Att göra berg av småsten

Vissa saker brukar jag beskriva som ”å är det en sådan där Mount Everest-grej?”. Alltså näst intill omöjlig uppgift att klara av.

Då kanske vissa av er tänker att det handlar om att bygga en altan, skriva en roman eller måla ett fotorealistiskt porträtt. Men icke.

För mig är dessa Mount Everest-grejer saker som att göra en faktura och skicka den, posta brev eller ännu värre PAKET. Returnera varor ger mig andnöd. Blanketter! Får eksem i armvecken av att skriva det. Blanketter med siffor – GAAAH NU KLIAR DET PÅ HELA KROPPEN. Men allra värst KAN vara ringa telefonsamtal. SPECIELLT om det har med företaget och siffror att göra. Då ÄR det enklare att bestiga Mount Everest. Inte för att förringa den prestationen. Men jo, samtal om siffror är svårare.

Det började med att Mattias, som är min personliga skattejurist (så smart av mig att gifta mig med honom), sa till mig att jag måste åka till bankkontoret och upprätta ett nytt företagskonto när mitt företag går från enskild firma till aktiebolag. Jag slutade andas och pep fram: ja jo visst, absolut!

Sedan gjorde jag det. Inte.

Till slut visade jag upp post jag fått där det står om en massa skatt jag ska betala och blev då upplyst om att detta måste gå från företagskontot. Inte det jag har nu, utan det nya för mitt AB. Detta var alltså kanske 7 veckor efter första samtalet. Och nej, jag hade fortfarande inte bokat tid.

Jag kippade efter andan och frågade saker som VEM SKA JAG RINGA?! VEM SKA JAG MÖTA? VAD SKA JAG SÄGA?!! VAD SKA JAG VETA? och så vidare.

Mattias presenterade då en lite enklare lösning: ring! Se om det går att lösa på telefon.

Hade det presenterats som första lösning hade jag fått panik. Men nu kändes det som en lättnad. Jag kanske slipper boka möte!

Då återstod bara den lilla detaljen att ringa då. Gulp.

Så här går det till: skjut upp, skjut upp, skjut upp, glöm bort. Bli påmind, skjut upp, skjut upp. Glöm nästan, bli påmind. Sätt påminnelse på telefonen. Skjut upp påminnelsen med en dag i taget. Bli till slut trött på dig själv och drabbas av ett infall att det inte är så farligt att ringa ett samtal. När den känslan infinner sig: kasta dig över telefonen och ring innan de andra känslorna kommer ikapp!!

Så ni hajar. Jag ringde. Joråsåatteeeeh! Pratade med en person och ska bli uppringd av en annan. Så idag har man bestigit berg då. Proffsigt värre!

Här kommer en illus på temat.

Ps: jag skulle fylla i en blankett i våras. Tänkte att jag ska väl för sjutton fixa det här själv – jag är vuxen och kan läsa och ska ta det långsamt och steg för steg. Hade pärm med uppgifter framför mig. Sedan kom det något om procent och jag skulle uppskatta hur många procent bla bla bla hit och dit. Jag läste om och om igen. Andades ytligare och ytligare. Sedan skrev jag ett desperat sms till Mattias, med gråten i halsen (ej överdrift) att jag INTE FATTAR!!! Och han svarade att han skulle fixa det och jag kände att han kanske var det bästa som fanns i hela världen.)

  1. 100% (i siffror!) igenkänning! Jag har också råkat bli med egen firma för min skrivande verksamhet, har dessutom nykläckt bebis men ej haffat någon personlig skattejurist, och hur ska detta gå??? För övrigt lika mycket igenkänning i allt du skriver och ritar, skrattar och rörs nästan till tårar om vartannat. Tack, du sätter guldkant på min kaosartade vardag!

  2. Marre skriver:

    Åh, lider med dig!
    Heja dig att du ringde!

  3. Mary skriver:

    Trodde först du kommit på ett nytt ord men förstod sedan att småsten faktiskt var ett ord och betyder… små stenar. Eller var ordvitsen med flit? Småsten = små måsten, så kallade småsten, som är små men ack så förrädiska?

    1. Hahaha jag vet! När jag publicerade så ba: NEJ JAG HAR STAVAT FEL I RUBRIKEN! Sedan: nej det ska ju inte stå ”måsten” utan ”små-sten”. Men nu blev det du dubbelbra med din inflik här! 😄🙌🏻

  4. Det finns en hel hög med sådana uppgifter som ligger och väntar på mitt agerande. Har identifierat det som att mitt uppskjutande beteende oftast beror på att jag inte är helt hundra på hur de ska lösas och nog mest är rädd för att göra fel…och så blir det liksom aldrig gjort istället. Väntar man tillräckligt länge så hinner man ju faktiskt ärligt glömma. När mannen sedan frågar om hur gick det med det där som skulle fixas får jag något jagat i blicken och börjar svamla, skriver ytterligare en kom-ihåg-lista, mäter någon detalj, ringer något samtal och snubblar på mållinjen för att någon inte svarade, måtten kanske var lite fel eller instruktionerna inte var helt tydliga eller jag råkade komma på att det var mer överhängande att göra något annat. Attans vad utmattande de där bergen blir…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..