Vi skapar ätstörda beteenden med denna fixering

Jag läser Malin Haawinds bok ”Ät din jävel” och njuter av att läsa om mat utan att det redovisas innehåll eller talas om hur NYTTIGT något är, eller hur LITE SOCKER det innehåller eller HUR BRA det är att detta kan ersätta det ena och det andra… Och så vidare i evighet.

Denna fixering vid mat och ”näringsämnen” … det liksom kalkyleras fram måltider. Inte bara det, det rapporteras också. Liksom enligt schema dyker rapporterna om olika måltider och dess innehåll upp överallt. Häromdagen fick jag en kommentar där jag ”inte för att kritiseras utan informeras” fick veta hur mycket socker olika frukter innehöll och hur skadligt det är med frukt och hur många sjukdomar sockret i frukten kan leda till osv.
Jag är helt ärligt inte intresserad. Inte alls! Jag lever enligt ”lagom är bäst” (jag är ju halvsvensk ändå). Jag vill inte veta hur mycket socker det finns i en banan och få tips om att grönsaker är bättre. Låt mig äta ifred.

Jag tror att vi skapar ett ännu mer ätstört samhälle än det vi redan har. Och jag upprepar ett inlägg från januari, där jag skrev om just detta:

Jag tänker att usch så många förstörda kvinnor vi är. Och så hemskt att något så njutigt som mat ska få bli ångest. Jag minns faktiskt hur jag fick tips redan innan jag fattade vad det handlade om. Sådant som att dricka vatten istället för att äta om man var sugen på något (plus andra sjuka saker som jag inte vill ta upp eftersom det kan trigga). Jag förstod ju inte varför, men fattade att det var något man skulle göra, och inte göra. Så himla sorgligt.

En av de mest fixerade perioderna i mitt liv var när en vän gick på viktväktarna och jag fick ta del av en massa information. Allt räknade vi i ”points”, jag kunde SÅ mycket om dessa poäng och hur många man skulle ha per dag. Det fanns i mitt huvud HELA tiden, dygnet runt i flera år. Sådant slöseri med energi och tid!!! Men såklart lägger jag inte någon skuld, varken på mig själv eller andra som varit/är där. Det är ju för att vi får lära oss att det viktigaste för en kvinna är helt klart att vara snygg. Andra skills är bra, men snygg bör du vara oavsett andra talanger, annars blir det svårt. Snygg lär vi oss också är lika med smal.

Sedan har man försökt komma bort från det ”ytliga” med att snacka vikt och pratar nu om ”hälsa”. Man ska vara hälsosam. Och så dras det likheter mellan smal och hälsosam och tjock och ohälsosam. Fast man såklart har noll koll på hur folk lever sina liv.

Och då, på tal om hälsa, så har jag tänkt på den här sockerfobin som råder nu. Denna totala fixering vid socker. Socker är knark och socker är gift. Ingenting är nyanserat eller balanserat. En väns bekant bjöd sina barn på varm choklad. Utan socker. Barnens tungor skrumpnade ihop som små russin av dosen kakao och bad om o’boy istället. Då halvskrek föräldern att OBOY ÄR SOM ATT INJICERA SOCKER RAKT IN I BLODET! VILL NI DET?!

Vad ska ett barn göra med den informationen? Socker rakt in i blodet låter ju onekligen inte mysigt…eller? I alla fall inte när det presenteras på det sättet. Injicera låter ju livsfarligt. Nej det här kan ju inte vara bra såklart…

I samma veva som jag hörde det där halkade jag av misstag in på en blogg och ett inlägg där en kvinna var fly förbannad för att hon vid hämtning på förskolan fått reda på att alla barnen i gruppen hade fått isglass för att ett barn fyllde år. Hon kunde för sitt liv inte förstå hur man kunde ge isglass!!!!
På hennes ton lät det som att man hade serverat bajs eller cigaretter.

