katten runt den heta gröten och ge en subtila hintar… istället för att säga vad problemet är.

        Varför inte vara rak och informera när man vill ha fram något… Tjata kan man göra hysteriskt när man vill testa gubbjävelns gränser… så det ena utesluter inte det andra direkt.

        Jo håller med om det första du skriver… och undrar hur man kan leva med någon som inte vill leva med en utan att märka det. Det är sannerligen ett mysterium även för mig hur det går till… men det omvända är för mig ett ännu större mysterium… Hur man kan hon leva med någon hon inte vill leva med.

        Jag menar bara att det ger dubbla signaler om de låter killen bo kvar och har sex med dem… och vilka signaler är starkast… deras handling kommer att tolkas som en slags ”belöning” (hur dumt det än låter) som trumfar vad dom säger. Det måste vara det sämsta dom kan göra.

        Nä det sista snacket på slutet köper jag inte dock.

        Tror inte någon säger att män inte besitter några känslor. Män har bara lite andra sätt att uttrycka känslor på… och sannerligen inte något behov av att uttrycka känslor precis på samma sätt som kvinnor. Det var det som var poängen.

        Ja självklart finns överlappning och undantag mellan könen eftersom alla är individer och inte identiskt lika. Några få män är mer som kvinnor överlag och det har kanske mer med kemiska balanser i hjärnan att göra.

        Det kan också vara att man är blind och inte ser mäns känslor. När pojkar uttrycker känslor tex i skolan så uppfattas dom som bråkstakar och får sämre betyg. Dessa känslor som ligger pojkar i fatet i skolåldern och som man försöker trycka ner och förtränga för att passa i skolmallen kommer bli en stor tillgång senare i livet.

        Det passar inte riktigt in i den kvinnliga världsbilden. Män uttrycker dessutom mycket känslor genom lek, sport och spel… bara som exempel på att män uttrycker en hel del känslor, som ofta missuppfattas eller ses som något negativt som ska bekämpas.

        Det kan såklart variera när det kommer till ytliga uttryck. De kulturella trenderna varierar såklart över tid och rum… men det är ändå sekundärt… Här i Norden framstår alla som något reserverade när det kommer till att uttrycka känslor överlag tror jag.

        Kvinnor vill inte ha lipsillar till män heller… men om kvinnor hade föredragit eller premierat och ”belönat” dessa känslouttryck så hade män gått runt o lipat mest hela dagarna som vandrande fontäner.

        Skämt åsido!

        Det finns en ideologisk idé eller målsättning att förändra mansroller och mansnormer… och att det kommer leda till en utopisk framtid där män och kvinnor är befriade från… vad vet jag.

        Låter mer som en telefonförsäljare som ringer upp och vill sälja in idén med guld och gröna skogar att vi kommer tjäna allihopa på att förändra män… samtidigt som det inte går att se bedragarens min genom telefonluren.

        Ideologi och utopi låter alltid bättre än den bistra verkligheten. ;-)

        TL;DR
        Ja män äter spik och skiter taggtråd och klämmer inga tårar…

        1. Leif skriver:

          Hej rambo!

          Är det inte att göra det lite enkelt för sig att konstatera att kvinnor överlag borde göra på ett visst sätt för att kommunicera effektivt med män? Som man har man väl lika stort ansvar för att det ska finnas en förståelse mellan varandra i en relation?

          Om du inte förstår vad något handlar om kan du ju pröva fråga vad hon egentligen menar. Min erfarenhet är att kvinnor, om vi nu ska tala i svepande generaliseringar, är väldigt duktiga på att konkretisera sig. Du bör dock vara beredd på att svaret kan leda till något mer djuplodande. Något som du kanske uppfattar som ”tjat” om en glödlampa kanske i själva verket handlar om att din partner upplever att hon känner sig ensam om att hålla hemmet i gott skick.

          Du bör också tänka på att din ”icke-kommunikation” som i exemplet att gå ut och skruva med bilen när det bränner till också skickar ett budskap. Det är också kommunikation som skriker: ”jag orkar inte med ditt jävla tjat om oviktiga saker!”. Men just den saken som du uppfattade som tjat i den situationen kanske är toppen på ett isberg på något som du verkligen borde få upp ögonen för.

          Det här med att män är duktiga på att fokusera på ett problem är ju ett gigantiskt manligt privilegium (är du stolt än Gudrun?). Innerst inne vet ju både du och jag att det är fan så mycket lättare att skruva trallskruv på en altan än att samtidigt hålla i huvudet att svärmor fyller 65 nästa vecka och vi har inte köpt present, att barnen börjar växa ur sina kläder, att blommorna borde vattnas, att vi måste tvätta en 60-graders idag, att vi nästan har slut kaffe, att vi har för lite potatis till middagen, att rengöringsmedlet är slut, att kanske blev grannen stött när vi frågade om vi skulle klippa häcken osv. osv. – alla miljoner saker kvinnor i en relation tänker på medan vi löser ett ynkligt problem i taget.

