Ingen har din rygg

Ända sedan jag hörde Trump säga att det är en tuff tid för män just nu och sedan hörde hans raljerande över Christine Blasey Fords vittnande om sexuella övergrepp har jag gått runt med en känsla av andnöd. Det är som att andetagen inte går ända ner.

Jag känner för att skrika rakt ut.

Jag tycker om att vagga mig in i tron på förändring. Att den kommer, att den är här, att det går framåt. Sedan kommer nutiden och ger mig en käftsmäll. Talar om för mig att jag verkligen inte är lika mycket värd som männen. Att mina ord inte betyder samma sak. Att jag inte är att lita på, eftersom jag inte är man.

Nutiden talar om för mig att om jag dricker alkohol så har jag mig själv att skylla. Och att om mannen dricker alkohol är det alkoholen man ska skylla på. Hur kan han stå för sina handlingar när han levde ett sådant liv med fester och stök? Han är ett offer för ruset, visste inte vad han gjorde.

Nutiden talar om för mig att vi måste förlåta männen. Gå vidare. Släppa det som varit. Sluta vara ett offer!

Jag ÄR ett offer. Det är inte skamligt att vara ett offer. Det är skamligt att vara en förövare.

Mina ord betyder inte samma sak som en mans och det kväver mig. Jag vet att om jag en dag hamnar fel, fattar fel beslut så finns det ingen som har min rygg. Ingen samhällets famn att landa i och lita på.

Nutiden har redan bestämt sig. Den tvivlar på mina ord och sväljer mannen med hull och hår.

I ring P1 undrar en man vad feministerna egentligen säger om arbetsplatsolyckor och överrepresentationen av män där. Han hade kunnat googla men han trodde han var den första som tänkte den tanken. Otaliga är de kommentarsfält där kvinnor pratar om hur de begränsas på grund av sitt kön och män kliver in för att berätta om var män råkar illa ut. Att det ofta också är kopplat till machonormen är inget de reflekterar över eller vill lyssna på. Att det inte finns ännu större engagemang från män kring frågor som arbetsplatsolyckor och självmord är sorgligt och egentligen ganska förvånande när man ser engagemanget i kommentarsfält. Ett tips: organisera er. Inte mot kvinnor och feminism, utan mot arbetsplatsolyckor och självmord. Det behövs.

Jag stänger av ring P1 ca 20 sekunder efter att jag satt på radion. Jag känner hur andetaget vänder någonstans i halsgropen. Det når inte ner. Jag behöver vråla. Jag behöver gråta.

Varför dröjer det 20 år innan kvinnorna berättar om övergreppen? Ställde man samma fråga till de stackars pojkarna som utsattes för fruktansvärda övergrepp inom katolska kyrkan? Funderade man på om de var ute efter uppmärksamhet och kändisskap?

Christine Blasey Ford får mordhot och hånas av USAs president. Publiken skrattar. De SKRATTAR och JUBLAR när presidenten i USA hånar ett offer för sexuella övergrepp. Det är där vi är. Det är nutid mina vänner.

Det är en tuff tid för män. Sägs det. Av världens mäktigaste man. Som hatar kvinnor. Så tufft för män.

  1. Mamman skriver:

    Huvudet på spiken! Men som drabbad kommer jag alltid hålla andra drabbade kvinnor (och män för den delen) om ryggen och även de som ännu inte drabbats. Tillsammans kan vi förändra, även om det kommer ta tid. Vi har fortfarande chansen med generationen som växer upp nu: mina pojkar ska veta hur de ska uppföra sig som vuxna män!

  2. Sara skriver:

    EXAKT så. Tror ibland inte att det är på riktigt. Går runt och känner mig chockad mest hela tiden. Vad i helvete liksom?

  3. Mia skriver:

    Alltså, det här! 🙏🏻

  4. drea skriver:

    du satte fingret på känslan. trump är patriarkatets svansång och alla kommer tillslut höra hur falskt det låter. vi skriker tills alla hör oss. vi gör skillnad. det händer genom oss. fortsätt skriv!

  5. Anna skriver:

    Ja.. jag håller med. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och känner sådan oerhörd frustration kring precis det du sätter ord på ovan.
    Men en sak vill jag gärna tillägga; vi har varandras ryggar! Vi måste det!
    Det blir övermäktigt när världens mäktigaste män är sådana jävla assholes, men runt omkring mig känner jag en förändring. Hur det diskuteras på nätet, i media och på min egen arbetsplats. Så för att inte tappa det helt måste jag tro att det går åt rätt håll! För min egen skull, för min dotter, min son, min övriga familj, mina vänner och deras barn, för ALLAS skull. Det bara MÅSTE vända, och jag tänker fan i mig vara en del av att se till att det gör det.

    Tack för ett svinbra inlägg!!

    1. drea skriver:

      yes, i got your back!

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..