Inspirerande eller hämmande?

Herregud vad det är intensivt att vara förälder? Har ni tänkt på det? Det märker man ju när man har semester och ska hänga dygnet runt.Jo jag tycker också det är härligt och fantastiskt att umgås, men jag måste påminna mig själv varannan minut att skala bort väldigt mycket annat som jag föreställt mig kunna hinna med.Jag har till exempel inte hunnit jobba än. Svarat på mejl och med nöd och näppe hunnit blogga (klockan är 23.46). Men har en plan för hur jag ska hinna jobba, snart. Och en lista med det som ska göras. Då är det lättare att slappna av, släppa den värsta jobbstressen.Jag lyssnade också, som jag skrev i tisdags att jag ville, på podden Det kommer att bli bra med Peppe och Maja. Jag verkligen rekommendera den! Inspirerande. Den gav energi.Jag insåg idag att gränsen mellan inspirerande och hämmande är hårfin. Att jag under dagarna med mina fina vänner tidigare i veckan kände mig inspirerad att lägga i en ny växel i relationen. Ni vet, den kan hamna i ett lunk som efter ett tag inte känns så skoj. Denna vår har varit rätt påfrestande pga extremt mycket jobb och lite tid tillsammans. Min reaktion, eller vår reaktion skulle jag nog säga, är att flytta ännu längre bort från varandra. Att köra sitt eget rejs blir liksom lättare än att kämpa för att hitta små stunder ihop. Det är gött ett tag men resulterat i att det inte är mycket att falla tillbaka på när det börjar knaka. Och kör man varsitt rejs så börjar det till slut knaka, i alla fall för oss. Men vi är ju ganska medvetna om detta och gör lite halv- eller helhjärtade ansträngningar när det blir uppenbart med avståndet. Så. Under mina dagar med vännerna blev jag alltså inspirerad att ösa på lite. Jag liksom kom på hur mycket roligare och bättre en relation är när man är nära. Kom hem och lade fram mina nya förslag för framtiden och de togs emot väl. Liksom inga jättegrejer men bara att gemensamt konstatera att ”nä nu satsar vi lite mer på oss” ger ju energi.Jag som är så känslig när det kommer till ”lyckliga par” – ni vet, kärleksförklaringar på Instagram-stajlen, kan ju lätt inte bli inspirerad utan snarare irriterad och hämmad.Jag tänkte sedan vidare på många konton jag klickat in på med jääääähäääähäättemånga följare, de här extremt tillrättalagda och snygga kontona, där folk äter snyggt, lever snyggt, är rena och kära och matchade och rika och släta och ja allt det där. Och jag antar att det är samma grej som att kolla på en romantisk film, man liksom drömmer om att hamna där, när man ser/följer. Och kanske – uppenbarligen – blir många peppade och inspirerade. För mig funkar det inte. Jag blir uttråkad av enformigheten och avsaknaden av nyanser – vill vråla: GE MIG LITE SKITIGA HÖRN OCH ETT PSYKBRYT DÅ OCH DÅ!! Det blir så ointressant?! Men det är också grillerna i huvudet. Inte på alla plan men en hel del. Önskan om turkost vatten, god mat, sena kvällar med vänner och långa samtal med sin älskade. Len hy och snygga, rena kläder. Plötsligt känns min garderob skrynklig och trasig. Vilken den ju är men jag sällan bryr mig om. Tills jag scrollat vilse och fastnat på fel konto. Jag blir inte inspirerad att ”fräscha upp” min garderob, jag blir snarare hämmad?Jaha, jag som skulle skriva om min dag med diverse kaos och en del mys och en del schwett och så vidare. Det får bli en annan dag. Nu blev det en fundering kring inspiration istället. Vad tycker ni? Är min nya teori om den hårfina gränsen helt galen eller är jag nåt på spåren?Jag tänker att man i alla fall kan vara lite på sin vakt, så att man märker om vissa konton äter upp mer energi än de ger? Kanske bara en period, kanske bara kring PMS, kanske alltid?

  1. Gud vad jag håller med om det där med förhållandet. Prick samma fenomen här, man kör sitt eget race. Vi behöver också limmas ihop lite.

  2. Åh vad jag håller med! Dessutom handlar ju ”inspirationen” väldigt ofta om någon form av konsumtion (klädinköp, ny inredning, smink, resor och i de allra värsta fall t.o.m. ingrepp på ens egen kropp) vilket ju känns rätt galet med tanke på att vi håller på att göra jorden obeboelig för våra barnbarn genom all konsumtion. Men ändå, trots att jag vet det, och trots att jag vet att det som visas på Instagram bara är en liten del av någons liv (vi vet ju inte hur de andra delarna ser, kanske helt kaotiska) och trots att jag faktiskt inte följer den typen av konton (tycker de är tråkiga) så kommer jag inte undan. Jag vill också vara rik, slät, och supereffektiv!!
    Den som ändå lyckades knäcka koden för hur en slutar att jämföra sig med andra! Vad skönt det skulle vara! Som ensamstående mamma till fyra barn (en sexåring och fyraåriga trillingar) är jag ju körd (särskilt med tanke på att jag inte lyckades särskilt bra ens före dess att jag fick barn). Vårt hem är ett konstant kaos, några resor vågar jag mig inte på med barnen (det är en pärs bara att åka till ICA) och jag hinner knappt sminka mig. Suck!

