Så lyxigt med kejsarsnitt!

Angående denna provocerande rubrik: nej det är inte lyxigt! Det är ett ingrepp och det är en förlossning och du som snittats behöver också återhämtning.

Mia och jag har ju gjort boken Mammaroll- och snippkontroll som handlar om kroppen året efter en förlossning. Eftersom vi skrev ”efter en förlossning” så fick vi många frågor ”tar ni också upp kejsarsnitt” – svaret är såklart JA! Det är också en förlossning. Och ja, vi tar upp frågor om ärret, om att bära och återhämtning  efter ett snitt, och så vidare.

Mia har skrivit om boken hos Yogobe, där man också kan vinna ett ex av den. Läs här!

Jag hoppas verkligen att boken kan vara ett stöd, att den kan ge svar på en del frågor och tillräckligt med fakta och mod för att söka vidare hjälp i de fall det behövs. Det var vårt mål med boken, jag hoppas vi når det!

  1. Åh men Hejhej – dina illustrationer är alltid så klockrena och gör vardagen med hjärnspöken så mycket mer lättsam! Tack för det!
    Jag födde också med akut snitt. För det mesta har det inte varit några (uttalade) konstigheter bland mina vänner, med eller utan barn. Men från andra i min närhet har jag fått märkliga kommentarer. Någon sa ”det är klart det känns svårt att ha moderskänslor när man blivit snittad”. Kände mig oerhört kränkt och tillintetgjord! Jag har aldrig älskat någon så mycket som min son, och aldrig känt mig så självklar i någon annan roll i livet än den som mamma.
    Jag blev igångsatt efter 15 dagar över tiden och min livmoder överreagerar. De beslutade att göra ett akut snitt då moderkakan höll på att lossna. De försökte sätta någon bedövning för att hålla mig vaken men den tog inte. De sa de behövde söva mig (vilket var nödvändigt så klart) och jag fick panik! Det var det enda jag inte tänkt på kunde hända.
    Efter 50 minuter vaknar jag upp och har fullständig panik igen! Vet inte var min son är eller hur han mår.

    Tappade så mkt blod att jag var helt väck, jag fattade liksom inte att jag måste amma. Jag var bara så kär i det lilla livet och kände tacksamhet över att han var med oss.

    Det var många turer därefter. Jag fick postspinal huvudvärk och sonen var sjuk – Har oerhört stor separationsångest från min son som idag är 1,5. Som jag känner och tror beror på förlossningen. Det blev liksom en första separation.
    All styrka och kärlek till alla som ska föda eller har fött barn! Oavsett snitt eller vaginalt så har vi gett liv åt en liten människa. Har aldrig haft sån respekt för någon som jag har för alla mammor.

    1. Sandra, jag har gått igenom något liknande med min första son. Igångsättning vid två veckor över tiden, öppnade mig inte, fick feber och kramper och barnet mådde inte bra och till sist (alldeles för sent) vart det akutsnitt. Min son hade då fått mekonium (bajs) i lungorna och andades inte. Under tiden krampade jag på operationsbordet och fördes till IVA. Stort trauma för alla parter. Fyra timmar senare kom min man till IVA och berättade att det var en pojke vi fått, och att hans liv hängde i en tunn tråd. Han skulle flyttas till Umeå och jag fick se honom som hastigast (jag hade blivit diagnostiserad med svininfluensan och alla var livrädda för mig). I tre dagar hölls vi kvar i Sundsvall, isolerade, åtskilda från vår son. Värsta tiden i mitt liv. Sedan fick vi köra till Umeå, där vi åtminstone kunde vara på hans rum när vi inte åt eller sov. En vecka senare togs han ur respirator och sex veckor senare var vår son frisk och vi fick fara hem. Men förlossningen, separationen, och hela den tiden satte så stora ärr i oss båda, och jag hade, liksom du, våldsam separationsångest i flera år. Jag gick till en psykolog när min son var lika gammal som din är nu, pga den ångesten. För jag tänkte att för eller senare ska han ju börja på förskola och jag ska jobba och om jag inte får hjälp med det här då kommer jag att gå sönder, och göra honom rädd för andra människor dessutom. Och psykologen lyssnade och frågade och lite efter vart så hjälpte det. Det hjälpte verkligen. På just den biten i alla fall. Så jag ville råda dig att prata med någon om din upplevelse, och jag hoppas och ber att du också blir hjälpt av det. Stor kram till dig och din son och lycka till.

