Det där med balansen …

Jag drar på semester med barnen. Vi åker till min syrra, som vi gör varje år. Denna gång tänkte jag vara helt bloggledig. Det är något speciellt med att släppa bloggen, eftersom den pågår hela tiden. Lite läskigt men också nödvändigt.
Ni får helt enkelt stå ut med lite repriser i några dagar!

Jag drar på semester med barnen. Vi åker till min syrra, som vi gör varje år. Denna gång tänkte jag vara helt bloggledig. Det är något speciellt med att släppa bloggen, eftersom den pågår hela tiden. Lite läskigt men också nödvändigt.
Ni får helt enkelt stå ut med lite repriser i några dagar!

Första reprisen kom jag på att jag ville ha med när jag läste detta inlägg av Peppe. Hon skriver om att man ska lista feel-good-grejer och se till att man får in det i livet. Jag tror det är sjukt viktigt eftersom vi är så extremt fokuserade på prestation. Till och med det som varit/ska vara njutning är ju nu prestation eftersom du kan redovisa resultat på sociala medier.

SÅ. Här kommer första reprisen:

Prestera och effektivisera tills du går sönder

Det handlar om utbrändheten. Om utmattningen. Om stress och press. Om krav och ideal.
Läste Lotta Lundbergs krönika där hon i princip menar att utbrändheten bland unga kvinnor är någon sorts bortskämdhet typ å nej jag kunde inte ha tre extrajobb, plugga och skriva en bok samtidigt. Fy fan vilket hån kände jag. Och sådan noll koll på vad det handlar om. Det är lite som när man försvarar löneskillnaden mellan kvinnor och män med att kvinnor bara måste bli bättre på att löneförhandla. Jo visst, om det var bortskämdhet och tafflig argumentation som var problemet, då skulle lösningen vara rätt så enkel. Men nu är det inte så. Det är nämligen inte de som blir utbrända som är problemet, det är anledningarna till att de blir utbrända som är problemet. Det är ideal och det är krav.

Jag var på en frukost med Vision för en tid sedan där vi samtalade om ett hållbart arbetsliv. En person där som var chef hade infört nollvision vad gällde sjukskrivning för utmattning. Det betyder att man måste vara väldigt uppmärksam på sin personal. Hon berättade att det ändå blivit så att en person blev sjukskriven vilket hon tog märkbart hårt. Hon jobbade såklart extra mycket med det fallet nu och poängterade att till och med när man har detta som nollvision så går folk in i väggen.
Jag tycker för det första att det var ett så bra mål, för det betyder att man tar ett helhetsansvar. Man pratar inte om antal projekt eller arbetstider, man pratar om att ingen ska bli utbränd. Vrider det liksom ett varv till.

Ofta tycker jag att man hör arbetsgivare som säger att det hände saker på det privata planet så därför blev personen sjukskriven. På hemmaplan pratar man om den orimliga belastningen den utbrända haft på arbetet. Visst kan det vara den ena eller det andra, men jag tror att det oftast är en kombination. För det är vad jag ser i dagens samhälle, det finns ingen paus!

Det kryllar av ideal, hur du ska se ut, hur du ska leva, hur lycklig du ska vara, hur mycket du ska träna, återvinna, resa, vad du ska äta, när du ska äta … du ska prestera i allt du gör. Du ska prestera på jobbet, i inredningen hemma, i maten du lagar/äter, i barnen, med vänner, i sociala sammanhang, i relationen … Prestation!
Sociala medier är såklart en jättestor del i detta – raka vägen in i jämförelsesjukan. Men också det ständiga flödet av information. Vi vet så mycket och förväntas ta hänsyn till allt.
Och då kan man ju resonera som Lotta, att den som brakar får skärpa sig. För det blir så enkelt. Skyll dig själv liksom! Det var ingen som tvingade dig att vara duktig!