  3. Jag håller med dig till 100%! Jag orkar inte följa konton som bara visar det intill döden helt perfekta hemmet, träningsbilderna och texterna om hur bra träningen går hela tiden. Jag gillar att se verkligheten, hur det ser ut när man jobbar heltid, har ett par ungar som fixar mellis själva och inte städar undan allt efter sig (jag blir GLAD när dom ställt tillbaka mjölken i kylen 😂 det är nivån för dagen)och huset ser ut som en bomb fylld med kläder, grejer och dammråttor exploderat, eller ärliga inlägg om hur träningen suger och man inte orkat göra ens hälften av den tänkta träningsrundan och att man ser ut som en hink falu rödfärg i ansiktet, träningskläderna matchar inte över huvud tageet. Men såna konton finns knappt vad jag sett, istället är det energisugande konton som ger en massa människor ångest som visas men det är där pengarna finns, alla dessa S A M A R B E T E N😬 Nä ge mig verkligheten, igenkänningsfaktorn och jag skulle aldrig avfölja 😃 att se att andra har det lika eller värre känns bättre 😃

  4. Gör det: satsa på er själva och er relation. Och det innebär att stänga av Instagram ett tag, och inte känna behov att visa för hela världen att man är lycklig.

  5. Stämmer min magkänsla att denna stress slår mycket hårdare mot kvinnor än mot män. Det här att sukta efter någon annans hus, hy och härliga frukostar? How so isf? Och hur kommer man åt det?

  6. Håller verkligen med! Har avföljt massa konton på instagram för dom gav mer ångest än inspo. Följer nu istället några få ”perfekta” konton (var för många innan) och ser nu en mer balanserad bild. Ditt konto får mig alltid att skratta, för jag känner alltid igen mig.
    Tack för all energi och skratt du bjuder på, det gör min vardag roligare.

  7. Hämmande och stressande. Har lite insett att konton som har det som jobb (tex underbara clara) hinner ju massor och på ett sätt inspirerar de (blir avis iaf) men det finns ju inte att jag som har ett annat jobb kan göra samma. Tror additionsstressen är riktigt farlig dessutom. Jag vill massor men det slutar med att jag mest sitter och stirrar…
    Tack för all din ärlighet 💕

  8. håller helt med avseende inspirationen. för mig, i det skede jag är nu i livet avseende känslighet osv, blir knäckfrågan: ”Ser jag någonting jag vill ha och som är inom räckhåll för mig att få om jag bara stänger ned Facebook och ändrar mitt beteende en aning?”
    då blir det inspirerande. ser jag däremot något jag hade velat ha men som är helt orealistiskt för mig (Zara Larssons kropp, Camilla Läckbergs bokupplagor osv osv, vad man nu hade velat ha fast man kanske inte borde vilja ha det ens), då stänger jag ned. det är inte ”inspiration” för mig att känna mig otillräcklig utan att uppleva att jag har en realistisk chans att känna mig tillräcklig.

    sen kan jag ibland titta på folk som lever helt andra liv, men inte liv som skulle passa just mig, och då gör det inget att jag inte kan nå dit för det är ju bara en spännande tittglugg.

  9. Jag håller med! Och ju tröttare/slitnare jag själv är, desto mindre filter har jag för vad jag tar in och lägger till i min egen mentala checklista; är jag trött blir allt annat rätt/önskvärt utan att känna efter om det är nåt jag/vi vill. Känner också igen det där med relationen, ibland är det enklare att satsa på sina egna stunder än att hitta gemensamma, särskilt när de där gullungarna lägger beslag på minst en hela tiden. Och ibland blir jag lite rädd att vi liksom ska planera nåt mysigt ihop och sen inte orka Prata/Tindra mot varann eller kanske tom tycka olika eller småtjafsa. Bra att våga säga ’nu får vi hitta mer gemensam tid’ och så börja smått tycker jag, gemensam serie, tippa VM—kvartarna, pussas vid diskbänken, prata om tidningen. Jag brukar få prestationsångest om det är äta-ute-i-ny-klänning liksom. Heja på med allt! 🌸

  10. Håller med! Blir sjukt trött på konton/artiklar som visar dessa under-människor. Senaste om hur givande det är att vara superbra chef OCH elitidrotta samtidigt. Hur i hellskotta går det ihop med verkliga livet?? Eller att sim-pendla till jobbet? SPRINGA åtta mil på fjället? Totalrenovera huset med fyra småbarn? Gärna allt samtidigt. Som om det är det mest lyckade en kan göra i livet. Det inspirerar inte, jag blir bara nedtryckt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..