  2. Så viktigt att detta tas upp 👏 jag blev igångsatt en onsdag och på den lördagen den veckan blev jag akut snittad, då hade jag haft värkar i ca 17 timmar. Jag fick dödsångest, jag gav upp tillslut, vid 3-4 på morgonen orkade jag inte mer. Hade knappt sovit på 3 nätter, han låg snett och hans puls gick upp till 200, han blev stressad och jag fick feber. Läkaren undersökte mig och det gjorde så jävla ont, det blev en trauma-upplevelse alltihop. När dem sedan bestämde akut snitt vid 6 så tog dem honom direkt efter han kommit ut (fick inte ens se honom) och dem sprang iväg och mig körde dem iväg till uppvaket (jag var vaken) men där låg jag mörbultad och grät och hade inte en aning hur min son mådde 👎 Vägrade gå igenom det igen så fick planerat snitt andra gången, då förlorade jag runt 2 liter blod och fick en allergisk reaktion på morfinet så efter det ville dem inte ge mig någon starkare smärtlindring tills dem visste vad jag reagerade på, Ipren hjälper inte jättemycket efter ett snitt.. fick en ångestattack efter ha legat i 2 dygn, jag kunde inte ens sitta upp, tänk er den svetten på ryggen mot ett inplastat lakan.. liggsår deluxe..2 barnmorskor fick hjälpa mig att gå på toaletten och sen duscha av mig, det kan ha vart det mest förnedrande jag vart med om.. Det jag vill komma till är att efteråt ska jag tydligen behöva skämmas över att jag gjort kejsarsnitt för det var den lätta vägen? Hatar att så många ser på det så..

    1. Åh herregud vilka upplevelser, hoppas du fått ordentligt med samtalshjälp så att du kan komma vidare! Vet hur det känns att gå och vara arg och besviken på vården, kroppen ja allt som rör barnafödande. Du är en krigare och en kämpe! Det hjälper att prata!

  3. Det känns lite ledsamt att läsa om alla som känner skuld och skam efter ett kejsarsnitt. Varför liksom? Vi har i princip världens bästa förlossningsvård i Sverige och det är väl fantastiskt att man kan göra säkra kejsarsnitt när det behövs (av alla möjliga olika skäl).
    Jag funderar på om inte mödravården har lite att jobba med där. Jag tycker att man ska kunna få känna sig stolt över sin förlossning oavsett hur den blev! Och det är ju lite så att det blir som det blir. Det är självklart så att det är bra att vara väl förberedd och veta hur man vill ha det, men jag tror att det för många vore bra att veta att det finns en del man inte kan kontrollera. Jag jobbar i sjukvården och tycker att det inte är så ovanligt med nyblivna mammor som är besvikna eller tycker att de misslyckats för att det inte blev som de hade planerat. När de i själva verket gjort värsta prestationen. Jag tror att det vore bra om mödravården informerade lite mer om just att det blir som det blir, att det är bra att ha en plan men om den planen inte visar sig vara bäst för just denna förlossningen så får men hjälp att byta plan. För att få föda sitt barn på ett säkert sätt.

  4. Jag blev akut snittad, ej urakut under narkos, det blev ju också bra även om jag inte önskade det (trött efter allt jobb jag/kroppen gjort) . Bebis var pigg och mådde fint. Jag var trött efter långt värkarbete som stannade av.
    Men så ont det gjorde för mig efter den bukoperation, länge efteråt.
    Jag har begåvats med stora barn i magen som gör att livmodern inte kan kontrahera tillräckligt för att föda ut dem, i alla fall kan det nog bli så nu igen.
    Ska nu föda om några veckor igen och kommer mest troligt behöva bli snitt igen om inte bebis väljer att försöka komma snart. Vore skönt slippa en operation för att få ut barnet tänker jag, men jag får bara hänga på och se vad som händer.
    Med det sagt. Det blir vad det blir och det får bli bra. Vill man ha snitt ska man få det tycker jag. Vill man föda vaginalt så får man hoppas det går. Och går det inte så ska man känna sig lika stolt och nöjd för det. Mer pepp till alla mammor ❤️

  5. Åh, den här boken hade jag behövt efter att jag fått mitt första barn!

