Bokklubben bok nummer 5 – Pappaklausulen

Har ni hunnit läsa/lyssna?

Jag var rätt skeptiskt i början faktiskt. Kanske hade jag inte väntat mig att vara skeptisk och då blev det värre. Kanske berodde det på att Hamadi Khemiri som läser in boken använde bebisröst för att ge röst åt barnet och det funkade inte för mig, jag fick Alfons-känsla. MEN jag vet att jag kan vara lite svår i början när det kommer till inläsare. Många gånger har jag varit negativ och sedan vant mig och därefter uppskattat inläsaren. Så blev det också här. Inte när det kommer till barnrösten, men i övrigt bra inläst och behaglig stämma att lyssna på.

Jag har haft lite svårt att veta vad jag ska skriva om boken. Jag tycker om den och jag tyckte om att lyssna på den. Jag hade aldrig tråkigt och jag gillade det växlande berättar-jaget – så bra att påminnas om hur det ser ut från olika håll – jag tyckte om att huvudpersonen (sonen) var så medveten om omgivningens blick och hade så mycket ”duktig flicka”-drag. Det kändes bra att läsa om en manlig ”duktig flicka”.

Jag tyckte om att man fick djupare och djupare förståelse för karaktärerna och deras livsöden. Kanske var det jag saknade ännu mer djup?

Jag hamnade inte i läget ”jag kan inte sluta lyssna!!” men hade som sagt aldrig tråkigt. Jag tänker inte tillbaka på boken och grubblar. Den var bra, den var fin, jag tyckte om den. Typ så?

Den var varm och skildrade komplicerade relationer väldigt väl. Den omöjliga pappan/farfar och den vilsne och stundvis rätt tröttsamt martyrige sonen… Kände extra mycket för paret som inte kan låta bli att bråka pga småbarnslivet. Den ständiga ”vem gör mest”-kampen.

Någonstans läste jag att boken är skriven på ett sätt så man förstår tempot. Att när det är småbarnspappans ord så är det kommatecken istället för punkter. En sådan sak är ju en konst! Och man inser att Khemiri är lite av en ordkonstnär. Det missade jag när jag lyssnade på boken. Kanske är detta mer en läs-bok?

Hur som helst. En fin berättelse som jag gärna hade dykt djupare ner i.

Vad tyckte ni? Berätta nu ALLT tack!
(När jag inte känner mig helt golvad av en bok vill jag egentligen att ni ska skriva först, för då kanske jag inser saker jag inte insåg först. Haha, det kan jag ju förstås göra om ni inte skriver först också, men ni vet, man vill ju inte vara den som missade poängen …)

  1. Jag har lyssnat på boken. Blev bitvis väldigt irriterad på både farfadern och sonen. På hur det betedde sig. Tyckte det tog ett tag att komma in i boken men att det blev bättre på slutet, blev lite förvirrad av de olika perspektiven (kan också bero på att jag lyssnade lite längre perioder i sträck då). Väldigt välarbetad bok men intressant uppdelning av perspektiven. Gillade delen när farfadern var i pulkabacken med barnbarnen och sonens flickvän.

  2. Började lyssna lite försent och är fortfarande i första halvan av boken så jag ser fram emot att gå tillbaka och läsa här när jag är klar!

    Men hittills tycker jag att boken är bra så fort jag lyssnar, men jag längtar liksom aldrig efter den. Hoppas på att bli mer fångad längre in. Känner veeeeerkligen igen mig i beskrivningarna av familjelivet med barnen, ettåringen gör si, fyraåringen så, ettåringen si… I början av boken beskrivs en scen där familjen äter kvällsmat, och det kunde ha varit en beskrivning av en etnologisk fältstudie i min vardag.

    Gillar uppläsaren, det känns som att han läst in sig i boken och tänkt till om pauser och betoningar. Fast jag irriterar mig också på barnrösten…

  3. Jag uppskattade språket. (Jag läser alltid, kan inte lyssna.) Vissa formuleringar var väldigt roliga som tex att när pappan nu gjorde allt som BVC sade borde ettåringen börja leverera och sluta vakna tio gånger per natt. (Det här är långt ifrån ordagrant, det var tidigt i boken.)
    Boken började i ganska vardagligt småbarnsliv som att pappan och barnen gör en massa olika saker men det har ändå inte ens blivit dags att lämna fyraåringen i förskolan. Sedan blir det mer och mer svärta och det fokuseras mer på relationerna. Bra med olika berättarperspektiv framför allt för att få lite förståelse för farfadern.

  4. Har läst och inte lyssnat och tyckte framförallt om perspektivet hos pappan, som du skriver, ”duktiga flickan” men som man av vår tid, i vårt samhälle, liksom. Alla kraven på att göra och vara rätt och var fan finns den där friheten och NJUTET som livet skulle bestå av? Och så kulturkrocken mellan honom och hans egen pappa. Tyckte också att farfadern skildrades så fint, man tyckte ju liksom att han var en jubelidiot och gullig samtidigt? Ibland tyckte jag att scenerna blev för mycket av en karikatyr och att dessa typer av karikatyrer kanske gör sig bättre som tex illustrationer än som litterära scener, men jag kan också tänka mig att många skrattade gott åt tex kamperna att ta sig utanför dörren med två barn. Hade önskat att pappan, dvs duktiga flickan, skulle kunna ta tag i sin ilska och leda lite rakare så att säga. Att det inte hade behövt gå så långt som att han rymmer hemifrån i panik. Men ja. Detta var min första JHK-bok och det känns ändå bra att ha ett hum om hur han skriver. Såhär en månad senare inser jag dock att jag inte minns jättemånga scener ur boken, framförallt inte om systern?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..