Hur ska man diskutera?

Jag är egentligen lite för irriterad för att skriva och då blir inte inläggen så genomtänkta som jag vill. Men jag ska ändå försöka för jag måste skriva av mig.

Jag ger mig sällan in i sociala medier-diskussioner eftersom jag ofta ser att många före mig sagt det jag ville säga. Kanske verkar man mesig som inte säger saker högt, men jag tror risken med att skriva ungefär samma sak är att man ramlar in i ”drev-kategorin” och då är allt förgäves.
Men häromdagen gjorde jag det ändå, försökte mig på en diskussion i ett kommentarsfält. Nu kritiseras diskussionen och jag tolkar det som att vi som ifrågasatte klumpas ihop till en grupp som vill tysta folk med andra åsikter än vi. Vilket känns helt befängt. Zoomar jag ut så förstår jag reaktionen på massiv kritik – ”man får ju inte säga någonting i det här jävla landet längre”. Zoomar jag in: Jo, du får säga nästan precis vad du vill. Men om du ska tycka saker på sociala medier, om du ska ge sig in i diskussioner kring heta ämnen, ja då får du räkna med kritik.

Så det jag läser nu är alltså att det är en fara med den hårda stämningen eftersom det gör att folk inte vågar skriva saker. De är rädda att få skit. Så ska det såklart inte vara! Man ska inte vara rädd att säga saker högt. Det är ju när vi säger saker högt som vi kan få en diskussion och på så sätt lär vi oss. Om alla går runt och är tysta så kommer vi inte någonstans. Men alla kommer fortfarande gå runt och tycka en massa saker.

Men man måste fråga sig själv – vill jag ha en diskussion eller vill jag bara ha en åsikt? Om det är det första du vill ha så är det bra, då kan du säga saker högt. Gärna genomtänkt förstås, men ibland blir det såklart inte så. Invänta reaktion, lyssna på de som tycker som du och de som inte tycker som du. Finns det något i det som folk kritiserar dig för som kanske kan stämma?

Är det bara så att du vill ha en åsikt och inte bli motsagd, ja då kanske du ska prata med en kompis istället. Inte för att kompisen garanterat håller med, men den kritiken kanske är enklare att ta.

Att få massiv kritik är svårt att hantera. Att få yttepyttelite kritik kan få mig att ha ångest i flera dagar. Att få jättemycket kritik gör att jag får andnöd.
Lösningen är då alltid att tänka igenom kritiken. Varför mår jag dåligt av detta? Jo men ofta är det ju för att det finns fog för kritiken. Och det är ju för jävla jobbigt att ha gjort fel. Och istället för att bara erkänna för sig själv (och gärna för andra) att fasen, det här blev fel, så letar man efter en miljon anledningar till att få över i alla fall en stor mängd ”rätt” på sin sida, en massa ”rätt” som ska göra ”mitt stora fel” mindre.  Men det gör det inte. Även om det känns så.

Det är en baksida av det som nu för tiden kallas drev. Drev är otrevligt och obehagligt.
Men ett annat problem med drev är att det fort flyttar fokus. Från det som kritiken handlade om till hur kritiken framförs. Plötsligt så är ”de som försöker tysta” diskussionsämnet istället för ”det kränkande som sades”. Och bland dem som klumpas ihop som ”de som försöker tysta” finns mängder av vettiga argument och en stor vilja att föra en riktigt diskussion.

Diskussionen hotas, säger det Insta-inlägg jag läser. Och då syftar personen på dessa ”drev” och hur det skrämmer folk till tystnad. Men som en lösning ska alltså diskussionen tystas genom att de som ofrivilligt blir en del av ett drev inte längre säger sin åsikt. Vad händer DÅ med diskussionen? Det BLIR ju inte en diskussion om bara de som tycker samma sak får säga sitt.

Hur SKA man diskutera på sociala medier? Hur gör man?

 

  1. Fast det som gör att drev uppstår är ju ofta att de som försöker ”övertyga” den som sa/gjorde ”fel” endast är ute just efter att bevisa den andre fel. Man är inte öppen för dialog, man är inte öppen för att försöka förstå hur den andre ser på världen. Och om man ger sig in i en diskussion med grundtanken att bara den andra ska ändra sitt synsätt och jag själv är inte alls öppen för att försöka förstå (och därmed kanske ve och fasa själv genomgå ett paradigmskifte), då är det inte en diskussion, då är det en utskällning. Och när många skäller samtidigt på en och samma person, då är det faktiskt obehagligt.