    Det ni gör är så himla viktigt!

    Jag har fött båda mina barn med kejsarsnitt. Planerade sådana. Som jag ” tvingat” mig till.
    Att föda vaginalt var pga x antal anledningar helt otänkbart för mig.
    Jag är väldigt öppen med att jag har ”luckbebisar ” och det är det finaste jag någonsin varit med om.

    När mina barn blir större kommer jag att berätta för dem varför jag önskade planerat kejsarsnitt så att de ( om förlossningsvården ser likadan ut då) när det är deras tur att bli mamma resp pappa ska ha modet och styrkan att ta de beslut ( det är alltså mod/styrka att kräva en bra förlossning jag vill åt, inte på vilket sätt den sker)som krävs för att de och deras partner ska må bra under och efter förlossningen.

  6. Tack för att du tar upp det här!
    Jag har lidit väldigt av förlossningsskräck och när jag väntade mitt första (enda) barn gick jag hela graviditeten och bävade mig.
    Samtidigt längtade jag efter förlossningen- få det överstökat- men också för att jag hört att det skulle vara en så magisk upplevelse och det är något jag VERKLIGEN vill få uppleva i mitt liv.
    Hela graviditeten tränade jag massor och gjorde allt jag kunde för att få en så bra förlossning som möjligt.
    Så kom den stora dagen. 11 dagar över tiden, 3 membransvepningar och en heads up om att det nog var ett stort barn. Vattnet gick, värkarna kom men jag öppnade mig inte. 6 timmar in låg jag på 3.5cm och plötsligt gick larmet. Mitt barns hjärta håller på att lägga av.
    Rummet fylls av personal och inom ett par minuter så sov jag. Min sambo blev lämnad ensam när de sprang iväg med mig. Efter 6 minuter föddes vårt barn via akut kejsarsnitt. Först 2 timmar senare fick jag möta honom.

    Det var inte lätt! Ändå skäms jag.
    En misslyckad kvinna.
    Jag är så ledsen att detta trauma också måste komma med skam pga oförståelse och ovilja att lyssna.
    Jag vet inte om jag kommer våga mig på ännu ett försök eller välja kejsarsnitt nästa gång. Men jag vet att om jag gör det så kan jag i alla fall få känna en trygghet och veta att jag och mitt barn kommer må bra.

    Alla mammor gör ett enormt jobb, både fysiskt och psykiskt. Oavsett hur man föder! Våra barn har växt i oss i många månader och ändrat våra kroppar för alltid. Sista biten spelar mindre roll.
    Tack till er som orkat läsa.

    1. Hej Sara! Det är första gången jag läser om någon med så lik min egen historia av min första förlossning. Många tårar och mycket känslor, ilska, oro, skam och skuld. Efter mitt andra barn har jag gått igenom en förlossningsdepression troligtvis till följd av obearbetade känslor från min första förlossning. Jag hoppas du fått hjälp ordentligt. Jag trodde inte jag behövde det och gick runt och sa att allt var bra enda tills jag smällde rakt in i väggen typ. Mycket kärlek och styrka till dig från en medsyster med liknande erfarenheter. ❤️

  7. Du och Mia är ju typ anledningen till att jag numer vägrar skämmas för mitt tidigare snitt och dessutom haft modet att stå på mig inför mitt nästa (det är rätt för mig med snitt, men såklart är vaginalt bättre för någon annan – vi är olika) Ni är bäst ❤️

  8. Jag, precis som många andra jag känner, bär en förlossning inombords som ett tyst trauma. Det är först när man möter någon som man anar kanske också har haft en tuff förlossning som man börjar våga öppna upp om sina egna upplevelser och känslor.
    Men varför går vi runt och nästan skäms för att berätta om våra upplevelser?
    Jag har bestämt mig för att bli mer öppen om att berätta varför jag inte kan springa och hoppa. Det beror inte på en knäskada (som jag tidigare ofta sagt), det beror på en försvagad bäckenbotten efter en förlossningsskada för fyra år sedan. Sfinkterruptur. Och trots mitt ännu bestående men (som jag tänker ta tag i, har börjat söka hjälp inom vården) känner jag ändå att jag trots allt haft tur – många andra som drabbas av samma skada får värre bestående men.
    Jag är så glad för alla som börjar prata om vikten av en bra vård för mamman även efter förlossningen, det är verkligen på tiden!

