Så lyxigt med kejsarsnitt!

Angående denna provocerande rubrik: nej det är inte lyxigt! Det är ett ingrepp och det är en förlossning och du som snittats behöver också återhämtning.

Mia och jag har ju gjort boken Mammaroll- och snippkontroll som handlar om kroppen året efter en förlossning. Eftersom vi skrev ”efter en förlossning” så fick vi många frågor ”tar ni också upp kejsarsnitt” – svaret är såklart JA! Det är också en förlossning. Och ja, vi tar upp frågor om ärret, om att bära och återhämtning  efter ett snitt, och så vidare.

Mia har skrivit om boken hos Yogobe, där man också kan vinna ett ex av den. Läs här!

Jag hoppas verkligen att boken kan vara ett stöd, att den kan ge svar på en del frågor och tillräckligt med fakta och mod för att söka vidare hjälp i de fall det behövs. Det var vårt mål med boken, jag hoppas vi når det!

  1. Sandra skriver:

    Åh men Hejhej – dina illustrationer är alltid så klockrena och gör vardagen med hjärnspöken så mycket mer lättsam! Tack för det!
    Jag födde också med akut snitt. För det mesta har det inte varit några (uttalade) konstigheter bland mina vänner, med eller utan barn. Men från andra i min närhet har jag fått märkliga kommentarer. Någon sa ”det är klart det känns svårt att ha moderskänslor när man blivit snittad”. Kände mig oerhört kränkt och tillintetgjord! Jag har aldrig älskat någon så mycket som min son, och aldrig känt mig så självklar i någon annan roll i livet än den som mamma.
    Jag blev igångsatt efter 15 dagar över tiden och min livmoder överreagerar. De beslutade att göra ett akut snitt då moderkakan höll på att lossna. De försökte sätta någon bedövning för att hålla mig vaken men den tog inte. De sa de behövde söva mig (vilket var nödvändigt så klart) och jag fick panik! Det var det enda jag inte tänkt på kunde hända.
    Efter 50 minuter vaknar jag upp och har fullständig panik igen! Vet inte var min son är eller hur han mår.

    Tappade så mkt blod att jag var helt väck, jag fattade liksom inte att jag måste amma. Jag var bara så kär i det lilla livet och kände tacksamhet över att han var med oss.

    Det var många turer därefter. Jag fick postspinal huvudvärk och sonen var sjuk – Har oerhört stor separationsångest från min son som idag är 1,5. Som jag känner och tror beror på förlossningen. Det blev liksom en första separation.
    All styrka och kärlek till alla som ska föda eller har fött barn! Oavsett snitt eller vaginalt så har vi gett liv åt en liten människa. Har aldrig haft sån respekt för någon som jag har för alla mammor.

    1. Denise skriver:

      Sandra, jag har gått igenom något liknande med min första son. Igångsättning vid två veckor över tiden, öppnade mig inte, fick feber och kramper och barnet mådde inte bra och till sist (alldeles för sent) vart det akutsnitt. Min son hade då fått mekonium (bajs) i lungorna och andades inte. Under tiden krampade jag på operationsbordet och fördes till IVA. Stort trauma för alla parter. Fyra timmar senare kom min man till IVA och berättade att det var en pojke vi fått, och att hans liv hängde i en tunn tråd. Han skulle flyttas till Umeå och jag fick se honom som hastigast (jag hade blivit diagnostiserad med svininfluensan och alla var livrädda för mig). I tre dagar hölls vi kvar i Sundsvall, isolerade, åtskilda från vår son. Värsta tiden i mitt liv. Sedan fick vi köra till Umeå, där vi åtminstone kunde vara på hans rum när vi inte åt eller sov. En vecka senare togs han ur respirator och sex veckor senare var vår son frisk och vi fick fara hem. Men förlossningen, separationen, och hela den tiden satte så stora ärr i oss båda, och jag hade, liksom du, våldsam separationsångest i flera år. Jag gick till en psykolog när min son var lika gammal som din är nu, pga den ångesten. För jag tänkte att för eller senare ska han ju börja på förskola och jag ska jobba och om jag inte får hjälp med det här då kommer jag att gå sönder, och göra honom rädd för andra människor dessutom. Och psykologen lyssnade och frågade och lite efter vart så hjälpte det. Det hjälpte verkligen. På just den biten i alla fall. Så jag ville råda dig att prata med någon om din upplevelse, och jag hoppas och ber att du också blir hjälpt av det. Stor kram till dig och din son och lycka till.

