INTE mom of the year

Läste på Peppes blogg om att hon inte är till någon nytta när det kommer till kriser eftersom hon fryser till is istället för att agera. Läskig situation men SÅ skönt att hon bjussar på denna info. Jag är nämligen likadan. Jag liksom stannar upp och stirrar. Man ba: hallå, jag ska ju bli lejonmamman som rusar fram och RÄDDAR barnen?! Det hjälper inte så värst om jag står till och bromsar inombords, eller vad jag nu pysslar med.

En gång när Majsan satt i vagn fortfarande så gick vi från stranden hos mina föräldrar. På vägen är det ganska snårigt och buskigt och vid ett tillfälle hördes prassel inifrån buskarna. Jag blev väldigt nyfiken och lutade mig fram för att se vad som prasslade. Kunde inte se så jag gick in lite till och lutade mig ännu mer över. Då plötsligt flyger en fasan upp och ur buskarna med ett himla flaxande! GAAAAH!
Vad gör mamman då? Jo hon släpper vagnen (med barn i) och hoppar iväg själv. #momoftheyear jag sa ju det. Typ ÄT UPP MIN UNGE MEN RÖR INTE MIG!

Jag var så besviken på min reaktion eftersom jag haft en helt annan bild av mig själv. Jag är ju lite av en kontrollmänniska när det gäller barnen och tänker jag efter noga vill jag hämta hem dem från dagmamma eller barnvakt och alla andra som kan tänkas ha ansvaret för dem en stund. Inte för att de personerna inte klarar av det, de är ljuvliga hela bunten, men för att jag själv känner att jag vill ha all koll på att de inte skadar sig eller så. MEN där fick jag. Jag var minsann inte så himla lejonig mamma.

Fasanen däremot, hon hade ju ungar där i busken upptäckte vi några dagar senare. Det var därför hon ville jaga bort mig. DÄR kan vi snacka bra mamma.

Det var dagens bekännelse.

  1. Asså TACK för detta inlägg! Jag har haft ångest i 6 års tid nu men känner att den lättat något nu. Jag var ute och gick med barnvagnen en gång när min stora var ca 2 månader när jag helt plötsligt såg en geting. Eftersom jag är paniskt rädd för getingar (och allt som liknar dem) så inte bara släppte jag vagnen utan sköt den ifrån mig ut på en gata där det faktiskt kan komma bilar (skäms så mycket när jag skriver detta) och sprang själv i motsatt riktning. Min sambo ville typ ringa soc nära berättade för honom sedan. No mom of the year där inte.

    1. Liknande getingscenario har hänt mig inte bara en utan TRE(kanske to.m fyra) gånger! En kan ju tycka att jag borde ha bättrat mig efter det första tillfället men nix, det skulle förmodligen ske igen om det inte vore för att mina barn inte åker i vagn längre 🙈

  2. 💜 Jaa du man vet aldrig hur man kommer reagera. Jag kan bjuda på en inte så smickrande anekdot. Visserligen försökte jag ”rädda mitt barn o mig själv i första hand men struntade tydligen i de andra o deras barn. Vi var på knattegympapass knodden o jag, el ja, hade varit då en konstig lukt uppkom. Jag var trögfattad men skyndade mig ändå litegrann med påklädning o ihoppackning. Sedan kom en tjej o sa att det brinner i omklädningsrummet kan du säga till de andra? En ny barngrupp med föräldrar fanns i salen bredvid mig. Vad svarar jag? Eh, nej. För jag får någon sorts panik trots att det stod klart att det nog inte var en livshotande brand men ok röken är ju skadlig. Jag börjar istället dra min överfulla vagn mot utgången bärandes på sonen. En annan snäll förälder säger gå ut du jag kör ut din vagn. Medmänniska of the year! Ja. Han INTE jag. Alla kom gudskelov ut relativt snabbt trots min ohjälpsamhet. Jag som brukar skryta med att jag är sååhjälpsam, pyttsan säger jag. Ego of the year snarare.

  3. tack för den! du kan ändå skylla på flyplansmetoden: rädda dig själv först så du kan rädda barnen sen. jag står bara vid sidan om och ser på när döden närmar sig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..