  9. Annicka: jag hoppas på att ha lika tur som du i nästa förlossning: att det ska gå så pass lätt att man klarar det utan smärtlindring eller akut kejsarsnitt. Lyxigt!

      1. Tackar, men måste erkänna att jag var ironisk då jag liksom många andra inte tyckte ditt inlägg var särskilt ödmjukt. Nästan som om du trodde att din lite enklare förlossning hade mycket att göra med typ din inställning snarare än tur. Men jag har också förstått på Louises väldigt tålmodiga förklarande nedan att du har svårt att se att ditt sätt att ranka ner på andra sätt att föda är väldigt sårande för många så nog om det.
        I övrigt blir jag så glad för Louises inlägg och alla andras kommentarer härinne. Läsarna av denna blogg verkar i mångt och mycket vara väldigt ödmjuka inför andras upplevelser. På ett annat forum är det sjukt många som skriver ung: ”Jag kan inte förstååå hur man kan välja kejsarsnitt, inte naturligt bla bla bla” och jag undrar helt ärligt hur man kan undvika att förstå, det finns ju tusentals berättelser om varför det blir kejsarsnitt, det är ju bara att läsa några av dem så får man förståelse liksom. Så tack för det!

        1. Du menar så som mobbare gör? Lurar mobboffret att den menar väl, sen hånskratt. Har du barn? Hoppas de inte anammar ditt sätt. ”Rankar ned”? Oj vilken subjektiv tolkning, läs vad jag skrev, kejsarsnitt dövar – det används bedövning, ibland narkos och modern känner ej förlossningen. Medicinsk fakta.

          1. Då ber jag faktiskt om ursäkt, ibland tycker man att man är tydligare än man är, inte alls meningen att lura dig! Jag fattar att det känns jobbigt att det är många som tycker att du skrev fel om kejsarsnitt men jag tror kanske inte du riktigt förstår hur mycket skuldbeläggande som kommer mot kejsarfödslar och det kändes så onödigt att det kom ytterligare ett sånt från dig under ett inlägg som handlade om det omvända – att ingen födsel är bättre än det andra.
            På familjeliv tex finns det massor av folk som tycker som du, tips är att skriva där istället om det är medhåll du vill ha i denna fråga.

          2. Tack Anna, hoppas du menar det. Blir också svårt att lita på nån som innan lurats. Den här bloggen ger nu en riktigt sur eftersmak, inte minst har jag svårt för bloggerskan som vuxenmobbat mig. Riktigt vidrigt.

          3. Annicka jag fattar inte varför du går på mig så hårt? Jag har försökt hålla mig tydlig och inte alls uttryckt mig elakt, skrivit att jag förstår att det kan kännas tufft med så många motreaktioner men försökt förklara vad jag tror att de beror på. Du kallar mitt beteende vidrigt och att jag mobbar dig. Det gör mig uppriktigt ledsen och jag vill inte att du skriver mer nu. Det räcker.

  10. Fött båda vaginalt, tror att jag blivit både stark och stolt av det, att ha den tilliten och modet att möta den fruktansvärda smärtan, gå igenom det. Kejsarsnitt dövar känslan av liv. Andra barnet helt utan smärtlindring – starka, tåliga barn stolt och frisk av mina födslar.

    1. Bullshit. I motsats till dig har jag provat bägge och kejsarsnitt dövar inte känslan av liv. Det tar bort smärtan, men inte hela känseln. Jag kunde tala om på sekunden när min dotter togs ut ur min kropp, så tydligt kändes det. Dessutom kan jag meddela att kejsarsnitt inte gör mindre ont än vaginal förlossning, bara det att smärtan kommer dygnen efter istället.

      Och detta nonsens med att en förlossning utan smärtlindring på något vis skulle vara bättre. Var kommer den numera så vanliga idiotin ifrån? I alla andra tillfällen i livet ses smärta som något negativt, som bör lindras om möjligt. Eller borde vi kanske börja säga ”PMS/mensvärk från hell? Åh, NJUT! Det är så fantastiskt och en del av det härliga att kunna få barn.”