          Precis som John Rambo lärde sig sina survival skills i Vietnam som gjorde att han kunde överleva i Kentuckys vildmark kan vi som män också träna oss på att kommunicera och förstå kvinnor. I slutändan är det ju faktiskt också så att den vi har en relation med kanske förtjänar att ses som den är och inte reduceras till ett kön med en massa tillskrivna egenskaper? Finns det riktig kärlek borde det också finnas ett riktigt behov av att förstå varandra – från båda parter.

        1. rambo skriver:

          Hej Leif

          > Är det inte att göra det lite enkelt för sig att
          > konstatera att kvinnor överlag borde göra på ett
          > visst sätt för att kommunicera effektivt med män?

          Kvinnor får göra precis vad dom vill. Tycker jag personligen i alla fall.

          Men eftersom kvinnor uppenbarligen har kris i sina relationer om man läser kommentarerna och inte ”når fram” i sin kommunikation… så tänkte jag vara schysst och föreslå ett alternativt verktyg för att kommunicera effektivare med män.

          Lämnar inga garantier… men kanske värt ett försök.

          När det inte är politiskt korrekt att ens erkänna att generella könsskillnader existerar så ligger det kanske inte heller nära till hands att ta till ett verktyg eller metod som är baserat på dessa.

          När det är politiskt korrekt att hela tiden skylla bristande kommunikation på mannen (det kan mycket väl vara mannens fel, skyfflar inte skuld åt något håll här) som inte tar ansvar så ligger det kanske inte så nära till hands att styra upp sin egen kommunikation.

          För det är också att göra det väldigt enkelt för sig… att inte prova allt eftersom man är ursäktad.

          > Som man har man väl lika stort ansvar för att det
          > ska finnas en förståelse mellan varandra i en
          > relation?

          Ja det skulle jag nog påstå.

          Problemet här är väl att den ena parten inte når fram med sitt budskap riktigt. Därför faller ansvaret på personen som vill framföra sitt budskap att också vara tydligare.

          Visst, man kan tycka att det vore mer ”rättvist” om mannen var superlyhörd och på en nanosekund eller två genast kunde nysta upp alla problem som ligger begravna och inlindade under tjugo lager
          bomull, retorik och semantik.

          Men om mannen inte uppfattar att det föreligger ett problem så är det ett problem i sig… och även om det aldrig är kvinnans fel i sak, så blir det hennes problem, och med andra ord hennes ansvar.

          I den kontexten kan kvinnan använda den manliga kommunikationsmetoden… som en sista utväg om du så vill.

          > Om du inte förstår vad något handlar om kan du
          > ju pröva fråga vad hon egentligen menar.

          Visst, men uppenbarligen gör männen i dessa fall inte det. I den här kontexten verkar det inte som att mannen förstår att det föreligger något problem öht.

          Han kanske tolkar det som sagts ordagrannt som att det rör någon småsak som skaver… men att allt är frid och fröjd i övrigt.

          Om inte mannen visar några som helst tecken på att vara bevandrad i kvinnlig kommunikation så kanske det är fel metod och angreppssätt att anta att han är det.

          > Du bör också tänka på att din
          > ”icke-kommunikation” som i exemplet att gå ut
          > och skruva med bilen när det bränner till också
          > skickar ett budskap. Det är också kommunikation
          > som skriker: ”jag orkar inte med ditt jävla tjat
          > om oviktiga saker!”. Men just den saken som du
          > uppfattade som tjat i den situationen kanske är
          > toppen på ett isberg på något som du verkligen
          > borde få upp ögonen för.

          Haha!

          Detta var som sagt skrivet med glimten i ögat.

          Säger inte att mannen ska ignorera kvinnan och inte behöva lyssna. Det är inte det som jag förespråkar. Det hör väl snarare till att man öppnar ögonen och spetsar öronen i ett förhållande.

          Det är dock mer mångfacetterat än så. Självklart ska mannen lyssna på sin kvinna. Poängen är inte att avskriva hans ansvar att vara delaktig på något sätt.

          Det jag säger, implicit, är att kvinnan inte behöver älta saker på samma sätt som med sin väninna, om hon vill ha respons och feedback från sin man.

          Sen kan tjat fylla flera funktioner… och däri kan ligga att provocera och testa gränser… och i dessa fall kan det mycket väl vara rätt budskap att gå ut och skruva i garaget.

          Det är inte svart eller vitt.

          > Det här med att män är duktiga på att fokusera
          > på ett problem är ju ett gigantiskt manligt
          > privilegium (är du stolt än Gudrun?).

          Mäns bristande simultanförmåga är ett privilegium.

          Skämt åsido!

