Armbåga er in i familjen

Ni har säkert också hört det, men det tåls att påminnas om. Att kvinnors stressnivå går upp när de kommer hem efter en dags arbete. Mäns går ner. Det säger ju faktiskt allt. ALLT.

Att kvinnor arbetar i nästan lika stor utsträckning som män nu för tiden. Där har vi väl kämpat på bra med jämställdheten. Som man säger till kvinnor – ta för er då! Ja så gjorde kvinnorna det.

Kan vi nu kanske säga samma sak till männen vad gäller familjen? Ni vet den där gemensamma delen som vi kallar hemmet och de där personerna som vi har gemensamt ansvar för – barnen. (obs, heteronormativt ja, men det är väl också främst där mönstret ser ut såhär??).
Kom igen killar, ni KAN. Våga ta plats i veckoplaneringen, stå på er i tvättstugan, armbåga er in på föräldramötet, roffa åt er halva VABen och kräv att få hämta och lämna minst hälften av gångerna!!
Å-å-å killar, ni måste höja rösterna för att få ta del av er familj! Nej såklart inte. Män som är förmögna att klampa på i karriären, vara obekväma, ta sig an utmaningar och inte räds konflikter på arbetsplatsen blir plötsligt pyttesmå, lite smådumma och tafatta när det kommer till att få ”hjälpa till” hemma. ”Jag FÅR inte” ”Min fru säger att jag gör fel”
Jeez. Lär dig då, använd de där armbågarna du använt hela livet för att komma framåt och ta din plats vid spisen. Eller var det lite för bekvämt i soffan?

Kommahem

ps: tänk igen på det faktum att kvinnors stress går upp när de kommer hem och att mäns går ner. Tänk på det. Verkligen TÄNK på det. I detta moderna, jämställda samhälle …

  1. Erica skriver:

    Förra året, efter semestern, konstaterade jag att jag inte klarade av att vara hela familjens projektledare, tog det med maken men brakade ändå veckor senare in i den berömda väggen. Vill inte direkt påstå att det blivit bättre av ett års sjukskrivning tyvärr, för istället har jag ju ”ändå varit hemma” och därmed kunnat ta all vab trots att jag varit helt under ytan, skött 99% av hemmet och alla sociala aktiviteter och kontakter.

    Det enda jag slipper undan, är mailen från kommunen, för de kommer aldrig fram, vilket i sig är en stressfaktor, för då måste jag ju lita på att maken läser mailen och vidarebefordrar informationen till mig…

    Bästa semesterveckan var med en tjejkompis, för vi kompletterade varandra med att se att ”oj, här behöver vi dammsuga/duka på eller av/köpa nytt innan det tar slut ett osv”. Män är bebisar som hittar en ny mamma i sin sambo/fru/flickvän… 😥

  2. Eva skriver:

    Om du lägger upp detta inlägg varannan vecka kanske? Och gör lite affischer som vi sätter upp på stan? Det gör vi va?! Så bra skrivet! 😍

    Jag lever i en jämställd relation, även om det tagit lång tid och mycket prat att ta oss dit. Men nuförtiden har jag nästan utvecklat en allergi mot när jag känner att jag tar för mycket ansvar för olika saker som ska hända eller krånglig logistik, speciellt inför tillfällen när jag ska vara borta och inte ens vara inblandad. Jag blir så arg när jag tänker på hur mycket energi kvinnor lägger på att tänka och göra för att det ska bli bra för alla medan mannen bara ”ok, då drar jag och spelar golf nu då!”

  3. Men vänta: att kvinnors stress går upp efter jobbet kan ju antingen betyda de jobbar för hårt hemma… ELLER ATT DE BORDE JOBBA LITE HÅRDARE PÅ JOBBET???!!😜

  4. Simon skriver:

    Det här var bästa du skrivit på länge! Sjukt är vad det är!

  5. ULRIKA skriver:

    Hos oss är det lite tvärt om, min man får stresspåslag när han kommer hem. Men vi är hyffsat jämställda. Vi har lite olika områden vi fixar med, jag tvättar, han stryker. Båda lagar mat, byter lakan, vabbar, lämnar och hämtar barn. Vi har delad ekonomi, så ingen är ”fattigare” än den andre trots olika lön. (Kan man ha barn tillsammans kan man ha pengar tillsammans!!). Jag köper kläder till barnen (och säljer), han fixar med bilen. Båda tar ut soporna. Båda fixar hemma. Oftast jag som går på föräldramöten, men vi är båda lika engagerade. Båda torkar av diskbänken. Vi bemöter varandra med respekt, och vi anpassar oss efter den andre personens schema om det hettar till på jobbet eller liknande. Utan tjat. Vi har det nog ganska bra, och vi är nog hyffsat lyckliga.

    Men saken är, att jag tror att vi är på väg ditåt. Jag tror att allt fler unga män/pappor tycker att det är självklart att ta ansvar för sina barn. De vill vara med sina barn. Det är ingen revolution, utan en sund utveckling. (Kanske har det med utbildning att göra?) Jag tror definitivt att det har massor med förebilder att göra, och hoppas att vi sätter en god standard för våra barn, och sedan deras barn. En dag befolkar vi jorden!!

    1. Anna skriver:

      Fast viljan är ofta god, men förmågan är det sämre med. Min man har ingen annan ambition ännatt vi ska dela på barn och hem – men det är ÄNDÅ mer som landar på mig. :-( Alla småsaker, att planera och driva på.
      För precis som inlägger handlar om så är det som att mycket förmåga att tänka i förväg, planera och ta ansvar bara försvinner när det kommer till hemmet. Tyvärr. Vi landar kanske på 45/55-fördelning hemma, imman inte räknar all tid och energi jag lägger på att TÄNKA på saker. Då är det ännu skevare. Och varför ska jag vara nöjd med att han gör 45%? (Över tid alltså). Det är inte good enough för mig. Om vi inte har kommit överens om det, men det har vi ju inte…
      Så trots att viljan ökar så är jag rädd att set inte räcker :-(

    1. Lisa skriver:

      Många är jämnställda på det sättet du beskriver. Men vem är familjens projektledare? Vem googlar resor och bokar. Vem köper presenter då barnen ska på kalas? Eller gå bort-presenter? Vem planerar semestern och julafton. Vem researchar nya soffor?Och barnens kläder är ju SJUKT mkt mer jobb än bilen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..