      Körde utan smärtlindring med min första. Det var inget fantastiskt med själva smärtan, men vet du vad: känslan av att ge liv var lika fantastisk oavsett vilket sätt det hände på. En förlossning är fantastisk oavsett smärtlindring, kejsarsnitt eller inget alls.

      Jag lovar, om kvinnorna från förr kunde se oss nu och se vilken hjälp vi KAN få, men väljer att avstå ifrån så skulle de tycka att vi var idioter…

      Om det blir fler barn för mig blir det en vaginal förlossning MED bedövning här. Inte för att kejsarsnitt var sämre på något vis, men för att man hade ont så sjukt mycket längre!

    2. @Annicka: du missade två viktiga ord i ditt inlägg. Kejsarsnitt dövar inte känslan av liv. Du TYCKER att kejsarsnitt dövar känslan av liv. Viktig skillnad. Du har rätt till din känsla ich din upplevelse. Men upphöj inte din känsla till en allmän lag.

    3. Har också fött båda barnen vaginalt men vet du, känner mig inte ett dugg stark och stolt för det. Första gången var krystvärkarna inte starka nog att klämma ut ett barn och det slutade med sugklocka på grund av värksvaghet. Andra gången hade jag krystvärkar som inte var av denna värld, det var bara att hänga med i en störtförlossning. Livmodern jobbar ju helt autonomt, vi kan varken träna den eller påverka den på något sätt, vi har den livmoder vi har. Lika lite stolt som jag är över mina tarmars glatta muskulaturs jobbande är jag över min livmoder, varken mer eller mindre. Ibland fungerar den bättre och ibland sämre.

      Önskar kvinnor kunde förstå detta och inte sätta nåt slags löjligt kvinnovärde i att föda barn och framförallt inte förminska dem som fått igenom kejsarfödslar.

    4. Annicka: Är du ett troll? Hoppas nästan det för din kommentar är helt sjuk. Nej, kejsarsnitt dövar inte känslan av liv. Mitt snitt är det finaste jag varit med om och jag har aldrig känt mig så LEVANDE som när jag fick upp min dotter på bröstet så full av LIV.

    5. Annicka. Jag är mest nyfiken på vad du vill ha sagt med din kommentar? Härligt för dig att du haft fina upplevelser av dina förlossningar. Men att hävda det du skriver om kejsarsnitt är bara så onödigt. Det finns miljoner olika anledningar till varför vissa föder via kejsarsnitt och andra inte. Upplever att du förminskar oss med kejsarsnitt? Kanske inte din mening men tolkar det så. Jag har tvillingar och hade liksom inget val än kejsarsnitt i just min situation. Oavsett om jag skulle känna mindre ”liv” eller inte var det det ända sättet att föda utan att mina två barn eller jag skulle dö. Så känslan av att leva och känna liv var väldigt närvarande kan jag lova.

    6. Men om du inte upplevt KS kan du ju inte tycka så mycket om hur det känns, Annicka?

      Märklig kommentar av dig. Jag har fött vaginalt en gång och med KS en gång. Den vaginala var hemsk och jag mådde så dåligt. Kände inte liv utan bara mörker. Senaste med KS var underbart och där kände jag verkligen livet. Din kommentar är förminskande.

    7. Alltså, varför ens skriva en sådan kommentar till ett inlägg som detta?! Eller överhuvudtaget… Jag har också fött två barn vaginalt och utan smärtlindring. Det blev liksom bara så eftersom jag var fullt öppen när jag kom in. Det beror inte på att jag är ”duktigare” än någon annan. Men, förlossning nr2 gav mig sådana skador att jag nu när jag väntar barn nr 3 tänker KRÄVA ett planerat snitt. Tack gode Gud för att vi lever i ett land där barn och kvinnor kan få chansen till den typ av förlossning, inkl snitt, som passar bäst för var och ens situation. Kejsarfödsel tycker jag är ett bra ord. Eller kejsarförlossning.

    8. Åh så fint att du fått starka och tåliga barn! Grattis!
      Det har jag med. Med kejsarsnitt.