Att välja att inte prestera i dagens samhälle kräver en enorm styrka. Man måste i det fallet nämligen kunna säga att man duger ändå. Och att känna att man duger i ett samhälle som talar om för dig att du verkligen inte duger, är nästintill omöjligt.
Och de som känner att de duger, eller att det är okej att inte prestera 100% i allt, de är provocerande och får utstå en massa skit. För så är det med idealen, att följa dem är svårt och att stå utanför dem ännu svårare.

Jag är prestation. Hela jag är prestation. Jag vill prestera i allt, hela tiden. Det håller inte. Jag fick via en webbkurs tipsen att se det som två bägare, en med prestation och en med upplevelser/input. Hur såg den vågen ut? Ja, fullt i ena skålen och rätt tomt i den andra. Nu har jag börjat träna på att fylla den andra. Det kan vara genom att hämta barnen tidigare, att gå en promenad ensam (och inte i hestigt tempo), ha en filmkväll mitt i veckan eller ligga på soffan och läsa en tidning. Det kan också vara att inte jobba på en hel helg (alltså inte ens kolla mejlen) eller att lägga ner telefonen i väskan en hel bussresa. Men jag vet att det inte är enkelt. Även om jag nu har den där andra bägaren att fylla eftersom jobb måste göras. Där kan man behöva hitta lösningar innan man kan slappna av. Ibland brukar jag minska stressen av den växande mejlkorgen genom att svara på ett mejl och meddela att jag kommer svara i början av nästa vecka och på så sätt köper jag mig tid att bara vara.

Problemet med att skala ner och välja bort är avsaknaden av bekräftelse. Det är svårt att känna ”fy fan vad jag är GRYM!” när jag ställer fram pasta och färdigköpta köttbullar för tredje gången den veckan. Men sedan tänker jag på den andra bägaren, att nu fylls den på lite eftersom jag inte kramar ur det sista ur mig själv. Att fylla den andra bägaren blir således också en typ av prestation – jag ska minsann fylla den! Men fine! Då lurar jag i alla fall mig själv att prestera i form av att inte prestera.

 


Den här bilden tecknade jag till boken
Innan Väggen av Anna Voltaire. En bok med obehagligt mycket igenkänning för en prestationsjunkie … Det här med ljudkänslighet är nämligen ett av många tecken på att man kan vara på väg att bli utmattad.

Jag tycker att det är så bra att man pratar om utmattning nu. Lite mer i alla fall. Att det lyfts på locket, för det här är inte okej! Detta effektiviserande och presterande är ohållbart! Och det är för sjutton helt skevt att det ska vara pinsamt att bli utmattad. Att man ska känna sig dålig när man varit så galet duktig och så oavbrutet duktig på alla plan att man gick sönder. En krönika som Lottas hjälper ju inte direkt.

Men jag fick den här artikeln skickad till mig, Bob Hansson säger det så bra. Mer sådana texter!
Även denna, om väntan på den där ”väggen” som inte dyker upp, som känns otroligt viktig! (den verkar inte vara öppen artikel längre, men det handlar om att många går och väntar på att man ska braka in i väggen men den där ”väggen” kommer liksom inte alltid, man kan köra på och köra på, helt utmattad för att man inte tror man är tillräckligt dåligt på grund av att man inte smackat in som man föreställer sig).

 

  1. ”Vi vet så mycket och förväntas ta hänsyn till allt”. <— Detdär kan jag verkligen känna igen mig i! När jag tittar igenom flödet på instagram så kan jag inte filtrera utan tycker att ”alla” talar till mig, vilket blir helt ohållbart i slutändan. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om detta men orkar inte. Tack för ett riktigt spot on-inlägg! <3