Vissa kanske tycker att socker är samma sak som bajs och cigaretter. Och folk får väl leva som de vill såklart. Men jag oroar mig för vad all denna information gör med våra barn. Om barn ständigt får höra om att ditten och datten inte går att äta för att det är socker i, och det här och det där går inte heller att äta för det är vetemjöl i det. Och så vidare.
Det är inte så mycket sockret eller vetemjölet i sig jag tänker på utan det är kunskapen om det. Som när jag lärde mig alla ”points”.

Kan man veta för mycket? Nja… frågan är väl vad man gör med all information, hur man tolkar den, hur man förstår den och vad man gör med den. Och hur fortsättningen på informationen lyder. Om man fyller i varför man bör undvika den där o’boyen, är det information som ett barn förstår? Ska förstå? Vad händer om hen dricker oboy, blir hen en knarkare då? Blir kroppen förstörd? Har man blivit förgiftad? Om jag åt en isglass på förskolan och mamma blev bananas, betyder det att glassen är farlig?

Jag tror det är farligt att problematisera för mycket kring mat. Låt mat vara njutning så länge det går! Samhällets skeva ideal letar sig in så jäkla fort ändå (blir gråtfärdig när jag tänker på det!). Och hur ska barnen, med all den kunskap de kanske redan besitter om vilken mat som innehåller vad, kunna låta bli att bli ätstörda på ett eller annat sätt?

  1. Har ett barn som äter väldigt selektivt. Brukar försöka förklara att kroppen behöver olika sorters energi och att viss mat har bättre energi än annan mat. Typ att man blir stark och växer av broccoli men inte av godis. Det äter man för att det är gott. Men man kan inte äta för mycket godis för då får man inte plats med maten som innehåller bra energi.

  2. Gillar verkligen ditt förhållningssätt Charlotta! Jag har kört med att man måste äta mat för att bli ”frisk och stark och orka leka” från att min stora flicka var ganska liten. Och att aldrig, aldrig tjafsa vid matbordet. Nu har hon varit väldigt kräsen och blivit mätt på typ luft, så vi har fått lägga ambitionsnivån där: mat helt ospecificerat, har inte kunnat ha ambitionen högre än att fyra strån spaghetti är i alla fall mat… :-) Ett kex eller en kvarts banan för nära middagen så har det inte blivit någon mat alls. Nu är hon 11 och äter det mesta så det har planat ut av sig själv. Sen har jag tjafsat en del med min man om att aldrig, aldrig använda ordet tjock el likn kroppsbeskrivande när man ska beskriva någon inför barnen.
    Men en annan aspekt när det gäller godis. Har i princip ingen stress alls när det gäller socker egentligen, men har velat att barnen ska få behålla magin kring lördagsgodis och annat ”extra”. Det är ju otroligt mysigt att högtidligt gå och välja lördagsgodis i affären och sen gå hem med den utvalda skatten. Eller känslan av lyx när man får dricka läsk. Det blir också ganska lätt att säga nej då, förutsägbart ”Nej, det är ju inte lördag idag”. (Även om jag iofs är undantagens mästare :-) , men de köper det förvånansvärt lätt och då blir det lite busigt och extra gott)

  3. Jag tycker det är jäkligt märkligt att SVT 1 efter att ha sänt underbara Mia Skäringers serie om kroppshets börjar sända ett program som heter bästa dieten. Jag får inte ihop detta, alls!

    1. Tittade du på det igår? Det är ju inte som andra diet-program direkt. Det är fyra par som får testa fyra olika dieter. De tar lite prover på dem innan de börjar och sen igen efter fyra veckor. Det handlar inte om att gå ner i vikt bara må bra och jämföra dieterna mot deras vanliga kosthållning. Dieterna är 5:2 och LCHF som är bantningskurer men sen är det även veganskt och att äta enligt livsmedelsverket dvs tallriksmodellen osv.

      Jag kommer kommer titta på det!

      1. Hej Denise!

        Ja jag kollade på nästan hela programmet och håller med dig att det inte är samma typ av program som ex. Biggest looser.