    Ett exempel på hur jag menar:
    Om vi t.ex. hade försökt FÖRSTÅ de som röstar SD, istället för att skrika rasist/nazist etc. åt dem så fort de öppnar munnen hade vi kunnat adressera folks rädsla istället för att sätta demokrati och hövlighet ur spel. Då hade de inte växt sig lika stora, vilket hade varit en vinst för oss alla.

    Som lärare blir jag ganska förfärad av att se hur man hanterar SD, för jag drar paralleller till mitt klassrum. Säg att vi har en elev med t.ex. ADHD eller autism som verkligen är ”elak” mot de andra eleverna, slåss och bråkar och skriker. Är det ok att hens klasskamrater inte vill prata med hen? Att inte bjuda in hen till fester? Att aktivt frysa ut hen? Om vi svarar nej på den frågan bör vi fundera över vilket exempel vi sätter för våra barn just nu och fråga oss varför vi tycker det beteendet är ok i det offentliga rummet, men inte i det privata.

    1. OJ vilken kommentar! Förlåt om jag bryter mot god ton nu, men blir så arg av att läsa såna här rena okunnigheter… Det är en otroligt naiv bild av SD, att de skulle tycka andra kulturer är sämre pga ”rädsla”. Lol nej, de är alltså rasister och de tycker att det svenska är bättre än något annat. Man kan inte informera bort det, för de är helt enkelt faktaresistenta. Ett tipz om man inte vill bli kallad rasist och nazist är att inte VARA rasist eller nazist.

      Det finns ABSOLUT inga likheter mellan att vara vuxen och ha en vidrig ideologi och att vara ett barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. INGA ALLS. Dessa barn har allt som oftast svårigheter med beteendet, visst, men det beror på att de har en funktionsnedsättning. Anpassningar och att de vuxna tar ansvar för att det blir lugnt JA. Visst kan man prata med klasskompisarna om acceptans för allas olikheter, men det blir rent löjligt att jämföra ”nu måste vi förstå att xx har lite svårt att sitta stilla” med ”ja, nu måste vi förstå att Björn Söder vill att hela din familj ska utvisas och att du inte ska existera, men den åsikten måste också accepteras!”

      Jaja sorry om jag derailade, jobbar med barn med npf, så bara såg rött av detta. Älskar hej hej vardag ❤️

      1. När jag jämförde med npf menade jag inte i strikt mening, utan att vi alla utgår ifrån våra egna förutsättningar som kan vara väldigt olika från andras. Så även den som röstar på SD. Eller tror du att vissa liksom föds rasister? Nej, deras erfarenheter och förutsättningar i livet har fått dem dit.

        Vi kan antingen peka ut andras fel och använda glåpord (rasist, eller vad nu ungar kallar varandra när de inte tycker om någon) eller så kan vi försöka förstå varför någon fungerar som de gör och försöka utröna vilka förutsättningar de behöver för att funka som alla andra.

        Sedan bör man faktiskt skilja på begreppen främlingsfientlig, rasist och nazist. Att en del i SD uppenbart är rasister betyder inte att alla är det. Det betyder heller inte att den miljon svenskar som röstar på dem är det. Säkert finns främlingsfientlighet hos en del, men framför allt finns en rädsla för att den trygghet vi under decennier byggt upp håller på att försvinna. Rädsla gör fula saker med människor. Då kan vi antingen stå och peka finger eller så kan vi hjälpa människor att övervinna sina rädslor.

        Eller varför tror du att det är så många just i samhällets botten som röstar på SD, inklusive invandrare själva? Jo, för att det är de som verkligen drabbas hårdast den dag våra sociala skyddsnät kollapsar.

        Självklart ska vi tala om för dem att vi inte håller med dem och föra en diskussion om människovärde, men utestängning är inte svaret.

        1. Ida och N, jag tror mitt inlägg och det lite abstrakta tonen gör diskussionen lite svår. Jag har såklart ETT specifikt inlägg/diskussion i tanken och därför är mitt resonemang logiskt för mig. Jag borde nog skrivit om drev och om ”drev”. Där det första faktiskt är förskräckligt och det andra är ett vapen folk tar till när de uttryckt sig illa och får kritik för det.