      Det osar troll om din kommentar men även troll kan ju vara människor…
      Jag är verkligen glad för att du haft så positiva förlossningar!
      Men istället för att använda dina ord till att trycka ner andra som valt/vill välja annorlunda eller bara är grymt rädda/osäkra inför sin förlossning kan du väl dela din positiva känsla av vaginala förlossningar på ett juste sätt så att du peppar och inspirerar!

      1. Nej, det måste vara tillåtet att säga att jag har fött vaginalt och jag är stolt över det. Nöjd. Det visar att jag är fysiskt och mentalt stark. Och det har givit mig friska, starka barn. Det visar min kropps styrka. Jag är glad att jag inte gjort kejsarsnitt. Skulle ha känts onaturligt och fel. Och jag vill inte bli mobbad för det. Mobbar ni har ni stora problem.

        1. Annicka det är ingen som mobbar dig utan alla önskar att du ska inse hur din kommentar känns dömande. Du pratar om något du själv aldrig upplevt och ändå hävdar du att det förtar känslan. Det är hårda ord. Att vara stolt över sina förlossningar går jättebra utan att för den delen tala om hur andra förlossningar innebär det ena eller andra. Läs din första kommentar igen och fundera över hur den kan tolkas.
          Hälsningar
          Louise

          1. Oj, oj – ni är verkligen hårda och dömande, visste inte att marken var minerad här. Ni mobbar och dömer, ni är hårda. Stackars er.

          2. Hej Annicka! Oj, vad är det du tycker är hårt och dömande? Jag har verkligen svårt att se vad du menar. Ta gärna exempel ur kommentarerna och visa vad du tycker varit ”mobbning”. Jag är uppriktigt intresserad då jag strävar efter att hålla god ton även om jag inte håller med den som kommenterar och tycker att det i de allra flesta fall är något som även mina läsare gör (håller god ton alltså). Jag tycker också att min förra kommentar till dig höll god ton, men kanske läser jag den på annat sätt än du?

          3. 1. Läs mitt inlägg igen. Din uppfattning är din tolkning utifrån dina värderingar o din erfarenhet. Har inget med min avsikt att göra.
            2. 1 inlägg mot 9 inlägg. Kallas mobbing.
            3. Läs språkbruk i de 9 inläggen. Ser ord som ”bullshit”, ”troll” och allt vad det är. Läs mitt språkbruk.
            4. Läs ditt svar på mitt inlägg igen. ”Alla skulle önska att du SKA…” osv. Låter inte särskilt tolerant utan otroligt hårt o moraliserande.
            5. Problemet ligger hos er, inte mig. Uppenbarligen är frågan så skör att man riskerar bli häcklad och hatad om man tycker om vaginal födsel, eftersträvar den. Jag har sagt vad jag tycker, visste inte att kejsarsnitt var förenad med så mycket komplex och sårbarhet som lätt omvandlas till hat.
            6. När kvinnors sårbarhet och rädsla omvandlas till hat och avsky – så hemskt, hela denna konversation visar på det.

          4. Hej igen!
            Jag håller med att det alltid riskerar att bli skevt när det blir en mängd kommentarer mot en enda. Jag brukar därför föreslå att man inte behöver kommentera om flera redan sagt det man själv vill säga. Jag ville dock lägga mig i för att som avsändare till inlägget ge min bild av varför jag tror att många reagerat, eftersom du hade svarat att du upplevde mobbning.
            Jag tror att det är lätt att hamna i försvar, typ ”alla attackerar mig”, när det är flera som säger emot, men det kan vara ett tillfälle att reflektera över hur man uppfattas också.
            Jag är ju inte den enda som tolkat till inlägg som dömande mot dem som fött med kejsarsnitt. Om din avsikt inte var att döma andra men så pass många uppfattat det så, så kan det ju vara så att du uttryckt dig otydligt?
            Min första reaktion var faktiskt att jag trodde du skrivit fel, att det här med att kejsarsnitt tar bort känslan av liv var någon formulering som blivit fel. Hur menade du då? För du säger att min tolkning beror på mig och inte på hur du uttryckt dig.

            Alldeles säkert är det många som har ”problem” med detta då det blir känslomässigt och provocerande om man kanske upplevt att man inte tas på allvar på grund av sitt snitt, exempelvis. Att försvara det med ”jag har bara sagt vad jag tycker” känns inte så reflekterande.