          > Innerst inne vet ju både du och jag att det är
          > fan så mycket lättare att skruva trallskruv på
          > en altan än att samtidigt hålla i huvudet att
          > svärmor fyller 65 nästa vecka och vi har inte
          > köpt present, att barnen börjar växa ur sina
          > kläder, att blommorna borde vattnas, att vi
          > måste tvätta en 60-graders idag, att vi nästan
          > har slut kaffe, att vi har för lite potatis till
          > middagen, att rengöringsmedlet är slut, att
          > kanske blev grannen stött när vi frågade om vi
          > skulle klippa häcken osv. osv. – alla miljoner
          > saker kvinnor i en relation tänker på medan vi
          > löser ett ynkligt problem i taget.

          Har aldrig sagt att kvinnor ska vara vuxna mäns morsor eller något sådant.

          Åter igen, om man har problem med detta så föreslår jag att vara tydlig när man diskuterar ansvarsfördelningen… så att man når någon form av kompromiss och att båda parter är hyfsat nöjda.

          Jag tar inte på mig manteln att vara någon relationsguru på något sätt… utan detta är bara EN metod som man kan använda sig av.

          Privilegium är ett kodord för ett ideologiskt narrativ…

          Ett narrativ där mannen utgör någon slags förtryckare, som aldrig tar ansvar, och där pojkar ska skolas om från barnsben i nya mansnormer, för att fungera i relationer eller uppnå en slags jämlik framtida utopi.

          När man drar på ideologiska växlar är det dags att ifrågasätta bakomliggande motiv.

          > Finns det riktig kärlek borde det också finnas ett
          > riktigt behov av att förstå varandra – från båda
          > parter.

          Det finns, dessutom, ett behov att göra sig förstådd. ;-)

  2. Agneta skriver:

    Hej.Älskar dessa inlägg,för jag behöver råd. Vad bråkar/ kommer du och din man inte överens om mest?Är inte av nyfikenhet,utan vill mer jämföra. Mitt problem är att jag får en känsla av att jag blir ett barn och han som en far när vi bråkar/ diskuterar.Och jag hatar det.Samtidigt är det skönt att jag ser det,för det är ju alltid ett första steg till förändring.Kram

    1. Här har du en till. Usch o fy. Vi har gått i terapi. Det har blivit liiite bättre. Rekommenderas.

  3. Sara skriver:

    Känner också väldigt väl igen min relation i beskrivningen fast hos oss är det faktiskt tvärtom! Jag är den introverta som har jättesvårt att sätta ord på mina känslor och min sambo är den som är utåtriktad och har lätt för att prata känslor. Tycker i och för sig att vi båda tar ansvar för att ta upp saker. Vårt problem är snarare att min sambo har svårt att diskutera saker i lugn och ro utan en massa sårade känslor vilket ofta eskalerar till ett jättegräl som handlar om nåt helt annat än det vi började prata om. Det gör mig mindre benägen att ta upp problem med honom vilket inte känns så bra i längden. Och jag tänker att det kanske är så för en del andra också? Man kanske egentligen vill prata om saker men vill/orkar inte ta fajten alla gånger för den andra har ett helt annat sätt att tackla saker på.

  4. Sara skriver:

    Känner också väldigt väl igen min relation i beskrivningen fast hos oss är det faktiskt tvärtom! Jag är den introverta som har jättesvårt att sätta ord på mina känslor och min sambo är den som är utåtriktad och har lätt för att prata känslor. Tycker i och för sig att vi båda tar ansvar för att ta upp saker. Vårt problem är snarare att min sambo har svårt att diskutera saker i lugn och ro utan en massa sårade känslor vilket ofta eskalerar till ett jättegräl som handlar om nåt helt annat än det vi började prata om. Det gör mig mindre benägen att ta upp problem vilket inte känns så bra i längden…

    1. Hej! Bra ändå att båda tar upp saker! Och även jag som babblar konstant om hur jag känner (tycker jag själv) har svårt att sätta rätt ord ibland. Det är ju det där med känslorna som ställer till det liksom… Plus att jag lätt går in och blir dramatisk i mina slutsatser…
      Så jobbigt också som du säger när man inte kan prata om saker utan att det blir FÖR känsligt, eller vad man ska kalla det.
      Det här med att dra sig för att ta upp saker förstår jag. Kan själv känna så, men inte av samma anledning, utan mer att det helt enkelt är jobbigt att prata om det…

  5. Åsa skriver:

    Hm. Inte lättare att vara en kvinna som inte är bra på att sätta ord på saker och prata om problemen. Resulterar i att de flesta av de här samtalen, diskutionerns inte blir av alls. Om något ändå behöver tas upp nån gång i halvåret så är det ändå jag som får ta upp det.

    1. Märkligt ändå, att man måste vara den som tar upp det ändå?! Jag skulle inte utse mig till geni att sätta ord på vad jag känner, men jag tror att tre omgångar terapi har lärt mig att känna igen mina känslor lättare. Och att prata med folk ”utanför” tycker jag ofta är lätt, men att prata med den det berör är ALLTID jobbigt. men det tror sällan den berörda eftersom jag tar upp saker relativt ofta. Men jag gör det ju sällan för att jag har sån HIMLA lust, utan för att jag är övertygad om att vi måste …

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..