  2. Det bästa jag gjort för mig själv är att lyssna på böcker som pratar om hur hjärnan fungerar. Om att multitaska och om fokus. När jag på allvar erkände för mig själv att multitasking bara innebär att allt blir halvdant gjort började jag fokusera på det jag tog mig för. När jag läser för barnen går jag in i historien med barnen, kommenterar och läser med olika röstlägen och tempo. När vi leker, så leker vi. När barnen gungar så är jag närvarande med hela kroppen vilket får dem att kikna av skratt. När vi somnar är vi lyckliga, utmattade och jag kan fokusera på mina kvällsuppgifter. Dagarna känns kortare, stunderna mer intensiva.
    Jag tror att meditation hjälper oss att lägga bort vissa tankar för stunden för att sedan kunna ta fram dem vid tillfälle. Det gör oss mer produktiva om det så bara gäller att umgås. Jag blir personligen mer nöjd med mig själv eftersom bekräftelsen kommer av samspelet med andra, som löper smidigare.

    Jag är dock 34 år och har spenderat i alla fall 32 av dem med att prestera och ha ångest över missade prestationer eller halvtaskiga resultat.

  3. Prestationssamhället, är det inte samma för både män eller kvinnor? Jag tycker det, men jag sitter inte med facit. Men, jag har lyckats att hålla bra lönenivå, pga att jag är bra att löneförhandla. Hur många sitter inte ”men jag har väl inte gjort någonting särskilt”, då är det ens eget ansvar. Jag sitter fortfarande inte med facit, men jag ser till min egen erfarenhet.

    1. Nej det är inte samma sak eftersom vi har olika startsträckor. Det här med att vara sin egen lyckas smed är ju verkligen något som kan vara i princip omöjligt för vissa och inom lite krafttags räckhåll för andra. Sedan tycker jag att en chef skulle kunna höja lön för den som arbetat bra utan att den skulle behöva argumentera på korrekt sätt, att chefen skulle gå på mer än argumentationsteknik, men jag vet att man ser annorlunda på den grejen. Jag vill pusha mer på dem som borde lyssna och se och mindre på dem som måste skrika sig hesa…

      1. Jag har alltid kunnat argumentera för mig – fråga mina stackars föräldrar. Det är som du skriver att alla har olika startsträckor, det gäller alla människor, ingen skillnad där. Om arbetsgivaren skall titta på arbetsinsatsen, trots att han eller hon inte är så bra på att ta för sig och visa framfötterna, borde det ju gälla alla. Jag tror inte att män skulle få gratis löneökning bara för att de råkar vara män, i min erfarenhet är de inte så mycket ”men inte skall väl jag” utan kan snacka för sig utan att skämmas. Men de mer ödmjuka männen kan ju också behöva förståelse för det.

    2. Prestation handlar ju inte bara om lön, det är inte lägre lön som gör att kvinnor är sjukskrivna 80% än män med utmattningsliknande symptom, det är dubbelarbetet oftast. Vid andra barnets födelse i en heterosexuell rrlation (som jag tolkat det) börjar kvinnornas belastning öka dramatiskt.
      Jag för min del har löneförhandlat extremt bra, har nästan dubbla lönen jämfört med maken, säkert 40% bättre än manliga kollegor men det hjälper inte när tvättkorgen svämmar över och barnen skriker ikapp efter Nutellamacka när jag ska ställa mig och rulla ekologiskterisk köttfärs till bullar….

      1. Mitt råd är att skippa ekologiska köttbullar när barnen skriker efter Nutellamacka. Ta det lugnt gör en köttfärssås med pasta eller mosad potatis så går det snabbare, och du slipper mackorna. Jag arbetar deltid så jag har oftast tid att laga mat utan stress, men jag brukar ändå alltid laga mycket mat på helgen som man kan servera under veckan. Jag misstänker, för att också gå till mig själv, att de krav som kvinnor känner kommer mest från dem själva. Jag har svårt att tänka mig att resten av familjen kräver ekoköttbullar. Krav, snygg inredning – skippa. Krav hembakat fikabröd – skippa om man inte tycker det är roligt. Krav aktivitet för barnen 24/7 – skippa, barnen måste också få ta det lugnt någon dag. Vi är våra egna värsta fiender ibland, vi måste vara litet snällare mot oss själva.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..