            Om du bortser från mängden kommentarer, kan du se att du kunde ha uttryckt dig annorlunda? Vad kände du var poängen med att tala om att kejsarsnitt tar bort känslan av liv, trots att du själv inte upplevt ett snitt? Kunde du kanske ha pratat om din egen upplevelse bara, utan att blanda in hur du tror att ett snitt skulle ha känts för dig?

            En del ord har varit onödigt hårda, så också dina.

            Hälsningar
            Louise

          5. Oj Louise, uppfattar att du är helt fixerad vid hur jag skrivit om kejsarsnitt och att du på ett underliggande stenhårt sätt vill få mig att känna skam. För mig är frågan om kejsarsnitt enkel o okomplicerad, nej tack så långt det är möjligt. Kan du ta det? Inget mer att säga om det. Du har ett stort fokus på mitt inlägg och försvarar med näbbar och klor alla dem som hårt attackerar min åsikt. Tror helt enkelt att vi har fundamentalt olika syn på livet, den egna förmågan osv. Nåväl, nu vet jag det, vad som händer om du uttrycker stolthet, styrka o ärlighet. Hat från alla håll, kvinnors hat som inte skyr gränser. Sorgligt och hemskt.

          6. Min ”fixering” handlar ju om den mening du fått kritik för. Men du har rätt i att vi nog har fundamentalt olika syn på livet, jag anser att kvinnor bör få bestämma om sin kropp och jag ser inte prestation i en förlossning.
            Tack och hej.
            Mvh
            En som fött två barn vaginalt utan bedövning och inte har någon som helst anledning att tycka det är mer värt än någon annans upplevelse.

          7. Olika. Jag är jättestolt över att ha fött vaginalt, ser mina förlossningar som prestation i klass med Nobelpriset och är lycklig o tacksam över mina graviditeter och mina härliga barn. Nåt som får mig att älska mig själv och inse min enorma styrka, tackar livet för den.

    9. Men fy, jag blev nästan gråtfärdig av ditt inlägg 😢 Jag födde min dotter för ett halvår sedan med akut snitt. Jag hade redan en traumatisk, vaginal förlossning bakom mig så jag slet som ett djur denna gången för att det skulle bli bättre. Men min dotter låg snett och kom inte ner. Jag sleeeet, i flera timmar, utan smärtlindring om det är så viktigt för dig, med det hjälpte inte. Hon kom inte ut! Jag blev akutsnittad för att jag och min dotter skulle överleva. Detta är ngt jag har mött oerhört dåligt över. Gråtit väldigt mkt över. Jag kämpar varje dag för att kunna gå vidare och acceptera att det var OTUR som ledde till snitt, och inte min kropp som svek mig. Min kropp är stark. Min kropp har skapat och burit en människa i 9 månader. Men tack vare kommentarer som din så mår jag dåligt och känner mig otillräcklig, okvinnlig och dålig för att jag inte lyckades Prestera.
      Jag förstår att du är stolt över dina förlossningar. Det ska du. Alla kvinnor ska vara stolta för att vi kan skapa lite. Men du skrev inte bara det. Du skrev oerhört nedlåtande om kejsarsnitt i ett inlägg som handlar om just kejsarsnitt!!!! 😣 Hur kan du INTE begripa att du trampar oss på tårna?!! Fy. Nu kom alla känslorna tillbaka, tack för det.

    10. Annicka, du skriver att ”kejsarsnitt dövar känslan av liv”. Är du medveten om att kejsarsnitt för många har varit den avgörande skillnaden mellan liv och död. Det vill säga, kejsarsnitt har räddat liv, för både barn och mor. Mycket mer liv, kan väl något inte vara?

      Jag födde det ena av mina barn vaginalt och det andra med kejsarsnitt. För mig har båda födslarna – för att använda mig av dina ord – inneburit att ha ”tillit och mod att möta den fruktansvärda smärtan”. Det är ju inte så att kejsarsnitt är något som är smärtfritt och enkelt. Även om jag inte hade ont just när mitt barn föddes (det finns säkert de som har det), hade jag väldigt ont efteråt. Istället för i snippan, gjorde det ont i magen, och det var svårt att gå och att över huvud taget resa sig. Då ett kejsarsnitt liknar en operation påverkas kroppen mycket efteråt. Det var också en mental process, att akut behöva göra kejsarsnitt när mitt barn kom för tidigt.