        Jag tycker att själva andemeningen med alla dessa program är samma, du duger inte som du är. Sedan kan paketeringen på programmen se olika ut, exempelvis utifrån en vetenskaplig syn. Det är en sådan hetsjakt på allt som har med socker att göra och jag tror att de flesta i vårt samhälle redan vet att för stora mängder inte är bra. Jag har själv gått på flera olika dieter och vissa har fungerat väldigt bra och jag har mått bra på det stora hela, men det blir så himla stort fokus kring vad man ”får” och inte får äta. Jag tycker verkligen det har gjort mig ätstörd även om jag inte har en ätstörning. Jag kan inte äta något som anses vara onyttigt utan att få lite dåligt samvete efteråt.

        Som Mia sa: alla år som man spenderat att tänka på sin kropp och hur man ska kunna göra den smalare, mer vältränad, hälsosam etc. Jag kan se tillbaka nu på år när jag tränat en massa och jag var ändå aldrig nöjd.

        Ha det gott!

  4. Tack för ett fantastiskt blogginlägg! Så klocka tankar och ord. Håller med till fullo! Absolut älskar dina teckning också förresten!! Kramar!

  5. Hei! Norsk her.

    Hva er egentlig galt med å si at mat er nyttig/unyttig? At grønnsaker er bra for kroppen og søtsaker ikke så bra (ikke fordi sukkee er ”gift”, men fordi de inneholder lite andre næringsstoffer enn akkurat karbohydraterr). De lærer jo sånt på skolen uansett – er det ikke litt vel langt til den andre siden å si at ”all mat er likestilt”? Jeg har et veldig avslappet forhold til mat (heldigvis) og rundt mitt middagsbord forsøker vi å ha det hyggelig og barna spiser det de liker og så mye som de selv vil. Men jeg har ikke noe problem med å si til dem at fisk og grønnsaker bør de spise, fordi det er både sunt (og godt!) og at både grønnsaker og fisk inneholder næringsstoffer som kroppen trenger for å utvikle seg optimalt. Og at godterier, på den andre siden, er godt, men ikke så sunt, men at det er helt ok å kose seg med det innimellom.

  6. Jag tror jag kommenterade i förra vändan och väljer att skriva igen. Pga eget komplicerat förhållande till mat o sötsaker o känslor så är jag väldigt aktivt medveten om hur vi pratar om det vi äter o dricker hör hemma. Jag (och min man) anstränger oss att prata om det vi äter o dricker som gott, äckligt, starkt kryddat, salt, sött, gräddigt, surt, konstigt, mjukt, segt, hårt osv och uppmuntrar barnen att göra detsamma. Ja! De får säga att något är äckligt hemma!… Och så påminner vi att andra kan bli ledsna av det ordet så då kan man bättre säga ingenting eller säga att just idag är det inte min favorit t ex. Jag undviker aktivt orden bra, dåligt, nyttigt, onyttigt om det vi äter/dricker. Att barnen tjatar om snabbmat mm svarar vi med att det är kostar för mycket att äta där för ofta. Så vi äter snabbmat emellanåt. Glass, kakor, godis = nej, inte idag, det äter vi inte varje dag. Så är det bara. Ärligt talat, det är ju mycket vi inte äter varje dag, eller hur, så det är ju inte jättekonstigt? Jag tänker väldigt aktivt på att aldrig ”trösta” med äta/dricka. Det är varken lätt eller konfliktfritt och jag känner mig jättenöjd med hur det går hitintills.

