Måste vi höja rösten för att höras?

Okej, här kommer lite lösa tankar. Jag brukar vilja fundera på sådana här åsikts-inlägg länge, länge, länge innan de eventuellt kommer ut på bloggen. Men idag gör jag annorlunda. Det var vissa saker jag ville få ur mig, ofärdiga kanske, men vad fasen, vi diskuterar ju, eller hur? Vi kan väl fundera tillsammans?

Jag fick en kommentar på ett av mina inlägg där kvinnan i fråga sa att hon tog alla hämtningar och lämningar. Om pappan skulle bidra så var hon tvungen att BE om det och motivera varför. Hon var superirriterad på situationen och undrade lite hur hon hamnat där.

Min första tanke är att det är sjukt modigt att skriva en sådan kommentar. Det är så lätt att framkalla antingen ”men du måste säga ifrån!”-kommentarer eller ”vad är det för idiot(pappan)”-kommentarer. Och jag känner själv att det skulle vara rätt jobbigt att ta den diskussionen. Därför tyckte jag att det var stort att hon skrev det. För jag tror nämligen det är rätt vanligt. Det här lasset som många kvinnor drar. Och nu då också skulden man ska känna för att man drar det. Hur orättvist?!

”Ååå tjejer, ni måste höja era röster för att höras”. Ja eller så kan MAN bara hålla klaffen och lyssna?

Ska man verkligen behöva be om ett 50/50-tänk i relationen? Ska man behöva argumentera för det? Motivera det? Ska det inte bara komma av sig själv?? ”Du hämtade och lämnade en massa förra veckan, så den här veckan gör jag det, såklart”. Så.KLART. På pappret.

Sedan hör man om de där undersökningarna som visar att alla upplever att de själva är den som gör mest. Ja då blir det såklart mer komplicerat. Om båda tycker de gör mest så finns det ju inte så mycket att bjussa på… Och problemet om man ska stolpa ner saker är allt det där som sker under ytan – det där roddandet/projektledandet. Som man dessutom ska skoja om, för att det kanske inte alltid blir helt balanserat.

Jag generaliserar, jag vet det. För att visa min poäng. Men jag tror faktiskt inte att jag överdriver. Jag vet inte hur många kvinnor som jag hört säga att de tar nätter och/eller morgnar eftersom deras män behöver mer sömn/inte pallar med sömnbrist lika bra/behöver vara pigga om de ska jobba hela dagen (när man är föräldraledig). För kvinnor pallar med sömnbrist så bra eller??
Jo då, jag har också varit där. Är där. I allra högsta grad. Jag sitter INTE på höga feministiska hästar här inte. Jag har t.ex. ställt upp vad gäller sömnen så mycket och länge att jag måste djupandas för att inte gå in i bitterläge igen när jag tänker på det. Jag försöker istället för bitterläget att lära mig av mitt käcka uppoffrande – att det aldrig lönar sig. Uppoffrandet glöms bort och belöningen kommer inte utan påpekande. Och som sagt, det är klart att det är svårt att GE, när man tycker att det redan ligger på 50/50.

Men jag blir ledsen. Jag blir ledsen att det ska ligga på kvinnan så ofta. ”Men GÖR inte alla de där sakerna då!”, ”Men säg åt honom att han får ta lite nätter nu då!!”, ”Se till att du får lite tid själv nu!” och så vidare. Jo det är fint att ta makten i sina egna händer, att kräva det man har rätt till, att säga ifrån och stå upp för sig själv. Men vad fasen, kan det inte bara få komma gratis någon gång? Måste det vara en fajt? Kan man inte bara få bli erbjuden en jävla massa sovmorgnar för att man drar ett jävla lass hela veckorna? Utan att behöva be om det?

Igen, jag VET att det är jämn balans i många familjer. Jag vet att vi har kommit rätt långt, med ganska jämnt delad vab och föräldraledighet och sköta om hemmet, kvinnor som gör karriär osv. Men jag tror det finns en tystnad också. För det är liksom inte ens BRA att vara den där klippan i familjen längre, nu ska man nämligen skämmas för det, för att man inte höjer rösten och säger ifrån. Lite som när folk säger att kvinnor har sämre lön för att de är dåliga på att argumentera för högre. Jisses vad otacksamt.

Till alla er som drar det större lasset – fasen vad ni är BRA!!! Och gör ni det och svär inombords men inte orkar ta fajten – JAG FÖRSTÅR! Kom ihåg att ni inte ens borde behöva ta fajten!
Till alla er som delar lika, som känner total jämställdhet – Fasen vad BRA! Härligt! Smitta av er!!

Hur ser det ut hos er? Omkring er? Är alla härligt jämställda och allt är rättvist? Drar alla lika stora lass? Hur vet man egentligen att man gör mest? Och spelar det någon roll? Finns det sådana som gillar/på nåt sätt mår bra av att dra det större lasset? (Hjälp jag känner mig träffad av mig egen fråga –”duktig flicka-syndromet”).

Berätta allt, please!

TILLÄGG: Kolla in denna lista från Region Skåne och se om det är balanserat där hemma!