          Hur som helst. Jag tror alltid god ton vinner. Det kan vara sjukt svårt och ibland är det att stånga sig blodig eftersom personen som man riktar sin kritik mot inte lyssnar. MEN, en sak som jag insåg när jag hade skrivit detta och förde diskussioner vidare på andra håll är att det inte alltid är personen i sig man behöver träffa med sina tankar.
          Såhär: SD-anhängare är ett ganska bra exempel eftersom många av dem likt Trump och andra kritik-känsliga drar på sig offerkofta och säger att de inte får utnyttja sin yttrandefrihet. Säg att det finns vissa SD:are som vacklar – klart att god ton kommer att vara nyckeln för att de ska tippa över till ”inte SD”-sidan. Genom att förklara problematiken kring SD, ställa frågor vad som får personen att vilja rösta på dem och sedan diskutera utifrån det. Det kommer såklart leda till bättre diskussion än om man vråkar rasist i kommentarsfältet.
          MEN det är inte alltid den lilla väna osäkra SD:aren på andra sidan kommentarsfältet. Många gånger kan det vara en rasistisk, kvinnohatande person som inte lyssnar till ett enda argument (om vi drar det till sin spets för att göra detta tydligt). Då kan man verkligen känna som N, att det är inget att dalta med!
          Å andra sidan så kommer ju hårda ord inte nå fram där heller. Varken god ton eller dålig ton, om det heter så.
          SÅ! Med detta gigantiska ordflöde som upptrappning kommer här min poäng: man skriver inte alltid för den som man först anser är mottagaren.
          Skriver man bra argument, håller man god ton, ställer man frågor och försöker vrida och vända på sig själv för att förstå hur andra kan tänka i frågan så kommer poängen fram. Det kan vara SD-retorik som bara genom svar på enkla frågor visar sig inte hålla, det kan vara argument som visar sig ihåliga och det kan vara falska uppgifter som plöstligt kommer fram i ljuset. Personen på andra sidan – sådana personer som jag frustrerat försökte formulera mig kring i detta inlägg – kommer kanske inte, troligtvis inte, ändra sig. Men andra ser diskussionen, andra personer som kanske inte krampaktigt håller fast vid det hen tycker sig veta kanske får en ny bild av det. Kanske går man in i kommentarsfältet med en viss information i bagaget och när man sedan klickar sig ur så har man fyllt på sin väska med massor av annat material.
          Så funkar det för mig. Jag har lärt mig enormt mycket om feminism genom att läsa tappra, kämpande feminister i de mest kvinnohatiska inläggen. Jag har lärt mig om tjockhat genom att se hur personer tar sig tid att förklara varför vissa saker är problematiskt och vad som faktiskt blir diskriminerande. Och så vidare.
          Så även om man blir GALEN, så som jag blev i helgen, på att personer inte verkar vilja lyssna på andra än de som tycker precis som en själv, så kan man trösta sig med att det faktiskt bara är personen som startat diskussionen. Att alla som tar del av diskussionen får sedan bilda sig en egen uppfattning. Och återigen, då inser man att ord av ilska och frustration utan argumentation kan vara fullt förståeliga, men de kommer inte att ge ett större perspektiv på saker.
          Med det sagt – jag hajar att man exploderar. Att lägga huvudet på sned och ba: ”mmm jag förstår din vilja att håna och hata, men har du tänkt på det här?” är inte alltid möjligt.
          Men vi får försöka. Bemöta ilska och hån med frågor och argument.
          <3

  2. Dina inlägg är alltid så kloka och du tar alltid debatter på ett sansat och bra sätt! Tycker jag. Så fortsätt som du gör och agera sunt på nätet så kanske vi andra som också strävar efter det känner att vi är flera.

    Vad vi gör med yngre generationens oproportionerliga hatkommentarer vet jag dock inte…

    1. Tack Akrin!Fina ord som stärker!!
      Oproportionerliga hatkommentarer känns så jäkla hopplöst, det tar död på så mycket vettigt! Flyttar fokus från riktiga argument.
      Måste också säga att jag inte tror det är ”yngre generationen” tyvärr, jag tror det där hatet och oviljan att diskutera finns i alla åldrar. Så sorgligt.
      Men vi får kämpa på!
      Igen, tack!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..