    1. Den här approachen gillade jag! Jättemycket! Så mycket att jag just tagit en skärmdump och tänker försöka prata på samma sätt här hemma. Det ger så mycket mening att prata om hur maten är (salt, varm, seg osv som du skriver) istället för bra eller onyttig osv. Barn lär sig goda vanor av att göra som vi vuxna gör, inte av att vi hysteriskt vägrar dem det ena efter det andra (jag är också anhängare av lagom är bäst, snabbmat en gång ibland, socker är inte farligt så länge det intas med måtta osv).
      Tack för att du delade med dig , du är klok du! :)

      1. Jag håller med!! Gillade också det där, att prata om maten på FLER sätt!! Så enkelt egentligen och så främmande när man mest pratar om just onyttigt eller nyttigt.
        Jag tror jag pratar om att viss mat i för stor mängd eller för ofta inte är så bra för magen. Vet inte om det är bra eller dåligt… Fast när jag tänker efter så pratar jag nog om att det är bra med frukt för att hålla sig frisk och att det är bra med grönsaker för då blir man stark. Kanske är det för mkt info för ett barn också? Jättesvårt att bryta detta invanda mönster…
        SÅ bra kommentarer! Tack att ni är kloka som vanligt!

        1. Tack 😁 ! Något som hjälper mig (jag är också ordglad som ni märker…) är att fundera ut en massa ord och argument som känns bra och öva in dem – att vara förberedd 😁 Det var så jag landade i ekonomiargumentet för snabbmaten… och spara-argumentet ”ingen mer kladdkaka nu, vi ska spara så vi kan äta till efterrätt imorgon också”. Och jag vill vara superdupertydlig: Varje familj måste hitta sina värderingar och hur de pratar om dem. Och jag kämpar för att inte värdera andras val, jag strävar efter att konstatera att så gör de, ok. Vi gör som vi gör, ok. Det är varken bättre eller sämre det är olika… Alltså. Jag skulle kunna skriva en hur mycket som helst om detta inser jag 😅

      2. Tack Emma! Så glad jag blir😀 Det ÄR mycket roligare att prata om hur man upplever att maten är – även om vi ofta landar i gott resp äckligt för det är enkelt… Det är också bra övning i att inse och acceptera att alla tycker och tänker olika (vilket är jättesvårt även som vuxen, ehrm) och att det är olika olika dagar (ännu svårare att acceptera för mig… Typ. ”Jaha, tyckte du inte om det idag. Ok. Putta det åt sidan bara.” *med mentalt sammanbitet tillägg av ”att förra veckan vräkte du i dig tre portioner och ville äta det varje dag” surt mutter mutter*). Ett annat argument jag använder i samband med framför allt plockgodisköp men också annars är att ”Det kan vi prova/ta nästa gång, det finns kvar” (följt av liten bön att så är fallet alt att det helt glöms bort för att minimera Den Stora Krisen som annars uppstår 😅). Funkar hyfsat även på mig själv…

  7. Jag undrar lite hur ni gör med barnen. Eller ni kanske inte har samma problem som vi. Våra barn vill gärna äta McD, godis och andra godsaker varje dag….pga gott naturligtvis. Vi säger: inte varje dag, vi måste äta lite av allt. De köper inte riktigt detta så vi har glidit in på ämnet onyttigheter och sagt att vissa saker gör inte direkt nån nytta i kroppen men det är bra för själen. Haha, den köpte de märkligt nog. Vi försöker även föregå med gott exempel och bara äta godsaker med måtta…när de ser på. Annars är vi bra på att vräka i oss. Hur resonerar ni kring detta för att inte skapa allt för dåliga vanor hos barnen på något av hållen?

    1. Lina, kolla kommentaren från Charlotta! Så bra! <3
      Och du är inte ensam, jag har också svårt att hitta argument utan att gå in på nyttigt och onyttigt. Jag är ju extremt lite av "nej – för att jag säger så"-föräldern utan ska ALLTID berätta varför och motivera mina "nej". Ibland superbra, speciellt med mitt ena barn som verkligen funkar med förklaringar. Andra gånger inte så bra, mitt andra barn skulle nog behöva mer nej utan förklaring...
      Inte lätt det här med föräldraskap!!

      1. Bra tips. Tack. Mina två äldsta är exakt så. En har funkat med och krävt förklaringar sedan ett års ålder. Den andra blir mest förvirrad av det :D

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..