  1. TACK för ditt inlägg och TACK till dig som vågade kommentera från början, starkt och modigt!

    Jag tycker det är problematiskt att dela lika på saker där jag känner mig bedömd av andra mammor; tex presenter på kalas, städnivå om nån kommer och hälsar på, mat/fika som ska tas med till klasspicknick/knytis etc. Jag märker hur jag ’underkänner’ makens förslag eftersom jag tror att de inte duger för andra mammor och jobbar istället mot nån standard som jag tror andra har. Att prata med tjejkompisar och andra mammor i omgivningen och hjälpas åt att göra rimliga standarder (tex ta med pizza till klasspicknick) har hjälpt mycket.

    Ett annat sätt som vi använder hemma är att göra ’könsneutrala’ gemensamma riktlinjer, tex att den som lämnar den dagen fixar gympakassen och den som hämtar hänger upp den, så är det givet vem som ska (och inte alltid jag).

    Tack för tipset med listan! Låt oss alla fortsätta reflektera, prata och hjälpas åt med detta!

  2. Sara skriver:

    Yes! Mitt lass ledde till skilsmässa🤗 kanonbra inlägg. Mitt i prick som vanligt. Och VIKTIG fråga.

  3. Sara skriver:

    Så himla bra skrivet!! Jag känner igen mig på pricken, en oansvarig sambo resulterade för mig i att det kändes som att ha tre barn, istället för två. Dessutom gick den jäkeln bakom min rygg och var otrogen, vilket såklart innebär att vi inte är tillsammans längre.

    Men nu när jag är själv och barnen på halvtid så är livet så mycket bättre! Det är så skönt o slippa irritera sig på vem som gör hit och dit. Och han får ta en större del då dom är själva.

    Så för framtida relationer kommer jag aldrig ta på mig att vara nån ”mamma” åt min partner. Då är jag hellre själv :) Känns dock en aning hopplöst att det är så vanligt och att killar överlag tar den rollen. Men i mitt fall tror jag också att jag är bra på att ta över projektledningen.

  4. Anna skriver:

    Jag tycker det här är en supersvår fråga!
    Min man och jag är väldigt olika (oavsett om det är inlärt eller medfött) . Vi köpte hus förra året, som kräver ganska mycket jobb (renovering etc), något som verkligen inte roar mig för fem öre, men som min man tycker är kul. Jag är föräldraledig, och tycker det är kul att få ruljansen att funka hemma (när jag har tid och ork…). Så det innebär just nu att jag har huvudansvaret för barnen, tvätten, maten, städning, plockandet. Medan han jobbar heltid och renoverar huset. Å ena sidan en bra och enkel uppdelning, båda jobbar hårt dagarna i ända, det är verkligen inte så att han sitter och slappar medan jag sliter. Å andra sidan tar mitt arbete aldrig slut, och syns bara när jag inte gjort det, medan han kan visa upp fina rum, nytt tak osv.
    Ibland blir jag ledsen och stressad över att vi har det så. Men varje gång vi pratar igenom det kommer vi fram till att jag inte vill ta någon av hans uppgifter, och att jag har svårt att släppa någon av mina. Och då funderar jag ibland på om en del i min stress beror på att vi ”borde” ha det jämställt på ett sätt som innebär att båda gör lika mycket av samma sak, när det här sättet egentligen passar oss ganska bra, just nu.
    Dock kan jag bli riktigt ledsen över att min man (och väldigt många pappor i min närhet) inte prioriterar tid med barnen, och liksom inte ser dem. När vi träffar folk t.ex. så är det väldigt många pappor som ”inte hör/ser” sin barn som ramlar/är ledsna/slåss/vill ha hjälp att ta mat/etc, eftersom de är så djupt inne i ett samtal med andra män. Medan mammorna springer som yra höns och ser till att alla barn är nöjda och får mat osv. Det stör mig nog egentligen mest!!

    1. Ida skriver:

      Den där sista delen, jag börjar verkligen undra om inte den är biologisk och beror på hjärnans uppbyggnad (som tydligen är viss skillnad mellan män och kvinnor) eller hormoner. För jag har världens bästa man. Han tar betydligt mer än 50% här hemma, är en väldigt närvarande och engagerad pappa, men just det där med att inte märka att barnen blir upprörda under en konversation (eller annan tankekrävande aktivitet) är ett ständigt återkommande inslag.

      1. Eva skriver:

        Samma här!

      1. Jenny skriver:

        Jag tror inte att det är biologiskt, för min man hör (och ser) lika bra (eller ibland bättre) än jag.

    1. Fia skriver:

      Åh! Min man är likadan, han HÖR liksom inte förrän antingen barnen eller jag skriker/ropar. Jag kan sitta och amma och se stora barnet som fastnat i något, jag ser och hör hennes kämpande. Peppar/försöker hjälpa och min man bara går runt/fortsätter hacka lök/fortsätter prata.. jag blir TOKIG! Han har så mkt möjligheter att bara gå fram och hjälpa liksom. Selektiv hörsel hejhej

  5. Jag läste Chimamanda Ngozi Adichies feminist manifest (Brev till en Nybliven Förälder) under tiden jag var mammaledig. Hon skriver att det behöver inte vara 50/50. Det sällan är! När jag läste det ammade jag och min son sov dessutom bara vid amning på nätterna. Hur hade man kunnat dela det 50/50? Då hade jag inte sett min son på dagarna i stor sätt. En bebis har aldrig hört talas om jämstäldhet.
    Hon skriver att man måste hitta sin egen balans och att man vet att det inte har hänt än när någon är bitter på situationen. så varje och en måste utvärdera sin egen situation, utan press. -Lite lösa tankar här med-

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..