      Både kejsarsnitt och vaginala förlossningar visar väl att mödrar är otroligt fysiskt och mentalt starka. Varför ens jämföra? Tror du att det är din vaginala förlossning som gjort dina barn friska och starka? Vet inte om du planerat att skaffa fler barn, men ibland (ganska ofta) är modellen av förlossning faktiskt inte något man väljer och kejsarsnitt är inte heller något onaturligt eller fel.

      Tycker du att en hjärtoperation är onaturlig och fel också? Eller ett annat kirurgiskt ingrepp som räddar liv?

      Jättehärligt att du är nöjd, känner dig stolt och uppskattar din kropps styrka. Det gör jag med (oavsett hur barnet kommit ut) och det ska alla göra. Heja alla starka, modiga, coola, tuffa och fantastiska mammor därute!

      1. Fascineras av gruppdynamiken, mobbingandan och hatet. En hackkyckling. Av mammor, föräldrar. Och hur mobbingandan föds ur en stark offerkultur, ett minfält. Rädslan för att hamna utanför gör att offermentaliteten vidmakthålls – bloggaren trycker ned hackkycklingen. Hon är rädd att förlora läsare och blir bland de värsta mobbarna. Alla mot en. Vad händer härnäst? Läs mitt inlägg igen. Ett kort statement, jag gillar vaginalt, kesjarsnitt dövar. Födde en hatstorm.

        1. Men Annicka, om man skriver något så sårande mot en stor grupp människor får man förvänta sig att flera från den gruppen svarar?

          Många blev ledsna av ditt inlägg! Det är inte mobbing att ge uttryck för sina sårade känslor.

          1. Nu får du ge dig. Det finns en gräns för denna vuxenmobbning. Det är inte mitt fel att du gjort kejsarsnitt. Jag uttryckte en enkel åsikt. Det måste du tåla, utan att vilja trycka ned eller skuldbelägga.

        2. Jag ber för att du ska kunna känna dig mindre missförstådd och mobbad ( det var iaf inte min mening och jag kan ju bara tala för mig själv)och förstå även oss som gjort kejsarsnitt och är stolta över våra förlossningar liksom du är stolt över dina!

          Hoppas du får en fin helg Annicka och fortsätter att prata positivt om dina förlossningar!( för det behövs verkligen, skräckhistorier är det sista gravida behöver få höra. Fakta, ja, skräck nej)

  11. Så intressant!
    Här, där jag bor, har ajg aldirg hört kommentarer om att kejsarsnitt skulle vara lyxigt. Det är helt enkelt en annan slags förlossning.
    Jag hade gärna haft en vaginal förlossning här i Spanien, men det blev akutsnitt till slut. Jag hade aldrig, aldrig föreställt mig att det skulle göra så ONT dagarna efteråt. Hade väl tänk, att när man har blivit opererad får man smärtstillande. Jo, någon slags smärtstillande fick jag, men det hjälpte ingenting.
    Hade jag haft en vaginal förlossning hade jag fått vara med min sambo under förlossningen, jag hade fått vara med min dotter efteråt. Hoppas att jag får barn igen, men önskar att jag slipper kejsarsnitt.

  12. Det här är så viktigt och så svårt. Jag blev snittad med mitt första barn och tyckte att det var väldigt jobbigt, mest psykiskt. Min bästa kompis födde vaginalt och tyckte att det var väldigt jobbigt psykiskt och fysiskt och här känner jag att vi inte kan prata ordentligt med varandra om våra förlossningar. Hon tycker att jag ska vara glad att det blev snitt för det hade hon gärna fått också (nu är jag glad att det blev snitt för pga komplikationer så hade vaginalt inte fungerat för varken mig eller barnet, men tycker att det blev traumatiskt.) Nu är vi båda gravida igen och jag känner att vi trippar lite runt samtalsämnet förlossning, ett ämne där vi behöver stötta varandra, men det känns som att hon blir arg för att jag hoppas att det blir vaginalt för mig den här gången. Blää så osammanhängande det blev, men kände att den här bilden träffade mig och behövde skriva av mig lite. <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..