  2. Mia skriver:

    Så viktigt att detta tas upp 👏 jag blev igångsatt en onsdag och på den lördagen den veckan blev jag akut snittad, då hade jag haft värkar i ca 17 timmar. Jag fick dödsångest, jag gav upp tillslut, vid 3-4 på morgonen orkade jag inte mer. Hade knappt sovit på 3 nätter, han låg snett och hans puls gick upp till 200, han blev stressad och jag fick feber. Läkaren undersökte mig och det gjorde så jävla ont, det blev en trauma-upplevelse alltihop. När dem sedan bestämde akut snitt vid 6 så tog dem honom direkt efter han kommit ut (fick inte ens se honom) och dem sprang iväg och mig körde dem iväg till uppvaket (jag var vaken) men där låg jag mörbultad och grät och hade inte en aning hur min son mådde 👎 Vägrade gå igenom det igen så fick planerat snitt andra gången, då förlorade jag runt 2 liter blod och fick en allergisk reaktion på morfinet så efter det ville dem inte ge mig någon starkare smärtlindring tills dem visste vad jag reagerade på, Ipren hjälper inte jättemycket efter ett snitt.. fick en ångestattack efter ha legat i 2 dygn, jag kunde inte ens sitta upp, tänk er den svetten på ryggen mot ett inplastat lakan.. liggsår deluxe..2 barnmorskor fick hjälpa mig att gå på toaletten och sen duscha av mig, det kan ha vart det mest förnedrande jag vart med om.. Det jag vill komma till är att efteråt ska jag tydligen behöva skämmas över att jag gjort kejsarsnitt för det var den lätta vägen? Hatar att så många ser på det så..

    1. Karin skriver:

      Åh herregud vilka upplevelser, hoppas du fått ordentligt med samtalshjälp så att du kan komma vidare! Vet hur det känns att gå och vara arg och besviken på vården, kroppen ja allt som rör barnafödande. Du är en krigare och en kämpe! Det hjälper att prata!

  3. Eva skriver:

    Det känns lite ledsamt att läsa om alla som känner skuld och skam efter ett kejsarsnitt. Varför liksom? Vi har i princip världens bästa förlossningsvård i Sverige och det är väl fantastiskt att man kan göra säkra kejsarsnitt när det behövs (av alla möjliga olika skäl).
    Jag funderar på om inte mödravården har lite att jobba med där. Jag tycker att man ska kunna få känna sig stolt över sin förlossning oavsett hur den blev! Och det är ju lite så att det blir som det blir. Det är självklart så att det är bra att vara väl förberedd och veta hur man vill ha det, men jag tror att det för många vore bra att veta att det finns en del man inte kan kontrollera. Jag jobbar i sjukvården och tycker att det inte är så ovanligt med nyblivna mammor som är besvikna eller tycker att de misslyckats för att det inte blev som de hade planerat. När de i själva verket gjort värsta prestationen. Jag tror att det vore bra om mödravården informerade lite mer om just att det blir som det blir, att det är bra att ha en plan men om den planen inte visar sig vara bäst för just denna förlossningen så får men hjälp att byta plan. För att få föda sitt barn på ett säkert sätt.

  4. Marika skriver:

    Jag blev akut snittad, ej urakut under narkos, det blev ju också bra även om jag inte önskade det (trött efter allt jobb jag/kroppen gjort) . Bebis var pigg och mådde fint. Jag var trött efter långt värkarbete som stannade av.
    Men så ont det gjorde för mig efter den bukoperation, länge efteråt.
    Jag har begåvats med stora barn i magen som gör att livmodern inte kan kontrahera tillräckligt för att föda ut dem, i alla fall kan det nog bli så nu igen.
    Ska nu föda om några veckor igen och kommer mest troligt behöva bli snitt igen om inte bebis väljer att försöka komma snart. Vore skönt slippa en operation för att få ut barnet tänker jag, men jag får bara hänga på och se vad som händer.
    Med det sagt. Det blir vad det blir och det får bli bra. Vill man ha snitt ska man få det tycker jag. Vill man föda vaginalt så får man hoppas det går. Och går det inte så ska man känna sig lika stolt och nöjd för det. Mer pepp till alla mammor ❤️

  5. Ida skriver:

    Åh, den här boken hade jag behövt efter att jag fått mitt första barn!

    Det ni gör är så himla viktigt!

    Jag har fött båda mina barn med kejsarsnitt. Planerade sådana. Som jag ” tvingat” mig till.
    Att föda vaginalt var pga x antal anledningar helt otänkbart för mig.
    Jag är väldigt öppen med att jag har ”luckbebisar ” och det är det finaste jag någonsin varit med om.

    När mina barn blir större kommer jag att berätta för dem varför jag önskade planerat kejsarsnitt så att de ( om förlossningsvården ser likadan ut då) när det är deras tur att bli mamma resp pappa ska ha modet och styrkan att ta de beslut ( det är alltså mod/styrka att kräva en bra förlossning jag vill åt, inte på vilket sätt den sker)som krävs för att de och deras partner ska må bra under och efter förlossningen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..