Mens och tjocka kroppar

Jag hamnade i diskussion för ett tag sedan. Superkul! Det är det ofta med diskussioner, framförallt när man sitter i samma rum och inte bakom skärmar. Risken för missförstånd minskar avsevärt.

Vi pratade om mens. Om mensaktivism. Om bilder på Instagram med mensiga menskoppar och använda bindor. Varför lägger någon upp det? Sådant vill man ju inte se!

Grejen är den att jag tycker inte heller det är direkt kul att se någons använda binda. Men eftersom reaktionerna på mens fortfarande är vad de är så behövs ju detta. Det handlar extremt lite om vad JAG tycker är trevligt att titta på och extremt mycket om tabu kring mens och vad det leder till. Hur tjejer missar utbildning på grund av mens, bristen på mensskydd, hur flickor anses smutsiga under den tid de blöder. Mens är politik, även om vi inte önskar att det vore så. Fram till dess att mens bara är just mens så behövs ämnet lyftas. Om det är med en använd binda eller tampongformade stearinljus så är det en steg närmare mot att komma bort från en skam. Tänk vilken otrolig skillnad personer som Clara Henry gjort genom att bara prata om mens? Tänk så många liv som blivit enklare tack vare att någon lyfter ämnet. Jag får rysningar när jag tänker på ringarna på vattnet, bra rysningar alltså.

01-menslista

Ett tillfälle att inse att man fått mens: på yogan

En annan diskussion hade jag på sociala medier. Där är det ju inte lika enkelt. Eller å ena sidan hinner man tänka efter och fundera över vad man ska skriva (i bästa fall) men å andra sidan försvinner värdefulla nyanser.

Den diskussionen jag var i nu handlade om kvinnokroppen. Och då en tjock sådan. Om kroppspositivism. Eller nja, egentligen handlade diskussionen om hur personen hade sagt saker som många tolkade som negativt om kroppspositivism och huruvida man bör bemöta kritiken eller ej.
Men jag spånade i mitt huvud vidare på just ämnet kroppspositivism.  Behövs den verkligen? Svaret är: ja. Precis som med mensen – så länge en kropp inte får vara en kropp så behövs den här typen av aktivism.

Det är ju uppenbart så att en tjock kropp inte bara får existera. Det blir attack i kommentarsfält när en tjock person har fräckheten att visa sin kropp. Personer MÅSTE kommentera om hur den här personen inte är hälsosam. De vet såklart ingenting om personens hälsa. Jag kan nästan svära på att de inte skriver till smala personer att de inte är hälsosamma, trots att de där vet lika lite om personens leverne. Det ska rabblas upp sjukdomar som drabbar överviktiga, det ska ges tips och det ska ”i all välmening” bara informeras om diverse saker som en tjock person säkert aaaaldrig har hört talas om.

Jag var inne på ett inlägg där Lady Dahmer skrev om hur hon alltid får oönskade tips och råd om viktnedgång och information faror med övervikt. Trodde knappt mina ögon när jag scrollade i kommentarfältet och det dök upp kommentar efter kommentar med … wait for it … oönskade tips och råd om viktnedgång och information om faror med övervikt. WTF?!

Så länge det ser ut såhär, så länge en kropp inte får vara en kropp, så länge tjocka bemöts på det sätt som de gör så behövs kroppspositivismen.

Två saker jag funderar över ofta: 1. När ska man begrava BMI? Det måste vara det mest fuckade mätverktyg som finns. Och 2) Jag läste någonstans att ett par kilo övervikt är det bästa om man kollar på livslängd. Hur kan det då kallas övervikt tänker jag. Jävla skalor och mätverktyg och ”normalkurvor” som säkert varit till hjälp men som används som nån jäkla måttstock för vilka som är bra personer och vilka som är dåliga. En anledning för folk att få kräkas ut sitt hat över människor som inte ser ut precis som dem. Tänk att så många helt ogenerat basonerar ut sin okunskap och rent hat i kommentarsfält efter kommentarsfält.

 

 

  1. Tydligen håller man koll på BMI på barn också. Vi fick komma på extravägning för vår 3-årings BMI hade dippat trots att kurvorna följdes och det är ett friskt och piggt barn i övrigt…

  2. En viktig insikt som jag fick häromåret är att överviktiga/”tjocka” personer som motionerar regelbundet i snitt lever längre än en smal person som sällan motionerar. Det beror på att organen behöver cirkulationen och träningen. Det tycker jag säger nåt om huruvida vi ”får” vara tjocka eller ej. Det är så sorgligt att en tjock kropp alltid anses vara ohälsosam. En tjock kropp kan dessutom innehålla en positiv, stark, driven människa lika väl som en smal kropp kan innehålla en person med psykisk ohälsa. Varför är det bara viktigt hur många kg man väger, inte hur man mår inuti eller hur många andra människor man hjälper/peppar?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..